Om förlåtelsen

Ibland tänker jag på Petrus samtal med Jesus “Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?” Jesus svarade: ”Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger”

Jag tänker förstås inte att sjuttiosju gånger är ett tak för förlåtelsen. Mer en riktning som pekar mot att förlåtelsen kan vara oändlig. Men hur är det att vara den som väntar på ett förlåt som aldrig kommer?

När jag var i de tidiga tonåren gick jag igenom en väldigt traumatisk konflikt med någon jag stått nära. Konflikten växte och blev svår. Kuratorer och psyklologer kopplades in – men det gjorde bara saken värre. Efter ett år av bråkande och vad jag upplevde som djupt orättvisa anklagelser mot mig  – ja då började jag avsky. Avsky hen som jag en gång tyckt så mycket om. Nu var vi fiender. I ett block jag gömde på rummet klottrade jag ner allt jag avskydde. Allt ont jag ville att hen skulle drabbas av. All olycka jag önskade skulle hemsöka hen som hämnd för vad jag utsatts för. Det var hat.

Det gick fyra år. Och varje gång såg dig flammade hatet upp igen. Jag bytte sida på gatan, du gick långa omvägar för att slippa mig. Om ditt namn kom upp i en konversation mådde jag illa. Och dagboken fortsatte fyllas av förbannelser över dig. Du som stulit det jag aldrig kunde få tillbaks.

Det gick fyra år. Och lite till. Men så en tidig lördagsmorgon vaknade jag. Låg kvar i sängen, hudlös och genomskinlig.  Och innan jag ens hunnit öppna ögonen kom tankarna på min vedersakare. Men istället för hat kom orden

jag förlåter dig. 

Du har aldrig bett mig om förlåtelse. Du kommer inte göra det heller. Kanske vet du inte ens att det vore det rätta? Du har aldrig visat att du förstått hur illa du behandlade mig. Hur illa jag for av det du gjorde.

Men jag behöver inte vänta på ditt förlåt. Du har inte makten över mina känslor. Varken hatet eller kärleken. Jag valde att förlåta dig för att befria mig själv från smärtan.

Kanske hade det kunnat stannat där. Men som av försynen fördes vi en tid därefter ihop. I ett sammanhang där ingen av oss var beredd och ingen av oss kunde fly. Luften var laddad med motvilja. Du gjorde allt för att inte visa att du sett mig. Vände dig bort, fäste blicken i golvet. Höll armarna i kors över bröstet – nästan som om du höll fast dig själv. Men jag gick rakt emot dig med bestämta steg. Jag såg hur du ryggade tillbaka när jag kom fram, som om du var rädd för att bli slagen. Istället gav jag dig en hastig, ordlös kram. Jag vågade inte se dig i ögonen. Men jag hann uppfatta att du log. Du log mot mig. För första gången sedan vi var barn.

När mamma precis hade dött kom ett brev till mig utan avsändare. På rosa brevpapper, med en omisskännlig handstil. Det innehöll ingen hälsning – bara några rader ur en bok jag tyckte mycket om. Jag visste att det var ifrån dig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

73 kommentarer på “Om förlåtelsen”

  1. Så otroligt naket och vackert skrivet…Får min bröstkorg att både explodera och lugnas i samma stund. Jag bär på en upplevelse som fått mig att förstenas och fastna i svåra känslor, den hindrar mig från att både gå framåt eller se bortom.

    Din fina text ger mig hopp och tillit.

    Tack

  2. ❤❤❤
    Så viktigt! Tack för att du skriver om detta och för sättet du gör det på!

  3. Så fint Clara <3 Det är svårt att förlåta, men en befrielse när man orkar göra det.

  4. Så vackert och klokt skrivet. Något otroligt svårt det där med att förlåta ibland. Men att förlåta någon är mer för en själv än för den andra!

