Min nya Expressenkrönika handlar om någonting som gnagt i mig sedan terrorattacken. Någonting jag blivit väldigt illa berörd av. Nämligen alla människor som får terrorattacken på Drottninggatan att handla om dem själva – istället för de verkliga offren. Alla som är upptagna att berätta hur de nästan hade kunnat vara där och kanske råkat illa ut. Men klarade sig.
Människor dog. Ännu fler skadades. Jag vill inte veta att du köpte korv på Drottninggatan en vecka innan. Det är höjden av okänslighet och narcissism att i denna situation flytta fokus till dig själv – om du hade turen att vara i säkerhet precis när det hände.
Ja. Det handlar min nya krönika om. Läs den här.
167 svar
Tack, du satte ord på det där jag känt men liksom inte riktigt kunnat formulera. Jakten på likes har ibland inga gränser.
Håller med!
Nja, nu måste jag faktiskt säga emot lite. Jag kan inte hålla med dig. Jag tycker inte alls att det är höjden av narcissism att fundera över att man själv hade kunnat vara ett av offren. Jag tänker att det otäcka kom så nära nu. Det skedde i Sveriges nav, på en plats väldigt många människor passerar dagligen. På en plats de som besöker Stockholm i princip inte kan undvika att passera. Många var vi som hade nära och kära som mycket väl hade kunnat befinna sig just där, just då. Jag tänker att det är ett sätt att bearbeta, detta att fundera över hur lyckosam man är som just då inte var just där. Att det var ren tur, för en själv, att det inte var för två veckor sedan, eller ens för två minuter sedan, som det där monstret beslutade sig för att helt kallsinnigt meja ner folk där på Drottninggatan. Jag tänker att det är en helt naturlig reaktion och behöver heller inte säga ett smack om dessa människor förmåga till mentalisering och empati. Jag tänker att människor är förmögna att både känna empati för de drabbade, hjälpa till där det behövdes OCH att dra en lättnadens suck, och förundras lite över, hur nära det kunde ha varit att man själv föll offer. Att det bara var en slump. Jag tycker att ditt resonemang blir väl förenklat i denna fråga.
Jag tycker att det är naturligt att TÄNKA dessa tankar. Jag tycker att det är onaturlig, okänsligt och självupptaget att fokusera på att skriva om dem när det faktiskt dog människor på riktigt.
Jag håller med dig helt och fullt, Clara.
Jag instämmer med Sara och håller för ovanlighetens skull inte med dig, Clara. Med reservation för att jag inte vet vilja du har i ditt flöde Clara :).
Men alltså, jag köper verkligen inte detta resonemang. Att reflektera över att det lika gärna hade kunnat vara en själv som var direkt drabbad har i min värld noll likhet med narcissism.
Håller med dig Clara! Man får tänka på hur de som mist sina nära och kära känner när de får läsa dessa tankar. Jag kan tänka mig att de känner sig ännu mer utsatta, ensamma, drabbade… Istället bör man försöka skriva något som i bästa fall lyckas skicka lite omtanke, tankar som snarare tröstar och ger en gnutta hopp nu när mörkret har omslutit de stackars anhöriga. Mitt hjärta blöder för mamman och pappan till den 11-åriga flickan. Det är fasansfullt, och så sjukt orättvist, fel…usch finner inga ord som kan beskriva hur fel det känns.
Men Clara. Jag tycker man kan känna båda sakerna samtidigt. Dels förtvivlan och sorg över de som dog och skadades och en lättnad att just inte jag eller någon av mina vänner var där. Jag tycker inte det är narcissism.. Jag får en förflugen tanke att det kanske är för att du bor så långt ifrån som du reagerar så.
Till något helt annat. Så fint att du gjort inlägg under påsken på din blogg. Det har varit som Påsk godis för mig. Jag har både haft ensamma dagar och njutit av dem och varit i vänners lag andra dagar och njutit av dem. Men att din blogg inte varit tyst har varit så fint, samma som med KAMMEBORNIA bloggen följt er båda
Det ena behöver ju inte utesluta det andra, men det du kallar narcissism är i själva verket ganska naturligt för människan. Det kan du läsa om i en psykologibok.
Håller med här! Finns ingen anledning att hetsa upp sig över folks reflektioner efter en sådan här sak tycker jag. De flesta är empatiska människor fast man är tacksam att man inte drabbades…. inget fult med det.
Jag håller med dig Sara! Jag håller inte med dig Clara om att det skulle vara okänsligt eller självupptaget, jag har inte ens tänkt tanken på att det skulle vara det. För mig har det varit ett sätt att förstå hur nära jag varit terrorn eftersom jag faktiskt planerade att vara på Åhléns prick där och då det hände men att tillfälligheter kom emellan. Det har varit ett sätt att förstå att det är vanliga människor precis som du och jag som blivit träffade och att lyckliga tillfälligheter eller ytterst olyckliga sådana är de som skilt oss åt. Det fick mig att förstå hur det är för människor i Syrien dag efter dag där små omständigheter avgör om de överlever eller inte. Det är fruktansvärt tragiskt det som hänt och händer varje dag, men varför skulle det vara mindre tragiskt för att jag tänker och talar om att jag skulle kunnat vara där? Jag tycker inte synd om mig för det, jag tycker synd om offren. Att de som skulle kunnat vara där och talat om det med någon annan skulle vara narcissister eller sakna mentaliseringsförmåga är verkligen en drastisk slutsats. Jag tycker snarare att det hjälper mentaliseringen på traven, hjälper en an känna sig in i hur det var där och då. Det som dagligen sker i Syrien är inte längre så avlägset att det bara går att vifta bort. Nu förstår jag mycket mer hur det är att vara nära terror, det fick mig också att förstå hur bortskämt trygg jag är. Att det skulle kunnat vara du och jag gör att det blir betydligt mer konkret och gör att medmänskligheten i mig ökar.
Tycker en kan skriva om det på olika sätt. Skriver en det reflekterande så kan det vara på sin plats. Var själv nära och att skriva om det var ett sätt att bearbeta. Det gör dock inte att jag inte känner med de som förlorat någon eller skadades. Men ska läsa krönikan nu 😉
Sen är det behövligt att lyfta upp frågan för många behöver lite mer perspektiv!
Håller med dig helt Sara. Jag menar att alla kan sätta sig in i hur skört livet är och hur när det kan vara. Det är helt naturligt och inte egoistiskt. Det är inte människorna som reflekterar hur nära som skall kritiseras utan tidningarnas frossa. Det är också mycket vi kan hoppa över att läsa om det inte intresserar oss.
Hållet med dig, Sara. Det var på det sättet många i Stockholm tog in vad som hänt, genom att tänka att det kunds ha varit dem. Och självklart kan man BÅDE skriva det i sociala medier, OCH känna stark empati med offren (för jag tror ingen lämnas oberörd när en elvaåring på väg hem från skolan dödas i ett terrordåd i ens hemstad, det är att grovt underskatta människor).
Jag håller också med dig Sara. Tänker också att det är ett sätt att bearbeta hemskheter, att inse vilken extremt otur de människor hade som var där, och samtidigt vilken tur, att inte just man själv eller någon man känner var på fel plats vid fel tidpunkt. Jag tror de tankarna hjälper till att inse hur liten risk att drabbas av ett terrorattentat trots allt är.
Sara, jag håller fullständigt med dig! Som jag ser det handlar detta om att det faktiskt skakat folk på djupet och att man skriver av den anledningen och med en starkare koppling till de som faktiskt drabbades hårt. Man får både tänka, skriva och säga hur det var! Det förtar inte att man sörjer tillsammans med dem som drabbades. Snarare skyddar det kanske de drabbade familjerna, att de inte står ensamt utpekade i mediaflödet när de har behov av att sörja.
Håller helt med dig Sara!! Det är inte alls märkligt att man börjar reflektera över sitt varande. Jag är väldigt ofta på Drottninggatan och min sambo skulle dit precis vid den tiden, men det blev tack och lov inställt. Så det är väl väldigt mänskligt att reflektera över att man “lika väl kunde varit där”. Det är nog därför man funderar över det, eftersom det “kunde varit jag” och inte utifrån ett egoistiskt eller narcissistiskt perspektiv, utan snarare tvärtom! Tvärtom, tycker jag det är märkligt att man börjar reta sig så pass mycket på människors inlägg och kommentarer (som verkar vara en form av människors bearbetning efter attacken), att man måste skriva en hel krönika om det och sen dessutom få betalt för det. Det är väl ganska narcissistiskt i sig!
TAACK!!!! Jag hade en hätsk diskussion med en kompis som inte ens bor i Stockholm om hur rädd hon är för att åka tunnelbana nu när hon är på besök och hur dåligt hon mår efter det här… hon var inte ens i Stockholm när det hände?!?!
Men snälla? Du uppvisar just en fantastisk lektion i empatilöshet själv. Jag bor inte heller i stockholm men är där ganska ofta. Jag kommer garanterat ha en del ångestpåslag nästa gång jag kommer dit. HUR kan det vara fel? Det innebär inte att jag “stjäl” de “riktiga” offrens thunder. Vi är alla offer på något sätt i detta tänker jag. Vår trygghet är skakad i sina grundvalar. Oavsett om vi bor i Stockholm eller inte.
Håller med!!
Så att ge sig in i en hätsk diskussion med en vän som känner sig rädd är en rimlig reaktion men inte att utrycka sin oro? Snacka om empatilöst beteende. Jag tänker att vi måste ha respekt för att denna skrämmande händelse är omöjlig för många av oss att hålla ifrån oss och vi har olika sätt att hantera det. Vad vi behöver är just empati för varandra – istället för att störa oss på att alla inte reagerar likadant.
Förr skrev man sina tankar i en dagbok. Man låste den med lås och gömde den långt bort från andras ögon. Förr anförtrodde man sig till en vän. Långt bort från andras öron.
Så är det inte längre…
Journalister och tidningar har väl alltid skrivit om “drabbade” men att vi andra har ett behov att oredigerat dela med oss våra tankar till resten av världen är ju verkligen något nytt som jag hoppas vi på sikt kan lära oss hantera.
Det är också bra att ha detta ordspråk i huvudet när det brinner i fingrarna “upp flyga orden tanken stilla stå”.
Att mer tänka på hur det man skriver och säger kan uppfattas av andra vore välbehövligt tror jag. Då kan vi fortsätta dela sorg, glädje, oro och hopp med varandra.
Bra kommenterat Marie. “”upp flyga orden tanken stilla stå” ett bra ordspråk att ha i huvudet ja. När man publicerar sina tankar , bör man göra det med varsamhet och ansvar, för som du säger är det inte samma sak som att skriva en dagbok man gömmer undan.
Två Sara här med olika ståndpunkter 🙂
Jag tror aldrig jag har varit så rädd som förra fredagen. De 6 timmar som det tog innan jag kom hem efter att ha varit inlåst på kontoret i centrala Stockholm och fått gå hem. Rädslan för att min kille var 2 minuter ifrån var verklig för mig. Rädslan att det inte var över (pga nyhetsrapportering om skottlossningar) var verklig för mig. Rädslan över att se folk genom fönstren springa i panik också. Jag önskar att jag istället för att gråta i ett hörn hade varit en av de modiga som sprang ut på stan och bjöd på mat. Men jag var för rädd. Efter en vecka är jag fortfarande påverkad och jag och min kille behöver få bearbeta rädslan. Inte på Facebook i syfte att få likes, utan han och jag behöver få prata med andra och varandra för att få bearbeta. Det handlar inte om narcissism utan om att terror sprider skräck. Det hindrar inte mig att gråta och prata om de skadade och de som dött också.
Amen på det!
Dådet har ju paralyserat folk, inte av skräck, utan av någon snedvriden version av empatitävling helt centrerade runt dom själva, fast dom inte var i närheten överhuvudtaget.
Håller med dig Clara, tänka vad man känner men inte uttala det.
