Söndag och dags för min nya Expressenkrönika. Den här gången handlar det om människor som älskar att gnälla på dagens föräldrar. Läser gör ni här!
Söndag och dags för min nya Expressenkrönika. Den här gången handlar det om människor som älskar att gnälla på dagens föräldrar. Läser gör ni här!
Har du frågor kring din order eller något annat som berör min butik, vänligen hör av dig till:
Eller använd formuläret nedan.
64 svar
Bra krönika!
Som vanligt ifrågasätter jag mig som förälder. Känner man någonsin att man gör rätt?
Du resonerar så fint och vettigt. Jag känner att jag ofta dras med när jag läser inlägg om “hårda tag” och så vidare, för det låter också vettigt. Att inte låta barnen styra ALLT, och att inte tappa sitt självförtroende i förhållande till trotsiga barn. Men så tänker jag att det du säger ju inte handlar om det, utan om att hitta ett sätt att vara med våra barn som är mer relationellt. Men som ändå lär dem gränser och respekt för dig som förälder. Och så försöker man ju, men oj, vad svårt det är. Du får gärna fortsätta lite på detta tema i bloggen och resonera kring olika utmanande situationer i relationen till våra barn. Jag känner att jag behöver din kloka röst i min resa som mamma!
tack <3 ska absolut skriva mer om detta
Tänker också om att det handlar om att lära barnet att välja sina tillfällen då. Det kan vara svårt för många barn. Har jobbat i både förskola och skola och ofta är det först där som barn lär sig att de inte kan göra hur de vill. Det går inte att ifrågasätta allt och kräva lirkande i en klass på 30 personer. Den enda som förlorar på att kräva detta är barnet för då blir inget eller väldigt lite gjort och barnet får sämre kunskaper. Tänker att det är viktigt att lära barnet att ifrågasätta ibland, men inte jämt. Massa saker måste man bara göra. Jag lirkar inte med mig själv med allt, det skulle ju vara omöjligt. Lirka med sig själv vid påklädning, tandborstning, frukostgrejande, åka till jobbet, städa, tvätta, diska, laga mat, varje arbetsuppgift. Det går inte. Vissa saker måste gå på rutin, att bara lyda och göra. Annars får man välja ett annat slags liv vid sidan av samhället. Tänker att man måste tänka längre än sitt eget familjeliv, att få det fungerande i förskola och skola där barnet ska samsas om utrymme med många andra.
Som jag förstod krönikan så gäller lirkandet främst i föräldraskapet. På förskolan finns det andra hinder som till exempel för stora barngrupper och för få pedagoger att det ska fungera.
Sen har barn inte lika många uppgifter i vardagen som vuxna och före uppgifterna går på rutin behövs en inlärningsperiod. Om jag förstod det rätt så är det där själva likande kommer in. För att kunna få in saker i en rutin.
Bra svarat!
BRA!!! Blir så besviken på Clara, som jag i övrigt tycker har så goda åsikter och insikter, att hon inte kan se alla problem som har uppstått i dagens barngeneration på grund av föräldrars bristande gränssättning.
När jag skrev BRA, avsåg jag att kommentera Josefines inlägg.
Vem är det som uppfostrad dagens föräldrageneration? Jo precis den generation som så ivrigt kritiserar den. Uppenbarligen har de själva diskvalificerat sig från att ge goda råd eftersom de misslyckades så kapitalt i sin barnuppfostran.
Bra skrivet!
Är inte förälder själv, men jag tänker att på den äldre mannens “tid” så var det ju standard med barnaga. Självklart kunde man få enklare pli på ungarna om man hotade med stryk! Det kan man ju inte riktigt göra idag och då ställs det såklart andra krav på föräldrar att lirka lite och ta omvägar som du skriver…
kram
Emma
Hurra! Så himla bra!
Det riktigt intressanta vore ju att fråga de där gubbarnas barn om hur de tycker de var som föräldrar – det är rätt ointressant att höra dessa gubbar berömma sig över hur bra de var att uppfostra barn. De enda som borde kunna uttala sig om det är ju barnen – antagligen skulle det vara en annan version…
Eller hur. Svaret skulle förmodligen bli: Frånvarande
Glöm inte att det var annat förr och att de som var föräldrar dp gjorde så dom var norm i samhället då. Jag tor att dåtidens föräldrar trodde att det de gjorde var för barnens bästa. De älskade säkert sina barn lika mycket som dagens (många gånger självupptagna ) föräldrar älskar sina barn.
