Hej Clara! Hur känner du inför att vara själv med barnen i tre veckor?
Den frågan dök upp när jag nämnde på bloggen att Jakob rest bort på tre veckors jobb och att jag är själv med barnen. Någon undrade också med viss förvåning i rösten hur jag kan “släppa iväg” Jakob. Så här tänker jag.
Jag och Jakob blev ihop när vi var nitton respektive arton och gifte oss och skaffade barn tidigt. Om vi inte tillät varandra att göra saker på egen hand skulle vi kvävas. Vi måste få ha våra egna äventyr och projekt. Jag var i Malawi i höstas och i Kenya i våras och jag är ofta bortrest några dagar i stöten till min syster eller på jobb. Och Jakob har varit borta och jobbat längre perioder utan oss förut.
Jag tror att synen på att resa ifrån varandra skiljer sig mellan generationerna på sätt och vis. Många fyrtiotalister (nu generaliserar jag) gör allting ihop. Och även om jag tycker att det är en fin tanke ser jag ibland att det kan begränsa människor. Hon vill ut och han vill trampa hemma i lägenheten. Så hon blir kvar hemma för att göra honom glad. Eller så följer han med och går hack i häl och lägger sordin på stämningen och tjatar om att åka hem. Då är det ju bättre att dela upp sig så att båda för göra vad de vill. Bara för att man valt att leva ihop behöver man ju inte sitta ihop.
Att vara själv med barnen har hittills gått väldigt bra. Tycker att det är ganska mysigt att få möjligheten. Speciellt att få komma närmare Folke som är så himla pappig annars. Däremot skulle det vara jobbigt att vara själv i det långa loppet, vilket får mig att respektera alla ensamstående föräldrar ännu mer. Nu är det ju trots allt bara tre veckor det handlar om. Inte resten av våra liv.
47 svar
Tycker du är superduktig som fixar detta. Jag är också hemma med barnen själv mycket i perioder, jag tar ett mentalt djupt andetag och tycker det går riktigt bra! Troligtvis för att jag vet att det är tidsbegränsat, så ALL heder åt alla ensamstående som krigar på!
Så sant! Nu har jag inga barn själv, men jag kan bara föreställa mig vilken planeringsförmåga ensamstående måste ha. Creds! <3
Så klokt tänkt! Jag och min kille blev tillsammans när jag var 15 och han 17. Vi är nu 20 och 22. Och på samma sätt som ni så brukar vi dela på oss för att vi ska få göra allt det där vi vill. Det brukar folk bli helt förskräckta över(?!) Även dom i vår ålder. Tex så tar jag inte alltid med honom när jag ska på fest med mina vänner, just för att det är mina vänner och jag vill vara själv med dom ibland. Tror faktiskt att många kväver varandra. Låter inge kul alls.
Nu vet jag inte vad syftet med kommentaren var, men det känns som att folk har “frågor” om ALLT… Många har partners som arbetar borta under veckorna, året om, så vad gör tre veckor?
Exakt min tanke! Jag lever ihop med en person som är kroniskt sjuk. Mina föräldrar uttrycker ibland besvikelse för min skull, att det är så tråkigt att jag och min sambo inte kan uppleva äventyr tillsammans på samma sätt som de gör. Men min partners sjukdom har gjort att vi är väldigt självständiga i vår relation. Vi stöttar varandra i vardagen men han uppmuntrar mig också att få åka iväg på äventyr själv och odla mina egna intressen, även där han inte har möjlighet att hänga med. Hade vi “suttit ihop” hade vår relation inte hållit. Då hade jag förmodligen blivit en ganska bitter människa som aldrig haft ork att stötta min partner när han har det jobbigt. Nu tycker jag tvärtom att vi har en väldigt fin och kärleksfull relation. Som jämförelse ser jag mina farföräldrar, som suttit ihop sedan de var 19, jobbat ihop, bara haft gemensamma vänner, osv. Det finns såklart ett värde i det, men också en hel del bitterhet, åtminstone från min farmors sida. Jag tror att hon har anpassat sig efter farfar och därför inte riktigt fått möjlighet att följa sina egna drömmar. Nu är de över 80 och de sitter fortfarande ihop, trots att farfar är mycket piggare och friskare än farmor. Han vill ut på äventyr och hon vill stanna hemma. Precis som du skriver. Tack för att du delar med dig av dina tankar!