Jag håller också med i den här texten:
https://ledarsidorna.se/2017/04/efter-terrordadet-pa-drottninggatan/
“Det hade lika gärna kunnat vara jag-eller någon jag står nära”… det är väl det de människor du retar dig på reflekterar över. Att livet till stora delar är slumpartat och att liv och död rår vi inte över. Ofta skyddar vi oss mot detta estentiella dilemma, men denna gång var det svårt att hålla det ifrån oss. Många fick insikten om att nästa gång kan det vara jag som blir drabbad. När som helst kan livet vända. Vi kan inte ta något förgivet, det vet du och det vet jag.
Bra rutet! Klockrent!
Bra skrivet! Det är väl dock inget nytt att folk kan vända det mesta till att handla om dem själva nuförtiden… Tråkigt men sant :/
kram <3
Emma
Jag förstår att du gillar att provocera lite, Clara, men jag tycker att det är en känslokall krönika och jag tror möjligen du känner så för att du följer händelsen på distans. Lite som jag som Stockholmare följer händelserna i Paris. Med försräckelse och sorg. Men på distans. Det går inte att föreställa sig chocken när det sker i dina egna kvarter. När tre skolklasser med sjuåringar från dina barns skola nyss har promenerat Drottninggatan fram och sitter instängda i den evakuerade zonen i sju timmar medan människor dör på gatan utanför. När dina kollegor och vänner ser hur människor trasas sönder utanför kontorsfönstret och sedan sitter inlåsta där i många timmar långt från alla fönster livrädda för att en bomb ska smälla. Utan möjlighet att ta sig hem till tryggheten. Och vetskapen att man går precis där det hände varje dag. Många gånger varje dag. Och att det bara var tillfälligheter som gjorde att det inte var jag som dog. Eller att tre skolklasser med sjuåringar från mina barns skola kom ivägen för lastbilen. Insikten att det lika gärna kunde vara jag som dog den dagen på Drottninggatan, eller någon jag älskar, är förlamande. Och det tar inte bort sorgen och empatin för de som dog eller skadades eller chockades svårt. Tvärtom. Det gör sorgen mycket större och den kommer så nära in på att det blir svårt att andas. Så många tårar vi har fällt. Och så dåligt vi mår. Men också så tacksamma vi är för att det inte var vi som var på fel ställe vid fel tillfälle. Att gå på Drottninggatan dagarna efter, att gå genom blomsterhav och passera poliser med automatvapen för att gå in på sitt kontor är den sorgligaste känsla jag någonsin varit med om. Och behovet vi alla känner att få berätta var just vi var när det hände. Och ta reda på var alla de vi känner och älskar befann sig just när det hände. Det är inte okänsligt. Det är att bry sig om. Liksom du har jag hört många, hundratals historier, om hur folk var en tillfällighet ifrån att dö den dagen. Men det är inte irriterande. Det är fantastiskt. Vi som bor och jobbar här pratar om det hela tiden. Med alla. Med killen jag köper kaffe av på väg till jobbet. Med frisören. Med arbetskamraterna. Med barnens kompisars föräldrar. Och varje gång vi hör hur nära det var att någon vi känner dog, känner vi sorg. Och tacksamhet. Och en emorm empati med de som drabbades.
Jag tänker att det är helt naturligt att relatera alla olyckor till sig själv. Hur skulle man själv känna, reagera, må i en fruktansvärd situation. Det är däremot en helt annan sak att skriva om det eller kommunicera det till de som på riktigt blev offer. När min mamma dog av bröstcancer ville jag inte höra uppjagade berättelser från de som varit på mammografi och blivit skrämda av en knöl som sedan visade sig vara en helt ofarlig muskelknuta. Då kunde jag känna: liksom sluta göra det här till DIN stora grej när DU är helt utom fara. Du kan prata om din smärta (för den är ju verklig för dig) med någon som upplevt något mindre läskigt än du har. Inte någon som faktiskt drabbats av det du slapp drabbas av.
Jag har också drabbats av bröstcancer och jag håller med dig. Jag brukar tänka att om den sjuka/drabbade befinner sig i den innersta cirkeln och närmaste familjen i cirkeln utanför och släkt och vänner osv i cirklar utanför så borde det finnas en regel att man bara får prata om sin egen rädsla kring sjukdomen med personer som är i en av cirklarna utanför. Inåt i cirklarna skall man stötta. ❤
Exakt! Alla har rätt till sin sorg och rädsla men att framhäva den i kommunikation med människor som drabbats så mycket värre – det är både tanklöst och smaklöst!
Du har rätt att tycka och ha din uppfattning om detta, men det jag tycker känns lite obehagligt är att det du uttrycker nästan andas någon slags “censur” för vad folk ska få uttrycka i sociala medier.
Censur? Det skulle förutsätta att jag hade någon makt över vad folk skriver och sedan förbjöd dem. Det har jag inte.
Jag håller med dig i att man bör tänka på vem man talar med om sina egna tankar…men man bör även tänka efter innan man provocerar i en krönika…det kan också finnas stötande. Men som krönikör är det kanske ok? Jag vet inte, men om vi alla bara respekterar varandras känslor kring attentatet, låter varandra tro och sörja precis efter var och ens förmåga, är inte det en större kärlek?
Tänk, vilken tur att Clara är perfekt bland alla tanklösa och smaklösa människor…
Åh vad fint beskrivet med cirklarna ?
Jag förstår din sorg för mamma och ingen ska få förminska den. Ingen ska heller få förminska sorgen för de som är anhöriga till någon som dog eller skadades svårt på Drottninggatan. Det jag vill säga är att det är ett trauma för många fler människor. Vi är väldigt många som känner oss direkt och petsonligt drabbade av attacken på Drottninggatan även om vi inte är anhöriga till de som drabbades värst. Jag påverkades väldigt starkt av händelsen och känner en stor sorg. Men också en tacksamhet över när det gick bra. För egen del, och jag lever mitt på den plats det hände, känner jag ingen provokation när folk berättade hur de överlevde eller hur nära de var att drabbas. Jag känner en samhörighet och en tacksamhet. Från mitt perspektiv var din krönika distanserad och lite okunnig. Det finns inget rätt eller fel i hur man upplever denna fruktansvärda attack, men det kan inte vara en dålig sak att relatera till sig själv. Det kom så nära oss den här gången.
Men det här handlar ju inte om bröstcancer, är själv canceranhörig så tycker att jag får skriva så utan att förminska den upplevelsen. Det här handlar om ett brott som riktar sig mot hela samhället och som hela samhället har tagit åt sig av och nu bearbetar på olika sätt. Den som blev skadad eller är anhörig till döda eller skadade är personligen drabbad på ett djupare plan och det går att jämföra med att förlora en anhörig eller skadas i något annat brott eller kanske på sätt och vis även i sjukdom. Men alla andra är också tilltänkta offer och drabbade av något annat som heter terror. Det här är inte bara en privat sorg för en mindre grupp. Vet inte om du minns när Palme blev skjuten, men det finns likheter. Det var inte bara en person som sörjdes av sina anhöriga med vilka alla hade medkänsla. Det var ett angrepp på OSS. Även om en ensam galning låg bakom.
Jag håller med dej Anna, jag tror att de som skriver på sociala medier – ”TÄNK OM DET VARIT JAG ELLER NÅGON ANHÖRIG -VART BEFANN JAG MEJ?” – det handlar i grund och botten om den egna rädslan och att man söker kontakt till andra för att känna en gemenskap i denna tragedi, sorg och rädsla, och det är inget fel tycker jag. Tvärtom, det skapar en trygghet att jag är inte ensam med min rädsla, en rädsla för en terrorist som det enda han ville var att döda och skada så många som möjligt på Drottninggatan för att skapa skräck. För det är det de vill, att skrämma till passivitet och tystnad, ta över samhället och förtrycka människor till lydnad genom hot och våld. Så det är så många olika rädslor och sorg att bearbeta; både som anhörig till de drabbade, de som fick fly för sina liv och de som blev ögonvittnen, men också en rädsla för att vi alla indirekt har blivit utsatta för en kränkning/brott på vårat samhälles demokrati och yttrandefrihet. Också en rädsla för att det kan hända igen när som helst och var som helst då vi minst anar. Jag tror att de som vill skriva om sin rädsla på sociala medier genom att uttrycka det i ”vart befann jag mej” är ett uttryck och en tröst att veta att man inte vara ensam om denna hemska upplevelse utan istället känna att ”tillsammans är vi starka och inte rädda”.
Jag fick en dotter samma dag som din syster. Ett efterlängtat barn men förlossningen gick fruktansvärt fel. Min dotter dog. Jag tror att alla som fått barn kan i sin värsta fantasi försöka förstå vad det hade inneburit om de drabbat dem. Och hur många historier har jag inte hört om dramatiska förlossningar, där nästan barn eller mamma dog. Inte en enda gång har jag tänkt/känt att de personerna varit narcissistiska eller saknat förmåga att mentalisera. Utan tänkt att de försökt, komma så nära min upplevelse de förmått sig komma. Att de inte går (för det gör det inte) att förstå hur det är när det värsta inträffar. Så jag håller inte med dej om din analys. Dessutom har jag som i denna situation som drabbad bara känt att personer verkligen försökt förstå mig
Nadja, jag kan inte ens föreställa mig din sorg. Men som mamma får jag en hård klump i magen bara genom att läsa din kommentar. Min förlossning gick bra och jag födde en frisk dotter. Men det är inget som är givet. En bekant till mig var tvungen att smittas akut och dog på operationsbordet. Livet är så skört. Och precis som du skriver tror jag att vi kan komma närmare varandra och dela både glädje och sorg genom att försöka relaterade och försöka förstå. Du har min djupaste medkänsla. <3
Nadia, vet inte vad jag ska säga, men vill säga något. Det är så fruktansvärt, det du varit med om. Kan inte förstå din smärta och önskar så att du kunde slippa den.
Men tycker att du skrev ett väldigt klokt inlägg. Och jag håller med, när jag själv börjar reflekta kring att det kunde hänt vid mina förlossningar är det mitt sätt att komma så nära det stora hemska som du varit med om som jag bara kan. Och det är inte nära, men jag kan inte komma närmre.
På samma sätt kan jag känna med terrorbrottet. Att tänka att det hade kunnat vara jag eller någon som står mig nära är ett sätt att försöka förstå att det faktiskt var människor som drabbades. Människor som är precis som mig eller som de jag älskar. Jag kan dock förstå att man som svårast drabbad ibland kan känna behov av att få stå i centrum och det med rätta. Men det är väl inte så mycket man som vanlig människa med ett litet Facebookkonto kan göra så mycket åt. Tvärtom förstår jag behovet av att få uttrycka sina egna känslor på sin egen plattform. Det betyder ju inte att man skulle uttrycka sig på det sättet om man väl träffade offren. Eller nåt.
Hjälp Nadia, vad ska jag säga? Önskar dig allt gott ❤
Tack jonna! Det värmer med omtanken. Tror att när livet ändras från en sekund till en annan. När det inte finns någon förvaring. När dagen börjar precis som många andra dagar men slutar med att hela ens liv föralltid är förändrat bara pga otur, fel plats vid fel tillfälle etc. Som vid en terrorattack. Då det inte är riktat till någon specifik person. En skulle möta upp sina vänner, en var på väg hem från skolan etc. Det är något otroligt läskigt med dessa öden och på något sätt totalt utom vår kontroll. Och för att försöka förstå, så går vi till oss själva. Att man sen postar ett inlägg kan ju vara av just den svindlande tanken, att vi alla kan drabbas och att inget är självklart. Tror inte det är sprunget ur narcissism och bristande mentaliseringsförmåga. Mer ett sätt att försöka förstå det som inte går att förstå.
Det ödet som inträffade mig har förklarats som extrem otur, akut syrebrist dog min dotter av. Ett frisk fullgånget barn. Hur kan sånt hända? Och när andra försökt sätta sig in i min situation så är det just det folk försöker förstå när de berättar sina historier. Hur sårbara vi alla är och hur orustade vi är när det ofattbara inträffar.