Tiderna och barnsyn har förändrats . Det får vi inte glömma. Allt var inte fel förr lika lite är allt rätt numera.
Det ända som gäller är…som du sår får du skörda…..
Jag måste bara lägga in ett annat perspektiv här. Mina föräldrar tillämpade det man på 1970-talet kallade “fri uppfostran”, som väl var en reaktion på gamla tiders auktoriteter. För mig innebar det att jag som vuxen har fått lära mig ett bra bordsskick, hur man beter sig så att andra inte blir sårade, mm. Frånvaron av gränser gjorde mig också till en tonåring som tog stora risker. Det hände ju ändå aldrig något, oavsett vad jag gjorde. Så draget till sin spets tror jag inte att barn alltid mår så bra av att uppfostras “fritt”.
Håller med dig! Jag är helt övertygad om att föräldrakärlek innefattar att sätta tydliga gränser i många lägen. Att överlämna till ett barn att sätta sig emot eller ta aktiva beslut i vissa lägen är att lägga över ett ansvar som också kan vara stressande.
Det är inte tal om att låta sitt barn “härja fritt”, det handlar om en ömsesidig respekt. Jag har en treåring hemma och självklart får inte hon alltid göra som hon vill (typ hoppa rätt ut från bryggan hemma eller äta obegränsat med godsaker). Men jag lyssnar på henne, jag försöker förstå henne och jag inser min otroliga makt i förhållande till hennes lilla. Min pappa var extremt auktoritär, vi flickor skulle synas men inte höras, det fanns regler som gällde för oss men som aldrig följdes av vuxna, det var INGEN som frågade mig vad jag ville eller hur jag kände. Jag är och var så sjukt väluppfostrad så jag trampade på hel mitt eget väsen, jag vred och vände på mig själv för att behaga andra. Först när jag fyllde 25 kunde jag bryta mig ur skiten och bearbeta min barndom.
Om min dotter känner att hon betyder något här i världen och att hennes vilja/åsikt och röst är viktigt och att man ska vara snäll för att man vill och för att det känns bra- ja, då har jag gjort så rätt jag kunnat.
<3
Jag håller såklart med dig Mikaela, inget barn ska behöva vara rädd eller kuvad. Såklart är det viktigt att lära barn att resonera och själva förstå, lita till sig själva etc. Men det ena utesluter kanske inte det andra? Att lära ett barn fungera i grupp eller lyssna på vuxna genom att sätta gränser, vara tydlig och konsekvent, eller genom att själv visa respekt och tillit till tex samhället, människor runtomkring, skolan eller vad det nu må vara- det är i mina ögon inte att vara förtryckande auktoritär.
Bra skrivet, träffar så många gränslösa barn och även föräldrar i skolan att jag nu kommer att sluta som lärare. Det är väl inte farligt att barn blir ledsna, det är normalt. En tvååring har inte språket och har inte förståelsen för hur man beter sig . Det är vårt uppdrag att lära vänligt men bestämt. Detta skapar trygga och harmoniska barn
Vem har pratat om att det är farligt att barn blir ledsna? Det Clara vänder sig emot i krönikan är ju den auktoritära gammeldags uppfostran där det handlar om att kuva barnen, att skapa “barn som är lätthanterliga”, i stället för att se på hur man får harmoniska välmående vuxna. Det handlar inte om att barn inte får bli ledsna (för det blir de ibland, det är helt normalt som du skriver), det handlar om att auktoritär uppfostran kan skapa barn som uppför sig på ytan men som inte mår bra inuti. Samt att det samhälle vi lever i behöver vuxna som kan tänka själva, och inte vuxna som bara gör det någon annan säger åt dem.
+++++
Jätteviktigt perspektiv. Jag skulle vilja lyfta ett annat perspektiv: i slutändan spelar det en väldigt liten roll hur vi uppfostrar barnen. Faktiskt. Studier visar att från att barnet börjar bli äldre (runt 8-10) är det kamraterna som har det största inflytandet. Vad är det accepterade beteendet i gruppen? Vilka är normerna? Vad är ett normbrytande beteendet? Viljan att passa in i gruppen, att vara socialt accepterad, övervinner viljan att vilja “pleasea” sina föräldrar. Sen kan man ju argumentera att sättet vi uppfostrar våra barn resulterar i vilka vänner de vill umgås med osv.
