Det finns ett beteende som jag finner nästan outhärdligt. Från den där typen av personer som så fort man berättar något hemskt man varit med om – istället för att lyssna och bekräfta upplevelsen – kontrar med något ännu värre. I deras ögon alltså.
Du har skiljt dig? Ja, men om du visste vad jag bråkar mycket med min man!
Du har en kollega som blev påkörd och dog? Ja men hu så förskräckligt! Om du visste hur otäckt det känns att tänka på – just den korsningen passerar jag ju varje morgon.
Du har cancer? Ja om du visste vad rädd jag blev när jag själv hade cellförändringar som visade sig vara godartade.
Du har förlorat ett barn? Ja om du visste vad orolig jag blev en kväll när min son inte kom hem och jag oroade mig för att det hänt något fruktansvärt men han somnat hos en kompis.
Din man har haft en affär med din bästis i två års tid? Ja, om du visste vad arg jag blev när jag trodde att Petter var otrogen mot mig. Fast det visade sig bara vara ett missförstånd. Men ojojoj vad jag var arg och ledsen! Det var hemskt.
Du var med om en terrorattack och fick fly för ditt liv? Ja om du visste hur rädd jag blev när jag tänkte på att det skedde på gatan jag passerat bara en vecka tidigare! Det var verkligen förfärligt för mig, jag har inte kunnat sova på flera nätter.
I centrum för varje krissituation finns ett offer. Den drabbade befinner sig i den innersta cirkeln och närmaste familjen i cirkeln utanför. Och i cirkeln utanför dessa människor finns släkt och vänner. Och i cirkeln utanför dessa människor så finns avlägsna bekanta. Och så fortsätter cirklarna som årsringarna på ett träd.
En bra tumregel när man pratar om en kris eller katastrof är att man aldrig kommunicerar sitt eget lidande, oro, smärta till någon i cirkeln innanför den cirkel man själv befinner sig i. Utan att man delar det med någon i cirkeln utanför sin egen. Någon som är längre ifrån det smärtsamma. Man stöttar inåt och klagar utåt.
Man klagar inte över sin egen situation till någon som är värre drabbad. Och när människor går igenom kriser så kontrar man inte med att upplysa om hur man själv lider. Man lyssnar bara. Och man har rätt till alla sina känslor och tankar – men man får noga välja vem man delar dem med.
Läs mer på temat sorgens cirklar här – bakom tankarna står Susan Silk och Barry Goldman.
92 svar
det här “Man stöttar inåt och klagar utåt” var nåt av det klokaste jag läst.
Samma här!
Finns förresten en jättebra sketch i Yrrol som tar upp denna problematik med egocentriska personer. Tragikomiskt liksom!
Så klokt! Livsvisdom i koncentrat.
Den här texten känns så mycket mer ödmjuk och aktuell i mina ögon! Här upplever jag att du får fram din poäng, tydligt, utan att raljera. Skarpt utan att bli okänslig. Kändes också mer som kvalitativ text än skvallerblaska. Fint! (Tycker jag)
Vänligen, viktoria
Det gillar jag… Stötta inåt ock klaga utåt! Tack för påminnelsen!
?
“Man stöttar inåt och klagar utåt.”
Så bra Clara!!!
Tack!
Så klokt!
Finns det något “namn” på ett sådant beteende? (Alltså när man inte stöttar, utan bemöter med något eget värre)
Väldigt kloka tankar som Marie kom med i kommentarerna till din krönika! Jag har inte läst det innan, men det kanske är common knowledge. Men jag vänder mig mot det här med att det är den närmaste familjen som är i kretsen närmast de sörjande. Det kan förstås också vara där de närmaste vännerna är. Alla har ju tyvärr inte nära familj som kan stötta, lyssna och trösta.
Ja, tankefiguren om sorgens cirklar har jag själv ursprungligen läst om i en artikel någon delade från huffington post om jag inte minns fel. Väl värd att föra vidare
Skriv gärna i texten vem du refererar! Nu kan man ledas att tro att det är ditt eget tankegods.
Jag vet inte vem jag refererar. Läste liknelsen med cirklarna i en artikel på engelska som någon delade på Facebook för ca ett halvår sedan. Ägnade en halvtimme åt att försöka hitta igen källan igår men utan resultat. Säkert är det nog någon läsare som känner igen resonemanget och hittar ursprungsartikeln och då lägger jag såklart in den 🙂
http://articles.latimes.com/2013/apr/07/opinion/la-oe-0407-silk-ring-theory-20130407
Här läste jag det först!
Känns som att du nu försöker rättfärdiga din krönika!
Håller med i allt som du skriver om att lyssna. Bara lyssna när någon öppnar upp sig och berättar.
Men hur vet man att någon är värre drabbad? Eller menar du endast i fall om du berättar om en händelse och den andra partnern då kontrar om något näääästan samma, fast inte alls samma?
Hur blir det om jag börjar berätta något, och sen har du någon “värre” händelse? Då har ju du det värre och jag ska då inte klaga inåt i cirkeln. Avfärdar du mig då? Tex om cancer. Min älskade mormor hade cancer, men opererade bort ett bröst och levde sen länge efter det. Får jag inte tala om det med någon som förlorat någon i cancer?
Försöker bara förstå det här behovet av restriktioner i uttryck av känslor människor sinsemellan.
Jag håller med, det är ju fasen svårt att veta vad alla går och bär på… Men det jag tror att Clara är ute efter är att OM nu en människa berättar något tråkigt så måste man inte automatiskt berätta något som har hänt en själv som är lite lite värre, för helt plötsligt hamnar fokus på en själv istället för den som mådde dåligt precis där och då. Jag har en kollega som gör så precis hela tiden. Jag har helt slutat prata med henne om saker som är viktiga för mig. För oavsett sammanhang och händelse – det är nästa fascinerande! – så har hon ALLTID något att säga som styr in fokus på henne istället. Försöker att tänka på det själv när folk berättar något för mig – ibland får man bita sig i tungan – särskilt tjejer tror jag är vana att man för en dialog genom att spinna vidare på det någon säger istället för att verkligen bara lyssna och humma lite sådär gubbtråkigt. Då är det så svårt att låta bli att säga något som man själv har varit med om som en spegling av det den andra sagt. Man får nog öva på det – att det finns olika sätt att ha ett samtal där det märks att man är intresserad av vad den andra säger helt enkelt.