Hoppas mina tankar var någorlunda logiska ?
Så fint att du har en sån varm syn på dina medmänniskor även när det värsta drabbat dig och inte alla uttrycker sig “korrekt”. Det är en gåva att vara rädd om.
All kärlek och styrka till dig i din sorg ❤
Emelie, håller verkligen med dig. Fantastiskt, Nadia!
Men man berättar väl inte att man själv befann sig på drottninggatan 10 minuter innan dådet om man träffar anhöriga till någon av de döda! Och man bör inte dra upp rädsla för ofarliga knutor med någon som är döende i bröstcancer eller anhörig till någon som är. Men man kan skriva på sin personliga blogg – alltså t ex som LD gjorde – om rädslan för att man själv lika gärna kunde ha befunnit sig på drottninggatan med sin baby och inte kunnat hinna undan. På samma sätt som det inte finns något narcissistiskt eller ens omoraliskt att blogga om oro för vanliga cellförändringar från ens cellprov.
Skrev inte du sjäv när du varit i Kenya om att du tänkte på dina barn där hemma när du såg undernärda barn? Är det höjden av narcissim at inte hålla den tanken för dig själv utan kommunicera den på din blogg? (kanske minns fel dock)
En vän till mig svarade när jag frågade om hon var OK att hon mådde bra med brukar vara på kulturhuset i Rum för barn med sin ettåring vid den tiden på fredagar. Inte fan är hon höjden av narcsissit, eller? Om hon istället skrivit det publikt på sin facebooksida samtidigt som hon lagt till att hon kände med de drabbade, hade hon varit narcissist då?
Nu vet jag inte i vilken situation som folk berättade för dig om sin eller någon i sin närhets “nästan cancer”. Min pappa kommer dö i sin cancer. Jag kan dock inte föreställa mig hur jag skulle bli upprörd för att någon berättade för mig att deras förälders misstänkta cancer inte var cancer. Det är ju något jag endast skulle känna lättnad över. Att leka med tanken att man kunde dött eller någon man älskar kunde dött är för precis som Nadia säger ett sätt att förstå hur fruktansvärt det skulle vara.
Dock tycker jag du kan skriva en krönika om känslan att förlora någon i cancer och andras brist på respekt. Det är din historia.
Men du var inte i stockholm, det är inte dina gator. Det är ju inte din hisoria. Hur vet du ens om de som faktiskt förlorade någon känner att folk varit respektlösa?
På ett vis tycker jag du gör lite lika som dom du faktiskt skriver om.
Jag känner inte dig, men du verkar vara en person som står fast vid din åsikt. De är många som misstycker eller missförstår här. Någon stans har man ett ansvar för dom som missförstår också.
https://underbaraclaras.se/2017/04/18/sorgens-cirklar/
Jag tänker att när det gäller just terrorattacken är det svårt att säga vem som var offer och inte. De självklara offren är såklart de som dog, de som skadades och de anhöriga. Men jag som stod öga mot öga med terroristen, i vetskap om att jag med foglossningar inte kunde springa, är offer i en annan bemärkelse. Jag tycker inte att jag är mer offer än de som dog, de som skadades och deras anhöriga. Jag lever. Och jag har offrat någonting. Jag lever med en skuld över att jag hade tur. Har jag rätt att känna mig som ett offer? Eller ska någon som du, Clara, förminska min upplevelse och mina känslor genom att säga vem som får vara offer eller inte. Det om något är att vara tanklöst och sakna empati.
Händelsen i Stockholm drabbade otroligt många på olika sätt och i olika grad. Det finns inte ett rätt eller fel sätt att hantera det, men det kräver respekt för dina medmänniskors känslor, tankar och rädslor.
Tack för det du skrivit Pernilla! Det ger mej tröst, jag har också gråtit och våndats! Min son hann precis in en affär; Brothers på Drottninggatan innan lastbilen dundrade förbi. De var ca 20 personer, vuxna och barn som sedan fick sitta i källaren under affären i över 3 timmar. Min son och jag hade kontakt via Facebook och sms då telefonerna var kaos. Han berättade att de var rädda för att det skulle bli beskjutna el en bomb. Några barn grät. Det var en hemsk stund efteråt när man inte visste hur det skulle utveckla sej. Känner nu efteråt en sådan sorg med alla drabbade och de anhöriga till offren. Och här själv våndats över vad som hänt om min son hade kommit ca 20 sekunder senare in i affären, då var han ute på Drottninggatan och gick. Tack än en gång Pernilla, för det du delat med dej av dina erfarenheter i denna sorg som det blir för alla, tack!
Tack Pernilla! Du beskrev precis det jag kände när jag läste krönikan. Man bearbetar på olika sätt, funderar själv, pratar med människor runtomkring en, vissa skriver på sociala medier. Tycker inte man ska se ner på hur andra bearbetar sina känslor efter en sådan händelse, alla reagerar olika och att tolka in egoism i det känns så känslokallt.
Precis så. Du sätter ord på det som många många av oss känner men har svårt beskriva.
Jag själv var på flygplatsen i Bryssel för drygt ett år sedan. Exakt DÄR, exakt DÅ, bara 24 timmar innan attentatet. Precis exakt där och då, alltså. Det kom så alltför nära. Det kunde varit jag. Men, jag vet, det handlade inte om mig egentligen. Det var andra som drabbades, på riktigt och jag håller med om att man inte behöver gå ut med att prata om sin “tur” högt och ljudligt, men jag kände själv hur terrorn faktiskt blev på riktigt när jag själv varit så nära (men ändå inte).
Nu sa jag inte ett pip om detta på sociala medier, men det är något jag tänkt mycket på sen dess. Det gjorde djupt intryck på mig och har gjort mig mer vaksam. Kanske är det lite det det handlar om när folk skriver om att de var där för bara en vecka sen? Det kan faktiskt hända oss också.
Jag har ännu svårare för fenomenet att börja förringa genom att tala om att det minsann händer hemskare saker i andra länder (sant, och alla vet det, men upplever det väldigt respektlöst mot offren) vilket jag störde mig på bland annat på den på här bloggen efter Utöya. Men det var ju några år sen.
att relatera till hur nära det var att man själv eller människor man älskar dog är väl naturligt, men kan hålla med om att det är olämpligt att skriva. Inte så farligt dock kan jag tycka, tror det snarare är ett sätt att stärka sin sympati än tvärt om, få det att kännas nära.
Menar du det här blogginlägget? På vilket sätt är det respektlöst?
https://underbaraclaras.se/2011/07/23/med-skygglapparna-pa/
Jag tror de “som har varit där” inte alls har något problem med att förstå de anhöriga till offren, just för att de “har varit där” och kan relatera till brottsplatsen. Tror det är en naturlig och mänsklig reaktion att tänka “tänk om det hade varit jag eller mina nära och kära!”. I nästa steg och tanke sörjer och lider man med offren.
Vill också tillägga att de som skriver har nog bara ett behov av att uttrycka sin rädsla.
Vill också tillägga att de som skriver har nog bara ett behov av att uttrycka sin rädsla. Jag tycker du alltid skriver väldigt bra om olika ämnen, men den här gången vill jag kritisera dej; jag tycker inte det här ämnet, narcissism är relevant i sammanhanget.
Jag blir bara ledsen att läsa att du kallar de som skriver och är rädda om “att det kunde varit jag” på sociala medier, att du kallar det för “idiotiskt”. Vem är du att tala om vad som är “rätt eller fel” en sådan här sorgens dag.
Håller helt med dig Cina.
Mammor förlorar sina söner, barn förlorar sina syskon och mormödrar sina barnbarn i gängrelaterade mord här i Sverige nästan varje vecka. Men sällan hör vi “vanligt folk” uttala sig om att det lika gärna hade kunnat drabba dem. För det drabbar liksom “någon annan” som inte lika gärna hade kunnat vara jag. Attacken i Stockholm däremot känner sig väldigt många drabbade av, även vi som inte var där och inte är anhöriga till någon som var där. Jag hör inte till de som skrivit om detta på sociala media, men i samtalen efteråt har både jag och andra sagt just detta, att där på Åhléns brukar man hamna varje gång man är i Stockholm. Det handlar om att platsen är otroligt allmängiltig i ett land med långa avstånd, kanske just därför den valdes? Många känner att det lika gärna hade kunnat vara de som skadades, tänk lite mer på det. Det är väl därför vårt samhälle ser så allvarligt på terrorbrott? Terror, att sprida skräck. Visst kan man ägna sig åt att mentalisera men för mig är det något privat, det där när man tänker på hur det skulle vara om ens barn inte kom hem. Det är inte det samhället är drabbat av i stor skala utan det är just det här “tänk, jag var där bara en kvart innan och märkte ingenting” som säkert tusentals människor upplevde.
Så dumt skrivet av dig Clara. Klart människor hyser dessa känslor då det är en plats där de ofta är, men lätt för dig att säga som bor i Norrland. Tycker verkligen att det är du som är känslokall i det är fallet.
Så löjligt och barnsligt att vilja provocera under dessa omständigheter.
SKRÄP DIG!
Herregud, jag fick nog lika ont i magen som de flesta andra. Jag hade också kunnat skriva en krönika om att jag stod precis i det hörnet på drottninggatan precis en vecka tidigare (för det gjorde jag ju). Det är högst verkligt. Men vem bryr sig om mig som är oskadd oh trygg när människor faktiskt HAR dött och skadats och traumtatiserats på plats? Du missförstår min krönika om du tror att jag försöker provocera. Tvärtom är jag själv provocerad av alla de otroligt okänsliga, självcenterade kommentarer som kommit kring händelsen.
Tyvärr finns det okänsliga och självcentrerade människor överallt och de kommer aldrig förstå vad du egentligen menar Clara, för de kan inte ens, när de läser din krönika, se bortom sig själva…det du skriver provocerar dem, de tar direkt åt sig och börjar försvara sina egna beteenden. Din krönika kommer inte ändra på dem. Men det finns en hel del andra läsare som fått eller kommer få en tankeställare när de läser din krönika och det är bra! Kram på dig Clara, alltid klok och förståndig :-*
Tack Sara <3
Det ÄR en skillnad att inte vara här i Stockholm, i närheten och kanske det var så att det fanns några som fick lite mer ont i magen än dig, just denna dagen! Det är trist att du inte kan se den djupare innebörden i dessa kommentarer på FB, utan att behöva bli provocerad och sedan skriva en krönika om det, som du dessutom tjänar pengar på! Denna gången håller jag inte med dig!
Om du bara fick ont i magen av terrordådet i Stockholm så blev du inte särskilt berörd, nej. För den vars hemmakvarter eller jobb/skolkvarter detta hände i så går det djupare än ont i magen, det kan jag lova dig. Tänk dig att det i detta nu brakar fram en lastbil dödandes allt i sin väg 10 minuter från ditt eget hem eller precis utanför din egen arbetsplats – skulle du fortfarande bara få “ont i magen”?
Det är liksom det som är poängen med krönikan. Jag BEHÖVER inte tänka “tänk om detta hände tio minuter från mitt eget hem” mentaliseringasförmåga är att förstå skräcken som de som faktiskt var där upplevde – utan att behöva sätta in mig själv i ekvationen. Eller skriva tio uppdateringar om hur JAG upplevde det hela. Jag som är helt oskadd och ointressant i sammanhanget. Jag föreslår att fokus hamnar på de som dött, skadats eller var närvarande och upplevde skräcken. Mindre fokus på de som eventuellt kanske kunde ha råkat vara där men inte var där
Hörde en bra gäst på Morgonpasset som pratade om krisreaktioner. Precis i en kris ser man bara till den egna gruppen (sin familj eller kompisgänget man är på platsen med) och kan då göra saker som i efterhand blir fruktansvärda att leva med, t.ex. trampa på andra för att ta sig ut ur Estonia. Förklaringen (enligt forskaren) är att man får tunnelseende och inte ser andra människor, även om man kommer ihåg dem efteråt. Det måste väl finnas liknande förklaringar till varför man, när samhället man är del av drabbas, reagerar med att prata om sig själv och vara lättad för egen del istället för att hålla sig strikt till att uttrycka sympati för offren som blev fysiskt skadade. Det finns många andra psykologiska mekanismer än mentalisering. Jag är inte psykolog men skulle gissa att mentalisering kräver ett visst mått av trygghet och lugn för eftertanke, och att det inte är något man ägnar sig åt under pågående kris. Själv är jag mindre oroad av alla som har tänkt på sig själva i den här situationen (och haft mage att publicera de tankarna) och mer oroad av alla som bidar sin tid i väntan på att anständigheten tillåter att man använder det här för sina politiska syften.
