I sovalkoven på mormors vind fanns en tapet översållad med rosenknoppar och ett snedtak man knappt rymdes att stå upprätt under. I bokhyllan som hängde på väggen stod en rad med flickböcker. Dessa läste jag vid tio års ålder. Och kanske var det där intresset grundlades. Intresset för vippiga femtiotalskjolar, blusar med puffärm och kappor med bra snurr i. Och inte minst livet på landet och husmorssysslor. När min moster och mammas gamla flickböcker var utlästa köpte jag fler på loppis. Fyllde tillslut en hel flyttkartong med berättelser om Flickorna på Solön, Lotta i klistret, Anna-Maria på kollo och Ingrid på cirkusäventyr.
Det var något med stämningen i böckerna och hur de fick mig att känna mig. Som att allt var tillåtet. Allt som jag gillade att göra men som var töntigt att göra om man var tonårstjej. Hos mormor fick jag leva ut det. Rensa hjortron och plocka med saftflaskorna och syltburkarna i jordkällaren under köksgolvet. Låna mormors volangprydda förkläde och äta sju sorters kakor klockan halv tre varje eftermiddag. Hjälpa mormor att dra lakanen innan mangling och duka på en prydligt struken duk.
Allt det där har jag försökt återskapa i mitt eget hem och vuxenliv. Omsorgen om de små detaljerna. Och stämningen de sätter. Småkakorna. Spetsduken. De skira kopparna. Ängsblommebuketten. Det rena förklädet och den där rejäla känslan från flickböckerna. Men också från mormor. Som aldrig var rädd för att säga ett sanningens ord, hugga i och slita ont. Som kunde ro ut nät och göra upp eld precis lika gärna som hon bakade drömmar och manglade lakan.
Intresset för flickböckerna svalnade så småningom. I takt med att jag som vuxen kan lajva ett liv som liknar det i böckerna. Och såklart välja bort de sämre, omoderna och unkna sidorna.
Men igår när jag besökte pappa hittade jag några av flickböckerna stående i en bokhylla i lekstugan. Och jag tog med mig dem hem. För jag tror banne mig att det är dags för en ny flickbokssommar!
31 svar
Lotta är en av mina favoriter, känns som en så oskyldig tid på något sätt. Och så läste jag böckerna om Jill, hästtokig som jag var. De håller fortfarande med sin fantastiska humor. Jag brukar läsa om de här flickböckerna när jag är sjuk, lagom ansträngande 🙂
Jag ÄLSKAR dessa böcker. Speciellt Lotta. Har alla, efter 15 års samlande. Min största skatt!
Lotta Månsson, vad du än gör, tänk dig hundra gånger för.
Så fint 🙂 Men jag läste alltid pappas pojkböcker när jag var liten, det var mer fart i dem. Hoppas dock att mina barn aldrig får upp ögonen för detta unkna könskonservativa stycke i litteraturhistorien.
Hittade för resten ”Kitty och den talande roboten” på ett café nyligen, den verkade väldigt lovande enligt baksidestexten: ”Där var den igen! Ett surrande ljud hördes och i nästa ögonblick kände Kitty hur två hårda plåtarmar slöts om henne och kramade hårt, hårt.” Kittlande!
Så varm och lycklig av detta inlägg, tack! Själv älskar jag historiska kärleksromaner, förmodligen för att de liknar sagor jag hörde som barn. Den där stämningen som du beskriver. Den är så välbekant, trygg och stark. Som vuxen kan jag vila från allt när jag befinner mig där.
Så fina böcker!
Visst är det härligt med såna där nostalgiska teman <3
kram
Emma
Åh <3 Nostalgi! Läste också alla dessa böcker. Jill var favoriten, och även Kitty-böckerna. Blir sugen på att läsa dem igen nu.
Du har så mycket fin inspiration att ge. Det är äkta och bra. TACK för allt du ger!!
Läste böckerna om Lotta som mamma samlade på sig när hon var ung!
Åh bokomslagen! Jag samlar på gamla utgåvor av Maria Lang från 50-talet, såna kan man hitta för en billig peng på loppis. Så extremt snygga omslag! Sen är ju hennes deckare små söta pusselhistorier, naturligtvis präglade av sin tid, men ändå läsvärda som ett slags historisk betraktelse.
Åh, jag älskar också Maria Lang deckarna! Har läst alla jag kommit över på bibliotek… Jag blev positivt överraskad av serien med Tova Novotny.
Älskar de där gamla böckerna, har för avsikt att snart läsa om alla Lotta-böcker igen, för jisses vad de är härligt!