  5. Det här med förlåtelse är känsligt för mig. Det finns så många olika former av missämjor. Många är missförstånd där man pratar om varandra. Eller sånt där tiden går och skammen över konfliktens egentligen ganska triviala ursprung gör att man inte mäktar med att förlåta. Och sedan har vi saker som sexuella övergrepp eller det kluster av kriminella handlingar som utgör mobbning. Där förbehåller jag mig rätten att inte förlåta. Samtidigt har ingen bett om förlåtelse. Ingen har lovat bot och bättring. Ingen har förklarat för mig hur situationen överhuvudtaget kunde uppstå. Jag förstår att det Jesus talade om handlar om att svälja sitt agg och fortsätta leva tillsammans. Men jag kan inte, vill inte och tycker nästan att jag befriar dem från ansvar ifall jag gör det.

    1. Känner likadant, många har genom åren propsat på vikten av att förlåta. Men ett sånt svek som denna mannen gjorde mot barnet jag var… nej det känns precis så. Som att jag befriar honom från det han gjorde. Men sen finns det andra gånger i livet där förlåtelsen har varit lätt, där man kom ut på andra sidan och blev starkare och med mer självinsikt även om man först bröts ner.

    2. Tänk vad olika en kan se det. Jag har alltid tänkt att jag är den som blir befriad när jag förlåter. Med det inte sagt att det är enkelt ♥️

    3. Hmm. Men även en del människor som vart med om de mest ohyggliga saker känner ibland en befrielse och maktkänsla i att förlåta. Så jag undrar om det har att göra bara med sakens natur, egentligen? Eller kanske också hur man är som person och typen av förlåt?

      Jag har också ett par grejer jag inte förlåtit (än iaf). Men funderar på om jag faktiskt kanske skulle ha valt att förlåta dem om de vore ännu värre, dvs hade ännu större inverkan på mitt liv idag? Då kanske jag hade behövt det på ett annat sätt?

      OK kanske märkligt resonemang. Jag tror iaf inte att det befriar en från skuld att någon annan väljer att förlåta. Jag tycker hellre inte man ska begära av någon annan att de förlåter saker, folk borde inte sägs så till er.

      1. Håller med X. Att förlåta innebär inte att man friger personen från skuld, eller accepterar att det var okej för den personen att göra vad den gjorde. Det är aldrig okej att skada en annan människa. Att oavsiktligt såra någon är en sak, men att avsiktligt skada någon är aldrig okej. Det finns anledningar, men inga ursäkter.

        Jag kan bara tala för mig själv. Jag har valt att förlåta. Det tog ungefär tio år att förlåta mina mobbare. Det var enklare att förlåta min våldtäktsman. Det tog mig ungefär sju år. Mitt våldsamma ex förlät jag häromdagen, vilket innebär att det tog mindre än sex år. Nu när jag faktiskt skriver ner det inser jag att det innebär att det går lättare och lättare för mig att förlåta numera. Jag har förlåtit, men jag godkänner aldrig vad dem gjort mig. Upplevelserna försökte jag först förtränga och glömma, men det var först när jag såg dem i ansiktet och analyserade dem, lät mig själv känna, gråta och prata om det som jag växte mig starkare än dem. Personerna som gjorde mig så ont hatade jag så hett så länge. Idag är jag glad. Idag sover jag bra om nätterna och jag anser mig vara en av världens lyckligaste människor. Jag lever, trots dem. Jag har en fantastisk relation, trots dem. Jag uppskattar var jag har, tack vare dem.

        Ingen av mina gamla plågoandar vet om att jag förlåtit dem. Det har dem inte med att göra. Jag har förlåtit för att det var enda sättet att gå vidare. Att kunna ha fantastiskt sex utan att känna mig smutsig, att kunna ge mig hän och älska och lita på en människa bottenlöst. Om jag inte förlät skulle hatet och negativiteten fortfarande ligga kvar som ett lager smuts i mitt hjärta. Mitt hjärta är rent idag och fullt av vackra människor.

        Jag kan förklara och förstå varför jag blivit behandlad som jag blev, och jag kan förlåta det. Men jag kommer aldrig att försvara det, eller anse att det var okej. Finns det någonting jag inte skulle förlåta? Jag vet inte, hittills har jag kunnat förlåta alla som gjort mig illa. Kanske finns det någonting som jag inte kan förlåta, men det tvivlar jag på. Att förlåta och att godkänna är helt olika saker.