Håller med dig helt och hållet Clara! De som utgår från sig själva hela tiden är inte empatiska utan självcentrerade!
Tolkar du egentligen kanske vill att man ska bekräfta känslan för de som berättar att de varit där istället för att dra sin egen historia. Vi är dock många som kände stor skräck för anhöriga som befann sig inne i city. Som kände en enorm stress över ovissheten om anhöriga var ok eller inte. Som läste om skottlossningar på flera platser i staden samtidigt som man visste att anhörig var ute på gatorna, utan möjlighet till kontakt. Det finns alltid de som har det värre, men troligen är det så att de som skriver im detta ur sitt sitt perspektiv också har behov av att bli validerade. Jag har personligen aldrig varit mer rädd i hela mitt liv, trots att jag inte befann mig där. Varför ska enbart de nära anhöriga ha rätt att uttrycka sin rädsla, sorg, upplevelse via sociala medier? Oerhört många har varit i centrum, gått längs gator samtidigt som det ryktats om skottlossning eller varit stressad eller ledsen över att ha haft en anhörig där. Det kan vara väldigt skrämmande att påminnas om sin egen dödlighet. Att springa för sitt liv baserat på att man befann sig på plats nära och ingen vet vad som händer kan leda till diagnoser som PTSD. Riktigt många är drabbade på ett eller annat sätt. Ett annat perspektiv på det är att tänka att de som skriver på fb å sätter sig in i situationen ur sitt eget perspektiv faktiskt är rätt empatiska människor som troligen först tänker på de drabbade, känner med dem och även känner tacksamhet för att deras närmaste kom hem. Troligen har de allra flesta oergört mycket empati å tankar för de som drabbades närmast också. Tror det blir mycket feltolkningar utifrån din text å att du i grunden vill trycka på att det är viktigt att viaa empati för de som förlorag någon. Samtidigt blir det väldigt tråkigt att du som känd bloggare går till angrepp på männislor som uppenbarligen har ett behov av att skriva om detta, såklart ur sitt eget perspektiv. Tråkigt att du måste kritisera människor och definiera egenskaper på dem utifrån deras enskilda beteenden på fb. Jag förstår att folk blir illa berörda av din text, även om jag hoppas att din poäng mer var att poängtera vikten av att stötta,lyssna och bekräfta de som var med om händelsen på nära håll. Bra inlägg om cirklar å trösta innåt sedan! (Å inser der ironiska med att detta inlägg kritiserar de tankar du uttrycker, men kan vara bra att inte bara sätta sig emot och bekräfta sig själv i att jag har minsann rätt för att, utan försöka förstå andra sidor av saken. Vire fint om du istället för å skuldbelägga, uppmanar dina läsare till att ta hand om varandra lite extra, normaliser olika sätt att hantera en kris i efterhand, bekräfta de som behöver stöd och sprid kärlek istället) Tack för en fin blogg i övrigt!!
Men du kan inte se att hela samhället på sätt och vis är drabbat, självklart inte på samma sätt som de som har förlorat en anhörig men för att grundtryggheten rubbats? För drygt en vecka sedan kunde vi alla gå på Drottninggatan och titta i affärer och på folk och bara vara. Från och med förra fredagen och en lång tid framöver kommer lastbilsattacken alltid finnas någonstans i bakhuvudet, inte bara när man rör sig på Drottninggatan utan säkert i alla större folkmassor. Att det är fruktansvärt för offren och deras anhöriga är det väl ingen som har ifrågasatt, men det här andra behöver ju också bearbetas på olika sätt och jag vet inte om det är rätt att gå ut så kort efter en hemsk händelse och döma ut hur andra har bearbetat den.
Jag är precis den personen du skriver om, jag hade lika gärna kunnat vara precis utanför Åhléns när det hände. Min 5-åring hade efter mycket tjat fått vara med mig på jobbet just denna fredagen. På vägen hem med tunnelbanan (jag cyklar annars) så frågade jag om hon ville hitta på något kul innan vi åkte hem, tex gå och shoppa lite hårspännen eller nått. Sånt som är lite “lyxigt” för ett mindre barn som för engångsskull är med mamma i stan. Helt otippad säger hon nej till detta, hon vill åka hem direkt. Precis när lastbilen kör in i Åhléns står vi alltså kvar nere på tunnelbaneperongen för att byta tåg istället för att gå upp mot Drottninggatan. Vi är på samma perong som attentatsmännen blodig rusar ner på och får vara med om utrymningen, ryktena om skottlossningar och att försöka ta dig hem utan att bussar och tåg går. Så ja, vi hade kunnat vara på Drottninggatan när det hände och ja för mig har det varit extremt jobbig efteråt att processa att jag och mitt barn hade kunnat vara där. Jag förstår helt de människor som i sin bearbetning av det som hänt fokuserar på sig själva, sin familj och sina vänner. Det är nämligen precis vad jag har gjort.
<3
Din bästa krönika hittills! Håller med om allt!
Jag säger bara suck på denna krönika! Du bor inte i sthlm. Man berörs faktiskt på ett annat sätt när det händer ett kvarter i från en och jag hoppas du aldrig behöver uppleva den känslan. Folk bearbetar sina känslor på olika sätt och jag är inte en person som skulle skriva ut allt jag känner på sociala medier. Men jag ser inte ner på de som känner ett behov att göra det. Om du inte gillar det är det bara att scrolla. Och “narcisstisk tid”? Hur tror du människan har överlevt till idag utan egoism? Och finns bra många saker att gnälla över på sociala medier men att folk skriver sina tankar om ett terrorattentat tycker jag inte är en av dem. Sorry för neggig kommentar men tyckte denna krönika kändes så fel, men antar att den är skriven för att provocera! Är konstigt för jag gillar verkligen din blogg, men tror inte jag hållit med om en enda krönika du skrivit.
Nej jag var där 15 min innan tog t banan hem sen belamrades min stad till en krigszon,Alla blev drabbade men snart är den glömd .Precis som förra gången.
Fast det är väl lätt för dig att säga, som befann dig långt långt bort ifrån Stockholm. Jag och mina vänner befann oss ungefär 200 m från Drottninggatan och det var en ren slump att vi inte var exakt där lastbilen brakade in, exakt när den gjorde det. När man befinner sig i centrala Stockholm samtidigt som det kommer flashar om terrordåd och skottlossning blir man ödmjuk inför livet. Och jävligt tacksam att vi inte var där exakt då. Det är inte narcissistiskt att känna rädsla över det som skedde och tacksamhet över att man inte var exakt där när man kunnat vara det? Sluta förringa folks upplevelser när många slapp undan händelsen enkom på grund av tillfälligheter eller slumpen. Nej din krönika kändes oerhört olustig att läsa för en stockholmsbo.
Men ni missförstår hennes krönika!! Det handlar inte om att man inte ska känna alla känslor och rädslor och “tänk om tankar”.. För det gör nog alla som rört sig på drottning gatan mer eller mindre. Det Clara menar är sitt behov att häva ur sig på sociala medier om att man var ett potentiellt offer!…När det samtidigt fanns många som upplevde traumat på riktigt samt de som inte överlevde det. Och deras anhöriga. Vem är jag att komma och få sympatier över att jag kunde ha varit där!!? Det kan jag visserligen reflektera över privat när man samtalar med anhöriga och vänner om det. Men i det officiella på sociala medier slår det lite fel. Fokuset bör inte ligga på en själv helt enkelt.. Är man indirekt drabbad så får man hålla en lägre profil. När jag mår dåligt över t ex att någon jag känner blivit drabbad av livets hårda, så gråter jag ut hos mina närmaste, inte på Facebook, som om det vore mig det var mig det var synd om, även om jag givetvis är berörd.
För alla blir vi berörda, men vi måste kunna visa hänsyn till de drabbade genom att sätta dom i fokus och inte framhäva sin historia och hur JAg jag jag jag jag … Iaf i det offentliga. Men jag är inte förvånad för folk är helt gränslösa på sociala medier idag. Noll integritet.
Tack för att du förklarade hur jag menade 🙂
Fast grejen med en terrorattack är väl att hela samhället är det tilltänkta offret, inte bara de som drabbas direkt. Vissa har egen sorg och andra är uppskärrade, betyder inte att de som är uppskärrade saknar empati med de som har sorg. Jag har då inte sett någon konversation av typen “- min man skadades i attacken” – jag är också drabbad, brukar gå på Åhléns men inte just idag och det känns olustigt”.
Fast vadå vi alla blev ju offer i det här. Inte lika mycket som de som dog eller blev skadade men ett terrordåd är ju ett attentat mot ens land och ens trygghet. Oavsett om man var exakt där det skedde eller var i full färd med att ta sig därifrån.
Har du en printscreen på någon som skrev om korv?
Jag håller med dig i ditt resonemang Clara, men har som tur är inte sett ett enda inlägg liknande de du beskriver!
Förlåt, nu blir du säkert ledsen på mig när jag säger emot i ditt kommentarsfält. Men lätt för dig att säga där uppe i skogen. Mindre lätt när man har en 10-åring som ofta går den vägen och en handikappad pappa med rollator som går där varje dag och sannolikt inte hade hunnit undan. Det handlar inte om narcissism, egocentricitet eller okänslighet. Nu är det du som är okänslig.
Hemska terrordåd händer och denna gång i Stockholm, vilket är väldigt skrämmande och förödande för offren och deras familjer. Självklart reagerar människor väldigt olika på en så skrämmande och förfärlig upplevelse. Vissa personer kanske bearbetar sin rädsla genom att skriva om den på sociala medier, vilket inte förringar offren och jag är säker på att de flesta känner med offren och deras familjer. Idag blottar sig och försörjer sig massor av bloggare m.fl. genom att berätta om sitt liv, sina familjer och barn, som inte kan välja om de vill visas upp för alla på social media och det tycker många är ok. Då kanske det inte är så konstikt att många uttrycker sina tankar över hur de upplever terrordådet. Jag tycker att det är farligt att dömma människor i ett så känsligt sammanhang!
Hej Clara! Jag måste skriva ett inlägg igen, har läst igenom flera kommentarer här i bloggen och din krönika. Det blir så mycket starka känslor efter en sådan här händelse, och som jag skrivit tidigare var min son i en affär på Drottninggatan och klarade sej undan med några sekunder. Men jag tror att de som skriver på sociala medier – “TÄNK OM DET VARIT JAG ELLER NÅGON ANHÖRIG -VART BEFANN JAG MEJ?” – det handlar i grund och botten om den egna rädslan och att man söker kontakt till andra för att känna en gemenskap i denna tragedi, sorg och rädsla, och det är inget fel tycker jag. Tvärtom, det skapar en trygghet att jag är inte ensam med min rädsla, en rädsla för en terrorist som det enda han ville var att döda och skada så många som möjligt på Drottninggatan för att skapa skräck. För det är det de vill, att skrämma till passivitet och tystnad, ta över samhället och förtrycka människor till lydnad genom hot och våld. Deras gärningar är avskyvärda! Så det är så många olika rädslor och sorg att bearbeta; både som anhörig till de drabbade men också en rädsla för att vi alla indirekt har blivit utsatta för en kränkning/brott på vårat samhälles demokrati och yttrandefrihet. Också en rädsla för att det kan hända igen närsomhelst och varsomhelst då vi minst anar. Jag tror att de som vill skriva om sin rädsla på sociala medier genom att uttrycka det i “vart befann jag mej” är ett uttryck och en tröst att veta att man inte vara ensam om denna hemska upplevelse utan istället känna att “tillsammans är vi starka och inte rädda”.