Det handlar inte om restriktioner, det handlar om att visa respekt och lyssna. Behöver någon prata om något jobbigt så behöver den att någon lyssnar, den behöver inte höra någon annans historia just då, oavsett om den är värre eller inte. Är det så att en själv har en värre upplevelse och kanske därför inte orkar lyssna, då säger en det, en börjar inte berätta sin historia istället (såvida den som började berätta vill lyssna, för ibland hjälper det att veta att en inte är ensam).
V,
Ja, sådana personer finns det ju gott om. Tyvärr. Därför skrev jag i början att jag håller med om att vi bara behöver lyssna när någon öppnar upp sig. Och såklart även våga höra det osagda för att synliggöra någons mående.
Helena,
Jag förstår precis och håller med. Som sagt, bara lyssna. Men hur vet den som öppnar upp sig att jag inte sitter på “en värre” händelse/erfarenhet eftersom Clara menar att man inte ska klaga inåt, utan bara stötta? Motsäger alltså inte överhuvudtaget att vi inte ska lyssna på våra medmänniskor, utan att försöka få det att handla om oss själva. Men det hela måste väl ändå bero på situation och vem eller vilka vi har ett samtal med? Inte vem som har det “värre” (vad det nu innebär)
Fast ust den stunden när någon villberätta nått känsligt ska man mog bara lyssna. Man kan ta upp sin sorg veckan därpå eller inför någon annan. Så tänker jag?
Höll inte med dig i din krönika men nu tycker jag att du har en väldigt bra poäng!
Åh så bra sagt!
“Man stöttar inåt och klagar utåt.” Fantastiskt skrivet!
Det är ju en bra regel när det gäller kompisar, släkt och bekanta som man inte är så nära men när de gäller nära vänner och familj vet man nog bäst själv vad de man har nära orkar med. Det är ju sällan så att bara en i familjen går igenom en kris åt gången sådär prydligt. När jag gick igenom en riktigt tuff period själv tyckte jag att det var skönt att ibland få ägna mig åt mina vänners “normala” problem med pojkvänner och plugg. Mitt värsta tog jag med min psykolog och tyngde inte alltid mina närmsta med. Man får känna av med varandra och kommunicera.
Klokt och viktigt!
Tror det i vissa fall är människors plumpa sätt att försöka jämna ut situationen, bli lite mer på samma nivå. Visa att kan förstå. I andra fall handlar det nog bara om självupptagenhet. Eller att man inte har ett filter som hindrar en från att babbla ut det man tänker. Självklart gör man, i huvudet, genast associationer till sitt eget liv när man hör något hemskt (“Tänk om det var mitt barn!” “Jag befann mig ju faktiskt där i förra veckan!”), men som du skriver kanske man inte måste slänga ur sig det i “fel” situationer.
“Man stöttar inåt och klagar utåt” – Visdomsord som jag tar med mig!
Så otroligt bra skrivet. Tack, vi behöver alla påminnas !!
Så himla klokt!
Fint skrivet. Det är en konst att kunna lyssna på någon annans svåra upplevelser och ge ett svar som får just den personen att må lite bättre. Kräver ödmjukhet och empati. Fint att bli påmind.
Tack för klokskap, fastnade som flera för devisen “stötta inåt, klaga utåt”!
Har du nåt tips om hur en kan bemöta människor som gör så? Har en nära släkting som ofta gör så, vars egna lidanden är värst, och att andra liksom inte verkar få rätt till sina upplevelser.
När min svägerskas son var allvarligt sjuk med sjukhusvistelse o pratade om det vid släktmiddag så drog den andra släktingen gång på gång upp hur hur tufft hon haft det(för ca 30 år sen). Det händer sen dess varje gång svägerskan haft nåt bekymmer med sitt barn(vi har varit förskonade så en drabbats av hennes klagan).
Vill på ett sjyst sätt göra henne medveten om det, då hon är en fantastisk människa på många vis.
Mycket klokt!! Det där med cirklarna. Fick mig en tankeställare.
Åh det här var bra för mig att läsa! Jag har märkt att jag ofta är snabb med att liksom “aaa jag vet, det var som när jag var med om..” osv. Har dock inte skett i så pass allvarliga exempel som du nämner här ovan. Men blir så irriterad på mig själv efteråt och skäms. Jag tror att jag vill bekräfta att jag fattar vad det handlar om och att jag förstår vad personen går igenom. Även fast jag inte ens gör det i alla situationer! Så ocharmigt beteende, så tack för inlägget. Kommer definitivt att knipa igen och bara lyssna fortsättningsvis. För det är ju det jag själv vill när jag berättar något jobbigt, att den jag talar med verkligen lyssnar!
Fast det är svårt… jag gör ofta som du beskriver och berättar om mina upplevelser för att relatera och också för att personen jag pratar med inte ska känna att hen är ensam i sin problematik (beroende på vad det gäller förstås). Det ksnske blir fel ibland men tanken är enbart god. Försöker dock tänka på att bara lyssna ibland också….