Bra och klokt! Instämmer helt.
Jag håller med dig helt och fullt. Kanske för att mina föräldrar har varit ganska självständiga och båda har fått vara ensamma med oss barn när den andre har varit på tjänsteresa eller kurs eller nöjesresa.
Sen tror jag att det också är bra att ha gemensamma intressen så att man inte “bara” bor ihop, speciellt när barnen flyttar hemifrån.
Vilken konstig fråga var min första tanke. Jag har varit själv med min dotter sedan hon var ett år gammal, och hade också en hundvalp. När hon var två år började jag läsa en lång universitetsutbildning, sex år, och nu har hon fyllt 18. I alla dessa år har jag varit själv med henne. Tre veckor är ju ingenting, och sen kan du ju också åka iväg på egna saker utan barnen och få känna sig lite “fri”. Vi är många, många som är ensamma med våra barn varje dag, vecka efter vecka och år efter år.
Gillar att du skriver att ni valt att leva ihop, inte sitta ihop. Det låter väldigt sunt.
Själv är jag ensamstående och det går också alldeles utmärkt. Men visst, det är tufft emellanåt. Men vi är ett fint team, jag och min lilla dotter. Älskar vårt liv ihop.
Ha det
Så fint när du skriver att ni är ett team <3
Hej!
Som ensamstående mamma sticker ibland i ögonen när man hör någon som beklagar sig över att partnern ska åka bort. Jag är alltid ensam varannan vecka med mina barn. En tre och en sexåring. Lägg därtill ett heltidsjobb (45 timmarsvecka inom skolan)ett hus och barnens aktiviteter. Så blev mitt liv och det är tufft att höra om mammor som jobbar deltid eller mammor som klagar över ensamma kvällar. Men, man klarar mer än man tror! Man blir så stark av att driva ett skepp själv med insikten om att inget är omöjligt. Man blir kreativ och en projektledare.
Det jag saknar mest är att få lägga sig i rimlig tid, någon att dela vardagssysslor med. Projekt som två stycken kan lösa tillsammans blir till berg för mig ibland.
Det jag valt bort är att jämföra mig med andra mammor och deras för mig ibland små problem. Jag får aldrig uppmuntrande ord över min livssituation från andra. Som mamma förväntas du uppoffra allt och orka allt för dina barn.
Jag förstår att du är en stark kvinna som klarar av ett intensivt liv, att ta beslut kring barnen själv och dra hela lasset kring jobb och hushåll när ni är själva. Du verkar vara helt fantastisk. Jag är själv en av de kvinnor som tycker det är jobbigt trots att jag jobbar deltid och har en föräldraledig man. Jag tror att man anpassar sig efter det liv man har och att det är svårt att sätta sig in i en annan situation. För min egen del kanske det mer har att göra med att jag aldrig kan nöja mig med den situation jag har. Jag vet inte vad jag försöker säga mer än att du verkar vara fantastisk och är en förebild för oss andra!
Känner igen mig! Tack för att du delar detta. Tror också det handlar om vad man har för skörhet resp styrka från början. Det tror jag man måste respektera hos sig själv.
Jag beundrar också ensamstående ofta. Men man måste komma ihåg att många skilda ju faktiskt har VALT det livet, (och då menar jag inte de som blivit lämnade, bedragna osv). 50 procent av Sveriges äktenskap kraschar, det är en väldigt hög siffra och väldigt ledsam. Konsekvensen blir ju inte bara delad tid mellan föräldrarna utan ofta också sämre ekonomi och kanske tid/ork från föräldern.
Många som strävar på i ett långt förhållande kämpar också med vad det innebär att slipas mot någon ett helt liv. Jag tycker att man bör credda dem som stannar också, som uppfostrar tillsammans, leder barnen, bygger en familj från två till flera och ska få den att stärkas. Det är verkligen inte bara enkelt att välja det.
Kram!