Ta gärna en printscreen på alla de inlägg du sett gällande de som varit vid Åhléns under andra delar av åter. De som du refererar till; korven, plåstret osv. Tror inte att de finns. De känns på tok för dumma. Inte sett ett enda inlägg av sådant här som du påtalar varit vardagsmat
Nej du har helt rätt. Hittade bara på allt för att du skulle få bli upprörd
Let’s move on……. I think most of you have totally misunderstood what Clara meant.
Som fd Luleåbo är jag väl medveten om mediernas stockholmsfixering. Att den mesta rapporteringen utgår från huvudstaden. Men här tycker jag att du utgår från Västerbottensperspektivet (ja, dig själv) och din trygga värld på landet. Din shoppinggata, din väg till jobbet, din vardag har inte skakats i grunden. Det ÄR skrämmande att jag hade ett flertal kollegor som var på väg dit precis innan det hände, men sedan vände om när de hörde vad som hänt. Det är skrämmande att påminnas om attentat i kollektivtrafiken i europeiska storstäder och att det också skulle kunna hända i Stockholm, på min väg till jobbet.
Att påminnas om livets skörhet och oroa mig för min egen del gör inte min empati för de döda och skadade mindre.
Terror drabbar inte bara de närmast berörda. Det är ju det som är grejen, att skrämma upp ett helt samhälle.
Håller med! Jag förstår precis vilken sorts “inlägg” du menar. Och du menar inte de som är empatiska och reflekterande på riktigt, utan de som gränsar till ngn slags konstig “kändisskap”. Typ ‘Jag brukar aaaaaalltid ta vägen förbi…på fredagarna kl 15, men just idag så…’ och gärna med någon delad länk med ett foto på en övertäckt kropp.
Tack och lov har jag bara sett någon enstaka sådan i mitt flöde. Jag kan för lite psykologi för att uttala mig om ifall det är tecken på narcissism, men det är i alla fall en osmaklig drivkraft att själv vara i något slags rampljus.
De allra flesta klarar av att visa deltagande utan att fokusera på sig själva men det är inte de normala reaktionerna som Clara vill uppmärksamma i krönikan. Så uppfattar jag det.
Clara! Skriv istället en krönika som inger mod och hopp till alla som har blivit rädda och känner en så stor sorg för terrordådet som inträffade. Jag är en av dom. Min son hann undan med några sekunder in i en affär på Drottninggatan innan lastbilen dundrade förbi. Jag har tänkt, våndats och pratat med anhöriga, vänner och skrivit i sociala medier många gånger om – “tänk om han kommit 15 sekunder senare in i affären!?”. Det är så många olika rädslor och sorg att bearbeta; både som anhörig till de drabbade, de som fick fly för sina liv och de som blev ögonvittnen, men också en rädsla för att vi alla indirekt har blivit utsatta för en kränkning/brott på vårat samhälles demokrati och yttrandefrihet. Också en rädsla för att det kan hända igen när som helst och var som helst då vi minst anar. Rädsla för en terrorist som det enda han ville var att döda och skada så många som möjligt på Drottninggatan för att skapa skräck. För det är det de vill, att skrämma till passivitet och tystnad, ta över samhället och förtrycka människor till lydnad genom hot och våld. Jag tror det är denna rädsla många bearbetar delvis genom att fråga sej själv och andra – “vart befann jag mej – jag kunde ha befunnit mej där!” och att kunna dela den och veta att man inte är ensam. Jag tror också att de flesta känner en oerhörd sorg för de drabbade och deras anhöriga. Jag gör det. Jag är också tacksam att min son klarade sej.
Men Du är ju en av de drabbade. Din son Var där. Till skillnad från de som befann sig på andra sidan stan
Men vem avgör vem som är drabbad. Även den som var på andra sidan stan kan ju känna sig drabbad. Vi kan inte rangordna. En terrorattack drabbar oss alla och skräcken och sorgen är verklig för många människor som var, eller skulle kunna ha varit, på Drottninggatan den dagen. Det är synd att du använder detta till att försöka skapa debatt. Det är ett illa valt tillfälle och jag tror att du sårar många som redan mår dåligt, medan de självupptagna som du säger dig syfta på, inte kommer att ta åt sig. Men vem vet, de kanske är chockade och drabbade och bara uttrycker sig klumpigt i sociala medier. Det är inte vår sak att döma. Jag tycker det är okänsligt och småsint att irritera sig på hur folk hanterar sina känslor när vi har drabbats av en terrorattack. Tack och lov är det inte den känslan jag upplever i Stockholm. Det jag känner här är kärlek, gemenskap, vänlighet och en enorm kraft. En värdighet människor emellan. Vid sidan av sorgen.
Jättebra skrivet Pernilla. “Vem avgöra vem som är drabbad”… HUR kan Clara vara den domaren.
Fast alla känner vi väl någon som var där? I en affär, på en tvärgata eller på tunnelbanan under? Det är ju därför folk skriver så, för att alla har en anknytning till platsen på ett eller annat sätt. Alla är drabbade av detta dådet. Tycker att du är väldigt okänslig och självisk i din krönika. Det kunde varit dina barn som dog, det kunde varit jag. Och ett sätt att bearbeta den vetskapen på är att prata om det! Och hur pratar vi idag? Jo genom sociala medier, på Facebook och bloggar. Jag har legat vaken många nätter med ångest över att det kunde varit jag eller min man. Vi går där varje dag. Jag har skrivit inläggen som du pratar om. Att jag var nära, men klarade mig. Att jag min man varit där, men inte just då. Vi är alla drabbade. Hemskt av dig att skuldbelägga människor som antagligen lider av ångest och rädsla efter ett dåd som kunde drabbat dem, och som drabbat oss alla.
Nu var det ett terrordåd. Det är lätt att nu i efterhand säga att det bara handlade om Drottninggatan, men just då visste ingen om det var ett nytt Paris med flera attacker över hela stan eller en isolerad händelse. Hela Stockholm berördes av ovissheten av vad som skulle hända härnäst. ALL kollektivtrafik stängdes av, människor gick i horder för att ta sig hem. Och i mitt huvud rörde sig tankar om att det skulle vara ett perfekt läge för en terrorist med kulspruta… Terroristen var ju dessutom på fri fot i flera timmar. Visst, det kan vara okänsligt att fläka ut sin historia om “jag, jag, jag”, men jag tycker också att det är okänsligt att skriva en krönika på det här ämnet så nära inpå när massvis av människor fortfarande är skakade och rädda, speciellt när man inte bor eller befann sig i stan. Det var både en attack som tog människors liv, vilket är fruktansvärt, och en attack på samhället som vi alla är en del av, vilket också är fruktansvärt men på ett annat sätt.
Även de på andra sidan staden är drabbade, på ett helt annat sätt än de offer som verkligen var där, det går ju självklart inte att jämföra. Men det kunde varit jag eller mina nära och kära. Jag känner mig inte längre trygg i min hemstad. Självklart är vi många som blev drabbade av detta och man har i mitt tycke såklart rätt att ventilera det.
Så bra skrivet.Tror många tänker som du men törs inte säga det eller skriva.Samma gäller manifestationen den fick mig att må illa.Tala om kärlek när 4 dött och 15 blivit skadade.Kan man känna annat än ilska?
Ja eller dom som slår sig för bröstet för att deras kompis grannes bror skjutsade hem någon då kollektivtrafiken var avstängd….. Eller dom som ska ta politiska poäng, nån timme efter dådet. Både höger o vänster… Typ “vad var det vi sa, så här går det med öppna gränser” eller motsatsen ” dra inte alla över en kam, alla äääärr inte terrorister alla är liiika mycket värda…Kärlek!
Helt sunda tankar alltihop,, men snälla spara det till senare tänker jag!
Terrorn vann inte säjer folk nästan med nöjd underton efter kärleksmanifestationen….
Nej det må hända att terrorn inte vann, men nog fan leder terrorn med 5 döda o massa skadade och traumatiserade….
Att hävda sig själv på sociala medier och lite överallt är en folksjukdom.
Missförstå mig inte. Jag älskar goda handlingar och kärlek,, vill bara förtydliga att ens handlingar och tankar och känslor gills, även om inte alla får reda på att man gjort något bra.
Terrorns syfte är inte att mörda enskilda människor, utan att skapa rädsla och splittra samhället i stort. Även om jag och du tycker att terrorn vunnit genom att döda dessa människor, så var manifestationen en reaktion på att den inte skulle få lyckas med sitt eget syfte. Stockholm har varit en kärleksfullare stad den senaste veckan, och jag är väldigt glad att det blev så och inte tvärtom, hur förbannad man än känner sig över det som hänt.
Klart att en manifestation fyller sin funktion, men jag anser inte att den kan “vinna” över terrorn. Det ända som kan förhindra nästa terrordåd är högre säkerhet, men kanske inte ens det hjälper. Så att själv hålla ögonen öppna och inte röra sig i stora folkmassor är det jag personligen gör. Så för min del har terrorn vunnit, då den gjort mig osäker och format mitt förhållningssätt.
För ovanlighetens skull instämmer jag inte med din krönika. Självklart tänker säkert de flesta på sin egen relation till den här platsen där så många i vårt land faktiskt varit. Det vi läst om att det händer i London, Berlin, st Petersburg och andra ställen, händer plötsligt på ett ställe där man själv stått och köpt korv med bröd ibland. Det är en mardröm.
Men för väldigt många Stockholmare är de här kvarteren faktiskt en hembygd, platser man vuxit upp på, tro det eller ej. Så att man inte var där just i DET ögonblicket, att ge uttryck för det, tror jag bara betyder att folk beskriver att det är en plats i hembygden eller som man ofta besökt.
Att folk skriver utifrån sitt högst privata perspektiv i sociala medier är väl hela idén med dem! Men är man skribent, författare, krönikör, bloggare eller liknande krävs ju oftast mer än så för att skapa en bra text, om det är det du menar?
Mvh/Jenny
Jag håller med dig så Clara! Jag tycker det är ruggigt otäckt när folks reaktioner snarare än MEN JAG JAG JAG DÅÅÅ istället för MEN HUR ÄR DET FÖR OFFREN/DERAS ANHÖRIGA DÅ? Lite för ofta kommer dessa reaktioner, och lite för sorgligt är det allt.
Jag tycker det är lite skillnad när man bor där det hände och vistas där dagligen. Många är rädda nu och dom kommer inte bli mindre rädda av att få höra att de är självupptagna och inte bör ventilera denna rädsla.
En stor del av den rädslan har dessutom omvandlats till kärlek för polisen som fått ta emot väldigt mycket välbehövlig uppskattning, det är mitt starkaste minne från detta, inte att folk sitter och babblar om sig själva.
Innan den 13 april läste jag din blogg och kände inte riktigt ett sug efter att komma tillbaka men gick in idag och alla inlägg efter det har varit riktigt bra enligt mig. De har information om höns, hur man kan odla och även en där man får lära känna dig som person och vad du tycker om i krönikan om det som hände på drottning gatan. Fick som en bättre bild av dig på de inläggen och kommer komma tillbaka 🙂
Åh tack! Precis vad jag många gånger tänkt på när något sådant hänt. Känns så förbannat repsektslöst. Vem, förutom möjligtvis närmaste familjen, bryr sig om att du skulle varit på det planet eller åkt den bussen eller vad det nu än kan vara. Usch blir lika irriterad varje gång. Är ju människor som faktiskt saknar sina nära och kära som de aldrig kommer att få träffa igen men det är sååå viktigt för resten av världen att veta att du försovit dig eller liknande.