❤️
Jag förstår vad du menar, det här tycker jag att man känner igen i alla tillfällen i livet inte bara jobbiga. Har ofta varit med om att jag vill dela något roligt eller intressant och istället för att lyssna och ge mig uppmärksamhet så ska den personen berätta om en egen upplevelse som helst ska upplevas som mer intressant och ännu roligare. Om man kopplar till ditt tidigare inlägg så tolkat jag detta som ett narcicistiskt beteende. Men när det handlar om jobbiga situationer tycker jag det är lite komplext, givetvis ska man först och främst lyssna. Men om man verkligen varit med om något liknande kan det ju finnas en trygghet i att låta den andra veta att denne inte är ensam. Nu är ju inte dina exempel sådana. Jag menar bara att det finns gråzooner.
Jag tror att många människor gör så för att visa förståelse. Genom att berätta om en liknande upplevelse som de själva varit med om, visar de att vet vad den andre pratar om.
Håller med. Men handlar nog också lite om hur det framförs, med avsikt att ‘bräcka’ eller att visa förståelse
Tack! Det här inlägget var verkligen huvudet på spiken Clara.
När det kommer till sorg och olycka blir det otroligt okänsligt och förminskande att försöka bräcka den andres sorg.
Jag har tänkt ganska mycket på just det här den senaste tiden – inte specifikt om sorgen men om hur människor pratar förbi varandra. De lyssnar inte på vad den andre faktiskt har att säga utan försöker bara att hitta ingångar till att plocka upp sina egna historier. Det är sorgligt på något sätt; att vi inte möts i samtalen. Det skapar ensamhet.
Så tror jag med. Att vi inte möts i samtalen. Så himla klok observation. Ett lyssnande öra är oftast tänker jag det man behöver. Alla behöver det.
Tror inte så många är som karaktären i Tage Danielssons “spik i foten” kåseri, kanske är det så att historian triggar något inom dom som dom själva inte fått prata ut om?
Tänk vad kommunikation och samtal är viktiga. Kanske skall man i det här sammanhanget skriva om att “tala är silver men att tiga är guld”?:-)
Så bra skrivet. Det är så sjukt svårt att bemöta sådant beteende, tycker jag. Om du har tips får du gärna dela med dig. Ha en fin dag!
Med cirklarna målar du upp en bra bild om hur en kan tänka kring det 🙂
Du skriver så bra och det låter väldigt rätt det du skriver. Jag har både gjort så där själv och fått sånt till mig.. Det blir irritation och missförstånd varje gång men jag har inte kunnat sätta fingret på det. Jag tycker egentligen inte man ska gradera och jämföra personers känslor och upplevelser för man upplever saker olika. Men det är en bra och intressant tumregel som du beskriver, den ska jag ta med mig 🙂
Och en sak till. Kan du snälla börja använda bilder till varje inlägg? Om det så är en ritad bild eller rubrik. Jag använder pinterest och vill gärna spara sånna här inlägg där men det blir så konstigt med en del av de bildförslagen som kommer upp när inlägget inte har en egen bild.. till denna hade du kunnat ha en bild på ett träds årsringar till exempel 🙂
Bra inlägg!
Jag förstår ditt resonemang Clara, håller till stora delar med. Det är liksom aldrig fel att vara finkänslig och en god lyssnare – det är bra att bli påmind om.
Men man måste också ha överseende med folk. Alla är inte bra konversatörer. Många har kanske goda intentioner, men vet inte hur de ska få fram saker. Få saker är svårare än att ställas inför andras sorg och svårigheter.
Ja. Vi med konversationssvårigheter finns. Det kan fungera rent kunskapsmässigt med hur och var och när saker bör sägas för mig (inte alltid men i dom flesta sammanhang) men när jag väl ska praktisera det så hittar inte min hjärna automatiskt hur det “ska” vara. I skriftlig kommunikation där jag har chans att tänka efter mera blir det oftare rätt än muntligt.
Om du träffar mig och vi säger hej och du frågar hur det är kommer jag med ganska stor sannolikhet svara på frågan och sen bli tyst. Tro mig, jag vet att jag förväntas ställa samma fråga tillbaka men det finns inte automatiserat i min hjärna, det dyker inte upp av sig själv i situationen och ofta kommer jag på det en halvtimme senare och inser att nu blev det fel igen.
När någon berättar något jobbigt för mig så finns det inte något som direkt poppar upp i min hjärna och är rätt svar, oftast så är det enda bemötandet jag har att säga att det var ju tråkigt eller genom att berätta om en liknande händelse eller hur jag reagerat på samma händelse försöka förmedla att jag förstår att det är jobbigt. Det är kanske inte det som är rätt men det är vad jag förmår och hur det fungerar i min hjärna. Det som socialt förväntas är inte inpräntat i ryggmärgen på mig, det är något jag fått lära mig genom att iaktta och läsa.
Det betyder inte att jag är kall, inte bryr mig eller försöker bräcka den som talat först. Det betyder inte heller att jag inte förstår hur hur jag bör bemöta. Det är bara så att det inte är automatiserat och helt enkelt för mig. I mitt fall stavas förklaringen asperger (märk väl inte ursäkten utan förklaringen) i andras fall är det något annat. Det är inte så märkligt att det är svårt att bemöta andra i sorg och svårigheter, vi är trots allt inte utbildade psykologer hela bunten. Jag tycker det viktigaste är att vi finns för varandra, är villiga att lyssna och gör så gott vi kan. Alla kan inte vara bäst på den här grenen precis som det är med allt annat. Alla kan däremot försöka efter sina förmågor och det är vad som är viktigt.
Får jag fråga om du är kvinna eller man? Jag har också AS och det är så få gånger man stöter på/hör om kvinnor som har det. Nästan slla böcker jag har eller har läst handlar om män med AS, har endast hittat en kvinnlig författare med AS (som skrivit om just AS alltså) och det var sååå skönt! Äntligen lite igenkänning, kände jag då!
Jag har verkligen samma erfarenhet där, att jag inte automatiskt frågar tillbaka om nån frågar hur det går. Märker det oftast ganska snabbt efter men då blir det oftast bara awkward att fråga. Sen är jag inte mycket för kallprat, så jag frågar aldrig hur det går om jag inte bryr mig. Negativ egenskap, kan tyckas, men de jag frågar vet iallafall att jag är genuint intresserad! ?
