Jag har en tendens att haka upp mig på en och samma låt och under en period inte kunna lyssna på något annat. Förra sommaren var det Ryan Adams cover på Welcome to New York som gick på repeat. Varje promenad och varje tur i bil. Pulsen i den talade till mig och känslan av nystart harmonierade med den känsla jag själv gick runt med i kroppen.
Nu är det Miley Cyrus Younger istället. Jag har inte lyssnat på henne förut och det var bara av en händelse jag hörde låten. Men nu kan jag inte höra på någonting annat. Älskar trummorna och texten som sätter ord på hur jag känner just nu inför mig själv och mitt liv. Jag vill bara dansa när jag hör den! Dansa för att jag är fri.
Feels like I just woke up
Like all this time I’ve been asleep
Even though it’s not who I am
I’m not afraid of who I used to be
No one stays the same
You know what goes up must come down
Change is a thing you can count on
I feel so much younger now
Vilka låtar har du hakar upp dig på? Som du tvångsmässigt haft på repeat under en period i ditt liv för att de kändes som soundtracket till allt du går igenom? Dela gärna med dig <3
55 svar
”Love steps in” av Clare Bowen. Fantastisk!
You can go your own way av Fleetwood Mac. När man blivit dumpad, när man har dumpat, när chefen var ett as, när jobbet går bra… Allt!
Jaaaaa! Fleetwood Mac <33333
Hört den med cello? Linnea Olsson? Helt annorlunda men lika pepp…
Just nu White Mustang av Låna Del Rey.
Wolf av First Aid Kit tar mig tillbaka till London.
Jag är också en som kan haka upp sig rejält på låtar. Några av gångerna jag minns bäst är när jag upptäckte Sofia Jannok och sträcklyssnade på hennes ”Liekkas” i mitt internatrum, när jag var gravid med första barnet hade jag Brooke Frasers ”Something in the water” på repeat, och när jag skulle gifta mig och hade ”Giftasvisan” på hjärnan (”Jag ska aldrig bort mig binda, ej i äktenskapet gå…”), det slutade med att några kompisar sjöng den på bröllopsfesten, fast med ett snällt slut. Sen finns det en hel del andra också, dock ingen just för tillfället.
”Punkrocker” med Sandi Thom. Både musiken och texten gav mig sån pepp ett tag! Jag blir fortfarande glad när jag hör den!
Jag har hängt upp mig på Kitok senaste åren. Särskilt vissa låtar. Lite mer fula ord och kontroversiella grejer än vad jag vanligtvis brukar förknippa mig själv med, men mycket av det han skriver är så starkt och han beskriver hur det är att ha ångest men också om att kämpa sig upp på ett många gånger träffande sätt. Denna, ”Från Lappland till Manhattan”, var viktig för mig förra hösten: https://www.youtube.com/watch?v=DXfQhrvWq8A
”Jag vet hur det känns när kroppen tar slut,
benen ger vika och orken går ur en,
Vet hur det känns när det tär
När psyket och fokuset inte är där
Men jag släpper taget och börjar igen
Eye of the tiger, det brinner i ögonen
Jag tror på mig själv”
Nu senast var det Snooza med mig av Säkert! (Annika Norlin). Romantik och samhällkritik i kombination. Eller vad sägs om den här vädjan att få ligga kvar i sängen med den man älskar lite till:
”Tänk på alla andra!
Alla som vill att du ska snooza
Nån måste va först
Nån måste gå i bräschen mot det här samhället
som kräver att man ska va så satans effektiv
Vi får skitliv
Tänk på oss
Tänk på mig”
One life – James morrisson
Bra lite närsomhelst i livet, även om jag tenderar att fastna i den när det är lite extra kämpigt.
Supermarket Flowers med Ed Sheeran. Jag har förlorat båda mina föräldrar och den sången berör mig otroligt, tårarna rinner samtidigt som den ger tröst
Solsbury Hill med Peter Gabriel har en sån där nystartskänsla! Den lyssnade jag ofta på när jag precis börjat plugga och bodde i korridor.
Min senaste på repeat var med Highasakite ”God don´t leave me”:
God don’t leave me, I’ll freeze
I panic in my bedroom half asleep
Creator of my awful mind
You crossed the line this time
God, don’t leave me, I’ll freeze
Like the last Summer
(bara delar av texten) Kändes som den satte ord på allt jag känt när jag mått dåligt <3
Waitin’ On A Sunny Day med Bruce Springsteen ???
Chariots of fire- Vangelis
OBS triggervarning, handlar om dödsfall, läs på egen risk!