Min mamma hade inte sparat några böcker från när hon var ung, men vi hade en granne som längtat och trängtat efter en dotter men givit upp efter tre små gossebarn. Hon sydde de mest fantastiska kläder till min Barbie-docka: bland annat en aftonklänning i guldlamé, en stickad dräkt, en kilt (kan ni tänka er pillet i att lägga alla de små, små vecken på kilten rätt?) och en i alla avseenden helt övertygande, tidsenligt korrekt 1700-talsklänning som Marie Antoinette hade varit hur glad som helst för. (Hur många timmar hade hon lagt ner på den?) Och så fick jag hennes flickböcker. Nu så här i efterskott kan jag inte riktigt komma ihåg vilka jag fick av just denna granne, vilka som hamnade hos oss på andra vägar, vilka jag bara lånade och läste (jag var storkund på biblioteket) och vilka jag faktiskt köpte, men jag minns Sprakfåle-serien till exempel, som definitivt utspelade sig före min tid, samt ”En rackarunge” av Ester Blenda Nordström, en serie om en norsk flicka som hette Mette-Marit, ett stort antal synnerligen förglömliga tyska flickböcker från 30-talet med klart tveksamma och unkna värderingar, Syster Barton-böckerna (om en flicka som utbildar sig till sjuksköterska på 30-talet), Cherry Ames-böckerna (också om en sjuksköterska fast från 40/50-talet, men Syster Barton-serien är betydligt bättre) Kulla-Gulla-böckerna, Jill-böckerna, Lotta-böckerna… ja, och så Kitty-böckerna förstås, men dem köpte jag själv.
Jag älskade också ”En liten prinsessa” och ”Den hemliga trädgården” av Frances Hodgson Burnett. Och hela serien om ”Det lilla huset på prärien” av Laura Ingalls Wilder. Fast de allra, allra bästa, de som gjorde allra djupast intryck på mig, de som nästan var magiska, fast samtidigt liksom en del av mig själv, var ändå Anne på Grönkulla-böckerna. Samt Emily-böckerna av samma författare (L.M. Montgomery). Och ”Unga Kvinnor” Louisa May Alcott och ”Pappa Långben” av Jean Webster – den senare är inte tillräckligt läst i Sverige, men det är en helt underbar bok från 1912 om en fattig flicka som får läsa på universitetet. Ja, ingen av de böcker som formade mig är ju direkt modern om man säger så – Laura Ingalls Wilders böcker publicerades mellan 1932 och 1943 men skildrar hennes egen barndom på 1870- och 1880-talet, ”Unga kvinnor” kom ut 1868, ”En liten prinsessa” 1905 och ”Anne på Grönkulla” 1908 – fast den skildrar också (i alla fall vissa aspekter av) författarens egen barndom på 1880-talet. Jag har inte riktigt tänkt på det ur den synvinkeln förut, men det är kanske därför man blev lite retro? Själv inte bara bär jag plagg från 40/50-tal, jag samlar även på ännu äldre kläder.
Hej, Birgitta!
Åh, så glad jag blir över Ditt inlägg här! Jag samlar på flickböcker och har haft ett par utställningar. Har hundratals böcker. Alla de titlar Du räknar upp är också mina favoriter! Verkligen roligt att få ta del av Dina minnen! Kram!
Tack Kicki! (eller Kickis?) Vad roligt med en likasinnad – eller många likasinnade att döma av kommentarerna här. Som flera andra har påpekat så gillar man ju inte minst dessa böcker för att de å ena sidan försvarar och värderar det ”flickiga” men å andra sidan också skildrar flickor som inte är perfekta, som ofta klantar sig och klumpar sig och gör bort sig på olika sätt. Dessutom är de här flickorna ofta både intelligenta och ambitiösa, och författarna har ganska framsynta åsikter om rätten till arbete och utbildning för kvinnor. När jag som barn läste Syster Barton-böckerna förstod jag inte riktigt varför det var en så stor grej att Ann (som tydligen hette Sue i original) utbildade sig till sjuksköterska och att det gjorde att hon kände sig ha vuxit ifrån sina gamla väninnor som nu föreföll henne loja och ytliga. Först som vuxen har jag förstått att det inte var för att författaren kontrasterade en sjuksköterska mot andra yrkesgrupper utan en kvinna med utbildning och yrke mot flickor som inte gjorde något alls annat än att vänta på att bli gifta. Till och med Kitty-böckerna, som fått utstå mycken smädelse, skrevs ursprungligen (de första 10-12 titlarna eller så, med början 1930) av en kvinna vid namn Mildred Wirt Benson, som var en riktig tuffing – journalist och äventyrare med flygcertifikat; och när en sentida journalist började forska i dessa böcker fann hon att den självständiga och kompetenta Kitty haft stor betydelse för tidiga generationers flickor som gjort henne till sin förebild, och att många av dem som läst Kitty-böckerna som barn blivit både självständiga och framgångsrika som vuxna.
Birgitta!
Kickis heter jag! 🙂 Du har så rätt. Finns en del vetenskap kring detta och några mycket bra böcker som just behandlar begreppet ”Flickbok” och de värderingar som där förelåg.