Om någon berättar något jobbigt så får man försöka läsa in situationen, om man bara ska lyssna eller om man ska komma med egna erfarenheter. Man kan också fråga rakt ut: ‘vill du att jag bara ska lyssna?’
Jag håller verkligen med om det där med att bräcka historien, både med glada och ledsna nyheter, det är så hemskt. Min svägerska mådde väldigt dåligt för några veckor sen (hon har depression) och tyckte att ingen i familjen förstår och att de säger elaka kommentarer (brodern är bipolär och kan inte helt styra så bra vad han säger, har ingen farstu, men det är svårt att inte ta åt sig ändå), då kunde jag stötta henne (har hon sagt efteråt) när jag berättade om mina syskon som har ADHD/ADD som slängt ur sig många kommentarer som sårat trots att man vet att de inte menar det och att det är på grund av sin funktionsnedsättning och om när jag själv hade depression. Men man får helt enkelt göra det tydligt att man berättar om sina egna erfarenheter för att stötta och hjälpa och få personen att veta att hen inte är ensam, och jag tror det märks också ganska snabbt om man berättar för att bräcka historien.
Bra inlägg, Clara. Krönikan också!
Ett stycke kvinna. Vi är fler än man kan tro=)
Bra att du belyste detta, många har svårt med konversationer i synnerhet om svåra ämnen. Det är många gånger först senare det “rätta svaret” dyker upp. Tror på att bemöta andra människor med en stor portion ödmjukhet och förståelse för att vi alla fungerar lite olika och att de flesta gör så gott de förmår.
Så fint skrivet om kommunikationssvårigheter! Jag och en vän pratade om detta häromdagen. Vi har båda personer i vår närhet som inte alls säger rätt saker när vi behöver det, om de säger nåt alls – men som ändå finns där och vill oss väl. Vi märker det, för medmänsklighet och empati har en förmåga att lysa igenom, även när ord tryter eller blir fel. Att någon stannar kvar under gråten, ett bekymrat litet hummande, en kopp te som hastigt bryggs- sådant kan göra hela skillnaden, trots att annat blir fel. Det är så mycket viktigare att vilja väl, än att vara kompetent. Så var inte för orolig för dina ord, du har tydligt ett varmt hjärta. De som behöver det, kommer märka det.
Klokt..<3
Klokt! Tänk så välgörande det är att få prata till någon som lyssnar aktivt. Och hur lärande det kan vara att koncentrerat lyssna och försöka förstå någon annans upplevelse.
Så bra skrivet och vilken viktig insikt! Har aldrig tänkt på det på det sättet – med cirklarna alltså men utan mest stort mig på samma sak, men det är verkligen en sak att tänka på och även förmedla till andra vid behov. Tack för detta, Clara!
Alltså, jag blir så trött ibland. Måste allt vara svart eller vitt? Det finns väl för tusan gråskalor och nyanser i all kommunikation mellan människor. Man kan väl visst både klaga och stötta på samma gång både inåt och utåt i cirklarna, allt beroende på hur relationen ser ut.
Om jag har en vän som drabbats av något svårt (och där jag inte upplevt exakt detsamma) så kan det ju hända att jag när jag uttrycker mitt deltagande och lyssnande SAMTIDIGT också säger något i stil med: “ja, jag kan nog aldrig förstå helt hur det där känns eftersom det inte drabbat mig, men jag anar att det måste vara oändligt svårt, för det påminner lite om det här (bla bla bla) som hände mig en gång och jag minns hur ledsen och förtvivlad jag var. Hur ska det då inte vara för dig?…” och så fortsätter samtalet därifrån genom att man kanske delar erfarenheter med varandra.
Bara för att min vän för tillfället har det “värst” behöver det ju inte betyda att vi inte kan samtala om det svåra på olika sätt. Hon kanske finner ett lyssnande stöd hos en annan vän, men samtalet med mig kanske stöttar henne på ett annat sätt – vem vet?
Du, Clara, tycks ha erfarenheter av människor som inte har lyssnat och stöttat på det sätt som du skulle önska t.ex i samband med din mammas sjukdom (du nämnde det i tidigare kommentarsfält), men det betyder inte att du har patent på hur krisreaktioner och sorgbearbetning ser ut för ALLA människor.
Det ÄR en bra och tankeväckande bild med cirklarna, absolut värd att användas som tankeverktyg i de situationer där man kanske är lite väl uppfylld av sig själv och därmed glömmer andras behov.
Men vi är alla olika, och för MIG har det i tider av svårigheter ibland varit skönt att få “ta paus” så att säga från min egen sorg när jag pratat med någon annan om det svåra, och samtalet då ibland har vandrat iväg och också handlat om vännens bekymmer – trots att dessa bekymmer i sammanhanget kanske framstår som futtiga i jämförelse med mina.
Jag tror att alla kämpar på med sina liv så gott de kan, men att alla under sin levnad också får sin beskärda del av smärta. Och jag är fullständigt övertygad om att de flesta gör så gott de kan om de möter en medmänniska i sorg. Men alla har inte modet, verktygen eller språket för att bli en “duktig” lyssnare. Därför kanske deras sätt att tackla det svåra de får höra ibland blir trubbigt och till synes självcentrerat. När det i själva verket under ytan finns en massa känslor och tankar i omlopp – känslor av empati, oro, rädsla för att säga eller göra “fel”, föträngningsmekanismer mm mm.
Dock inte narcissism.
Dessutom, är det inte höjden av “narcissism” (självgodhet) att skriva ett helt inlägg om cirklarna, utan nånstans nämna och ge cred till den kommentator (Marie) som först skrev om dessa cirklar i kommentarsfältet häromdagen?! Det var ju hon som just då delade med sig av både klokskap och en användbar metafor, som du nu på ett sätt “lånar”. Inget fel i återanvändning, men hänvisa gärna till och ge lite cred till Marie!
