Nu&2007. Det sticker till i hjärtat då och då när jag kollar igenom inlägg från olika år. Jag ser ibland bilder på mig själv där jag ler fast jag minns hur dåligt jag mådde just den dagen. Varför har jag tagit glada bilder fast jag är ledsen? Vore det inte ärligare att visa gråten eller en blank blick?

Kanske. Men jag har ju en trotsig sida också. När jag känner mig gråtfärdig kan det vara så skönt att rusa in i badrummet, sminka mig rejält och ta på mig något fint. Och le mot kameran. Det gör inte att jag glömmer det jobbiga – men jag räcker finger åt det.

Clara i blommig blus och vinröd långkjol tittar in i kameran med försiktigt leende.

2011 är jag vilsen. Jag får priser, utmärkelser och fina uppdrag. Det här är året när jag sommarpatar i P1 och det händer så många bra saker i yrkeslivet samtidigt. Men jag känner mig fullständigt bortkommen -från huvudet ner till tårna. Den fascinerande bäbiskulan är borta och istället har jag en liten skrutt att ta hand om. Och jag får tiotusen pekfingrar från mästrande morsor som berättar för mig att jag gör fel med min son. Och samtidigt funderar jag på mitt jobb – vad ska jag göra här i livet?

När den här bilden tas är Bertil bara några veckor gammal. Jag har precis läkt ihop så pass mycket att jag kan stå upp. (De första veckorna efter förlossningen var jag sängliggande av smärta). Jag har köpt en ny kjol och fått en topp av min syster. Och jag känner mig ganska fin men ganska vilsen. Och i efterhand tycker jag det syns i ögonen.

Clara i ljus och blommig lång sommarklänning med röd kofta, på höften sitter lille Bertil i finkappa. Clara ler och tittar ner i marken.

Hösten 2011 har jag ett skitigt bråk med en arbetsgivare. De försöker rakt upp och ner lura mig – och jag tvingas anlita en jurist som bara skakar på huvudet. Det visar sig i slutänden att jag har rätt både till mitt eget namn och mina pengar.

Här är jag på väg till ett kalas och jag ler fast jag har en stor klump av oro i magen. Under en period gick  jag till brevlådan med ångest varje dag – rädd att ha fått en stämningsansökan med posten.

Clara i page och svartvit klänning med rutmönster ler men tittar inte in i kameran.

Hösten 2015 är jag så trött hela tiden, men jag jobbar vidare. När jag nu läser inlägget från den här dagen märker jag tydligt hur jag håller upp min arbetsmoral fast utmattningen har börjat slå rot.  Jag borde ha vilat mer, återhämtat mig. Men det förstod jag inte då. Då hade ingen aning om vad som väntade, jag kände bara att jag aldrig kunde sova mig pigg. Också på den här bilden ler jag men tittar inte in i kameran. Minns att jag egentligen inte alls ville synas på bild för att jag hade sådan fruktansvärd ångest under den här perioden.

Clara i vit spetsliknande klänning och mörk skinnjacka och svarta stövlar med klack.

Vintern 2007 vill jag ta en fin outfitbild men har vansinnig pms. Skriver i inlägget att jag ler falskt och att jag “är så grinig att jag gärna mördar någon”. Jag minns att jag åkte ner på stan i denna klänning – och när jag kom hem upptäckte jag att jag hade fått en mensfläck i storlek pizzatallrik där bak…