Hej Clara! Hur kÀnner du inför att vara sjÀlv med barnen i tre veckor? 

Den frĂ„gan dök upp nĂ€r jag nĂ€mnde pĂ„ bloggen att Jakob rest bort pĂ„ tre veckors jobb och att jag Ă€r sjĂ€lv med barnen. NĂ„gon undrade ocksÄ med viss förvĂ„ning i rösten hur jag kan “slĂ€ppa ivĂ€g” Jakob. SĂ„ hĂ€r tĂ€nker jag.

Jag och Jakob blev ihop nÀr vi var nitton respektive arton och gifte oss och skaffade barn tidigt. Om vi inte tillÀt varandra att göra saker pÄ egen hand skulle vi kvÀvas. Vi mÄste fÄ ha vÄra egna Àventyr och projekt. Jag var i Malawi i höstas och i Kenya i vÄras och jag Àr ofta bortrest nÄgra dagar i stöten till min syster eller pÄ jobb. Och Jakob har varit borta och jobbat lÀngre perioder utan oss förut.

Jag tror att synen pÄ att resa ifrÄn varandra skiljer sig mellan generationerna pÄ sÀtt och vis. MÄnga fyrtiotalister (nu generaliserar jag) gör allting ihop. Och Àven om jag tycker att det Àr en fin tanke ser jag ibland att det kan begrÀnsa mÀnniskor. Hon vill ut och han vill trampa hemma i lÀgenheten. SÄ hon blir kvar hemma för att göra honom glad. Eller sÄ följer han med och gÄr hack i hÀl och lÀgger sordin pÄ stÀmningen och tjatar om att Äka hem. DÄ Àr det ju bÀttre att dela upp sig sÄ att bÄda för göra vad de vill. Bara för att man valt att leva ihop behöver man ju inte sitta ihop.

Att vara sjÀlv med barnen har hittills gÄtt vÀldigt bra. Tycker att det Àr ganska mysigt att fÄ möjligheten. Speciellt att fÄ komma nÀrmare Folke som Àr sÄ himla pappig annars. DÀremot skulle det vara jobbigt att vara sjÀlv i det lÄnga loppet, vilket fÄr mig att respektera alla ensamstÄende förÀldrar Ànnu mer. Nu Àr det ju trots allt bara tre veckor det handlar om. Inte resten av vÄra liv.