Ett mycket intressant område som jag verkligen brinner för. Ofta var det egensinniga och starka flickor som skildrades. Inte alls de våp som en del belackare gärna vill få det att låta som. Sök mig gärna på Facebook om Du vill! Varm Hälsning!
Hej Kickis! Sökte men kunde inte hitta någon med det namnet på Facebook. Om du vill söka upp mig så heter jag Birgitta Berglund.
Ja jisses vad man slukade dessa böcker…. Jag läste alla hästvarianter, men jag hade Bröderna Hardy som favorit. Och Fem böckerna, och Kitty förståss. Och Mary, Joe och Cherry Ames, sköteskeelev…
sen gillade jag Kulla Gulla ?
Härligt inlägg! Lotta-böckerna var och är de mina favoritflick-böcker. Det finns förresten ett litterärt sällskap för alla som gillar Ester Ringner-Lundgrens böcker. Förutom Lotta har hon skrivit om Kaja och Tussi och några till. http://Www.estersallskap.se
Jag är så ledsen att det fina av det ”flick-flickiga” (såklart inte de dåliga sidorna) blir smutskastat i modern jämlikhetstid. Tack att du lyfter den vackra delen av det ”flickiga”. Önskar gärna en debattartikel om detta. 🙂 Mvh
Lotta! Säger jag också. Jag tycker fortfarande att de är fantastiska. Välskrivna (fast de är lättviktiga), med humor och en nostalgisk glimt från en tid jag är kolossalt svag för. Åh <3
Kan tipsa om Kullagulla serien en riktigt bra flickboksserie.
Kände lite av stämningen bara av att se bilden och läsa din beskrivning. För mig finns dock samma nostalgi även i Svarta Hingsten-böckerna och Biggles.
Lånade och läste faktiskt om Kulla Gulla och de första Anne på Grönkulla-böckerna. Underbara!
Som någon annan skrev: synd om det fina i böckerna smutskastas för att idealen såg annorlunda ut.
Jag älskade Kittyböckerna som barn och även andra flickböcker till exempel Kulla-Gulla. Jag hoppas på att Ida ska vilja läsa dem när de är större.
Åh vilka minnen!!! Själv läste jag mycket Fröken Sprakfåle. Egentligen väldigt ojämlika och gammeldagsa men ack så härliga. Framförallt tanken på att man inte alltid behövde vara så perfekt De här tjejerna var ofta lite klumpiga, familjens bråkstakar eller på ett eller annat sätt gick sin egen väg.
Fler som läste bokserien ”Äventyrens…” (cirkus, m.fl.) och Fem-böckerna? ”Svarta hingsten” som nån nämnde, läste jag också som barn.
Kitty-böckerna slukade jag också. Nån enstaka om Lotta och liknande, avsaknad av tillgång bara.
Jag älskade ”Kulla-Gulla” och ännu mer ”Anne på Grönkulla”. Även då jag som vuxen läste om de två serierna. Många starka, modiga och frispråkiga tjejer i alla dessa böckerna som jag minns det. ?
Måste genast leta fram dessa gamla böcker och läsa om! Jag gillade även Fröken Sprakfåle.
Ja, en flickbokssommar! Och om du inte har läst om fröken Sprakfåle så kan jag varmt rekommendera de böckerna. Tror dessutom att de utspelar sig i Norrland, åtminstone innan hon gifter sig och flyttar till Stockholm. Tack för ett fint inlägg och kom snart tillbaka med podden – jag saknar er (och kanske allra mest Erica)!
Jag fick min mors Lotta-böcker i tonåren och har därefter kompletterat ihop resten själv. Älskar dem och läser om ofta. Nu är det några år sen, så det är dags igen. Även om de är snabblästa tar det sin tid när det är så många böcker i serien. Tänk att första boken kom på 40-talet och sista (fristående bok om lottas dotter) 1991. Älskar att man kan följa henne från 14 år till vuxen och gravid.
Åhh den som heter ”På Vift” läste jag i tonåren. Hittade bland mammas gamla böcker. Tyckte att tjejen på framsidan var såååå fin. Så ville jag se ut. Vilka minnen 🙂
Jag läste mammas böcker hemma hos mormor, och fastnade då för böckerna med Lotta och vännen Giggi. Blev så oerhört glad när jag i kommentaren nedan läste ”Lotta Lotta vad du gör, tänk dig tusen gånger för”. Trodde ingen annan kom ihåg den. Den där ramsan som jag mumlar ibland då huvudet och fötterna inte är på samma ställe. Håller med dig Clara om att böckerna och tiden känns ”redig” om man bara sållar bort lite som numera känns lite otidsenligt.
Har aldrig kommenterat en blogg tidigare, men kände att Lotta var värt det!
Men åh typ det finaste inlägget någonsin!