Men tror inte det är någon här som förespråkar att man inte ska lära sina barn någonting.
Det du beskriver låter som total frånvaro av föräldraengagemang, som väl får sägas vara motpolen till det auktoritära. Som vanligt gäller det att hitta en balans. Att tvinga barn att äta är dåligt, att låta barnen välja precis allt omkring mat är också dåligt. Att lära barnen bete sig med straff och konsekvenser är dåligt, att lämna barnen helt åt sitt öde och inte vägleda dem i hur man visar hänsyn är också dåligt. Så tänker jag.
Att lära barn att deras agerande får konsekvenser är väl inget dåligt i sig? Så fungerar det när man är vuxen, om man agerar på ett visst sätt är det naturliga att det får vissa konsekvenser. När är tanken att man ska börja lära sig det om inte när man är liten? Men du kanske tänkte konsekvenser som synonymt med obehagliga straff? Isåfall håller jag med dig om att det är dåligt.
Helt rätt, Maja, så är också min erfarenhet.
Vilken bra krönika!
Tack =)
Clara!
Har varit en av de tysta följarna under en längre tid men nu är det dags att få tummen ur och äntligen kommentera. Tack underbara människa för att du gör vår värld till en bättre plats! Jag beundrar ditt mod att rakryggat stå för dina åsikter och värderingar som allt som oftast är så grundade och träffsäkra. Denna krönika är ytterligare ett bevis för detta.
När jag, som är en prestationsprinsessa och vill vara alla till lags, ibland övermannas av känslor av att jag inte orkar mer eller ännu värre att ångesten dundrar in så skänker din blogg och er podd mig en slags frid i själen som jag så innerligt behöver. Kammebornias blogg har jag, tack vare tips från dig, också fått upp ögonen för och den fyller samma funktion för mig.
Ville mest egentligen bara skicka ett varmt tack för allt gott du tillfört i mitt liv. Du är en människa som verkligen gör skillnad för många! Heja dig! Kram
Du är så jävla vass och klok. <3
Intressant! Den lydnadskultur som rådde förr är ju tack och lov förbi, även om jag ser att den lovordas då och då i facebook-inlägg och krönikor. De egenskaper som förr ansågs vara önskvärda hos barn var ju att barn skulle vara tysta och lydiga. Om barnen lydde sina föräldrar visste man att det skulle gå bra för dem i livet. Nu ser ju samhället helt annorlunda ut, även synen på barn. Vi värderar helt andra egenskaper hos barnen, de ska växa upp med tusentals valmöjligheter och vi måste därför lära våra barn att tänka själva och kritiskt granska allt “inflöde”.
Alla föräldrar gör ju det de anser vara bäst för sina barn, jag tror det. Svårt att alltid veta vad som är bäst. Men jag är ändå glad över att mina barn växer upp i en tid när det är straffbart att som vuxen kränka och utöva våld mot barn.
Så himla bra! Känner mig ofta så ensam med situationen med min äldste son. Han faller inte in inom ramen för “väluppfostrad” vilket inte överhuvudtaget har med uppfostran att göra eftersom hans lillebror charmar alla offentligt. Ibland tänker jag som du, att det är bättre att fokusera på det som är viktigt att kunna som vuxen, men det är lätt att falla tillbaka och lyssna på “de som vet bäst”. Tack!
Jag kan förstå den gamle mannen. Jag hör ofta föräldrar som lirkar, mutar och förhandlar med barnen om minsta småsak, i stället för att bara säga “Nej, du ska äta upp mackan först”. Så var det nog inte förr, och det tror jag var skönt för barn. De är inte mogna att ta beslut när det gäller sin egen mat, sömn och så vidare. Då tror jag att en fast och kärleksfull förälder som guidar ett litet barn är bättre. Kanske var det det som mannen menade? Jag är mamma till tre barn och kör nog en mer auktoritär uppfostransmodell, men självklart med kärlek. Om ett barn jämt blir mutat och lirkat med tror jag att risken finns att det förväntar sig att omvärlden ska fortsätta bete sig så när det blir äldre. Då gör man barnet en otjänst. Med det sagt respekterar jag att alla familjer får sätta sina gränser där det passar dem. Allt gott till alla mammor i kommentarsfältet ❤
Bra skrivet!
Bästa jag har läst!