”Blott en dag” med Freddie Wadling. Inetsad i hjärtat. Innan ett dödsfall av en innerligt älskad släkting i somras var jag tvärsäker ateist. Kunde inte med att lyssna på Blott en dag eller annan begravningsmusik utan att drabbas av stark dödsångest.
Men en dag i somras var jag med när döden kom och tog med en som jag älskade. Döden gav frid till ett plågat sinne med en smärtfylld kropp, men rev samtidigt upp djupa sår av sorg och saknad i våra hjärtan.
På begravningen spelades Blott en dag. Några dagar efter begravningen föll begravningsprogrammet ur min väska och jag satte mig och läste tyst för mig själv ”Blott en dag” med tårarna trillandes ned på programmet och med en våldsam sorg rivandes i bröstet. Stark och djup smärta brann i mig, det gjorde känslomässigt enormt ont. Ja ni vet, rå sorg. Plötsligt kände jag en närvaro av oerhört innerlig, varm och trygg frid. Smärtan lyftes ifrån mig och värme spred sig i min kropp. Jag har aldrig varit med om något liknande och jag har bara delat den berättelsen för en person för den känns nästan, ja inte overklig men, jag är rädd att förminska händelsen… För jag vet inte vad jag ska tro och ännu kan jag inte beskriva det som hände. I skriven text känns det så litet men för mig skakade det ögonblicket om mig mer än när döden kom.
Nu lyssnar jag på Freddie Wadlings version nästan varje dag efter jobbet, den får mig att komma ner med fötterna stadigt på marken, jag landar med hjärtat i kroppen, och tämjer alla vilda tankar som far i mitt huvud. Kanske blir det för mig, efter vad som hänt, någon slags bön, till något jag aldrig trott existerat men som nu rubbar min tillvaro, gång efter annan.
<3
Vilken fantastiskt fin upplevelse! Tack för att du delade den med oss.
Vilken fin berättelse! Jag har en liknande. Som fjortonåring förlorade jag min pappa, väldigt plötsligt och hastigt. Någon dag senare låg jag i min säng och grät sådär mycket att det känns som luften tar slut. Så jag satte mig upp och försökte andas lugnare men tårarna rann. Då plötsligt blir det alldeles kallt runt min ena hand, och det blir som ett tryck. Precis som om någon håller om min hand. Då snyftar jag sådär snabbt och försöker sansa mig något. Sedan rös jag längs hela ryggraden och ett starkt intryck av någon stod mig nära kom an. En omfamnad, varm känsla intog sig och det kändes precis som om min pappa var i rummet. En man som på många sätt märktes när han klev in i rummet, när han levde. Då blir jag kall på ena kinden. Det kändes precis som om någon klappar mig mig på kinden. Min gråt tystnar. Jag ryser igen. Rummet känns återigen ensamt. Men betydligt varmare och lugnare.
Jag vet förstås inte om det faktiskt var min pappa som var där, om det nu kan bli. Inser nu att jag aldrig berättat om detta för någon. Ändå blir jag tårögd nu, elva år senare.
Tack för att du delar med dig och jag verkligen beklagar förlusten av din pappa.
Vem vet vad som ryms mellan himmel och jord (både bokstavligt och bildligt menat) men jag vill verkligen tro på att det var någon där, med mig. Min rationella sida säger att det bara var ett sätt för min hjärna och kropp att få grepp om situationen, men mitt hjärta och min intuiton protesterar vilt mot den tolkningen. Det är väl därför det är så svårt att prata om, för inte på något sätt kan jag föra över känslan av visshet jag kände då. Oavsett vad är jag tacksam för att det hände. Det har varit, och är, en tröst för mig. Och nu när du delar med dig, känner jag mig mindre ensam 🙂
”Love” av John Lennon.
”Det handlar om att leva och om att finnas till
Varför all min oro blir kvar här inuti
Därute blåser vinden kallt
Därute har jag sökt dig överallt
Ja du vet där vägen leder till ett hav
Precis där invid krönet, där husen står på rad
I det tredje, det med sprucket tak
I det högra fönstret, där sitter jag” ???
Nu senast ”So what” Miles Davis.
Fattar!!! Ända sedan den släpptes är och förblir den mitt ”soundtrack of my life” : ”Ride” med Lana del Rey, videon är otrolig, 10 min versionen! ”because I was born to be the other woman. Who belonged to noone, who belonged to everyone. Who hade nothing, who wanted everything. With a fire for every experience and an obsession for freedom that terrified me to the point that i couldnt even talk about it… I believe in the person i want to become. I believe in the freedom of the open road. And My motto is the same as ever: i believe in the kindness of strangers and when Im at war with myself i Ride, i just ride. Who are you? Are you in touch with all your darkest fantisies? Have you created a life for yourself where you can experience Them? I have. I am fucking crazy, but I am free…” Ryser! Det är inte mitt liv exakt men det inspirerar mig.