        1. Vad hemskt att höra om alla fruktansvärda saker som drabbat dig! Vilket bara gör det mer fantastiskt att du nu skriver att du känner dig som en av världens lyckligaste, jag önskar dig all lycka och välgång!

    1. Jo, det vore fantastiskt. Känn dig absolut inte trampad på tårna eller så, men vi människor som läser samma sak tolkar på olika sätt. När det gäller Claras text är det förstås bara Clara själv som kan säga vad som är ”mest rätt”. Hursomhelst, när jag tolkar Det Clara skrivit så uppfattar jag Claras inre process innan kramen som det viktiga i texten. Utan den processen hade kramen varit betydelselös.

  6. Hej Clara!
    Ännu en gång beskriver du en livshändelse likt en jag själv upplevt 🌼Det är väldigt ansträngande och gå omkring och känna hat, så mycket lättare när man för sig själv kan förlåta och vandra vidare. Om den person du beskriver mot förmodan skulle söka upp dig och vilja ha kontakt, (dock utan och säga förlåt) hur skulle du välja och göra då? 🌼

    1. Jag är inte Clara ☺️ men kunde inte låta bli att svara på din fråga då jag tycker den tar upp något väldigt viktigt! Jag tror förlåtelse (för både sig själv och andra) har en väldig positiv befriande inverkan på ens liv, dvs man ältar och hatar inte utan kan gå vidare. (Med det sagt så är det bara en själv som kan bestämma sig för att förlåta någon!!)

      Men om man då hamnar i den situationen att man själv har förlåtit någon för vad denne gjort så innebär det ju inte att det som hände bara har försvunnit. För att ta en liknelse, man fortsätter ju inte gärna att låna ut pengar till någon som aldrig betalar tillbaka och precis detsamma blir det med relationen innan en försoning kan ske. Först krävs det att den andra personen ber om förlåtelse och att denne försöker visa att den har förändrats, om detta inte kommer självmant så tror jag att det är väldigt viktigt att faktiskt berätta det för den “felande” personen hur ledsen man blivit och att saker inte kan fortsätta på samma sätt (utan ett förlåt). Ibland har man olika upplevelser av en händelse som ställer till det (vilket kan leda till en ögonöppnare och vidare diskussion) och ibland så är den andre ovillig att ta till sig vad du säger och inget förlåt kommer, men då vet man det och kan stå upp för sig själv och avsluta relationen (eller iaf lägga den på is). Genom att ge sig själv det valet så visar man att det som hände inte var okej men man kan fortsatt vara “fri” genom sitt eget beslut att förlåta den andra (men undvika att bli fortsatt sårad).

      Hoppas att det inte faller på framställningen nu (var så kristallklart i huvudet)

      1. Tack för ditt svar! Jag känner som du, den sista meningen är viktig 🌼 Idag känner jag mig fri och det är skönt! Tror aldrig personen ifråga kommer förändras i grunden och då är det svårt när hen söker kontakt. Det bästa är nog och fortsätta lägga relationen på is, slippa bli mer sårad och få fortsätta känna sig fri 🌼

  7. Så fint beskrivet!
    Jag har själv funderat mycket på förlåtelse den senaste tiden. Framför allt undrar jag om jag måste förlåta för att kunna gå vidare? Låser jag fast mig själv annars eller går det att gå vidare genom att acceptera utan att förlåta?
    Om det är så att förlåtelse är nödvändigt, hur blir jag mogen för det? Är det bara att bestämma sig eller måste det kännas rätt?
    Det är i alla fall fint att det går att förlåta utan att någon har bett om det!

  8. Så fint skrivet. Jag har precis samma problem, men jag hatar fortfarande en person som gjorde något väldigt väldig illa mot mig. Jag hoppas att jag kan förlåta den personen en gång för det hen gjorde. Det är så jobbigt att hata, man tappar bort så mycket energi på det.