Gav mig kraft att fortsätta trilskas med min självständiga, envisa och kloka två-åring.
Tack Clara!
En kombo tror jag är bäst. Min kompis som har tre nästan vuxna barn sa skäm inte bort ungarna.Men det tror jag inte heller på en mix återigen. Igår blev jag så förvånad när tre ungdomar var så väluppfostrade i kassan. Sen blir jag räd när jag hör att dagens lärare får inte göra någonting i klassrummet mnot elverna. Där skulle jag vilja ha stränghet och gränser.
Fast tyvärr upplever jag att en alldeles för ofta möter barn i det offentliga rummet som inte får någon som helst guidning av sina föräldrar i hur en beter sig bland folk.. föräldrar som inte säger ifrån, som självcentrerat och respektlöst låter barnen ta över sammanhang eller platser. Föräldrar som skäller på museet om personalen säger åt deras barn att inte röra föremål, föräldrar som tar med en sexåring på yogapasset som de andra deltagarna betalt för och kanske själva fått hårdprioritera för att komma iväg på. En björntjänst tror jag att en gör sina barn, om de lär sig att hela världen ska lirka och att det alltid är på sin plats att ifrågasätta. Kanske finns det en tillit i att få tydliga direktiv i vissa lägen? Och precis som du skriver, det handlar om vilka de ska bli i framtiden.
Så klart att man ska lirka med sina barn och att lära dem ifrågasätta men inte jämt och inte alltid. Efter 25 år i skolan värld kan jag inte längre utföra mitt arbete eftersom det är inte bara barnen och ungdomarna som kräver en demokratisk diskussion om varför just de inte alls har lust att lyssna på vare sig sina kamrater eller mig som lärare. De vill minsann hellre just nu …..
Jodå , visst vill jag vara flexibel, nytänkande och jag tar absolut hänsyn till barn. Jag älskar unga människor men nu är måttet rågat. Inte nog med att jag får diskutera och motivera med varje ungdom om varför vi skall göra si eller så utan nu fortsätter arbetsdagen på kvällen där deras individualistiskt fostrade föräldrar undrar och ifrågasätter. Nu tänker ni förstås att jag måste vara “en sån där dålig lärare” . I så fall är samtliga lärare i mitt arbetslag dåliga för ingen av oss kommer undan. Bytte jobb för en tid sedan på grund av att det kanske skulle bli bättre bland de äldre barnen. Nej, ingen skillnad. Jag och mina kollegor får dagligen förklara oss . Det är detta debatten handlar om Clara , inte lirka med ledsna barn eller uppmuntra att äta upp utan just detta att göra det alltid och hela tiden med de enklaste självklarheter.
Åh, ja!!! Det är ju detta som blir konsekvensen av det Clara förespråkar. Bra skrivet. Tråkigt att Clara inte har en mer nyanserad syn på hur en god fostran kan se ut. Och att hon inte förstår att om man inte lirkat varje gång 3-åringen ska äta så hade hen inte heller uppfört sig som hen gjorde på caféet…
Jag är jättenyfiken Karin på hur du hanterar en treårig matvägrare? Med våld? Hot? Hur?
Amen på den! Skriv en bok om din barnsyn och uppfostringsstil, tycker jag!
Nej, jag tror inte jag håller med dig i detta, Clara 🙂 Vilket ju är trevligt, för jag brukar alltid känna att vi tänker lika. Men kanske är det för att du och jag arbetar med och på olika vis och lever i lite olika världar på det sättet? Jag är lärare och har två barn som 5 och 7. För mig är det viktigaste i världen att de vet hur de ska bete sig och agera mot vuxna i framför allt skolvärlden. Både jag och maken arbetar på riktigt hårda och tuffa skolor, vilket kanske också innebär att vi ser en helt annan värld än om vi arbetat där barn har lite mer närvarande föräldrar osv. Såklart det avgör tänker jag. Jag kan ju bli sjukt trött på föräldrars lirkande i och med detta, och önskar att de bara ska sätta ner foten ibland. Märker också att jag kan vara väldigt hård mot mina egna barn, men jag tycker inte jag tar bort diskussioner eller drömmar från dem ändå… Eller så gör jag det. Jag vet inte, men de kommer nog bli bra vuxna de med 🙂
Tack för en intressant kommentar! Arbetar du på en “hård” skola på det sättet att barnen är sjukt högpresterande och pressade av sina föräldrar? Eller i den meningen att barnen kommer från en tuff bakgrund? För ifall det är de kommer från en tuff bakgrund och ett utsatt område med föräldrar som själva har det kämpigt – då kan man ju verkligen tänka att det är brist på kommunikation, förtroenden och vuxna som lyssnar som är problemet. Inte bristen på disciplin. Med hög närvaro av engagerade föräldrar behövs ju inte disciplin på samma sätt. Däremot kan ju resultatet i skolan bli att man som lärare i en tuff grupp måste hålla gruppen kort och vara en väldigt tydlig ledare därför att gruppen inte klarar av den frihet de ges. Men det tycker jag är ett misslyckande, även om det kanske är oundvikligt.