Går inte att beskriva hur otroligt sorglig händelsen på Drottninggatan är men jag kan inte sluta tänk på hur mycket pengar som lagts på blommorna där. Dom pengarna hade kunnat göra mycket gott för alla barn som svälter t ex .
Nej, nu tycker jag du är orättvis. Så klart man är glad att man inte hamnade framför lastbilen, om det var nära att man kunde ha varit där. Det är inte ett tecken på narcissism utan på medkänsla! Man känner med de som drabbats och är så glad att man själv inte drabbades.
Det ena utesluter inte det andra….
Förstår din krönika fullt ut Clara. Vi finns.
Läste om en man som tog med en selfiepinne till en begravning…..
All respekt för att man blir rädd men om det inte direkt handlar om en själv kanske man kan prata med släkt och vänner istället
Och nu älskar jag dig ännu mera! Fast jag är grymt avundsjuk på dig och Malin Wollin som får tillbringa en vecka tillsammans. Funderar allvarligt på att stalka er. Mina två favoritskribenter på samma plats!
Hua, först läste jag ditt inlägg här och kände ett litet obehag. Vilket förvärrades av kommentarerna här ovan. Många är verkligen vettiga. Men sen läste jag krönikan och obehaget försvann. Jag håller med många kommentarer här ovan – det är helt förståeligt och accepterat, anser jag, att skriva “det kunde varit jag, om jag inte just idag hade …” Om man bor i Stockholm. Om man vistas där dagligen. Om man skriver detta i en reflekterande mening, att dessa dåd drabbar vem som helst som är på plats.
Men. De kommentarer som du skriver om. Jag håller med dig. “Jag skulle till Stockholm men så bokade vi om, vilken tur!” Jaha? Det är ju inte ens säkert att hen hade befunnit sig på Drottninggatan fem i tre?!
Sen tror jag att många läsare misstolkar dig Clara. Jag tror inte att du syftar på de som befann sig i Stockholms city. De som hann ta sig in i en närliggande butik. De som sprang bort, hem. De som satt fast pga avstängd kommunaltrafik. De som satt inlåsta i butiker eller på sina jobb i flera timmar. De som såg nyhetsflöden av förödelsen och läste att det sköts eller hörde rykten om bomber – och var där. Eller de som inte fick tag på sina barn, sin partner, sin vän, sin kollega. De är ju alla högst drabbade. Det är inte jag som besöker Stockholm ibland och fick tag på mina vänner som alla satt i säkerhet. Jag har alltid en liten oro för terroratentat och det har jag haft sedan 2001. För ja, det drabbar vem som helst som råkar vara på fel plats, vid fel tillfälle. I hela världen.
Jag förstår din poäng med att inte skriva dessa tankar på sociala medier. Men. Det finns en tid för allt, som det heter. För att använda din egen retorik: allt behöver inte skrivas ut. Jag förstår som sagt vad du menar (däremot håller jag inte med till 100%, för jag tror att det är en del av bearbetningen att både tänka och säga/skriva hur nära man var, inte alls brist på empati för offren, snarare tvärtom), men det är inte alltid en bra tidpunkt att “ryta till”. Just nu, till exempel, var det verkligen inte en bra tid. Man kan som sagt tänka saker utan att skriva ut dem på internet.
Hej Clara! Jag tycker att Annas kommentar känns relevant:
(2017-04-17 kl. 21:15) “Jag förstår din poäng med att inte skriva dessa tankar på sociala medier. Men. Det finns en tid för allt, som det heter. För att använda din egen retorik: allt behöver inte skrivas ut. Jag förstår som sagt vad du menar (däremot håller jag inte med till 100%, för jag tror att det är en del av bearbetningen att både tänka och säga/skriva hur nära man var, inte alls brist på empati för offren, snarare tvärtom), men det är inte alltid en bra tidpunkt att ”ryta till”. Just nu, till exempel, var det verkligen inte en bra tid. Man kan som sagt tänka saker utan att skriva ut dem på internet.”
Blev lite ledsen när jag läste din text. Liksom du skriver att du mår “illa av att höra sensationslystna jag-hade-nästan-kunnat-vara-där-berättelser” tänkte (och kände) jag att det fanns en slags sensationsjournalistik över din krönika. När du skriver målande om personliga tragedier och ställer det emot människors “idiotiska” facebook-kommentarer. Undrar vilken din agenda var?
Är det Ok att söka polarisering i detta sammanhang? Att ställa människors sätt att hantera rädsla och sorg mot varandra. Kanske hade dina intressanta tankar om narcissism gjort sig bättre i en mer ödmjuk krönika? Eller i ett annat sammanhang?
Frågar mig också om inte din krönika faller inom Narcissismen’s ramar? Du väljer att använda din makt (som krönikör på expressen) genom att skriva om något som stör Dig. En (förmodad) terrorattack har ägt rum och människor har dött och skadats. Och du väljer att i detta sammanhang använda din offentliga röst genom att raljera över det du upplever som idiotiska facebook-kommentarer.
Tänker att din krönika kan ha liknande bakgrund som “korv-kommentarerna”. Att du skrivit i affekt? Eller tänker du att vår narcissism är så viktig att diskutera, att det är värt att “rida på terrorvågen” för att få säga din mening just nu?
Och för att prickarna skall bli lika många på servettens sidor, vill jag nu också tacka dig för din och Ericas Podd! Tack för att du delar med dig av dina tankar. Och dina texter. Kanske är det för att jag så ofta gillar det du skriver och säger som jag reagerade nu, på den här krönikan.
Vänligen ifrågasättande,
Viktoria
Håller helt med dig men anser att anledningen att media vill skriva om sånt beror på att de inte vill tala om det där andra som är viktigt! Har vi gjort allt vi kunnat för att det inte skulle ske? Den diskussionen tycker jag saknas.
Det har inget att göra med narcissism vill jag påstå. Det är i stället en bekräftelse på att terrorattacken verkligen fick effekt på så vis att alla kan känna sig träffade i och med att de allra flesta svenskar har en relation till just platsen där det skedde. Just att alla kunde känna så – det här kunde ha drabbat mig – är det som skapat samhörighet med offren och en känsla av att detta är en gemensam angelägenhet som alla bör engagera sig i.
Jag tycker att du banaliserar människors chock och rädsla efter attentatet genom att skriva som du gör, vilket är lätt att göra på det avstånd du befinner dig, där du kan distansera dig från händelsen. Vi är många som var tillräckligt nära för att påtagligt må dåligt av det inträffade utan att för den skull vara personligen drabbade. Om din grannes barn som var jämnårigt med ditt omkom på ett tragiskt vis kan jag lova dig att du skulle slås av tanken att det lika gärna kunde ha drabbat dig/ditt barn. Du skulle mycket väl kunna ha ett ett behov av att ventilera den tanken. Detta skulle inte på något vis göra ditt medlidande med den drabbade grannen mindre – snarare tvärtom.
Mm det kan ju också vara så att många bara orkar tänka och skriva “det kunde ha varit jag” när det de egentligen behöver bearbeta är medvetenheten om att “nästa gång kan det vara jag ( min man/mitt barn/min bästa vän). Vi har vetat att det här kunde hända men många har nog ändå försökt intala sig att det inte händer i Sverige. Nu går inte det längre och det är något vi måste lära oss leva med.
Intressant perspektiv. Jag, precis som alla andra, reagerade djupt personligt på attacken precis som om den hade skadat mig direkt och jag skrev om den reaktionen också. Det är väl bara att konstatera att vi lever i en djupt narcissistisk kultur och alla de sociala medierna gör den bara värre. Tar vi en bild av Eiffeltornet så är det en selfie med oss själva i förgrunden. På samma sätt blir alla händelser till selfies med oss själva i förgrunden….
Jag tar din krönika som en uppmaning att tänka ett varv extra på narcissismen som är inbyggd i hela den sociala mediekulturen….
Samtidigt tror jag såhär: även om det är värst för de direkt drabbade så är de osynliga skadorna och ärren också mycket allvarliga och ingenting att avfärda. Trauma är lika mycket psykologiskt som fysiskt. PTSD drabbar i hög grad de som upplevt att deras liv är hotat i en attack vid sidan om de faktiska fysiska skadorna.
KÄNSLAN att man inte är säker på vardagliga platser, att någon vill ta ens liv är också en sorg, en förlust och en form av våld. Den känslan skapar ärr som sitter kvar och gör ens dagliga liv svårt att leva. Alla de som kunde varit där, som nästan var där, som har gått där tusen gånger och känt sig säkra har alltså också skadats. De har förlorat något som de inte kan få tillbaka (iallafall inte på mycket länge). Den formen av psykologiskt våld ska man ta på allvar och den behöver man få sätta ord på och prata om….
Jeg synes du kommer med et bra poeng, Clara, og jeg er enig i at mennesker lett retter blikket mot seg selv og fokuserer på deres egen utsatthet når de faktisk har kommet bra utav det. Hva som er årsaken til dette, kan være flere- både bevisste og underbevisste. Jeg tror det kan være en måte å bearbeide, som flere kommenterer. Det kan også like godt være, som andre kommenterer, en måte å komme nærere sin egen opplevelse av empati. Dette er store spørsmål som er vanskelige å svare på.
Her tenker jeg at det kanskje er lurt å rette blikket enda litt lenger ut. For hva skjer når du, gjennom media, kritiserer de som fokuserer på seg selv? Fokuset deres blir igjen rettet, umiddelbart, mot dem selv. Terrorhandlinger ser ut til å ha stort sett et tydelig motiv; å skape frykt og splittelse. Ønsket virker å være nettopp det å skape denne følelsen av at “man kunne vært der”, og blitt rammet av hendelsen, på lik linje med alle andre og de som faktisk opplevde det. Fordi dette genererer en generell uro som folk tar videre med seg inn i hverdagen sin.
På dette grunnlaget synes jeg du poengterer noe som kan fungerer som en god strategi, som en bra måte å avmystifisere hendelsen på. For å kunne forstå at det som skjedde er en kriminell handling som rammet et visst antall personer. Men nettopp fordi teorrorhandlingers effekt er å skape grunnleggende frykt i en hel befolkning, tenker jeg at det også er et privilegium å være i stand til å skjønne at det faktisk ikke handler om en selv. Det handler kanskje om posisjonen man har i samfunnet, om hvilke regler man lever etter, og hva en selv har opplevd i livet sitt – som gjør en i stand til å stille seg selv til side.
Jeg tror helt ærlig disse menneskene ikke i bunn og grunn viser en narcissisme som kommer fra et behov av å heve seg selv, men at de heller internaliserer effekten en slik terrorhandling er ute etter å få frem i folkene den indirekte rammer. Din måte å reflektere rundt handingen er en sunn og selvreflekterende måte å forstå det på, tenker jeg. Men å forvente at andre skal ha samme refleksjonsnivå som en selv viser også en mangel på empati. Jeg synes teksten din er bra- men tror den hadde vært enda bedre om den var mindre dømmende og satte fokuset nettopp på hovudproblematikken i det hele- hva er en terrorhandling? hvordan kan vi reagere på en slik handling? og hva kan være en god strategi for å minske frykt, mistenksomhet, uro og mangel på empati i en slik situasjon? Din strategi virker glimrende- fokusere på de som har blitt rammet direkte. Men dette kan formidles på mange forskjellige måter. Obs: dette er bare ment som konstruktiv kritikk, og ikke et angrep på det du tenker.
Jag var en av alla de som kort efter attentatet skrev “det kunde varit jag”.
Jag är också en av de som har sitt jobb och sin arbetsplats med utsikt som vetter över en stor bit av drottninggatan. Den dagen kunde mina kollegor se hur en enorm folkmassa kommer springande i panik på en gata som korsar drottninggatan. Kort efter hör vi en smäll och någon skriker att en lastbil kört in i Åhlenshuset. Vi ser kroppar som är delade mitt itu på gatan. Kort efter går brandlarmet och folk springer mot nödutgångarna men vi blir stoppade av polisen som säger att vi inte får lämna byggnaden. De säger också att de håller på att undersöka om det finns sprängmedel i lastbilen som har krockat 10 meter från min arbetsplats.