Jag är ensam fyra veckor åt gången, men min man hemma en vecka var fjärde vecka. Studerar heltid och arbetar 60 procent. Ska det sticka i mina ögon att du får varannan vecka fri (även om det jag sympatiserar med att det måste vara tomt och sorgligt att inte ha barnen varannan vecka!)?
Nej. Vi har alla olika förutsättningar i hur vi fungerar och orkar och man får känna att det är tungt. Oavsett hur våra liv ser ut.
Avskyr detta eviga jämförande.
Dvs ensam med två småbarn.
Superklokt tycker jag!
Läste en väldigt intressant artikel om olika slags relationsförhållanden.
I en A relation lutar man sig mycket mot varandra och det fick mycket som binder ihop (lika med strecket mellan benen på a:et). Men det är just det att man lutar sig mot varandra.
I en H relation är man två självständiga individer som litar på varandra och som även tycker om att göra saker för sig själv, men man har ett starkt band som binder tillsammans, man gillar att göra saker både för sig själv OCH tillsammans, det ena utesluter inte det andra. Och i de flesta fall tenderar detta att vara en stabilare och lugnare relation.
Intressant tycker jag.
Ha en fin fin helg nu!
Kram Anna
Ser att en del skriver att man har partner som jobbar borta i veckorna året om och att man därför inte ska klaga. Min partner har jobbat och bott i Norge i 13 år, han reser också mycket utomlands. Jag har “släppt iväg” honom på allt, men ändå så får jag så otroligt mycket kritik och klagomål. Kan säga att det är otroligt ensamt och tufft att alltid vara själv med en partner som kommer lördag och åker söndag och eventuellt har några veckors semester. Jag har blivit väldigt utstött från samhället eftersom ingen tycker om att umgås med mig då vi på grund av min partners jobb inte haft möjlighet att skaffa barn, inte nog med att jag blivit utstött jag får utstå rent hån för att jag inte har barn. Hur kan det ens få förekomma? Min partner lever ett toppenliv och gör precis vad han vill men ändå så är det jag som får skäll!? Nej, jag tycker det är helt okej att ens partner åker iväg ibland men att ge sig på den som är hemma tycker jag är riktigt fult.
Vilka jävla rötägg till “vänner”!
Tycker också att det låter som att du har riktigt konstiga vänner! Alla gör vi olika val och om min kompis valde att vara ihop med någon som jobbar borta och att inte ha barn, framför att träffa någon annan och ha ett “vanligt familjeliv”, så skulle jag nog respektera att kompisen får ut något annat av sitt förhållande och utgå från att det är lika mycket värt. Kompisarna känner kanske avundsjuka eftersom de uppfattar att du har valt bort det som är så jobbigt för oss andra (att gå och nöta på varandra i förhållandet och barn-förälder dag efter dag, år efter år), men det måste i så fall vara insiktslösa människor. Eller så ångrar de sina barn och har tröttnat på sina partners. Trist för dem i så fall.
Tack för ditt svar. Jag vet inte varför människor håller på såhär. Det började redan någon vecka in i vårt förhållande. Det är hans släkt och vänner som varit värst. Jag kan inte vara med på något socialt eftersom tjyvnypen kommer så fort min pojkvän går på toaletten, dukar undan etc. Det har även förekommit synpunkter i skriftlig form. Och som sagt nu på äldre dagar (är 38) så bryr man sig inte ens om att bjuda in mig på saker, man svarar inte om jag själv bjuder till, telefonen är alltid tyst. Jag har aldrig någonsin sagt något om andras val och jag har hjälpt till om någon varit ensam – men ändå är det tydligen fritt fram att ge sig på mig. Min pojkvän som är den som trots allt valt detta får aldrig höra något. Ingen tycks tänka att det är förbaskat tufft för den som ska ha ett förhållande med någon som nästan aldrig är hemma, att man liksom har så det räcker. Men tack igen för ditt och ovanstående svar. Jag ska försöka tänka på det du skrivit.
Han som har valt. Tack för det indirekta svaret. Jag var ung och dum en gång i tiden och gick också med på att få smulor av det där många andra hade, i många år och visst var det han som valde, men även jag. Jag var dock i ett underläge, inte till en början i relationen men blev sedan det i såväl samhälle som relation och valde att sjunga med, än mer olycklig.
Nu har jag valt att vara ensam.