Hur menar du då med misslyckande, Clara? Att vara den typ av ledare som gruppen kräver är väl det bästa man kan göra både för gruppen och individerna i det fallet? Då blir gruppen trygg av tydliga ramar och de kan lära sig, vilket ju är skolans huvuduppdrag. Så förtydliga gärna.
Det är ett misslyckande av vuxensamhället om det enda sättet att hålla styr på en grupp barn är att vara auktoritär. Då har någonting gått förlorar för barnen i deras relationer till vuxna
Så kan man kanske se det. Men det är ju också så att barn inte är små vuxna. Ibland i denna typ av diskussioner ser man på barnen som om de besitter alla förmågor som en vuxen gör. Så är det ju inte, då lägger man för stort ansvar på barnet. De är ju barn och har inte varit med om allt ännu och därför behöver de guidning och kärleksfulla vuxna runt sig som visar tydliga ramar och gränser. Då blir barnen trygga och kan slappna av upplever jag. Man kan ju vara auktoritär (eller tydlig, tycker jag är ett bättre ord i sammanhanget) och vänlig och kärleksfull samtidigt. Det behöver inte finnas en motsats i det.
Ja det är en skola med barn från olika länder, de bor i den fattigaste delen av staden och har oftast föräldrar som inte har utbildning.
Kan säga att hos oss är enda sättet att överleva som lärare att vara auktoritär, dessa elever behöver tydliga ramar och regler osv. Kanske är det ett misslyckande, men de lär sig och höjer ju kunskapsnivån om vi jämför med skolor som har “mindre ordning”. Visst kan det kännas tråkigt att vi inte kan diskutera som man kanske önskar, men detta är något vi också är väldigt medvetna om och tanken är ju att försöka träna upp dem till diskussioner också.
Det kanske inte var detta vi pratade om inser jag nu…
och det gör ju inget att vi tänker olika heller.
Lirkande, mutande osv med mina egna barn är dock en helt annan sak, men sen vill jag också påstå att jag är en närvarande förälder som ser och är lyhörd för barnen. Att snäsa av mitt egna barn på café som den där farbrorn menade hade ju bara känts uråldrigt.
Tack för en fin krönika. Är själv helt allergisk mot den typen av kommentarer som din kompis fick och jag tänker ibland att många av de gamla som sitter ensamma på olika hem gör det av en anledning. Som förälder ser jag som det allra viktigaste att skapa en god relation till mina barn och att stå på deras sida mot alla som inte vet ett dugg om hur vi har det. Det skapar barn som är rustade mentalt och psykologiskt, och man har igen det när de är tonåringar. För allt det vi investerar känslomässigt och respektmässigt i barnen när de är små, de får vi igen mångfalt när de är tonåringar. Det är då det brukar bli besvärligt om man är för auktoritär. Hurra för föräldrar som respekterar barns särart. Samhället är hårt nog ändå.
Håller med! Känner ibland att jag närapå skäms när jag lirkar i affären för att undvika utbrott hos treåringen. Men jag vet ju hur hon funkar. Hur lätt är det att vara barsk och säga nej till ett trots-utbrott?! Hellre lirka och komma överens! Det är ju hemma i lugn och ro man kan välja att ta fighten om det viktigaste. Den stunden väljer man kanske inte att ta på cafét. Funderar också på vilka som uppfostrat dagens föräldrar, om inte dessa snusförnuftiga farbröder och tanter som ständigt lägger näsan i blöt.
Heja dig! Precis såhär!
