Jag såg på Sex & The city i tonåren och drömde om jobb i den där stora staden. När jag skulle ta studenten hade jag lyckats ordna en aupairplats i en svensk familj på Manhattan. Jag ville verkligen dit. Testa storstadslivet med allt vad det innebar. Men så träffade jag Jakob och mamma blev sämre så då ville jag inte resa bort. Och allt rann ut i sanden. Så många saker som runnit ut i sanden vad gäller resor och äventyr eftersom min mamma var sjuk och livet kom emellan. Och rädsla. För allt möjligt och omöjligt. En del av mig har sörjt det för jag älskar ju egentligen att resa och vill verkligen upptäcka världen. Trots att jag själv valt att bo vid världens ände.

Det blev inte en massa luffande runt världen i tjugoårsåldern. Men om jag vetat hur livet skulle vara nu så hade jag inte sörjt. För nu reser jag. Och inte som aupair eller backpacker. Istället reser jag i mitt jobb. Med välstruken packning och nyputsade skor. Iklädd chica kläder. Inte för att det spelar någon roll egentligen. Fast jo det gör det visst.

Prick nu sitter jag med min syster på Arlanda och väntar på vår flight till New York. Hon har guldkort så vi degar i loungen bland alla affärsmän. Jag har aldrig varit i USA och det känns ungefär som att jag nu ska träffa en kändis jag tycker mig veta allt om men inte mött i verkligheten. Väl på plats ska jag träffa en agent, göra inköp, besöka MOMA och se mina egna böcker i museieshoppen.

Tänk så fint livet kan bli ändå.