Synd att jag inte valde det tidigare men längtan efter kärlek och tvåsamhet var olidlig.
Längtan. Dvs jag trodde att en dag så väljer han mig på riktigt och slutar ha mig på flera mil avstånd. En mycket sorglig och tragisk historia.
Men det låter ju som att din pojkväns familj av någon anledning aldrig har tyckt om att han är ihop med dig? Finns antagligen någon orsak, kanske de hade hoppats på att han skulle vara ihop med någon annan tjej eller annan typ av tjej, eller ha ett helt annat liv ö h t. Jätteknepigt med folk som har åsikter om andra på det sättet, inte normalt i min värld. Vad gäller det “Tanten” skriver så kan jag bara hoppas att alla val är 100 procent dina, annars finns stor risk att du står där en dag och känner så som hon beskriver. Att välja bort barn t.ex. måste man ju verkligen göra själv som kvinna eftersom det inte är ett definitivt val på samma sätt för en man.
Vad får Du egentligen ut av er relation?
Du kanske kommer att svara men man behöver inte bo ihop, förlova sig, gifta sig, få barn tillsammans men handen på hjärtat, de flesta vill ha ett kvitto på sin relation. Något som tydligt visar att, det är vi.
Så hemskt folk verkar ha det! Och konstigare folk finns än man kan föreställa sig, ja här med i vårt så upplysta land. Vilket konstigt beteende du blir utsatt för. Kanske du kan flytta? Bygga upp något fint som du vill ha och då får den flyktige karlen komma och hälsa på dig om du vill eller kanske du träffar någon annan? Får ett helt annat sammanhang att leva i. Och nytt jobb, nya kollegor, normala människor runt om dig, jo de finns också. Lycka till.
Vilken fantastisk podd ni har! Har använt min egentid till att ligga å vila i soffan å samtidigt lyssna och skratta
Åh så fint att få höra ❤️️
Är en 40-talist och jag och min man har varit gifta i över 40 år. Vi har alltid unnat varandra att åka iväg på egna äventyr och det har funkat alldeles utmärkt. Ibland har det varit korta resor ibland längre resor som 3-6 veckor. Så härligt när vi kommit hem till varandra igen som nyförälskade. Det gick bra när barnen var små också den som var hemma med barnen fick litet ensamtid och det tror jag är nyttigt. Som du sade Clara bara för att man lever tillsammans måste man inte göra allt tillsammans.
Jag tycker inte att det är en konstig fråga. Jag har själv varit den som inte trott att jag klarar mig själv att jag måste göra allt tillsammans med maken. Jag har varit deprimerad o inte litat på mig själv . Många väljer kanske att vara ihop dygnet runt och för denne kanske det bara var en enkel fråga en undran? Jag har varit den som säkert skulle kunna ställa den för jag förstod inte alls hur någon klarar sig själv.
Nu med två barn o fortfarande samma make (kanske med tyvärr några vänner förlorade på vägen pga depressionen ) så längtar jag till de kvällar jag är själv med barnen eller han åker iväg på matcher o läger. Nu unnar jag honom och mig också att åka på allt från utekvällar till matcher osv ?
Tack för en fin blogg ♡
Så bra skrivet! Jag känner precis samma sak. Är född -86 och fick min första av två söner när jag var 23. Jag älskar så klart att spendera tid med min familj. Men det är även GULD VÄRT att få åka iväg eller hitta på diverse saker själv. Unnar så klart min man detsamma. Det är skönt att sakna varandra och väldigt mysigt att få vara själv med barnen också, iaf när det är tidsbegränsat.
Jag åker iväg i vår på en veckas träningsresa med en kompis. Katastrof tycker en del runt om mig men jag och min man ser inga problem! Ska bli så underbart och jag räknar med att komma hem utvilad och ha energi tillsatt orka vara en bra mamma, kvinna, fru.
Det låter klokt. De första åren av min och min mans förhållande hade jag ett extremt behov att umgås, vilket jag har i alla nya förälskelser (nya vänner, nytt jobb, ny hobby). Det tar ju nästan död på ett förhållande. När man varit tillsammmans hela sitt vuxna liv är det nog viktigt att ha något för sig själv. Särskilt när man har små barn och livet är intensivt. Jag åker ofta iväg själv men är sällan hemma själv med barnen. När mannen faktiskt åker iväg själv är det superskönt att vara själv på kvällen. Trots stt jag gör exakt samma sak som när han är hemma.