    Och förresten – om det finns någon här som är gravid för första gången och är i en samborelation – snälla läs vidare. Det är nämligen så att jag skriver mitt examensarbete som kommer att handla om sexualitet och intimitet bland par som väntar sitt första barn och fortfarande samlar in svar. Så om du är gravid och väntar sitt första barn – snälla fyll i. Dina svar kommer att utöka kunskapen om ämnet och göra mig väldigt glad. Allt är helt anonymt. Här är länken: https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSc8MibFTu-Fwb_GXY0rhsTefU90y3zrYIJmsTCfBqlYJrG3KQ/viewform

  9. Underbart skrivet!
    Detta är hemligheten med att förlåta, man sätter sig fri själv, oavsett om den andra vet om förlåtelse eller inte
    Har också valt att förlåta en person som gjort mig väldigt illa på flera sätt
    Har fått träna på förlåta henne men idag kan vi umgås utan att jag känner agg och det är jätteskönt!

  10. tårögd.
    Och du sätter spiken på att förlåtelse och försoning ,eller förtroende för den delen, inte är samma sak.
    Tack för din text!<3

  11. Fint och tänkvärt inlägg verkligen! ♥ Har också funderat en hel del på förlåtelse på sista tiden.

    Personligen tycker jag ibland att det kan vara svårt att bara bestämma sig för att ”nu ska jag förlåta hen”, även om jag vill. Därför blev jag otroligt tacksam och lättad när jag hittade en artikel skriven av en psykolog på ämnet. ♥

    Hon förklarade på ett så fint sätt vad förlåtelse verkligen innebär. Att det inte är något man gör för den andra personen, utan för sin egen skull. I artikeln framgick även hur man kan gå tillväga för att lättare kunna acceptera och förlåta.

    Jag har skrivit mer om detta på min blogg, i ett inlägg som heter ”Att förlåta – hur gör man?” Kika gärna om du/ni vill.

    Ha en fin kväll! ♥

  12. Så fint skriver Clara!
    Jag tänker på det där med att leva ett liv och inte vinna ett krig. Försöker acceptera att dom två som gjorde mig illa att jag blev sjuk inte har sagt förlåt, men ibland blir jag så himla rasande och undrar varför jag inte är värd ett förlåt? Men jag fortsätter jobba med mig själv för att förlåta ändå, för min egen skull. Wish me luck!

  13. Det svåraste som finns. Att förlåta. Att svälja stoltheten och gå vidare. Att inte fastna i hat och avsky, hårda känslor. Jag önskar att jag vore där mot den som gjort mig illa. Det är jag inte. Men kanske en dag? Jag vet att jag borde, men jag vill inte vara där än, vill inte förlåta, för stolt. för sårad. Men hoppas en dag vakna med samma känsla i bröstet som du. Det är att vara en stor människa, att svälja allt det onda inombords, släppa taget och gå vidare. Tack för fint inlägg. Har nog aldrig kommenterat här förut, men detta gick rakt in i mig.

    1. Jag tycker inte att det innebär att svälja stoltheten att förlåta. Tvärtom, som så många andra varit inne på är det inte för den andres skull utan för sin egen som en bör förlåta. Mitt barn blev utsatt för en våldtäkt och jag hatade länge, grät och var arg. Och rädd. Jag önskade förövaren död. Men jag insåg att hatet bara förvärrade mitt liv, det bekom inte förövaren. Och det gjorde ingenting bättre för mitt barn. Jag bad mycket för att jag skulle lyckas förlåta. Så en dag dag vaknade jag, precis som Clara skrev, och insåg att jag var redo. En sån befrielse!

  14. Vad fint skrivet. Känner igen det där om att förlåta för sin egen skull. Insåg häromdagen att jag förlåtit mitt ex. Det är en underbar känsla, att förlåta. Jag är så glad över att jag äntligen förstått hur man gör. Det är verkligen inte lätt.