Jag hakat jämnt upp mig på låtar, känner att de ”talar” till mig. Det galna är att det ofta är riktigt kassa låtar som dansband och pop, musik jag vanligtvis inte gillar.
en (kill)kompis till mig kallar det för att ”tjejlyssna” – det får det gärna kallas, tycker jag. Jag tjejlyssnar ofta sönder låtar, om och om och om och om igen. Topp!
Peter le Marcs skivor och låtar har betytt mkt för mig, och en tuff tid och kris på 90-talet var ”Det finns inget bättre”-skivan så viktig. Ihop med Peters underbara sång och låtarnas helhet skickade de fina texterna in pilar av ljus, kaxighet, glädje, kärlek i mitt mörker.
”Jag har redan glömt allting
Glömt veckorna i underjorden
morgongråten, nattpaniken
Jag minns inte längre orden.
Hon finns i min plånbok här
bland kvitton mynt och allt sånt där
på ett litet passfotografi
en tröst för mig att falla i
Det finns inget bättre
Det finns inget bättre
Det finns inget bättre
Än när det vänder”
Upptäckte av en slump en gammal goding igårkväll och har lyssnat på repeat ca 20 ggr sen dess, Run med Snow Patrik. Är definitivt en sån som lyssnar på en och samma låt om och om igen. Melodin och texten är viktig för mig, de måste beröra.
Känner igen mig! Under en period när jag kände mig ung och osäker på jobbet lyssnade jag mycket på Garbages ”When I grow up”. Tycker texten peppar: ”when I grow up I turn the tables” (dvs att jag kommer vända spelet).
Phoenix med Molly Sanden är min konstanta pepplåt i livet!
No Doubts låt Just a girl är en låt som jag gillat sedan urminners tider. Texten sätter fingret på hur det känns och leva i det här j-la patriarkatet:
Take this pink ribbon off my eyes
I’m exposed
And it’s no big surprise
Don’t you think I know
Exactly where I stand
This world is forcing me
To hold your hand
’Cause I’m just a girl, little ol’ me
Well don’t let me out of your sight
Oh, I’m just a girl, all pretty and petite
So don’t let me have any rights
Oh, I’ve had it up to here!
”And there will come a time, you’ll see, with no more tears.
And love will not break your heart, but dismiss your fears.
Get over your hill and see what you find there,
With grace in your heart and flowers in your hair.”
After the storm av Mumford and sons gick på repeat efter jag blev dumpad av mitt ex. Den tröstade på något sätt och den hjälpte mig att komma igenom en väldigt kämpig ångestperiod. När min mormor gick bort återkom jag till den sången och den gick på repeat dygnet runt. Nu i efterhand så är det en av mina favoritsånger trots att jag förknippar den med jobbiga perioder. Den påminner mig om att jag är stark och att även om det är jobbigt just nu så kommer det bli bättre snart.
Långsamt med Lisa Nilsson.
Wild Horses med Natascha Bedingfield, ryser & gråter varje gång jag hör den ❤️
Har varit många genom åren. Hammerfall – Dreams come true, Gackt – Last song (fast jag inte kan japanska) Boeves psalm. Alan Parsons Project – Oh Life (there must be more). Nu senast är det delar av soundtracket till Moana (Vaiana). Har lite spridd musiksmak.
Jeg er mye eldre enn deg, og sikkert også enn de fleste av dine lesere, men jeg hadde to sanger som hver for seg hjalp meg gjennom noen tøffe perioder, Gloria Gaynor med ”I’ll survive” (selvsagt) og Helen Reddy med ’I am woman”… ”If I have to I can face anything. I am strong, I am invincible,I am WOMAN!” Selv idag kan jeg bli himla peppad av den der setningen, men den gangen, i kvinnefrigjøringens ”gullalder”(70-80’s), var det selve mantraet i mitt liv.
Adjagas med låten ”tidlöst nu” om att släppa taget i känslan av kärlek!