Eftersom det varken är jag eller Marie som är uppkomsten till dessa tankar eller begrepp tror jag inte att hon har något emot att jag delar dem 🙂
Funderar just på en sak: när en pratar om “inre cirklar” och “cirklar utanför”: å en sida är personen som drabbats i inre kretsen och partners med, ska vi säga – å annan sidan är “alla som drabbats av ex bröstcancer” i “inre cirkeln”. Kommer ihåg att jag var i sjukhuset med någon sak och att vi kvinnor i samma stugan pratade oss emellan med mycket förtroende. Och varför? Därför att vi alla hade liknande problem med kroppen. Vi hade aldrig setts förut, men det fanns på det sättet starka band mellan oss och vi pratade om saker, vi knappast skulle berätta för andra som stod oss närmare.
“Jag tror att alla kämpar på med sina liv så gott de kan, men att alla under sin levnad också får sin beskärda del av smärta. Och jag är fullständigt övertygad om att de flesta gör så gott de kan om de möter en medmänniska i sorg.”
Klockrent! Jag vet själv att det inte alltid är lätt att bemöta medmänniskor i sorg eller drabbade av sjukdom. När min mamma hastigt dog så tänkte jag därför ofta på att jag skulle försöka ha töjmån med hur andra uttrycker sig istället för att störa mig och gräva i vad de kan ha menat. Det hjälpte en högkänslig själ 🙂
Clara!
Jag blir så glad att du tar upp precis just detta “fenomen”. Hoppas innerligt att människor läser och tar med sig detta.
Och så vill jag passa på att säga att din blogg är som ett vattenhål för mig, en stor inspirationskälla och många gånger en tröst.
Sofie
Känner att du förklarar dig bättre i detta inlägg än i din krönika. Kanske hade du en klok poäng ändå.
Jag har dock funderat på en sak. Inför barnvagnsmarschen skrev du, liksom många andra, ett inlägg om din förlossning och om turen att du födde Sverige och inte i ett landa med sämre sjukvård – hade du gjort det hade kanske inte du klarat dig. Jag tyckte att inlägget var fint och skrev ett liknande på min egen lilla privata instagram. Men vad är skillnaden där egentligen? Vi var väl många som gjorde precis den saken – tänkte att det kunde varit vi – som ett sätt att visa att det är människor precis som du och jag som dör i förlossningar i stället för att prata om dem som FAKTISKT dör. Äh, jag vet inte, hoppas att du förstår min fundering och vill vidareutveckla hur du tänker 🙂
Ps. Tycker att du är klok och bra 🙂
Tack! Just så.
”Man stöttar inåt och klagar utåt”. Det är det som gör det så viktigt att man har fler än en person att anförtro sig åt. När min man blev kroniskt sjuk för några år sedan var det guld värt att ha vänner, familj och psykolog som jag kunde prata med, det gjorde att jag orkade (och orkar) stötta honom. Hade jag bara haft en person att anförtro mig till hade den personen förmodligen gått på knäna. Man kan inte vara allt för en annan människa.
När jag gick fick mitt femte missfall och berättade för min kompis. Som i sin tur var gravid och kontrade genom att beklaga sig över sina graviditetskrämpor kändes det, tja, vad ska jag säga..
Tack för en fin blogg Clara!
Fast alla människor fungerar inte på samma sätt, det finns de som bara vill att någon ska lyssna samt som de finns personer som mår bättre av att höra att någon kan kontra med en egen händelse. Det finns alltid någon som har det värre än en själv, så kommer det alltid att vara och vi kan inte strunta i att berätta vad som tär på oss bara för att någon har det värre. Om min vän är allvarligt sjuk samtidigt som jag genomgår en livskris så måste vi ju ändå ta båda problemen lika allvarligt oavsett vems som är värst. Ett exempel bara.
nouw.com/miniochluna
Spot on! Har själv fått kommentaren om cellförändringar när jag berättade för en person om min nyligen upptäckta cancer. Plötsligt handlade samtalet om hennes rädsla kring något som för ca 7 år sedan visade sig vara ingenting? Och sedan “gud så glad jag är över att JAG inte fick cancer!” Man ba: vad skönt för dig!! Människor va. Jaja. Tack för en fin blogg! <3
Fint att du tar ett inlägg och förklarar vidare, det uppskattas!
Jag håller inte med, men det behöver man ju såklart inte? Jag förstår din poäng och jag tror att man ska vara finkänslig i sin komunikation. Men jag tror att man inte kan mäta lidande på det här viset, göra ett slags diagram med cirklar om hur man ska bete sig. Det är svårt i en kris, det hela är ju så ologiskt och när man exempelvis förlorar en person finns ju ändå inget att säga som på något vis lagar, vilket iof bekräftar att man lika gärna kan hålla käft och lyssna. Men jag tror inte man kan kalla en människa idiot som väljer att berätta om sin egna relation till “krisen”. Det känns så mänskligt att göra så.
Jeg er veldig enig i det du skriver her Clara. Litt forbausende var det da å lese din kommentar til 22.juli og Utøya tragedien i Norge i 2009. Der dro du en parallell til andre tragedier i verden, slik jeg husker det. For oss som var sterkt berørt av tragedien kjentes det som smerten ble devaluert. Ble bare påminnet dette i dag ved å lese Sorgens Cirklar. Setter ellers stor pris på din blogg og ønsker deg lykke til fremover med alle dine prosjekt!
Mycket bra sagt Clara. Det är alltför lätt att glömma det där. Tyvärr har jag själv den vanan att ibland sluta lyssna på folks berättelser halvvägs in för att istället försöka komma på en bra formulering för min egen berättelse. Som kommer en millisekund efter den andras är färdig. Mycket dålig vana.
