Nu kan du höra när jag läser ur nya boken!
Vill såklart att du som är poddlyssnare ska få ett smakprov först eftersom jag och Erica har fått så mycket kraft, lust och inspiration av er lyssnare i bokskrivandet. Tryck på play så får du också höra de dråpliga, sorgliga och skrattframkallande fasoner Erica hade för sig när hon bortförklarade sina stressymtom för sig själv.
Just nu samlar vi erfarenheter av utmattning under #hjälpjagärutmattad. Så när du berättar om din utmattning på till exempel instagram lägg till #hjälpjagärutmattad så kan vi hjälpa varandra!
Boken Hjälp jag är utmattad (Norstedts) kommer ut i handeln torsdag 19 april och här i podden hör du om ett erbjudande till dig som vill ha boken till ett bra pris.
Musik: Himlen över Hedlunda med Olov Antonsson.
Foto:Alexandra Ellis
43 svar
Jag brukar inte köpa såna här böcker men denna SKA jag ha! Jag blev utmattad 2012 och var sjukskriven ett år innan jag började arbetsträna. Jag lärde mig inte mkt för jag stressar konstant och balanserar på gränsen hela tiden 🙁 Du kanske har bra tips i boken. Kramar
https://lotte4.blogspot.se
Tipsar även om Eva Svärd och hennes bok Med mitt mod – genom utmattningssyndrom. Hon har också en viktig berättelse.
Efter att ha läst ett par stycken sådana böcker skulle jag vilja tipsa om Väggen (prosa) som inte har några tips utan beskriver lättläst hur det känns. Även Hantera din stress med kbt av Grossi känns lovande för människor innan de kommer dit och när man mår lite bättre. Kapitlena/ stegen känns relevanta och tidigare försökt hitta böcker som är expert på olika områden men denna verkar ha allt med.
Att i fasen av att vara skör och sjuk, möta den social stigman eller kanske okunskapen runt omkring sjukdomen utmattning, dvs att det är som att människor inte vet hur de ska betee sig och vad som passar att ska säga, dvs att stundom sakna den där vänliga gesten och omtanken i situationen att vara sjuk. Att vara utmattad och kanske både själv ha svårt att se sig som sjuk och inte bli bemött som sjuk och förväntas delta med andra och visa omtanke för andras mera vedertagna sjukdomar som förkylningar, brutna ben till mera allvarliga som cancer. Utmattning är en allvarlig sjukdom, men i mötet med kanske både min vilja till flykt från situationen, men även i mötet med andras föreställningar om sjukdomen göra att det ibland kan kännas som att jag skolkare från arbetslivet.
Sedan kan jag ibland känna som att jag även skolkar från min son, han är på förskola och jag är hemma sjukskriven.
Asch att vara utmattad och hitta läkningsvägen, är som att gå i en riktig jäkla snårig vegitation, där man ibland få snabbhoppa på tuvor som är så där halvflytande och sedan stå på en fastare tuva och vänta och väga vilken tuva som är nästa som kan ge lite vila, när det väl är dags för vilostund, och solens strålar som gör att kroppen och knoppen får lite återhätmning, då kommer en stor jävla brems och låter som en jumbojet och mitt i slumringen så bränner det till och så har den tagit en tugga från örat. #hjälpjagärutmattad
Lisa,
det du skriver om tuvorna stämmer verkligen (och bromsen/bremsjäveln också) 😉
Tack för att du delar med dig!
Ja va bra att ni tar upp det, så många som berörs 🙂
Bloggade om det för ett tag sen och är lat så jag länkar till inlägget. Kan sammanfattas så här: utbrändhet känns oklart och förvirrande http://rikardlinde.se/hur-ar-det-att-bli-utbrand/
Har själv varit där två gånger. Första gången för 9 år sedan. Sedan för 2 år sedan. Senaste gången var jag sjukskriven under två år innan jag började jobba och arbetsträna.
det är tufft att vara sjuk när det inte syns utanpå. Men nästan ännu jobbare när man börjar jobba och andra inte har förståelse att man inte orkar allt, även om man börjat jobba.
Jag har inte läst boken, vill jag ju säga. Men min reaktion varje gång en sån här typ av bok ska ges ut är: Lär boken ut vad folk ska göra för att INTE bli utmattade? För det vore ju mycket bättre om folk tog tag i sina liv innan de gick in i väggen, istället för efteråt. Och det känns lite farligt om kända personer gör det legitimt att köra sitt liv rakt in i väggar, istället för att sprida budskapet att man själv är ansvarig för att hitta en balans i sitt liv, att man måste ta hand om avslappning, återhämtning, kost, motion osv och ingen annan gör det åt en.