Så bra! Och skönt att läsa. Själva har vi valt att låta vår tvååring gå korta dagar på fsk vilket leder till två föräldrar med mycket tid och energi som orkar och har tid att lirka bort typ alla konflikter, eller iaf mildra dem väldigt mkt. Idag synade jag mig själv över att mitt barn så sällan är argt och tänkte att det måste vara nåt fel i mitt föräldraskap som inte bråkar på/med mitt barn varje dag. Alltså?
Eller så har du ett barn med relativt lugnt humör, har två och de skiljer sig stort humörmässigt där en stora hade enorma utbrott flera ggr / dag händer det otroligt sällan med den lilla och inte alls på samma vis. Tror många föräldrar klappar sig på axeln och tycker de är så duktiga när det handlar om att individer helt enkelt är olika.
Du har så rätt Anna. Jag har tre barn (tre killar födda inom 4,5 år) och de två äldsta har alltid varit lugna och “väluppfostrade”. Satt alltid kvar vid matbordet, inga bråk i affärer och liknande. Jag fattade inte att andra behövde bråka med sina barn och jag tyckte jag var en exemplarisk mamma. Sen kom nummer tre och allt ställdes på ända ?. För att få lite ordning då så måste man i många lägen peka med hela handen annars blir det kaos.
Hon är definitivt lugn men jävligt bestämd utmanar jättemycket ändå, vilket tillhör åldern. Dagar då jag är trött, har ont i huvudet och dåligt tålamod därav trappas utmanandet upp extremt mycket. Att bemöta henne lågaffektivt och lirka och avleda gör vardagen smidigare. Jag klappar mig på axeln för att jag prioriterar mycket tid med henne över tid på jobb och fsk (vi har möjlighet till det vilket jag vet att inte alla har. Vet också att många har det men väljer annorlunda) Att ha tid och ork påverkar vår relation positivt, även om hon är “lugn” från början. Är också superrutinbunden och påläst gällande sömn, men den är alltsomoftast katastrofal, klappar mig ändå på axeln för att jag försöker påverka situationen till det bättre.
Väldigt bra åsikter och så bra beskrivet. Att respektera barn för individer och ge dem utrymme att ha egen vilja är viktigt. Det betyder inte att barnen behöver bli ouppfostrade.
Intressant!
Alla generationer har haft sin norm på barnuppfostran och eftersom vi lever i en ständig förvandling så kommer även dagens syn på barnuppfostran att förändras. De flesta föräldrar vill väl det bästa för sina barn men problemet är att det inte finns ett entydigt svar på vad som egentligen är rätt.
Själv tror jag på vanligt sunt förnuft. På respekt och tillit och att man som förälder är den omhändertagande och kärleksfulla ledaren som med sin erfarenhet och kunskap ger barnet den grund som behövs för att barnet ska få växa upp till en harmonisk och bra medmänniska.
Beröm och tillrättavisningar är för mig självklart och som du själv nämnde så krävs det betydligt mera arbete att få en hund att gå lydigt utan band…
Att vara konsekvent och redan från början ha fasta rutiner brukar vara ett vinnande koncept både vid barn och hunduppfostran.
Att ta sitt ansvar och helt enkelt våga vara förälder och låta barnen vara barn utan att i tid och otid skapa situationer där det ska förhandlas och lirkas.
Man måste välja sina strider:)
Bra skrivet!! Det samhället som var när fyrtiotalisterna var små finns inte längre. Och det kallas utveckling! Tack och lov för att inte barn längre ska vara små, söta och tysta !
Hur får vi vuxna med civilkurage är krönikans avslutande fråga. Jag tänker lite så här att den äldre mannen nog trodde att det var precis vad han gav prov på. Ja vi tycker alla här att hans åsikt är fel och att han inte borde lagt sig i något han inte hade med att göra. Att han skulle knipit käft om sina bigotta tankegångar.
Samtidigt någonstans surrar det i mitt huvud att just det där att våga öppna munnen i olika sammanhang och säga något är en form av civilkurage. Jag önskar att jag gjorde det när någon snor parkeringsplatsen jag köar till, eller när folk rusar på pendeltåget och vi som skall av nästan blir nertrampade eller ja, nu svär jag i kyrkan när jag står efter en mamma och hennes barn i en cafékö och kön blir längre och längre medan mamman frågar: – Lova vill du ha smörgås eller kaka, vill du ha grovt eller ljust bröd? vill du ha köttpålägg eller vill du ha en chokladboll eller vaniljbulle eller kanske ett wienerbröd och skall det då vara med “chokladglurr” eller “gulglurr”. Nej, vänta nu måste vi först höra med expediten om det här är exkologiskt…eller förresten har ni det här i fairtrade? Och är brödet surdegsbakat? För visst är det så Lova att din mage tål bara surdeg. Så Lova skall du kanske ha en glass istället….nu skall vi se vill du ha två eller tre kulor, vilka smaker vill du ha choklad, nu ska jag läsa vad de har….