  15. Ann Heberlein vid centrum för teologi och religionsvetenskap på Lunds universitet, har doktorerat på en avhandling om just förlåtelse.
    Om man förlåter för lättvindigt tar man inte sitt eget värde på allvar. Om man slutar vara bitter för att man inte orkar längre, så har man inte förlåtit.

    – Förlåtelse handlar om att söka ett svar på frågorna: Vill jag, kan jag och bör jag förlåta?

    Många som misshandlas av sin partner eller blir våldtagna skäms och undrar om de inte var lite skyldiga trots allt. Förlåter man i det läget befäster man känslan av underlägsenhet och brist på värde. Det finns också en risk att man förlåter för att man inte har något annat val.

    – Förlåtelse hör bara hemma i relationer där båda har samma makt att lämna den andre. Vart ska till exempel ett barn som misshandlas av sina föräldrar ta vägen? undrar Ann Heberlein
    Hon menar att valet att förlåta också har att göra med om förövaren ger offret anledning att tro att han eller hon inte skulle göra om samma sak. Om gärningsmannen visar total brist på insikt om att han har gjort en person illa så tar han inte på sig ansvaret för det som hänt, och då kan man inte förlåta.

    Hon har skrivit en bok om det här med förlåtelse.
    “Kränkningar och förlåtelse”
    Mycket intressant att läsa där!
    Själv har jag fått höra att jag måste förlåta och har mått dåligt av det
    Nu efter att ha läst hennes bok mår jag mycket bättre!
    Jag accepterar det som hänt och går vidare
    Men jag behöver inte och ska inte förlåta!

  16. <3 Besök gärna min lilla blogg där jag skriver om tillfrisknandet från bland annat ätstörningar, depressioner och självskadebeteenden – allt för att bryta tabun och stigmat kring det hela. Ta hand om er, kramar

  17. Hej Clara, TACK för att du skrev detta. Jag har brottats med liknande tankar (gällande en person jag inte kommer ifrån i nuläget) i över ett år nu och grubblat över hur jag ska kunna få en ursäkt. Men nyligen insåg jag att jag kommer inte kunna godta den, bl a eftersom jag bara fortsätter bli skadad. Så nu jobbar jag på ett sätt att få det att sluta, och tar hjälp utifrån. Att förlåta medan det pågår är mig övermäktigt. Och kanske är agget då ett sätt att värna sig själv? Jag kommer nog inte heller att förlåta snart efteråt. Men att försonas med att det varit såhär, det kan jag göra om jag vet att jag inte kommer bli fortsatt kränkt. Och då kan jag få sinnesro! Och kanske utdela en kram, om minst fyra år…!

  18. Jag tänker, utifrån mitt eget perspektiv, att förlåta någon är att själv orka gå vidare. Att på något sätt komma ur de negativa känslorna kring en relation/person. Det måhända att en aldrig ens kommer i närheten av att orka krama den andra personen, men för mig är också förlåtelse att släppa det som varit, gå vidare med mitt liv, utan att ta med sig de negativa känslorna. Om man åtminstone kan förhålla sig relativt neutral känslomässigt tror jag man kommit en bit. Det går inte alltid att påverka andra människors val, men man kan försöka att själv få sin sinnesro, oavsett vad den andra tycker om en. Så tänker jag. Det beror givetvis på situationen, jag tänker på infekterade relationer främst, då det är det enda jag själv har att utgå ifrån.

  19. Förlåtelse har stark koppling till acceptans tycker jag på nåt vis. Det tog mig många år innan jag förstod att: att acceptera och att godkänna/tycka om inte alls är samma sak. Inte alls. Jag trodde i många långa år att om jag accepterade så var det ett slags gillande. Men jag har övat mig och nu är acceptans just “bara” acceptans. Det är skönt att känna och veta skillnaden. Viktig insikt. Önskar fler den. Acceptansen ger likt förlåtelsen en frihet till dig själv. Som DU själv skapat 🙂

    För övrigt tycker jag att fler borde öva på att kunna säga förlåt, och mena det. Även i vardagen i de kanske mindre sakerna..som ibland ger ett gnag i hjärtat hos någon. Ett gnag som snabbt skulle kunna växa sig större, utan ett förlåt. Ett gnag som skulle kunna försvinna om förlåtet kommer.