Du får gärna läsa boken. Den handlar om hur man kan undvika en utmattning om man är på väg in i en sådan – eller hur man kan bli frisk från den om man drabbats. Men den pratar också om att inte lägga allt ansvar på individen eftersom vi faktiskt har ett samhälle som gör dess invånare sjukt
Tack för den kommentaren Clara! Jag har varit sjuk i utmattning och upplever att så mycket las på mig. Jag som gjorde saker på kvällarna efter jobbet, var det inte mitt fel? Var jag en ”duktig flicka” och det var mitt fel?
Nä. Jag hade en total jävla ohållbar jobbsits med en chef som skämtar om att driva med piska, fick jobba för fler (Mina kollegor slutade) och sa till, gick till facket, hade möten. Föga hjälpte det.
Tack för icke skuldbeläggande ❤
TACK !! bra lyssning, jag kämpar för att återkomma på ett bra sätt till mitt jobb men har dåligt stöd av chef och ledning. KRAM
Så viktigt ämne. Det som sitter i huvudet är inte alltid så lätt att förklara, speciellt inte för någon som aldrig känt eller mått på liknande sätt.
Sprang rakt emot väggen förra året efter 10år i högt tempo med jobb, små barn och en känsla av att aldrig vara tillräckligt ”bra”. Typiskt kvinnligt sa min läkare och typiskt min generation, 80-talisterna som vill vara bäst på allt och gärna göra karriär/plugga/skaffa barn/träna och hålla ett högt tempo. Satt tillslut hos min husläkare och grät över att jag var så fruktansvärt trött. Kroppen hade börjat ge upp. Satt på parkeringen när jag handlat men hade ingen aning om hur jag skulle komma hem, vart jag bodde och hur fan startar man bilen… gjorde nåt test och hade 42/50 och vid 18 ska man börja fundera över sin livsstil. Tungt att höra men viktigt, kroppen var körd i botten och utmattningen var ett faktum.
Är långtifrån tillbaka där jag vill vara men det är okej. Fått bra hjälp av en terapeut och människor runt om som stöttat. Jag orkar mer för varje dag och de dagar jag knappt kan ta mig upp ur sängen får vara så. Det svåraste har varit alla orden man tappar, skollappar och fruktburkar som glöms bort och att behöva förklara för folk att man ”mår lite dåligt just nu”. Mia Skärninger beskrev det så bra en gång om sin utmattning. Bryter man armen är det lättare att liksom förklara att man har ont eller mår dåligt, att må dåligt i huvudet syns inte alltid utanpå.
Vi måste lära oss släppa den jäkla prestationsångesten och inse att vi duger så jäkla bra som vi är, även om huset är ostädat, det blev pizza(idag igen) och nej kroppen blev inte sjukt vältränad iår heller🙈
Åh, ja! Skollappar och fruktburkar. Det lilla i fruktväg jag lyckats skicka med i ryggsäckar totalt under åren ryms nog i en djuptallrik. Har två barn. I boken berättar de lite hur det är att vara anhörig till utmattad mamma. Inget om utebliven frukt nämndes och inte heller ett jota om allt skolpraktiskt som jag haft dåligt samvete för.
Tror det är svårast att vara utmattad i sin föräldraroll. Finns inga gränser för vad vi förväntar av oss själva där!
Mina barn lärde sig steka fiskpinnar och lägga i korvbröd (denna mathöjdare har fått eget poddavsnitt). Inget jag är stolt över, men skäms inte heller. Blev så befriad när jag gick i gruppterapi för stressade/utmattade och fick lära mig att som utmattad får man satsa på det som funkar. Det som inte funkar har man inte råd med (eller får betala snordyrt för). Energimässigt alltså.