Alltså är det civilkurage i den situationen att öppna munnen och säga att vi är många som väntar i kö på att lilla Lova skall bestämma sig. Eller är man då också en fossil från en annan tid.
Intressant kommentar! Sådana där gånger förstår jag inte att den vuxna inte bara tar ett steg åt sidan och låter andra gå före medan man funderar klart i lugn och ro med barnet. Det är ju den vuxna som agerar som att den är ensam i universum. Ser man inte att andra står där??!! Det är ju verkligen brist på hänsyn gentemot de andra gästerna, “huvudsaken jag får mitt, skit i resten”-tänk. Bättre att låta de andra gå före så barnet får tänka i lugn och ro på kanske 2 val.
Viktigt att lära barn att det finns andra runt omkring att ta hänsyn till! Lära sig att tänka på andra och hjälpas åt.
En intressant tanke att fundera över är hur vårt samhälle kommer se ut om 40 år? Om värderingar som “jag först och resten sen” kommer ge avtryck tex i mindre solidaritet och liknande. Men det är ju en annan fråga 🙂
Jag tror konsekvensanalysen är omvänd. Jag tror att kulturen vi lever i skapar ramarna för de barn som växer upp idag. Tycker man att barn är för egofixerade och för dåliga på att visa hänsyn så är det något som kommer från de vuxna och samhället. Vi pekar gärna finger åt de enskilda föräldrarna när vi tycker barn uppför sig dåligt, men om man upplever en stark tendens till att barn generellt blir mer egoistiska, då bör man titta på hur hela samhället ser ut, för ärligt talat är väl inte solidaritet något som värderas högt i vuxensamhället idag heller?
Bra skrivet och bra förklarat:) Vi tar tusentals med beslut varje dag medvetet eller omedvetet och med tanke på alla intryck barn matas med dagligen så tror jag att barnen skulle må bra om dessa föräldrar klarade av att snacka igenom sina beslut redan innan man ska fika ute. Ärligt talat så tror jag inte att barnet blir kriminell i sitt vuxna liv bara för att mamma själv väljer ut vad barnet tycker det är lämpligt att äta ute på lokal:) Dessutom blir det mer tid att sitta ner och umgås för familjen istället för att stå och tjafsa och det är civilkurage att påpeka att det finns andra som också vill komma fram i kön.
Allt handlar om att ha lite respekt för sin omgivning även om ens barn är den mest betydelsefulla för en själv.
Precis så, Elle!
Jag är lite kluven i detta. Tar man ordagrant den dialogen som du beskriver och lägger till betänketid på detta så känns det spontant för mycket. Samtidigt kan jag känna att det finns ett helt överdrivet effektivitetstänk i samhället ibland. Om jag låter mitt barn betala i kassan så tar det kanske 10 sekunder extra, är det rimligt att man inte ska låta barnen bli delaktiga i vardagsgrejer som inköp bara för att spara 10 sekunder åt resten av samhället? Jag har själv varit en sån som står och suckar åt långsamma människor i kassan, men ibland borde vi kanske fråga oss själva varför vi har så bråttom och varför vi inte kan ge plats åt att barn får vara med, prova och lära sig.
Tack Clara för bra artikel och måste dela detta roliga sammanträffande – du är min svenska absoluta favoritbloggare och min nya zeeländska favoritbloggare heter Emily Writes. Dagen efter din artikel skrev hon ett inlägg på temat att skamma dagens lata odugliga föräldrar som har mage att ta med barn på café (apropå en aktuell krönika på ämnet) som hette “Hur man får jättemånga klick och blir en erkänd krönikör genom att skamma föräldrar och vara en skitstövel”. Som alla hennes texter är den både vass, rolig och slår huvudet på spiken. Ett lästips! http://thespinoff.co.nz/parenting/20-03-2017/how-to-get-clicks-and-make-a-name-for-yourself-as-a-columnist-by-slamming-parents-and-being-an-asshole/
Åh vad bra Clara!