Nu & 2007. UngefĂ€r ett Ă„r efter att min mamma blivit sjuk sĂ„ började vi prata om en hund. Jag tror att hela familjen pĂ„ nĂ„got sĂ€tt behövde nĂ„got roligt att fokusera pĂ„. Jag hade alltid önskat mig en egen hund och nĂ€r jag fyllde arton Ă„r gick slĂ€kten ihop och betalade hĂ€lften – och jag betalade den andra halvan med mina ihoptjĂ€nade slantar.

Jag visste att jag helst av allt ville ha en röd cockerspanielhane och besökte flera olika uppfödare.  Vi bestÀmde oss efter noggrant funderande för en hund i en fin kull nÄgra mil utanför UmeÄ. NÀr vÄren kom och det började vara dags för att hÀmta honom sÄ hade valpen sorgligt nog dött. Eftersom vi sÄ gÀrna ville ha en hund den dÀr sommaren sÄ skyndande vi oss att leta reda pÄ en annan uppfödare lÀngre söderut. Den hÀr gÄngen hann vi inte göra sÄ noggrann research innan. Det skulle vi fÄ Ängra.

SÄ fick vi dÄ Sixten. Underbara knÀppa Sixten som ni som lÀst bloggen lÀnge kÀnner igen. Han var min följeslagare frÄn arton Ärs Älder till jag fyllde tjugotre dÄ vi fick avliva honom.

Sixten var en vĂ€ldigt egendomlig hund. Han var kelsjuk och gosig och kĂ€r i sin familj. Han ville helst sitta i ett fönster om dagarna och kolla pĂ„ fĂ„glar eller köra ner ansiktet i en snöhög. Men redan som valp visade han upp en rad orovĂ€ckande beteenden – som jag dock intalade mig skulle vĂ€xa bort med Ă„ldern.

Jag gick hunddressyrskurser, trÀnade honom i lydnad och lÀste allt jag kunde komma över om hundar. Men Sixten kunde utan förvarning eller provokation svÀnga om frÄn att vara glad och nöjd till att morra och glÀfsa Ät en. NÀr vi pratade med uppfödaren sa hon att det var vi som behövde uppfostra honom bÀttre. Men nÀr vi pratade med folk som tagit hundar ur samma kull sÄ visade det sig att deras valpar betedde sig pÄ samma sÀtt.

Sixten sĂ„g ut som en stor nallebjörn – och pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt var han ocksĂ„ en sĂ„dan. Kramig, kelen och tillgiven. Men totalt oberĂ€knelig. Och han förstod sig absolut inte pĂ„ andra hundar – och de undvek i sin tur honom. UngefĂ€r som vi pĂ„ bussen undviker att sĂ€tta oss bredvid nĂ„gon som Ă€r klart psykiskt instabil. Det var som att hundarna kunde mĂ€rka att Sixten inte var som han skulle.

Medan Sixten levde skrev jag aldrig om de hÀr problemen pÄ bloggen. Det kÀndes sÄ skamligt att ha en hund som var aggressiv. Och precis som mÀstrande morsor tror hundfolk alltid att de vet vad som Àr fel pÄ andras hundar. Han ska domineras. Han har bara ont nÄgonstans. Du behöver kastrera honom.  

Cockerspaniels behöver mycket trimning och vĂ„rd för att inte fĂ„ problem med pĂ€lsen. SĂ„ vi hade munkorg nĂ€r vi trimmad honom men tillslut blev han ocksĂ„ arg nĂ€r munkorgen togs pĂ„. Det slutade med att jag skrev ett panikartat brev till Hundskolan i Go’kvĂ€ll och berĂ€ttade om vĂ„ra stora problem. Redan veckan dĂ€rpĂ„ fick jag svar  – de skulle komma och hjĂ€lpa mig!  Under den inspelningen lĂ€rde jag kĂ€nna Barbro Börjesson som Ă€r en helt fantastisk varm och fin mĂ€nniska.