Ja superkroppen ligger mjukt vilande här med…
En annan viktig vinkel; del flesta av oss är inte utmattade utan utgör den där omvärlden som kanske inte riktigt förstår och som är rädda att göra fel eller som gör fel. Har varit med om kollegor som är helt öppna med att de är på väg in i väggen och där gränser har diskuterats gemensamt och situationen till och med har kunnat vändas för personen så att hen aldrig behöver bli långtidssjukskriven. Men har även varit med om att alla vet varför en person har varit borta men att ingen pratar öppet om det eftersom man upplever att det är så personen vill ha det, oftast en person med stark integritet. Och då blir det jättesvårt att veta hur man ska förhålla sig, kan man be den personen om hjälp, hur vet man om hen kan sätta gränser eller om en försiktig fråga från mig blir till en stor oro för personen som inte vill berätta om sina begränsningar? Jag hade gärna sett tips på vad man kan göra som vän eller kollega till utmattade personer, men i grund och botten tycker jag att det är en chefs- och organisationsfråga att men pratar om detta, självklart med respekt för den utmattades integritet.
Viktigt poäng Anna!
Min utmattning har tydliga kopplingar till arbetslivet och det är förfärligt att inse hur jag själv varit en del av en dålig arbetsmiljö för kollegor som blev sjuka före mig. Både som fd arbetskamrat och arbetsledare (hade inte ansvar för personalfrågor men ändå!)
Visste att kollegor varit sjukskrivna men inte för vad och ställde inga frågor själv. Blev bara irriterad när den som varit sjuk inte tyckte att mina idéer för vår verksamhet var tillräckligt bra. Trodde de klagade på mitt skapande/hantverk men de försökte säga ”jag orkar inte det hör Erica” fast med andra ord.
Låter bra, som du berättar, att vara öppen. Men fattar också att alla inte vill/orkar det.
Önskar också att jag hade varit mer nyfiken själv och att vi pratat mer öppet på arbetsplatserna.
Har varit det flera gånger. I dag jobbar jag bara tre och en halv timme per kväll.Det räcker för min del.
#Hjälp jag är utmattad! Igen. För tredje gången. Första gången 2010 när jag var hemma med mina 2 små barn och inte sovit mer än snuttar på över 1,5 år – med total krasch fysiskt så att jag inte kunde gå utan fick ringa ambulans för jag trodde ju att nu dör jag. Andra gången 2013 – då arbetsrelaterat med rätt tung depression som följd, då började jag med antidepressiva. Sen klarade jag mig fint tills nu på våren 2018 när jag har en mindre utmattning/krasch på gång med ”bara” bortdomnad vänster sida av huvudet när jag jobbar (egentligen alls, men speciellt när jag lägger i för hög växel). Så nu försöker jag jobba 50% 1,5 månad och ser hur det går. Jobbar annars 67,1% så har redan saktat in rejält, men det blev ändå för mycket. Då jag är så duktig. Får så mycket gjort. Är så snäll. Vill alla så väl. Är sjukskötare. Väntar ivrigt på er bok. <3
Åh, hoppas du kan öka återhämtning nu akut så du slipper krasha mer. Svårt det där med å ha lagom mycket empati å engagemang när det just gäller människor. Har också ett vårdyrke och jag upplevde också en total fysisk krash, hösten 2017. Kunde inte heller gå utan började ramla ihop. Sambon ringde ambulans. Var livrädd och det blev ett trauma för mig. Jag har hämtat mig en del nu å ska börja jobba pyttelite nu. Var lite ”skönt” å läsa att du upplevt samma typ av krash även om jag beklagar det. Kram!
Bra ni skriver bok å belyser detta ämne. Tack!!
Tack Linnea! <3 Det är jättesvårt att hitta en balans jo. Beklagar verkligen din krasch 2017. Det är jättejättejätteskrämmande när kroppen bara inte funkar mer. Hoppas du ska känna dig starkare för varje dag nu! Det tar ju sin tid, men det blir bättre. Sen ska man minnas att vara snäll med sig själv, för utmattningen dyker gärna upp igen, fast det ofta byter form. Så svårt fysiskt utmattad som 2010 har jag ju inte varit, den har tagit andra former som depression och nu de här domningarna i huvudet. Så minns att sköta om dig själv. <3 Och därför är det ju så viktigt att dela, berätta och vara öppen. Så kanske det kan skänka tröst åt någon annan. <3 Kämpa på och ta hand om dig. Kram!
Tack för att ni berättar om hur det är och känns att vara utmattad. Det hjälper mig att styra upp mina egna känslor och hur jag själv mår. Det stöttar mig i mina beslut jag tagit i att vara hemma från jobbet när jag kännt mig allmänt hängig och nere utan att ha ont någonstans eller ha feber, och att ta beslutet att säga upp mig från mitt ena jobb för att ge mig en självbedömd medicinering när jag inte fick medicinen att vara hemma och vila från vården.
