Varje år läser man om alla desperata sörlänningar som inte klarar av att skotta och ta sig fram i snön. Trams tänker man som norrlänning. Är de helt inkompetenta söder om Gävle? Varför skottar de bara inte? Och så skrockar man självgott – tänk bra vi har det här uppe i norr. Här finns alla rejäla människor.

Men så läste jag en intervju med en man som flyttat till Umeå ifrån Stockholm och som klagade och sa att snöröjningen är lika värdelös här uppe som där nere. Va, hur kan det stämma? Det har jag aldrig hört någon säga förut. Men det kanske stämmer? Kanske är vi precis lika odugliga på snöröjning här uppe. Men kanske handlar det också om förväntningar?

Själv har jag inte reflekterat så himla mycket över snöröjningen. Den är väl så pass bra som den kan vara? Vad förväntar man sig egentligen? Hur kan man tro att trafiken ska fungera problemfritt när snö vräker ner? Det säger ju sig självt att det kommer bli förseningar och dålig framkomlighet. Det får man ta med ro. Visst kan trafiken gå enligt tidtabell på sommaren när vägarna är bara – men att tro att inget ska förändras när tjocka lager snö täcker gatorna är ju naivt! Det finns ingen snöröjning i världen som rår på ett riktigt rejält snöfall. Ibland rår vi inte på naturen helt enkelt. Det är inget att bli blå i ansiktet över.

Och så tänker jag att den här snöpaniken inte är en fråga om norr eller söder. Det är snarare en fråga om landsbyggd eller stad. Bor man i en mindre stad eller ute på landet så har man helt enkelt mindre bråttom. Man har större felmarginaler. Större acceptans för frånvaron av valfrihet. Man kanske måste vänta med att åka hemifrån tills plogbilen har kommit. Om väglaget är riktigt taskigt får man kanske ställa in och stanna hemma helt. Inga konstigheter i det. Men i städer finns generellt inte den inställningen.

Jag tänker mig att det beror på att pressen på människor är större där. Vi har byggt ett oförlåtande samhälle helt utan felmarginaler. Saker måste gå efter klockan annars blir människor hysteriska. Folk har så bråttom och lever under så mycket tidspress att de inte förmår acceptera det som är utanför deras makt. Istället för att tekniken hjälper oss så stressar tekniken och alla moderniteter oss – därför att vi alltid förväntas kunna vara tillgängliga.

Jag tänker på mormor och morfar som inte kunde resa bort på vintern, eftersom de var tvungna att stanna hemma och elda i huset. Vilken modern människa (allra minst jag själv) skulle acceptera det?

Men så gjorde de – för så var det bara. Och det var väl inget att bli blå i ansiktet över?