Nu & 2007. Ungefär ett år efter att min mamma blivit sjuk så började vi prata om en hund. Jag tror att hela familjen på något sätt behövde något roligt att fokusera på. Jag hade alltid önskat mig en egen hund och när jag fyllde arton år gick släkten ihop och betalade hälften – och jag betalade den andra halvan med mina ihoptjänade slantar.

Jag visste att jag helst av allt ville ha en röd cockerspanielhane och besökte flera olika uppfödare.  Vi bestämde oss efter noggrant funderande för en hund i en fin kull några mil utanför Umeå. När våren kom och det började vara dags för att hämta honom så hade valpen sorgligt nog dött. Eftersom vi så gärna ville ha en hund den där sommaren så skyndande vi oss att leta reda på en annan uppfödare längre söderut. Den här gången hann vi inte göra så noggrann research innan. Det skulle vi få ångra.

Så fick vi då Sixten. Underbara knäppa Sixten som ni som läst bloggen länge känner igen. Han var min följeslagare från arton års ålder till jag fyllde tjugotre då vi fick avliva honom.

Sixten var en väldigt egendomlig hund. Han var kelsjuk och gosig och kär i sin familj. Han ville helst sitta i ett fönster om dagarna och kolla på fåglar eller köra ner ansiktet i en snöhög. Men redan som valp visade han upp en rad oroväckande beteenden – som jag dock intalade mig skulle växa bort med åldern.

Jag gick hunddressyrskurser, tränade honom i lydnad och läste allt jag kunde komma över om hundar. Men Sixten kunde utan förvarning eller provokation svänga om från att vara glad och nöjd till att morra och gläfsa åt en. När vi pratade med uppfödaren sa hon att det var vi som behövde uppfostra honom bättre. Men när vi pratade med folk som tagit hundar ur samma kull så visade det sig att deras valpar betedde sig på samma sätt.

Sixten såg ut som en stor nallebjörn – och på många sätt var han också en sådan. Kramig, kelen och tillgiven. Men totalt oberäknelig. Och han förstod sig absolut inte på andra hundar – och de undvek i sin tur honom. Ungefär som vi på bussen undviker att sätta oss bredvid någon som är klart psykiskt instabil. Det var som att hundarna kunde märka att Sixten inte var som han skulle.

Medan Sixten levde skrev jag aldrig om de här problemen på bloggen. Det kändes så skamligt att ha en hund som var aggressiv. Och precis som mästrande morsor tror hundfolk alltid att de vet vad som är fel på andras hundar. Han ska domineras. Han har bara ont någonstans. Du behöver kastrera honom.  

Cockerspaniels behöver mycket trimning och vård för att inte få problem med pälsen. Så vi hade munkorg när vi trimmad honom men tillslut blev han också arg när munkorgen togs på. Det slutade med att jag skrev ett panikartat brev till Hundskolan i Go’kväll och berättade om våra stora problem. Redan veckan därpå fick jag svar  – de skulle komma och hjälpa mig!  Under den inspelningen lärde jag känna Barbro Börjesson som är en helt fantastisk varm och fin människa.

Vi filmade avsnittet med Sixten och jag hade sådan ångest att jag skakade. Jag hade byggt upp en stor rädsla inför trimning och träningssituationer med honom efter att ha blivit biten. Men hur det nu än blev så klarade vi utmaningen. Sixten blev trimmad utan att morra. Barbros strategier hade god effekt. Programmet sändes i TV men jag skrev inget om det i bloggen. För jag skämdes på något sätt.

Tyvärr blev lyckan kortvarig då problemen snart flyttades till andra områden. Aggressionen skulle ju ut någonstans. Varje gång han skulle duschas efter en promenad eller torkas när han var blöt kunde han få för sig att hugga efter ens hand.

Senare fick jag höra hemska saker om uppfödaren som tydligen var ökänd för sina aggressiva hundar. Som avlade på snygga champions men aldrig brydde sig om hundens lynne. Säkert förekom all möjlig inavel och oegentligheter som gjorde djuren sjuka. Jag blir så arg när jag tänker på det.

I backspegeln kan jag inte förstå att jag lät honom leva i hela fem år. Men Sixten var ju mitt och mammas projekt och efter att hon dött så kändes det som att jag genom att behålla honom kunde behålla en bit av henne också. Men en dag var det som att poletten trillade ner och jag fick nog. Det var när jag efter en promenad skulle ta av kopplet och han utan förvarning högg mot mitt ansikte.  Det vara bara tur att jag hann dra mig undan.

Jag skrev ett förtvivlat mail till Barbro och frågade henne om råd. Hon bad mig att fatta det beslut jag själv egentligen redan tagit. En hund som är så aggressiv – som varken människor eller andra hundar förstår sig på – en sådan hund är bortom räddning.

En julidag tog jag och Jakob och min syster och åkte till veterinären med honom. Hon fick ge honom sömnmedel motsvarande en trettio kilo tung hund för att kunna lugna ner honom. Han bara morrade och gläfste. Tillslut slappnade han ändå av och jag satt och strök över hans päls och grät medan han somnade in. Det sista som hördes ifrån Sixten var dovt morrande. Ända in till slutet fick han kämpa med sin ilska.

Jag bar ut Sixten i famnen och satte mig i bilen. Hela vägen hem grät jag. Och många dagar efteråt. Jag såg ut en plats på gården i lärkträdets skugga där jag grävde en djup grop och la ner honom. Snickrade ett kors och skottade igen graven. Nu fick han vila. Nu behövde han inte vara arg längre.

Jag har aldrig velat blogga om det här tidigare för jag har inte orkat. Det var så mycket skam, sorg och saknad inblandat i allt det här. Tiden med Sixten gjorde mig också otroligt hundrädd – vilket Melker så småningom botade mig helt ifrån.

Nu har det gått många år sedan det här hände och jag kan se klart på situationen. Jag har gråtit så mycket över denna fina, älskvärda, hemska och knäppa hund. Och jag vet att jag gjorde allt jag kunde för honom. Men att det ändå inte räckte.

Den här berättelsen är en del av temat Nu&2007 som jag har under november, mer om det kan du läsa här. Hoppas du vill läsa mina tankar om att jag som bloggare både blivit både mer professionell och mer ängslig – och kolla gärna in mina outfits de senaste 11 åren!