Men jag är glad att du påminner… Det är bättre att inse det nu antar jag, istället för när jag är nittio!
Hej,
Bra att vi kan dela med oss av kloka ord och tankar. “Circle of grief ” kommer från Susan Silk och Barry Goldman. Susan hade själv bröstcancer. Jag tycker det fanns mycket igenkänning. Här kan den som vill läsa mer om deras teori:
http://articles.latimes.com/2013/apr/07/opinion/la-oe-0407-silk-ring-theory-20130407
Ja!!! Det var denna artikel jag menade. Tack för länken lägger in den när jag kommer till min stationära dator
Jag tänker att det här med att svara direkt efter att någon berättar om ett problem med ett annat problem håller jag med om. Men att inte kunna dela med sig om hela andra problem om någon annan är mitt i ett värre problem (om jag nu förstod dig rätt) är jag inte säker på om det stämmer.
En kompis till mig mamma dog när vi var tonåringar så uppmuntrade hon mig att prata om mina (betydligt mer värdsliga problem). Jag uttryckte att jag tyckte att just så, att min problem var så små. Men hon sa så fint att min inte kan mäta och tävla i sorger. Sen får man ju vara finkänslig så klart. Och som sagt INTE svara på någons tragedi/problem/sorg med något eget (det är minsann synd om mig också).
Sån var jag mer förr. Alltså att jag berättade om egna livshändelser när jag fick höra om någon annans problem. Jag gjorde det för att visa att jag förstod, visa att vi inte var så olika, hitta nått gemensamt. Med åren och erfarenheter har jag förstått att ibland är det absolut läge att berätta om egna erfarenheter för att visa personen med “problemet” att hen inte är ensam, men för det absolut bästa är det att bara lyssna. Lyssna och visa att man bryr sig och finns där för personen.
Ja sådana har vi alla träffat på!
<3
Oj vad klokt och fint uttryckt. Och oj vad många fina och tänkvärda kommentarer. Jag läser, funderar och lär. Tack.
Några nämner att man har olika talang att möta folk i sorg, av en mängd olika anledningar. Man kan vara socialt inkompetent, men också ledsen för det och ha svårt att göra något åt det. Man kan vara klumpig, förhastad och en hel massa annat.
Och, därtill kan vi lägga att alla människor vill bli bemötta på mer eller mindre olika sätt i sin sorg/kris. Detta blev extra tydligt för mig när jag pratade med en bekant om hennes förlossningsdepression (som jag också gått igenom två gånger). Vi har en gemensam vän som stöttat oss båda och min bekant sa att hon blev SÅ irriterad på att vår gemensamma vän försökte trösta med att säga att det är så himla vanligt och att hon känner många som gått igenom samma sak. Hon ville liksom vara ensam om sin upplevelse och sin sorg i detta. Medan jag tröstades oerhört av att min vän sa att flera av hennes vänner gått igenom samma! Det var liksom det som fick mig att stå ut, båda gångerna.
Ja, det var väldigt bra uttryckt!
Det finns ju massvis med klumpiga sätt folk reagerar på när de kommer öga mot öga med någon annans smärta och sorg. Från att “trösta” tanklöst – det är nog inte så farligt! Hen är med Gud nu! Det blir nog bättre snart ska du se! – till att bräcka med egna upplevelser till att undvika den som är i sorg/har smärta helt till att försöka fixa allting och ge en massa “goda” oönskade råd.
Jag tror att folk låter bli att lyssna, ta in och bekräfta därför att de är jätterädda för vidden av smärtan i den andra personen (hen i den inre cirkeln). De är inte bara själviska utan ofta snarare defensiva. Jag tror att för den som är i kris och söker sorg så är det känslan att den andra stänger av och stänger ute som är så otroligt svår att uthärda eftersom den gör ensamheten värre.
Samtidigt kan man ju (tyst och för sig själv) använda sina egna upplevelser för att ta in den andras smärta bättre, för att förstå och känna empati. Men isånafall se till att inte tappa fokuset och börja tänka mest på sig själv igen….
Fin uppföljning av den första texten!
Så sant, men kan det inte även vara så att den reaktionen kommer ur en vilja att visa att man förstår och “är med den drabbade”? (trots att man är okapabel att verkligen sätta sig i och förstå). Det är ett klumpigt sätt såklart men behöver nog inte alltid bero på narcissism och egoism.
Jag tor detta beteende handlar om människors osäkerhet och svårighet att ta emot och bara lyssna, utan hen vill försöka dela med sig av egna soger/förluster för att få den andre att känna sig mindre ensam. Det är svårt att bara finnas där och inte göra någonting annat än att lyssna. Finns en bra bok i ämnet om “konsten att ingenting göra” !
Jag sällan behov att prata men gärna att lyssna och bearbeta så för mig är det som kommer naturligt att just prata åt andra som upplever svåra perioder. Jag har dock förstått att folk fungerar olika och att det inte är vad alla vill ha. En vän frågade mig en gång om jag verkligen bearbetat min mors död för att jag inte pratade om det (nu var inte det helt sant, jag pratade faktiskt med andra). Jag blev så förvånad och provocerad att jag skällde ut henne vilket jag aldrig har gjort tidigare. Jag hade samma problem när jag var deprimerad och terapeuten inte kunde förstå varför jag inte kunde prata om vissa saker, de var helt enkelt inte bearbetade så det fanns liksom inga ord än för mig. Ett senare försök med en psykolog 1,5 år senare gick bättre, då var tankarna klara och orden flöt och då kunde jag faktiskt få nytta av att prata men att prata om det innan tankarna var klara hade aldrig gått.