Så klart att någon måste undra… Så typiskt på något vis. Nu är det ju så att vi alla är olika, tack och lov för det, och att vara “Ensamma Mamman” för en person kan vara en riktig mardröm medans det för en annan kan bli en rutin precis som vilken annan. Och det där med att man måste göra ALLT ihop HELA TIDEN bara för att man är gifta eller lever ihop… Det är väl likadant där. Vissa gillar det och andra vill ha egentid. Själv har jag varit mycket ensam med mina barn när maken varit på jobb korta och långa perioder, som mest var vi isär i 8 veckor och då hade jag en 3-åring och en nyfödd… Men jag är lite av en ensamvarg så jag gillar faktiskt att vara ensam och “styra hela skeppet” själv. Jag har ett BEHOV av att vara ensam. Ibland kan det vara lättare att vara ensam om alla beslut och rutiner, slippa kolla “Ska du eller jag?” eller bli irriterad för “Jag trodde att du skulle!”. Nu när min man är hemma mycket mer kan jag nästan längta efter att att han skå åka iväg på jobb så jag får vara ifred med hem och barn en stund. För jag gillar det. Men som sagt, för den som ställde frågan kanske tanken på att vara själv med barnen är outhärdligt jobbig. Med all rätt, det är inte så förbaskat enkelt. Men det är var det är. Och vi gör som vi vill och vårt bästa till våra förmågor.
Jag är inte förvånad att frågan kom. Den var väntad. Precis som det här blogginlägget. Lite festligt på något vis. 🙂 Det var kul att läsa.
Låter så sunt, sitta ihop är inget någon mår bra av.
Jag ska dock åka med min man när han åker till Thailand i höst och jobbar, jag hoppas såklart att jag och barnen kommer ha mysigt på eget håll där nere. Men sex månader kändes för lång tid och vilket äventyr det kan bli ❤
——————————————————————————-
(Om någon är nyfiken på att följa vår resa så skriver jag lite om det på min nya blogg: https://evelinalindahl.wordpress.com/blogg/ )
En av förutsättning för att min man och jag har hållit ihop i 25 år är att vi inte ses varje dag och inte gör allt tillsammans. De senaste åren har jag även börjat resa utomlands ensam, något som människor tycker är mycket märkligt.
Min mamma var ensamstående med 2 barn. Tycker de som ställer frågan hur du klarar att vara ensam med barnen i 3 veckor är idioter. Finns många som har det så alltid och inte har något val.
Jag tycker inte alls att de är idioter. Lever man som ensamstående förälder har man inget val – man får kämpa på på egen hand. Lever man däremot i ett äktenskap har man ju någon att luta sig mot. Är man van vid det så är det ju inte konstigt att man funderar hur det kan kännas att vara utan det stödet i perioder.
Tycker att det i väldigt många kommentarer är en raljerande ton mot den som frågade. Är väl ingen konstig fråga alls? Kan ju vara någon som själv står inför samma situation och tycker att det känns tufft. Jag tycker att en period med tre veckor ensam med barnen är rätt kämpig. Och att många i kommentarerna ska förringa detta, istället för att stötta andra mammor i olika situationer, är mycket märkligt och otrevligt. Man får tycka att det är tufft även om man inte är ensamstående! Varför måste man bara vara stark? Är bättre att ha en tillåtande attityd och visa att allting inte är lätt jämt.
Instämmer ❤️
Jag tycker om att vara tillsammans nästan jämt faktiskt, och göra de allra mesta ihop (även om vi såklart inte står i vägen för varandra intressen) . Jag är inte så säker som alla andra här på att det nödvändigtvis är av ondo. Jag tror inte kärleksrelationer är mer lika varandra sinsemellan än andra relationer i livet. En del ringer sin mamma varje dag, andra hörs bara av några gånger om året, båda kan vara bra, båda kan vara dåligt. Förstår inte varför man ska pressa in alla kärlekarelationer i samma mall: liksom hitta något generellt som fungerar för alla. Eftersom människor har så himla olika behov av närhet och ensamtid tycker jag det är alldeles självklart att olika upplägg funkar olika bra i olika relationer. Tänk om vi trodde alla vänskaper skulle se likadana ut också? “Nej det där kan inte vara sunt, så umgås ju inte jag och min vännina”
Med det sagt tycker jag såklart man gör något väldigt bra och kärleksfullt för sin partner när ställer upp och sköter hem och barn flera veckor.