En viktig aspekt, som inte samhället kunde hjälpa mig med, är att jag som utmattad är en och samma människa oavsett om syndromen visar sig på jobbet eller hemma med barnen efter en jobbdag. Det går ju inte att vara sjukskriven från hemmet, men för att klara av hemmet måste jag få tid till att återhämta mig inför att ta hand om barnen, maten och hushållet. Det går inte att vila mig frisk om jag måste ha barnen hemma samtidigt.
Nu går jag hos en arbetsterapeut som hjälper mig att styra upp och prioritera i mitt liv och det är himla skönt att få den hjälpen. Och att säga upp mig var det bästa jag kunde göra!
Hälsningar Kerstin
Kerstin, ja, det inte alla förstår är att utmattning kan komma även utan att det beror på jobbet. Man kanske inte ens har ett jobb. Det finns mycket som kan stressa/pressa i livet: arbetsliv, arbetslöshet/jobbsökande,
skola, fritid, hem och familj, sorger som t.ex skilsmässa, dödsfall och sjukdomar.
Även som arbetssökande kan man bli sjukskriven, bra att veta. Men hur gör man med resten? Har ofta märkt att det är en stor bidragande faktor hur man har det förutom på jobbet, om man blir utmattad. Och väldigt svårt att göra något åt. Och hur blir man sjukskriven från sånt?
Jag gick med en förlossningsdepression från att första barnet föddes 2012 tills andra barnet var några månader 2,5 år senare innan jag mha bvc-sköterskan insåg hur jag verkligen mådde. Fick kontakt med en mödravårdspsykolog som efter några möten, där vi alltid fick börja om från början eftersom hon aldrig mindes vad vi pratat om, konstaterade att jag ändå mådde ganska bra. Jaha, tänkte jag. Är det att må bra att gråta efter varje konflikt med min 3-åring för att jag kände mig så värdelös och aldrig kunna glädjas åt något av allt det som andra föräldrar verkar kunna glädjas åt.
Jag fick sedan kbt-behandling under en period och mådde bättre tills mina 12 tilldelade möten var slut.
Efter ett år var jag tillbaka i värdelöshetskänslan. Jag hade helt förlorat mitt närminne och kunde gå ifrån en kollega utan att minnas vad vi pratat om eller ens om vi avslutat samtalet eller om jag bara gått mitt i en mening. Jag var så trött att jag somnade sittade på golvet medan jag förväntades leka med mina barn. Jag försökte köra på som vanligt socialt, men ställde in allt jag bokat in när det började närma sig. Jag kunde inte ta några beslut och svarade ”Jag vet inte, det kvittar” på allt min man frågade. Då fick jag börja medicinera. Det var ingen mirakelkur, men skillnaden efter några månader var ändå markant.
Så fruktansvärt jobbigt och ledsamt. Och att du inte blev tagen på allvar ”mådde ganska bra”! Så nonchalant av henne. Jätteviktigt att bli tagen på allvar oavsett vilken typ av depression man lider av. Det är ju första steget till att få hjälp. Hoppas att du idag har fått bra hjälp – inte bara mediciner utan också bearbeta vad som egentligen hände och hur du mår. Kram.
Tack för omtanken! Jag mår mycket bättre idag. Slutade med medicin vid årsskiftet och är nu ganska säker på att det var rätt beslut. Trodde ett tag att jag började dala igen, men det var nog mest vinterhelvetet som tog ut sin rätt. Försöker använa mig av de verktyg jag fick i kbt:n och det funkar bättre nu när hjärnan fått lite hjälp på traven.
Skönt att du mår bättre!
Jag vill läsa boken elektroniskt, men hittar ingen e-bok ngnstans?
Finns på Storytel. 👍🙏♥️
Hur gör man för att kunna lyssna på boken? Var kommer den vara tillgänglig? 🙂
Har köpt boken nu🙂 Tyckte ni pratade så bra om utmattning och känner igen mig väldigt väl. Tycker om att ni tar upp saken att personen inte alltid ska sänka kraven utan att arbetsplatsen/samhället måste förändras.
Jag fick höra att det var mitt eget fel trots att 12 stycken före mig blivit utbräbda på samma jobb, försäkringskassan visste vem chefen var bara jag sa vart jag jobbade så sa personen på FK ”jahaaa jobbar du där”.