Vi filmade avsnittet med Sixten och jag hade sÄdan Ängest att jag skakade. Jag hade byggt upp en stor rÀdsla inför trimning och trÀningssituationer med honom efter att ha blivit biten. Men hur det nu Àn blev sÄ klarade vi utmaningen. Sixten blev trimmad utan att morra. Barbros strategier hade god effekt. Programmet sÀndes i TV men jag skrev inget om det i bloggen. För jag skÀmdes pÄ nÄgot sÀtt.

TyvÀrr blev lyckan kortvarig dÄ problemen snart flyttades till andra omrÄden. Aggressionen skulle ju ut nÄgonstans. Varje gÄng han skulle duschas efter en promenad eller torkas nÀr han var blöt kunde han fÄ för sig att hugga efter ens hand.

Senare fick jag höra hemska saker om uppfödaren som tydligen var ökÀnd för sina aggressiva hundar. Som avlade pÄ snygga champions men aldrig brydde sig om hundens lynne. SÀkert förekom all möjlig inavel och oegentligheter som gjorde djuren sjuka. Jag blir sÄ arg nÀr jag tÀnker pÄ det.

I backspegeln kan jag inte förstÄ att jag lÀt honom leva i hela fem Är. Men Sixten var ju mitt och mammas projekt och efter att hon dött sÄ kÀndes det som att jag genom att behÄlla honom kunde behÄlla en bit av henne ocksÄ. Men en dag var det som att poletten trillade ner och jag fick nog. Det var nÀr jag efter en promenad skulle ta av kopplet och han utan förvarning högg mot mitt ansikte.  Det vara bara tur att jag hann dra mig undan.

Jag skrev ett förtvivlat mail till Barbro och frĂ„gade henne om rĂ„d. Hon bad mig att fatta det beslut jag sjĂ€lv egentligen redan tagit. En hund som Ă€r sĂ„ aggressiv – som varken mĂ€nniskor eller andra hundar förstĂ„r sig pĂ„ – en sĂ„dan hund Ă€r bortom rĂ€ddning.

En julidag tog jag och Jakob och min syster och Ă„kte till veterinĂ€ren med honom. Hon fick ge honom sömnmedel motsvarande en trettio kilo tung hund för att kunna lugna ner honom. Han bara morrade och glĂ€fste. Tillslut slappnade han Ă€ndĂ„ av och jag satt och strök över hans pĂ€ls och grĂ€t medan han somnade in. Det sista som hördes ifrĂ„n Sixten var dovt morrande. Ända in till slutet fick han kĂ€mpa med sin ilska.

Jag bar ut Sixten i famnen och satte mig i bilen. Hela vÀgen hem grÀt jag. Och mÄnga dagar efterÄt. Jag sÄg ut en plats pÄ gÄrden i lÀrktrÀdets skugga dÀr jag grÀvde en djup grop och la ner honom. Snickrade ett kors och skottade igen graven. Nu fick han vila. Nu behövde han inte vara arg lÀngre.

Jag har aldrig velat blogga om det hĂ€r tidigare för jag har inte orkat. Det var sĂ„ mycket skam, sorg och saknad inblandat i allt det hĂ€r. Tiden med Sixten gjorde mig ocksĂ„ otroligt hundrĂ€dd – vilket Melker sĂ„ smĂ„ningom botade mig helt ifrĂ„n.

Nu har det gÄtt mÄnga Är sedan det hÀr hÀnde och jag kan se klart pÄ situationen. Jag har grÄtit sÄ mycket över denna fina, ÀlskvÀrda, hemska och knÀppa hund. Och jag vet att jag gjorde allt jag kunde för honom. Men att det ÀndÄ inte rÀckte.

Den hĂ€r berĂ€ttelsen Ă€r en del av temat Nu&2007 som jag har under november, mer om det kan du lĂ€sa hĂ€r. Hoppas du vill lĂ€sa mina tankar om att jag som bloggare bĂ„de blivit bĂ„de mer professionell och mer Ă€ngslig – och kolla gĂ€rna in mina outfits de senaste 11 Ă„ren!