Tycker mycket om denna empatiska text. Jag har själv gjort bort mig ett antal gånger genom liknande klumpiga kommentarer, antagligen oftast på grund av rädsla och känslor av otillräcklighet. Jag håller helt med dig om att det är eftersträvansvärt (även om vi misslyckas ibland) att sluta upp kring de personer som bär på de svåraste erfarenheterna. Det gäller inte minst erfarenheter som bara drabbar ett litet fåtal, som tex terrorattacken i Stockholm. Vi som tillhör det (relativt) privilegierade flertalet som (hittills) inte drabbats behöver visa att vi kan släppa fram och bära de tyngsta erfarenheterna, att vi inte hanterar vår egen rädsla genom att utesluta de svårast utsatta.
Helt enig ?
Klokt råd och fin liknelse med årsringar på ett träd. Att stötta inåt och klaga utåt känns som en bra tumregel. Tror att många har svårt att bemöta när någon berättar om tunga saker, att man blir osäker på hur man bör agera, och därför börjar prata om sig själv. Frustrerande, men på något sätt också lite mänskligt.
Det är så sant. Den typen av personer är tyvärr för vanlig. Jag möter dem för ofta.. Att sätta sig själv alltid först trots att någon väljer att berätta om något tungt och jobbigt är enlig mig tecken på enorm egoism och obefintlig empati.
Jo. Jo men. Jag har gjort en oskön erfarenhet i mitt liv och pratat med någon professionell radgivare. Hen ringde mig en månad efteråt och sa: “Har en klient, henne hände något liknande. Hon vill prata om det men bara med någon som har gått igenom det hela också. Får hon ringa dig?” Då blev “mitt jobb” faktiskt att bara lyssna, som du skriver. Men: Personen ifråga bara litade till mig, för att hon visste att jag visste vad saken handlade om. Då ville hon faktiskt höre från mig också, åtminstone sådär lite grann. Det ska vara lagom, liksom.
Jag förstår denna text bättre än din krönika. Jag tänker på att jag som sjuksköterskestudent hela tiden får bita mig i tungan för att inte säga “jag förstår”. Jag kan aldrig riktigt förstå.
Jag tror det här är på samma sätt som att man lyssnar och sedan försöker ge en lösning på problemet – fast personen kanske bara behöver prata av sig, få närhet och tröst.
Det är lätt att liksom ställa sig utanför och säga “DERAS beteende”, vi faller ofta i olika gropar ju. Jag försöker rätta mig, be om ursäkt eller tänka på detta till nästa gång.
Men då undrar jag – om man faktiskt varit med om något själv, på riktigt? Ens man var otrogen en gång, man har också skiljt sig och liknande, och vännen berättar en liknande historia, kan det då vara “rätt” att dela sin historia? Även om ingen historia är den andra lik och man ändå inte fullt förstår varandras situation.
För i mindre saker i livet använder jag detta verktyg hela tiden. Öppnar någon upp sig för mig ger jag tillbaka öppenhet. Jag förstår om det är skillnad mellan kriser och andra typer av samtal men jag tyckte det var intressant att fundera kring detta. Speciellt då jag kommer möta människor i kris i mitt framtida arbete.
Jag uppskattar mer detta inlägg som känns mer sakligt och förklarande än det tidigare med rubriken “Höjden av narcissism”, som jag tyckte var svårtolkat.
Du har väl sagt typ att dina bästa inlägg/krönikor har du skrivit då du varit arg? Alltså i affekt. Att skriva då man är känslosam är en sak. Att okritiskt publicera det – är en annan. Min upplevelse är att du inte är lika välformulerad och tydlig då du är känslomässigt engagerad i en text. Fullt förståeligt. Men det blir oftare då missförstånd mellan vad du menar och hur vi som läsare uppfattar det skrivna. “Säg vad du menar – mena vad du säger” är en bra regel. Även då man skriver. Det ska väl inte behöva vara en tolkningsfråga hur du menar och att läsare ska behöva förklara hur de tror att du menar. Men inte alltid så enkelt att praktisera. Kanske bra att ta in någon som “korr.läser” dina mer känslosamma inlägg och hjälper dig att få fram vad du vill få sagt? Man blir som bekant lätt hemmablind – även när det gäller texter.
åh vad jag håller med dig! Eller överhuvudtaget personer som alltid måste kontra med något de själva varit med om, istället för att bara lyssna. Jobbigt och tröttsamt.
Min dotter var sina första tre månader på sjukhus. Hon hade fått svåra hjärnskador vid födseln och hela familjen var traumatiserad. En morgon träffar jag en rödgråten mamma i sjukhusets matsal. Hon berättade ändå rätt samlat att hennes son på 9 år hade ramlat från studsmattan och brutit armen. Jag, som de senaste månaderna sett min dotter sväva mellan liv och död, säger uppmuntrande: “vilken tur att han inte slog i huvudet.”
För sent inser jag hur rädd och orolig mamman var och medan tårarna stiger i hennes ögon säger hon:
“Han har behövt ta sprutor och ska opereras”.
Och allt jag kunde tänka var att jag hade gett vad som helst för att byta plats med henne. För mig hade en bruten arm varit en vinstlott.
Vi kommer från så olika håll ibland att inte ens två mammor på en barnavdelning kan nå varandra.
Läste din krönika i Expressen och blir alldelens förskräckt. Vem är du att bestämma hur alla andra ska reagera på det som hände på Drottninggatan. Många hade sina nära, sina barn i anslutning till katastrofen och behöver ventilera sin upplevelse utan att det betyder att man inte respekterar dom döda. Du är krönikör nu på Expressen, synd, det kan ju se ut som att du representerar vad folk tycker.
Ja ursch! <3 Blir så lack på det där beteendet! Och även om det i dina ögon är värre eller likartat så hjälper det ju inte personen som öppnat upp sig och behöver stöd/hjälp eller bekräftelse. Folk (tror att dem) är så himla duktiga på att prata men urusla på att lyssna!