Inom vården där jag jobbade så kunde sjukhuset ha stabsläge, vilket är en grej som ska användas tex vid krig. Men det var stabsläge var och varannan vecka vilket innebar att vi personal inte fick gå hem. Vissa jobbade dagen och sedan natten. Jobbade man 7-16 kunde chefen komma kl 15 och säga att man måste ta kvällspasset för det saknades personal, så man jobbade 7-22 med 30 min lunch. Folk sov inte på nätterna och grät i fikarummet. Jag pratade med chefen flera gånger om att jag mådde dåligt men fick inte gå ner i arbetstid. Facket kunde inte göra något. Jag borde sagt upp mig men man tänker inte helt klart när hjärnan och kroppen börjat bli utmattad. Sen när jag kraschat fick jag sitta på ett möte där chefen och en beteendevetare (inhyrd personalvård) satt och sa att det var fel på mig. Mitt självförtroende är fortfarande totalt i botten men jag har börjat återhämta mig någorlunda från utmattningen 4 år senare. Tycker det är fel att inget görs från politikernas håll. Min avdelning på sjukhuset fick dom stänga en period för 9 av 12 sjuksköterskor var sjukskrivna. Det togs in stafettsköterskor sen fortsatte allt som innan.
Jag gråter nästan när jag läser det du skrivit. Så fruktansvärt!! Det är ett sånt sjukt jävla samhälle vi lever i! Vi medborgare borde strejka allesammans!! Det är vansinne.
Ser fram emot att se er live ikväll!
Hej!
Jag vill gärna titta på hashtagen, men jag kan inte hitta den.
Bea
Tack för livepodden! Jag är så glad över att jag kunde närvara och att en vän i riskzonen följde med. Vi var otroligt imponerade och både grinade lite och skrattade mycket. Personligen blev jag otroligt starstruck och kunde inte formulera mig som jag önskade när jag talade med er.
Den här boken kommer att hjälpa så många. Jag sa upp mig från mitt jobb för att mina förmågor hade begränsats av personliga saker och jag klarade inte av att vara ”dålig”. Sade alltså upp mig utan annat arbete i sikte TROTS att min läkare ville sjukskriva mig. Hellre leva av sparpengar än att vara sjukskriven pga utmattning eller?! Så dumt.
Jag tror att er bok kommer vara till hjälp för så många. Tack för att ni orkade skriva den!
Låter som en bok jag borde läsa.
Tack till alla som delar med sig av era egna berättelse! Känns viktigt att vi som blivit stressjuka/utmattade ser oss själva och vår utmattning i ett större sammanhanget och inte går ensamma hemma, grubblar och känner sig värdelösa och utan hopp.
De senaste dagarna har vi jobbat hårt med att sjösätta boken och har inte hunnit svara på så många kommentarer som vi velat, men Clara och jag läser allt. Och i går kramades vi och sa att vi är så glada över att ni delar med er av era erfarenheter!
Jag har alltid varit bra med ord. Men plötsligt glömde jag vad allt hette, jag stakade mig på helt vanliga meningar med helt vanliga ord. Och när jag märkte att orden inte kom automatiskt blev jag stressad och hjärnan satte stopp. Jag glömde att låsa dörren när jag gick hemifrån. Stängde jag av kranen efter att jag diskat? Eller står den och spolar? Jag letar frenetiskt efter min telefon i en halvtimme innan jag inser att jag håller i den.
Plötsligt klarade jag inte av ljud, vilket gjorde min vardag svår eftersom jag pluggar musik. Jag fick välja platser att äta på utifrån hur ljudisolerat det var. När folk plockade ur diskmaskiner var det värsta; tallrikar som smäller mot varandra.
Plötsligt blev mitt huvud så tungt att jag inte längre kunde hålla det uppe. Det kunde ske när jag satt på tunnelbanan eller under en föreläsning. Det enda som botade mitt ”tung-huvud” i den stunden var att lägga sig ned och vila. Men vad ska jag göra när det sker på en plats där jag inte kan lägga mig? Ångesten över att få tung-huvud på en oläglig plats blev nästan större än själva problemet.
Mina vänner uttryckte att de var besvikna över att jag aldrig hörde av mig. Jag försökte förklara, utan att aggressivt försvara, att jag helt enkelt inte orkar. Jag försöker bara leva mina dagar. Förlåt att jag inte orkar.