Tycker det här var det klokaste jag läst på länge!
Jag har testat alla sorters relationer men mitt barn. Jag levde ihop med mins sons pappa bara 2 ár. Och det funkade inte sá bra jag jobbade och pappan med, tiden räckte aldrig till hushálls arbete Sedan separerade jag. Jag levde självs 5 ár med killen och jag hade sá mycket själv samvete at det var bara jag som var ansvarig att jag det kändes helt normalt. Jag har saknat lite mer tid till mig själv, eller att kunna fá göra saker som jag gillar. Men istället har jag valt att göra saker tillsammans med killen. Jag hade friheten att leva och bo som jag bara ville. Vad som skulle spenderas, vilka aktiviterter osv.
Nu har jag en partner som har ocksá en dotter och livet har bara transformerat helt. Min son är gladare. Jag har mindre frihet pá sättet att jag máste nu förhandla vad som ska göras hur ska göras, eller vem men jag fortsätter att vara helt ansvarig pá min son och honom pá din dotter.
Det finns sá mánga sorters familjers som familjier finns i världen.
Jag vet inte om jag förklarar mig bra, svenska är faktiskts mitt femte sprák. <3 ditt blogg Clara
Jag har bara varit själv med barn i några dagar. Och då har ofta min mamma eller svärfar kommit och varit sällskap/hjälpt till/lekt med storasyster. Lillan är nu 8 månader och storasyster närmar sig 4 år. Senast flera helgen då sambon körde Vasaloppet. 4 dagar var han iväg då. Det brukar funka bättre med plock/städ/matlagning och bara det att lyckas natta båda själv. Men jag planerar ju mig själv i atomer ? Det är som att när jag räknar med att inte ha honom hemma så går jag in i en annan roll. Vi har en nära vän som skaffat barn själv och det är ju grymt tufft. Fattar inte hur det går ihop. Och helt ärligt, det gör det nog inte alltid. Förväntningar (ha realistiska), planering och rutiner är kanske nån slags treenighet för ensam tid med barn.
Jaja det var lite pladder från mig. Ha ett par fina veckor med de fina små. Och härligt att få komma närmare när det är pappa som gäller annars.
Vad är det för slags resa? Semester eller jobb?
Visst får man inte ha barnen på dagis om den andre föräldern är på semester…? Eller säger ni bara inget till förskolan och kör pä ändå?
Jobbresa såklart. Sjukgymnastik för strokedrabbade
Märklig fråga. Vi är många som för jämnan lever ensamma med ett, två eller flera barn pga att det är slut med den andra föräldern, att han dött el dyl. Och ingen avlastning alls av far- morföräldrar el dyl. Jobbigt ibland, men man har inget alternativ.
Att beklaga sig hjälper inte mycket, bara att göra´t.
Känner igen mig. Har också hängt ihop med min man sen vi var tonåringar, och utan att tillåta varandra att testa de där sakerna bara den ena vill skulle vi kvävts.
Så sant. Jag och min pojkvän flyttade ut till ett 1700tals-torp utan avlopp och rinnande vatten (nära mina föräldrar och mitt barndomshem där vi kan duscha, haha). Men att sitta fast här ute båda tillsammans är ingen hit. Nu har vi tagit tag i det och ser till att göra mycket mer på varsitt håll. Poff sa det och så blev vårt förhållande återigen sådär bra som det var första året, när vi inte bodde ihop och gjorde saker med våra separata vänner. Det var liksom mer spännande då och genom att “tvinga” oss själva och varandra att lyssna på den egna magkänslan och aldrig göra något för den andres skull så hittar vi den där spänningen igen. Extra viktig tror jag när man bor på landet och måste ta bilen för att kunna ta sig någonstans.