  20. Så viktig och vacker text, tack!

    Jag har upplevt något liknande på så sätt att jag vaknade en morgon och kände att jag helt plötsligt, och oväntat, inte längre var bitter eller ledsen över sådant som ett antal människor gjort mot mig.

  21. Förlåtelse. Stark kraft. Och svårt. När jag precis blivit kristen var det förlåtelsen som var den starkaste och mest utmanande grejen med det kristna livet. Förlåtelse kan förvandla hela nationer, det tror jag faktiskt.

  22. Jag hade en besvärlig relation med min mamma. Jag var hennes enda barn och det blev jobbigt för henne när jag blev vuxen och fick en egen familj, hon var såklart glad för min skull men också lite avundsjuk och missunnsam. Det kändes som att hon ville gå före min egen familj och det ville inte jag. Hon krävde mycket som jag inte ville ställa upp på.
    Detta ledde till konflikter och vi bråkade mycket. På slutet innan hon dog var hon sjuk och behövde min hjälp till det mesta. Jag fick aldrig nån cred av henne för det men jag förlät henne för att vi hade varit osams. Det var så skönt att kunna släppa och se tillbaka på vårt liv och minnas de stunder som var bra. Jag hoppas och tror att hon gjorde detsamma fastän hon aldrig sa nåt. Det känns bra i hjärtat nu när hon är borta för alltid.

  23. Vackert Clara <3 Förlåtelse sätter människan fri, det skriver jag under på. Gjorde under ett tjugotal år många försök att förlåta den släkting som utsatte mig för ett sexuellt övergrepp när jag var ett litet barn. Jag visste tack vare min tro att förlåtelse är ett viljebeslut, inte nödvändigtvis ett känslomässigt, men när ilskan och smärtan gång på gång återkom kändes det svårt att släppa taget fastän given förlåtelse. Men förra sommaren följde jag ingivelsen att ta och skriva till förövaren, berätta vad jag upplevt och ställa frågan om hur han såg på händelsen idag. Han ville inte kännas vid den, sa sig inte minnas, men jag kände en enorm frihet i att jag kunde säga att oavsett vilket, så förlät jag honom. Inte för att förminska det som hänt, utan för att ge vidare den förlåtelse jag själv fått, och dagligen får, för mina misstag, mina fel och brister… När detta var skrivet, skedde det jag längtat efter i alla år. Jag blev helad. Jag känner inte längre smärta och ilska över det som hänt, händelsen kan inte längre få mig ur balans eller dränera min energi. Äntligen fri! <3

  24. Vilken otroligt fin berättelse! Precis så här måste vi människor se på varandra. Att bli sårad och orättvist behandlad är förfärligt, men vi måste se livet i ett större perspektiv. Ingen mer än jag själv äger mina känslor.
    Att kunna förlåta är en stor del av livets gåta. Tänk på Nelson Mandela…..

  25. Förlåtelsen är underskattad och har låg status. För många år sedan utsattes jag för en våldtäkt. Av en person som jag aldrig hade kunnat tro skulle göra en sådan sak. Jag kan inte med ord beskriva de katastrofala effekterna det fick på mitt liv. I omgångar har jag gått i terapi och träffat kuratorer och andra professionella. Av flera har jag fått rådet att jag skulle må bättre om jag var arg på förövaren, om jag kunde känna ilska. Vem faan mår bra av att vara arg? Jag vet inte hur ni mår när ni är arga men för mig är det en förtärande känsla. Idag undrar jag hur dessa människor tänker och på att de träffar andra i min situation. Faktum är att jag inte kunde gå vidare med mitt liv på riktigt förrän jag förlåtit honom. Det är nog det absolut svåraste jag gjort och jag har full förståelse för att inte alla kan. Men jag kunde och det har gett mig en frid. Även om jag fortfarande lever med rädslan att det finns någon annan som kan göra detta mot mig så blev jag mycket, mycket lättare som människa.