Jag kände sådan kärlek till min man, som nästan alltid bara fick se mig i mitt värsta tillstånd, när jag var hemma. Ute bland människor, i skolan, kunde jag många dagar dra på mig en fejk-skrud av mitt gamla jag. Men när jag kom hem dog jag på sängen, sov i flera timmar, grät i soffan, kunde inte ta mig upp för att borsta tänderna. Min man stod kvar och bar mig till badrummet.
Hur kan min kropp reagera på det här sättet? Jag spydde utan förvarning. Mitt hjärta klappade ojämnt. Mina ben skakade när jag gick nerför trappor. Huvudvärk och magont blev en ständig följeslagare som jag tillslut såg som en naturlig del av att vara människa.
Det svåraste var att inse att jag inte är mina prestationer. Jag är bara Helena, utan prestationer. Och jag är värd att älskas bara för att jag är jag, inte för det jag gör. Det blev en otrolig läxa att lära sig, för nu kunde jag plötsligt inte göra allt det där som jag förut gjorde för att ”förtjäna” vila och kärlek. Jag fick upptäcka hur man tar emot hjälp. Underbara vänner som hjälpte oss att laga mat, handla, som lyssnade, som sa åt mig att vila när jag pushade mig själv för hårt. Tack Gud för alla underbara vänner, som stod kvar fastän jag var en röra.
#hjälpjagärutmattad
Hurra, mycket viktigt ämne som borde vara en priopunkt inför valet i höst.
Vi har byggt ett samhälle som ingen till slut orkar leva i, OM man går sin egen väg kostar även det på i energi och pengar. Jag tänker att alla som blir sjuka i utmattning och är högkänsliga är de som verkligen fattar att så som vi lever idag inte är hållbart. Samhället känns som om det är byggt för en typ av personlighet och mindset. De högkänsliga och mjuka värdena har inte lika hög status. När man levde i mindre grupper långt tillbaka i tiden behövdes säkert de ”känsliga” för att upptäcka fara tex eller känna av sinnesstämning hos andra.
Själv är jag påväg tillbaka från utmattning OCH arbetslös. Det är mer stressande och oroande än de jobb jag har haft. Samt kräver väldigt mycket energi för att hålla ordning på all administration till arbetsförmedling, försäkringskassa, arbetsintervjuer mm. För att inte tala om ett självförtroende i botten när det kommer till vad man klarar i jobbsituationer.
Go in peace people och allt gott till er/San
Ja, det är en fruktansvärd oro och stress förknippad med att vara ofrivilligt arbetslös och arbetssökande. Och all byråkrati därikring, som du beskriver San, ja usch! Vet inte vad som är värst, om allt är nytt för en eller om det är alltför välbekant så att kroppen slår bakut att tvingas vara i den situationen igen. Lycka till!
Jag har delat med mig – och jag tänker att vi tillsammans under #hjälpjagärutmattad kan jag skammen och ensamheten en match!
Är inte utmattad men har köpt och läst en hel del i boken. Tycker det var en hel del bra tips att ta till i livet även i mitt som inte är utmattad. Som ni skrev riv ur bra sidor i boken och spar. Flera ställen har jag velat riva ur för de verkade så bra. Impulsen att riva ut finns där men jag gör inte det. Men den impulsen är ett tecken på att det här var något användbart. Tycker boken är jätte fin. Både text och bild. Tack för den boken. Lycka till med lanseringen av den.
Fantastik bok som jag läst under helgen. ♥️Många aha-upplevelser och igenkännanden samt även en hel del bra tips och råd. TACK!
Vänligen
Lena
Det är sex år sedan jag smackade in i den berömda väggen. Till stora delar har jag återhämtat mig nu men helt återställd, det blir jag nog aldrig.
Skrev några inlägg om det jag varit med om året efter. Kan säga att chefen var helt oförstående men mina föräldrar var helt underbara. Utan dem hade jag nog inte klarat mig.
http://vonkis.blogspot.se/2013/02/innan-sjukskrivningen.html
Jag har varit så stolt över att jag kan härbärgera allt. Men har nu insett att jag verkligen inte kunnat det. Är heelt slut. Orkar inte förklara för chef och kollegor så jag flyttar istället. Ska gå ner i arbetstid och försöka hitta en väg igen. Inser att det inte är mitt fel men orkar inte ta kampen, jobbar inom landstingsvården som inte kan ta hand om sin personal vilket är tragiskt men för stor och komplex politisk fråga att engagera sig i, jag har inte den orken. Kommer jobba som hyrläkare istället för att iallafall kunna påverka ngt själv. Är lite bitter tyvärr, hoppas att det vänder.