Kan du sätta dig in i hur det kändes, hur rädd man kan vara i den stunden? Jag kanske är en känslomässig tönt som oroar mig i onödan, men jag är ingen idiot. Jag är en människa med två barn som jag älskar och vill aldrig att de ska växa upp utan sin mamma.
Det jag såg på gatan den där dagen var fruktansvärt! Alla som dog. Blodet, kropparna, liven som släcktes. Paniken i folkmassorna. Allas anhöriga till de som drabbades som aldrig mer kommer få höra deras röst igen. Jag tänker på dem dygnet runt. Jag tänker på den avgrundsdjupa sorg de känner. Jag drömmer fortfarande mardrömmar om det här.
Jag tar illa vid mig att du kallar oss för “idioter”. Det vi såg och upplevde den dagen, paniken, rädslan och sorgen. Vem är du att döma våran reaktion? Du var själv inte där, du var inte där när jag ringde förskolan och fick säga till personalen med så glad röst jag kunde att “farmor hämtar er idag, kul va?” för att jag inte visste när vi skulle komma därifrån. Och du var inte där när jag tröstade min gråtande kollega som bröt ihop efter polisens information om sprängmedel i lastbilen. Jag tänkte hela tiden på mina barn, min sambo, min mamma, barnens farmor, alla mina kollegors anhöriga, alla människor som låg döda på gatan, deras anhöriga… Ingen reagerar särskilt proffsigt eller logiskt i en sån situation. Vi gjorde vårt bästa. Vi är för fan bara dödliga människor utan medieträning eller katastrofutbildning i en krissituation.
När jag väl blev utsläppt från byggnaden och kom hem till min trygghet var det som att jag måste sätta ord på det här som hade hänt. Så jag skrev ett “det kunde varit jag” -inlägg och berättade.
Jonna,
Jag tror inte att Clara syftar på dig. Eller människor i din situation. Ni som var där. Ni som såg det i första hand. Ni som upplevde terrorattentatet. Jag hoppas inte Clara syftar på er, det vore känslokallt. Jag tror att Clara menar om tex jag, som bor i en mellanstor stad och besöker Stockholm ibland, hade skrivit “när jag var i Stockholm i vintras var jag på Åhléns. Det kunde ha varit jag”. Typ i det stuket.
Med det sagt; beklagar verkligen att du, och många med dig, fick uppleva allt detta på plats. Hoppas att du snart får ro i själen.
Jag tycker inte att det går att äga de känslomässiga rättigheterna till en upplevelse. Vi reagerar alla så olika. Om en del har behovet av att skriva av sig, för att kanske själva leva sig in i hur nära det hade kunnat vara att en själv eller nära anhörig blev drabbad – vem är vi att skuldbelägga den personens känslor och rädsla?
Och vart ska vi dra gränsen? Får jag till exempel skriva om mina upplevelser? Men min sambo då? Eller min mamma? Min bästa vän? Får någon av de berätta om rädslan de kände de där timmarna när de visste att jag var helt oskadd men innanför avspärrningarna bredvid en lastbil med sprängmedel? Alla mina anhöriga vet den extrema lilla pytte risken att drabbas av en terrorattack i Sverige, men en rädsla kan vara en irrationell känsla och går inte att kontrollera eller vifta bort som opassande. Och i dessa stunder kanske en del bara vill bearbeta det fruktansvärda som hänt genom att sätta ord på hur orättvist och skört livet är. Hur lätt ett oskyldigt liv släcks.
Det första mina kollegor som inte var på jobbet i fredags sa på måndag morgon var exakt orden “det kunde varit jag”. Har de rätt att säga så? De som går där varje dag precis som jag? Min kollega som jobbar förkortad arbetstid och brukar gå hem strax före kl 15 men var hemma och vabbade den fredagen, får hen säga så? Eller kollegan som var på semester i fjällen för det var påsklov?
Clara skriver ju själv som exempel på de nästan-drabbade: “…För att inte tala om de som ibland brukar stå vid Åhlénshörnet och titta på folk – men just denna dag hade skoskav och i stället gick och köpte plåster.”
Det är tonläget i det här som jag tycker är helt vidrigt. Det är förminskandet och förlöjligandet av alla de som hade någon slags självreflekterande reaktion på terrordådet.
De som dog kanske inte heller hade en endaste tanke den dagen på vad som skulle hända senare. Någon av de som dog kanske stod just precis vid korvgubben och tittade på folk. Vem vet om den kedja av reaktioner som ledde fram till att just exakt dessa skulle dö? Det hade kunnat vara jag och grovt räknat 50% av alla personer jag känner. Jag brukar stå vid den där korvgubben och titta på folk.
Exakt så Jonna! Jag var en av dem som sprang i panik på en gata intill, nästan paralyserad av skräck för att det skulle komma en skenande bil på vår gata också eller att någon skulle börja skjuta ner folk. Har mått dåligt efteråt med mardrömmar, sorg och ilska, över alla de som dog, skadades och alla de som behövde se och uppleva detta. Otroligt viktigt att få bearbeta detta med vänner och familj, även på Facebook eller andra sociala medier tycker jag. Varför ska man gå och bära på detta själv? Vad blir bättre av det? Är ju en del i bearbetningen av en kris att ventilera sina känslor med andra. Att kalla detta egoistiskt tror jag är väldigt sårande för väldigt många.
Jag förstår din reaktion till fullo! Och håller helt med dig.
Det bästa en kan göra är som du skriver att sätta ord på det som hände, genom text eller att prata om det med andra. Och dela med sig av alla känslor och reaktioner en fick i samband med dådet. Nej, ingenting blir bättre (eller har nånsin blivit bättre) alls av att hålla inne en traumatisk upplevelse för sig själv.
Jag tror också att så många stannade upp den dagen och fick en lite aha-upplevelse om att en terror-attack kan ske närsomhelst där det är en folksamling. Vi är alla potentiella offer. En sån insikt sätter sig på ens psyke. Att kalla en irrationell reaktion på ett terrordåd för egoism och idioti är så otroligt känslokallt och sårande.
Hoppas verkligen att du mår bra efter omständigheterna! <3
Detsamma Jonna! <3
Här tycker jag faktiskt inte att du har tolkningsföreträde, Clara.
Det var inte du som befann dig på Drottninggatan den fredagen. Det är inte du eller dina nära och kära som går där varje dag. Du satt inte fast i ovisshet och skräck i timmar i centrala Stockholm och hörde att otaliga dödats i ett terrordåd, att det var skottlossningar i tunnelbanorna och att man inte ens fick gå ut på gatorna. Det var inte du som i sorg gick, tillsammans med tusentals lika förtvivlade medmänniskor, för att komma ifrån stadskärnan och hem till tryggheten.
Vi led alla i Stockholm denna dag på ett eller annat sätt. Det var varken svart eller vitt. Du vet, det finns grader i helvetet.
Vi har ingen manual för hur man beter sig vid ett terrordåd. Alla måste få berätta sin historia och sörja på sitt sätt. Oavsett om vi sörjer vår trygghet, ett trauma eller en vän.
Kanske är det du som behöver öva lite på din mentalisering?
Du har fått en chans, en plattform, för att säga nånting, efter en tragedi som har skakat om hela landet. Och du använder det såhär. Jag brukar respektera det du skriver, även när jag inte håller med. Men denna gången känns det som du har använt din krönika för att för utlopp för ett personligt irritationsmoment. Fanns det inget viktigare du ville säga? Inget viktigare budskap? Jag kan inte hjälpa att jag få lite narcissistvibbar av denna krönikan.
Jag tycker nog att det här var den viktigaste krönika jag kunde skriva och kanske också den jag är mest stolt över. Detta behövde sägas och att så många blivit så upprörda är för mig ett tecken på hur rätt jag träffade. Fick mail från en parisare jag känner som läst krönikan och skrev att han hade haft exakt samma upplevelse efter händelserna i Paris och han beskrev ilskan av alla dessa “jag hade nästan kunnat vara där människor” som skulle fokusera på sig själva – när HAN faktiskt var där när det hände.
Men du har ju inte träffat RÄTT, Clara?
Med tanke på människors reaktioner här i kommentarsfältet så träffade du ju helt fel? Människor är upprörda och sårade av din krönika.
Jag förstår att din krönika inte handlar om de som var där, de som befann sig i närområdet och faktiskt på riktigt blev direkt drabbade. Men när du läser människors kommentarer här, inser du inte då att du antagligen formulerat dig fel, när de reagerar såhär?
Det du skrev strör ju salt i fortfarande öppna sår.
Det här är INTE det viktigaste du skrivit. Långt ifrån det bästa.
Du kan göra din röst hörd, vi är många som läser din blogg och dina krönikor på Expressen når ut till ännu fler.
Varför valde du att skriva det här, NU?
Och varför väljer du att fortsätta stångas och varför ser du inte att det du skrivit tolkas helt fel? Och att det kanske har en del att göra med HUR du valde att skriva?
Jag var helt inställd på att jag skulle få denna typ av upprörda reaktioner (men även mycket medhåll). Eftersom det fenomen jag beskriver är så vanligt förekommande – kommer många av de som skrivit på precis det sätt jag kritiserat att känna sig träffade. Jag hade kunnat skriva en mycket mer publikfriande text där jag skulle få mer beröm och inte irriterat någon. Men ibland skriver jag om sånt som jag vet kommer störa människor – för att jag tycker att ämnet är viktigare än enskilda personers irritation. Den här gången var det viktigt och tillfället att adressera denna fråga är NU. Medan det fortfarande pågår.
Det är intressant att du först skriver om “mentalisering” , för att sedan inte ens vilja ta in att många upplever din krönika som sårande… Och att du tycker att din krönika är viktigare än att låta människor ha rätt till sin egen bearbetning och upplevelse av ett trauma. Mycket intressant… Upprörda känslor kan absolut bero på att man har träffat någonstans, men tyvärr tror jag inte att du träffade där du tror den här gången.
Jag förstår att vissa kan uppleva krönikan som sårande. Att jag skriver om något så oviktigt när det finns allvarligare frågor. Och det är ju ungefär samma resonemang som jag använder mot “jag-hade-nästan-kunnat-vara-där-människorna”. De var inte där – låt de som faktiskt miste livet, skadades och befann sig på platsen när de skedde få fokus. Dem och deras anhöriga har det värre.
Kanske hade dina tankar om narcissism och jag-fixering fått ännu mer (konstruktivt?) utrymme om du valt att skriva krönikan om en månad?
Eller om du valt att skriva en mer komplex text (kan ju vara svårt på så få ord -men jag tycker att du brukar vara skicklig på detta).
Skulle vara intressant att läsa en till text om ämnet. Där du kan fördjupa din oro (irritation?) över narcissismen. Sen undrar jag om du medvetet gör dig till talesperson för människorna som drabbades? Och om du vet att dessa personer mår illa av kommentarerna på facebook?
Ditt svar gör mig väldigt ledsen, Clara. Hur kan det vara viktigare för dig att ventilera din irritation över människors bristande etikett i sociala medier än att visa hänsyn för de som är ledsna och chockade över terrorattentatet i Stockholm. Hur kan det vara det viktigaste du skrivit? Och hur kan en parisares reaktion vara så mycket mer värd än alla de stockholmare som skriver till dig här. Det hade varit värdigt och vänligt av dig att bemöta alla upprörda röster här inne med förståelse och respekt. Men dina svar handlar mycket om dig och vad du tycker är viktigt. Jag vill inte vara otrevlig och du har förstås all rätt att skriva vad du vill och hur du vill på din egen plattform. Men jag, och jag tror fler som följer den här tråden, hade uppskattat om du hade försökt möta oss halvägs och visat förståelse för det vi försöker förmedla. Det är fasansfulla och djupt personliga historier som många delar här och jag upplever att du förenklar och ger dig själv tolkningsföreträde. Det är fina varma människor här som förmedlar att vi ska visa stöd för varandra. Vifta inte bort alla dessa kommentarer för att driva en poäng till sin spets.
