• Har du något konstigt du alltid behöver göra?Jag sitter och gungar med mina ben hela tiden, skakar och viftar på fötterna och ritar fyrklövrar i luften med stortårna
  • Har du något smeknamn? Nej inte om man inte räknar Underbaraclara. I lågstadiet kallade de mig dock för Uppblåsbara-Clara och av oklar anledning gjorde det mig hemskt kränkt och ledsen.
  • Några måsten? Mjölk, krispiga röda äpplen och tid att skapa kravlös
  • Några lyxvanor? Mitt löshår. Dyrt som tusan. Samt att jag aldrig kollar på prislappen när jag handlar mat. Jag väljer ekologiskt och närproducerat och bestämde mig direkt jag flyttade hemifrån att alltid bara köpa det utan att kolla prislappen därför att jag tycker att det är rimligt att bra mat får kosta och då får man hellre dra ner på andra kostnader om man märker att pengarna inte räcker. I vuxen ålder förstår jag att detta är en lyx att kunna göra. Men jag har prioriterat det i alla år även när vi hade dåligt med pengar.
  • Vad stör du dig på hos andra? Folk som inte känns genuina utan förställer sig. Inte nödvändigtvis för att de vill ont – utan bara för att de inte klarar av att vara genuina. Sånt ger mig panik.
  • Har du något som du ofta säger åt andra att göra men aldrig gör det själv?  Ta nu och lägg dig och vila och ät något gott. Stanna hemma från jobbet och ta hand om dig. Säger jag åt alla mina vänner att göra när de är trötta och ledsna. Sämre på att lyda det rådet själv.
  • En plats i världen du besökt som du aldrig vill återvända till? New Delhi. Kommentarer överflödiga.
  • Vad sa du senast? Ja, jag vet. Han är en riktig liten skitunge. Det sa jag till Bertil som beklagade sig över något dumt Folke hade gjort.
  • Hur såg ditt liv ut för tio år sedan? Då var jag 21. Det var första sommaren efter mamma hade dött och jag var nyförlovad med Jakob och planerade vårt bröllop. Det var en mycket märklig och svår tid.
  • Var växte dina föräldrar upp? Mamma i Jokkmokk och pappa i Glommersträsk.
  • Har du någon gång ringt polisen? Ja, senast i mars när jag körde hem från flyget och såg en bil som kört i diket. Mannen som körde bilen hade en stund tidigare kört om mig i typ 160 km på vinterväg. Körde som en galning med fara för andras liv och då ringde jag till polisen och berättade det. Och kände mig samtidigt som ett litet barn som skvallrar till fröken.