”Magiskt och samtidigt tragiskt
ganska otroligt går jag ut
å färger och farliga minnen
mitt hjärta försvinner jag går itu
å långsamt hör jag dig andas
Jag sväljer min stolthet,
du har mig nu
du har mig nu…
haliidan moatit
in sahte dan luoitit
gitt’ eanamus siellu
dies de hamu
å varsamt som i en cirkel
får du mig at glömma livet ut
Det är tidlöst nu
(sani famu rievda
odne in halit dan luotit mu addja)
tidlöst nu…
å varsamt som i en cirkel
får du mig en ___?
tidlöst nu”
Kom på en till låt: best of you med Foo fighters.. växte upp på landet och gick långa promenader om kvällarna som tonåring och lyssnade på denna låten. Tänkte att ”nä, ingen har ännu fått mitt bästa jag. Finns personen där ute nånstans?” Ville ut, iväg, långt bort. Och jag sökte. Jag reste, flyttade och pluggade utomlands. Men sen när jag närmare mig 30 träffade jag en kille hemifrån och nu bor vi där jag växte upp och har en fyra månaders bebis. Och jag lyssnar fortfarande på låten och ställer mig samma fråga. Cirkeln är sluten men samtidigt inte.
Så fort någon nämner något om låt man tänker på ofta, hakar upp sig på eller vad som helst, bara av att läsa detta inlägg, så drar min hjärna igång, på högsta volym:
”Jag tänker hoppa, ner från Eiffeltorneeeeet”
Med Ted Gärdestad. Sen är det igång i flera timmar. Som ett gift. Varit så så långe jag kan minnas, sen jag var barn på 90-talet..
Jonas Gardell texter i Livet är en schlager, främst ”När jag faller” med Helen Sjöholm och Peter Jöback. Och Jöbacks ”annars vore jag inte jag”. Jag kommer liksom lite närmare Gud genom de låtarna!
Robbie Williams cover på 80-tals-låten ”Kiss Me” går konstant i mitt huvud och har gjort så i typ tio år. Låtarnas låt.
Jag är också en sån som bär med mig låtar och lyssnar på dem, sjunger dem och läser texten många gånger om dagen. Har många exempel men det är sällan låtar som beskriver mitt liv, snarare är det låtar som berättar och beskriver så målande att det berör. Jewel har många sådana låtar, mest de tidiga skivorna men även ett par från den senaste. Just nu har jag fastnat för I dreamed a dream från Les miserables efter en underbar scenupplevelse för ett par veckor sedan.
Oj jösses, det finns så många… Trouble med Ray Lamontagne är en sån låt som jag vaggat mig själv till i perioder, senare även mina barn och en och annan vän. Den återkommer när nån behöver tröst helt enkelt.
Jag kan sakna hur det var ”förr”, innan spotify. Jag lyssnade mer på hela skivor då, från första till sista spår. Kan fortfarande känna samma känslor som när jag var 14 och olyckligt kär, om jag hör en enda vers från Hagnesta Hill med Kent… det är det som är så fint med musik!
Åh just nu har jag hakat upp mig på exakt samma låt! Älskar den!
”Jag är trött och sjuk
i min månskensaffär
och det blir aldrig vackrare
än så här”
Magnus Johansson
M83-Outro…
”Skin” av Sixx Am. Min man spelade låten för mig & jag började gråta på andra meniggen för att den talade så till mig & var precis som att jag själv kunde skrivit varenda rad.
Beautiful disaster med kelly clarkson
Flera låtar av cookies n beans
Not ready to make nice
Å jag har så många låtar som jag alltid kommer tillbaka till och som jag kan lyssna på om och om igen. Låtar som tar en tillbaka till tider/platser och hur man kände och tänkte vid den tidpunkten när man ”upptäckte” låten. Tex Länge sedan vi sågs med Kent. Lyssnade alltid på den när jag åkte buss till skolan under gymnasietiden ( ca 15 år sedan nu) särskilt när det var höst och man såg träden skifta färg utanför fönstret. Den känslan minns jag än idag.
The story ifran Brandi Carlile, pa repeat sedan manga ar. Hennes röst, texten och musiken är just buoah! ❤ och pa youtube-repeat är det videon fran the lumineers: stubborn love. https://youtu.be/6GFvUCcljkM
Tack för att dela med dina favoriter, och tack för hela bloggen, den är ocksa favorit sedan manga ar! ❤??☺
Shoreline!
Har precis förälskat mig i ”jag drömmer” med SILVER.
”jag drömmer om att älska mig själv,
jag drömmer om att vara äkta och på riktigt,
jag drömmer om att våga känna efter,
om att vara konstnärligt skarp och fri.
och om att känslan övervinner stormen
om att silver visar sig va guld”
Warm med SG Lewis har jag haft en hangup på. Det ba blev så med Erik Lundin.
”Jag trodde änglarna fanns” med Kamferdrops
Supertramp, Fleetwood Mac och Mike Oldfield – då känner jag mig glad och fri og ung!