I september firar jag och Jakob nio år som gifta. Fast firar är en lögn eftersom vi alltid glömt bort våra bröllopsdagar. Det är så mycket annat som händer i september så det kommer liksom i skymundan. Vi gifte oss ett halvår efter att mamma hade gått bort och tanken var att göra någonting fint av det pissiga året 2008.

Tiden som passerat sedan dess känns både oerhört kort och lång. Kort för att jag på pricken kan minnas hur ont jag hade i fötterna och munnen efter att ha stått i klädbutik en hel dag och smilat åt kunder. För att jag minns exakt hur det vara att stressa till första lektionen på universitetet och glömma bort att jag hade en hel akademisk kvart till godo.  Lång för att jag var en helt annan människa då, för att jag inte ens lärt känna några av de som idag står mig närmast. Lång för att jag inte hade en aning om att jag skulle jobba med det jag jobbar med nu. Men framförallt för att jag inte kände Bertil och Folke. Vilket är en helt orimlig tanke.

Det hade varit roligt att få berätta för 21 åriga Clara att just den här dagen om nio år spelar du in någonting kallat podcast med en av dina närmsta vänner som dessutom är radioproducent. Du lämnar två söner på förskolan med din lådcykel och Jakob har trettio arkitetkelever på studiebesök i era stora odlingar. Du tar en långpromenad med en helt annan hund än din cockerspaniel Sixten och efter middagen ska du ha ett videosamtal med dina systerdöttrar. Videosamtal i telefonen är helt normalt – precis som förekomsten av systerdöttrar.

Det är spännande att fundera på vad som skett om ytterligare nio år.