Outhärdligt beteende, det träffar rätt i magen även fast jag “bara” är en bloggläsare och inte brukar kommentera någonstans. När jag byter perspektiv tänker jag att lite som trollkommentarer till ett blogginlägg.
Så här tänker jag, du får inte den kontakt du önskar i ett “vi” därav ordet outhärdligt. En eller bägge har ritat olika cirklar för att referera till The ring theory Silk and Goldman
http://www.latimes.com/nation/la-oe-0407-silk-ring-theory-20130407-story.html#axzz2kF8iBw9U
Och en eller bägge tänker åt “fel” håll på stötta inåt och klaga utåt.
En mycket lärande teori för mig som någon gång sagt rätt saker till fel ring.
Men jag är mycket mer tacksam för de gånger det blir rätt, och cirklarna inte behöver ritas om utan tjocknar till och blir befästa. “I nöden prövas vännen”
Mänskligt socialt samspel är ibland utmanande, men ger alltid möjligheter till lärande.
Uppskattar själv uttalad tydlighet, det går bra att be om att få bli lyssnad och bekräftad i en känsla om det är ens behov, ifall jag i min iver att bidra lyckas vara inställd på något annat tex tipskanalen, eller om jag verifierar känslan i mig själv högt hos den andre genom en berättelse om något liknande. Inte så tillkrånglat som att rita cirklar varje gång.
Nästa gång ska jag fråga vill du bli lyssnad och bekräftad? Ifall jag är osäker på cirklarnas ordning.
Men … nej. Exemplen kan jag inte hålla med om. När området jag bor i (utomlands) råkade ut för en katastrof för några år sedan kom en släkting på besök. Hon började tala om sin autistiske som och om hur svårt det varit att få rätt hjälp till honom osv. Det var ju inte själviskhet för en sekund. För mig var det solklart att hon ville förmedla att hon förstår vad det är att lida för hon har egen erfarenhet, ett sätt att säga att vi har något gemensamt och att jag inte är ensam. Så skulle jag ta varenda svar i exemplet ovan faktiskt och när något svårt har inträffat, varför ska det alltid vara så höga krav på att omgivningen ska bete sig fulländat mot den drabbade? Är vi inte alla människor som ofta famlar efter ord i svåra situationer? Nej, vet ni, har min just hund avlidit och någon som reaktion börjar tala om hennes hund som dog för fem år sedan är det för mig ett uppenbart sätt att visa vänskap, samhörighet och förståelse och inget fult knep för att ta uppmärksamheten från mig.
Sorg är individuellt, bara för att du vill bli bemött på ett sätt betyder inte det att andra vill det. När jag öppnar upp mig vill jag gärna att andra delar med sig av sina historier, dels för att jag inte gillar att stå i centrum och dels för att jag känner mig mindre ensam. Tycker dina exempel i texten är så extrema att hela texten känns banal. Om jag berättar om min cancer så är det ju ingen som svarar att de har ont i tån. Däremot så har andra varit i liknande situation och då vill jag gärna att delar med sig av sin historia även om deras historia har lyckligare slut. Man kan inte gradera sorg, och man kan inte jämföra upplevelser, vissa tar saker hårdare än andra och de har lika rätt till sina känslor för det.
Anna: Precis! Och just därför att vi är olika är det fint om vi kan förstå att uppskatta den som vill tala med oss om det jobbiga, som inte bara smiter iväg utan modigt vågar ta i det där vi drabbats av. Orden kanske inte är de bäst valda eller de som faller oss i smaken, men det är absolut bättre att någon reagerar istället för att låtsas som det regnar.
Jag håller med dig, Anna! Jag själv kan tycka det känns som en underbar lättnad att få höra att någon gått igenom något liknande, men däremot inte någon slumpmässig banal association. Berättar jag att jag bråkar med min sambo hör jag hundra gånger hellre att en vän också gör det än förfasanden och uppspärrade ögon över hur jobbigt det måste vara att bråka. Förstår såklart att det är befängt att bemöta att någons barn dött med att man var orolig för ens unge en gång, men gör någon verkligen det? Upplever exemplen som lite väl tillspetsade, uppenbara tokigheter som man bara kan tycka synd om människor som lyckas häva ur sig (för att deras oerhörda pumphet som måste göra livet svårt för dem). Men det kanske är jag som haft tur med mina medmänniskor!
Sen tänker jag också att det är väldigt svårt att veta vad som är rätt sak att svara till varje person i sorg. Vad är egentligen rätt att säga till den som berättar att de förlorat ett barn? Mer än att det måste vara fruktansvärt (eller är ens det rätt?) Försökte hjälpa en vän en gång genom att prata med henne om den otrohetsaffär hon precis hade fått kännedom om, och gärna ville prata om oavbrutet. Tills jag märkte att det knuffade henne utför, påväg mot panik, och att hon tvärtom behövde distraheras med värdsliga problem och andra samtalsämnen och uppgifter. Kan ju dock varit för att det var så nära i tiden att hon befann sig mitt i en kris och behövde pauser för att orka. Med tiden kunde vi prata om det på ett bra sätt utan att det blev destruktivt. Man får väl bara försöka vara lyhörd och snabbt dra in tentaklerna om man märker att reaktionen är tveksam.
Sen är det ju också så att har man fått flera missfall och kämpar med att bli gravid så kommer kanske ens instagramflöde vara en fet smocka, och upplevelsen att läsa bloggar om gravidkrämpor brutalt obehaglig. Men man kan ju ändå inte kräva av människor att de ska sluta blogga om gravikrämpor eller beklaga sig över småbarnsåren. Man får väl se det som en del i sorgen att känna avsmak och ilska mot andra människors problem. Folk måste kunna beklaga sig över gravidillamående på sin facebook/ blogg eller skriva om oron över att inte komma hem i tid för att möta upp barnens skoltaxi, trots att det av en slump kan hända att någon mycket värre drabbad råkar läsa (däremot en annan sak i direkt kommunikation).