Intressant slutsats. Eller så blir folk helt enkelt uppröra för att de tycker du har fel ? Det tycker jag, trots att jag inte har ventilerat mina känslor på sociala medier.
Ja, du är välkommen att tycka att jag har fel.
Jag hoppas att min känsla är fel, för det känns som om du idiotförklarar alla som blev arga eller illa till mods av din krönika. Att folk blev upprörda är ett tecken på hur rätt du träffade?! Hjälp mig förstår här är du snäll. Alla gånger du bli arg, är det för att nån annan träffade rätt? Eller gäller inte detta resonomang dig? Personligen så skrev jag inget på sociala medier om terrorattacken. Jag är inte personlig träffad av dina hårda ord, men jag är illa berörd av dem ändå. Trots att jag är en tänkande människa, som analyserar mina egna reaktioner och försöker gräva djupt för att veta om min känsla av obehag grundar sig i att jag behöver lära mig nånting, eller att jag faktiskt tycker att nånting är fel. Att det sprider mer fördomar, polarisering och bitterhet, istället för att skapa det samhället som både du och jag vill ha.
Vi tycker helt enkelt olika. Jag tycker inte att min krönika innehöll några hårda ord. Jag skriver ju att jag förstår att man relaterar hemska händelser till sig själv. Att det är naturligt och att jag gör samma sak. Men att jag tycker att det är okänsligt att skriva om det och på så vis sätta sig själv i centrum. Att det tyder på bristande förmåga eller intresse för mentalisering. Måste de som läser krönikan hålla med mig för att den ska ha ett värde? Självklart inte. Konsensus är överskattat. Jag tar de engagerade kommentarerna som ett bevis på att jag lyckades med det som var min tanke: att lyfta ett perspektiv som jag tycker saknas och peka på ett problem som jag inte anser adresserats tidigare.
Det här var det mest oempatiska svar jag någonsin läst. Har du tagit in något av kritiken?
Jag har läst allt men jag håller inte med kritiken.
Jag var där på Drottninggatan. Och sprang för att rädda mig och mitt barn.
Först blev jag sjukt provocerad av att folk skrev att de kunde varit där men sen kände jag att det var lättare att känna samhörighet med de som också har en koppling till platsen. Förstår att det måste kännas som en konstig grej för någon som bor 50 mil bort men för oss som lever, bor och andas den här platsen varje vecka i våra liv så är sorgen stor. Vi sörjer för det vi tvinnades vara med om, för de som skadades men också för att någon tog en vass kniv och skar i vår trygghet.
+1!
Blev så glad när jag läste din krönika, dels för att du är en fantastisk skribent men också för att du har verkligen lyckats sätta ord på precis det jag själv gått och grubblat på, men inte lyckats knåda ihop till ett rättvist argument, som du alltid gör.
Men jag blir så matt av att se hur många som verkar ha missuppfattat din poäng i det hela. Jag tycker att texten var klar i sitt budskap, självklart tänker vi det-kunde-varit-jag-tankarna, och det är helt rimligt och nyttigt tror jag. Jag vill tro att det gör oss lite mer ödmjuka, men det finns en balansgång där som jag tror att du ville belysa med din krönika.
Tack =)
Varför har alla som inte håller med inte förstått claras poäng? Kan också vara så att man helt enkelt inte håller med. Att jag anser att en person inte behöver vara narcissistisk eller ha brister i sin förmåga att mentalisera. Som jag skrev innan i mitt inlägg (100 inlägg upp) behöver man som drabbad inte uppleva kommentarer som de claras gav exempel på som egocentriska och på att flytta fokus från de som verkligen drabbades. Det är att dra för stora växlar av ett beteende anser jag. Att anta att människor agerar egocentriskt och har bristande förståelse för de drabbade. Nej. Jag förstår texten Clara skrev, men håller inte med henne i hennes analys om vissa människors bristande mentaliseringsförmåga.
Jag är en sån där person “som befann sig på platsen när det skedde” och jag blev verkligen ledsen av din krönika. Oavsett dina avsikter med texten så är det ju flera personer, som upplevde attacken på väldigt nära håll, som ger uttryck för att de blivit ledsna av det du skrivit. Jag tycker att du missar det i dina svar på kommentarerna här. Reaktionerna kommer inte från kränkta narcissister utan menatliseringsförmåga, de kommer från personer som verkligen upplevde attacken och de skräckfyllda timmarna som följde.
Varför tar man åt sig av den här texten om man själv faktiskt ÄR en av de närmast drabbade vid attacken? Då har man ju inte förstått vad texten handlade om.
Kanske för att hon har den mentaliseringsförmåga att vara ledsen för andras skull? Eller kanske för att hon tycker du har så fel, trots att du inte riktar kritiken mot henne? Jag vet inte, men jag vet att jag tycker inte att du har bemött hennes kommentar. Inte det HON har skrivit, bara samma svar du har gett till de flesta som var där och säger samma som Isabella. Konsensus är visst fruktansvärt överskattad. Debatt är livsviktig. Men debatt utan att lyssnar,utan att ta in innan man svara, det leder ingenstans.
Jag lyssnar och tar in. Men jag håller inte med kritiken. Och du håller inte med mig. Och det är helt i sin ordning.
Man kanske inte tar åt sig. Bara inte delar din analys av våra medmänniskor
Nu vet jag inte riktigt om du vill ha ett ärligt svar på detta, men det jag tror gör många upprörda är din oerhört raljanta ton i krönikan. Att kalla människor för “idioter” (ditt ord), t.ex. Även om jag förstår poängen i din krönika, så kan jag förstå att många som var drabbade (eller nästan drabbade, genom att ha en stark anknytning till platsen), inte kan ta till sig den just nu. Du skriver detta nån vecka efter attacken skedde, då många fortfarande är väldigt känslomässigt påverkade, drömmer mardrömmar osv., och då kanske man inte kan förvänta sig att alla kan läsa med den distans som kanske krävs för att verkligen se din poäng, i alla fall inte med den retorik du använder. Det tror jag kan vara en förklaring.
Tror det blir fel för du använder begrepp och placerar människor i ett fack utifrån ett enskilt beteende. Dessutom används termerna i helt fel sammanhang och det blir så fel att använda psykologiska termer när man faktiskt inte förstår dem själv för att använda dem på ett så negativt och dömande sätt (Är själv psykolog). Det blir oerhört nedvärderande för dem som skrivit var de befann sig, att i artikeln bli refererade till som personer med narcissistiska drag eller som idioter utifrån sina reaktioner efter ett terrorattentat. Det är naturligt att folk blir upprörda p.g.a. vad som står i texten. Av ovanstående kommentarer tolkar jag inte det som någon konstruktiv debatt utan snarare att människor försöker utrycka sin frustration över att du i din krönika beskriver många dina medmänniskor i negativa ordalag. Jag tror att det enda den snarare gett upphov till är att göra ganska många ledsna (även om vissa håller med av olika anledningar). Vad vill du sprida för emotion till alla de som skrivit så på fb, skam? Varför inte själv vara ett föredöme och tänka över vad du vill förmedla? Helt säker på att du har massa kloka reflektioner att komma med. Sedan hänvisar du till vad du beskriver som “psykologi” för att nedvärdera och på ett negativt sätt döma människors beteende. Grundtryggheten för oss ALLA drabbades direkt av detta eftersom attentatet är riktat mot oss alla som bor i detta land. Antar att det inte är så lätt för dig att alltid träffa rätt och ibland sårar vi alla andra. Tror det främst är det du åstadkommit med krönikan tyvärr. Och då kan det vara på sin plats att faktiskt inte stå på sig, tolka in allt som en bekräftelse på hur bra din krönika var utan snarare försöka förstå varför du får ganska massiv kritik här. Har följt din blogg i många år, tycker ni gör helt fantastiska podcasts men jag hoppas verkligen att du funderar lite över varför din text tolkas så negativ, just nu, och varför människor upplever orden som hårda, kritiserande och dömande. Jag väljer att skriva här nu för att jag tycker verkligen att de som skrivit var de befann sig ska förstå att de inte behöver vara oroliga för att de utifrån detta skulle ha narcissistiska drag att göra, att det ej handlar om “mentaliseringsförmåga”. Termerna används tyvärr helt fel. Du påverkar ofta många människor positivt och jag hoppas att du som faktiskt har en del inflytande i mediavärlden också ska ägna en stund åt att ifrågasätta varför du väljer att offentlig döma och dumförklara människors reaktioner efter ett terrorattentat.
Tack för denna kommentar som uttryckte hur jag tänkt ungefär 🙂
Har själv grubblat över artikeln men inte riktigt kunna komma fram till en vettig formulering. Jag har själv uttryckt mig så (minns inte om det bara var i verkliga livet el. även genom sociala medier), att “min pojkvän kunde varit i Sthlm då”, det kändes jobbigt bara det, men inte är jag en narcissist (hoppas jag!). Lider av OCD dock och är själv väldigt petig med att rätt ska vara rätt, för att inte människor ska börja inbilla sig saker. 🙂 Menar heller inte att döma Claras krönika, dock är jag fundersam mot en de ordval och begrepp.
Tack! Så mycket bättre än mig på att sätta ord på min känsla över varför krönikan kändes helt fel. Fel ordval, hård och fel sammanhang ❤
Jag förstår inte ditt fokus Clara på att inte skriva ut saker i sociala medier. Det är 2017, inte 1990-tal. Folk kommunicerar via sociala medier, telefonsamtal har blivit ovanliga och många kanske har inte ens någon att ringa till för att ventilera sin oro inför ett terrordåd som är något som drabbar hela samhället. Det är inte bara “de som var där” som äger upplevelsen, tyvärr. Att få kommunicera i sociala medier är ett sätt att känna att man inte är ensam när det hemska händer.
Personerna som artikeln handlar om då?? ;I Bara vissa som ska ha rätt till att uttrycka sig?.. och vem bestämmer grader av hemskhet av ens upplevelser?? 🙁
Tusen tack Clara, mycket klok och välbehövlig kommentar!
MEN TACK!
jag kände mig så hjärtlös när det hände som blev arg på folk som höll på så – en kompis till mig här i USA ba “Min mammas nya kille bor bara två kvarter bort!” eller “Åh vad hemskt, jag som sommarjobbade på Åhléns 201…”. Jag blev ur-arg men bet mig i tungan. Ja, det är hemskt när något händer där man förväntar sig lugn och ro, men det är inte synd om ER.
Blev också lite irriterad på alla som skrev på sina Facebookstatusar “Mår alla i Stockholm bra?”. Jag har inte många vänner men jag såg den där jäkla meningen överallt. Öhh… duuh? Uppenbarligen inte. Om man har folk man tror är i Stockholm och verkligen bryr sig hör man ju av sig till dem, eller? Tvivlar på att nån ärligt svarar “Nej inte jag, jag ligger på akuten”. Dem som skadats loggar inte in på facebook det första dem gör och kollar kompisarnas flöden… jag avskyr när folk låtsas bry sig.
Jag önskar mer ärlighet, vänlighet och empati i världen <3 Mer kärlek, mindre Likes.
Jag förstår hur du menar Clara. Men är det verkligen så stor del av de som pratar om händelsen som uttrycker sig på det viset?
Jag pratar så med mina vänner och kollegor osv. Men jag har inte sett något av detta på sociala medier.
Tycker inte att någon har rätt att “mäta” och “värdera” någon annans lidande. För en person som varit i närheten av ett terrordåd går det över relativt snabbt, medan en annan person drabbas oerhört mkt hårdare trots att den varit längre ifrån. Vi har olika utgångslägen och olika sårbarhet. Så visst är de som dödats o sårats närmast. Men det säger inte, att andra inte kan traumatiseras och bli djupt påverkade. Att en slumpmässig ondska tar sig uttryck på detta vis, berör. Oss alla. Tack och lov.