Rädd att bli frisk

#hjälpjagärutmattad

“Det är tufft att vara sjuk när det inte syns utanpå. Men nästan ännu jobbigare när man börjar jobba och andra inte har förståelse att man inte orkar allt, även om man börjat jobba”

Så beskriver Therese Ålestig sin resa genom utmattning under hashtaggen #hjälpjagärutmattad. Jag har tänkt på det här ganska mycket sista tiden, nu när jag är på väg att bli frisk(are). För det finns ett motstånd i mig – för jag är så rädd att om jag visar att jag blir friskare så kommer alla förväntningar att bli som de varit innan . Betraktar jag mig själv som återställd kommer jag bli behandlad som den Clara som människor i min omgivning känner till. Men det var ju den Clara som levde ett liv som gjorde mig sjuk.

Det här tror jag är ett dilemma för många som är sjuka – vare sig det rör sig om utmattning eller någon mer fysisk sjukdom. Det är hemskt att vara sjuk men det är läskigt att bli frisk. För att gå tillbaka till sitt gamla liv kanske varken är rimligt eller vettigt.

Men hur förklarar man det för sin omgivning?

Har du en berättelse om utmattning? Dela den gärna på till exempel instagram och lägg till #hjälpjagärutmattad i ditt inlägg. Jag tror att vi som blivit sjuka kan hjälpa varandra genom att dela erfarenheter. Här kan du hitta fler berättelser:

Tack för alla modiga berättelser!

Skakig väg mot en friskare vardag

En sjukdom för prestationsprinsessor?

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

26 kommentarer på “Rädd att bli frisk”

  1. Precis så känner jag också. Rädsla. Du satte ord på det ⚘ har dock ingen lösning varken för dig eller mig 😐

  2. Jag känner igen mig i dina ord. Jag tänker på min arbetsplats där hela strukturen i förväntningar och krav är helt tokig, och där många av mina kollegor jobbar i princip lika mycket som jag själv gjorde när jag blev sjuk, och där min chef jobbar mest av alla… ibland funderar jag över vad det är jag rehabiliteras för? Vad finns det för en bärande struktur att komma tillbaka till? Det blir som att det ställs helt orimliga krav på att rakryggad stå på sig och inte jobba för mycket. Jag tänker att det är en sak att kämpa mot en person. Det är en annan sak att kämpa mot en hel struktur. Er startade hashtagg är så viktig! 💛

  3. Detta är jätteviktigt att ta upp, kanske står det alldeles för lite om just detta i böcker osv.

    Har ju varit sjuk men är på väg att bli friskare. Plötsligt är det som om folk bara älskar att jag är “tillbaka”, och de blir sura över saker som de inte blev när jag var (socialt accepterat) sjuk. Just de plötsliga skyhöga förväntningarna och kraven gör ju att man backar och jag hamnar lätt i en låsning. Jag vill inte, blir som ett litet barn som liksom säger NEJ. Blir också arg, besviken och ledsen på de människor som menar att jag borde orka ditten och datten när jag inte gör det. Ensamheten är nästan större? för bland sjukskrivna var jag en av dem/oss. Och bland de friska är jag inte riktigt, kommer aldrig vara troligtvis. Så hamnar man någonstans mitt emellan i ett sorts vakuum, och jag verkar reta och provocera människor helt plötsligt, utan att riktigt förstå varför.

    Ja en bra diskussion. Ser fram emot att läsa här i kommentarsfältet.

    1. Åh! Det där med att säga NEJ till omgivningen. Det minns jag plötsligt! Jag började säga ifrån när jag kom tillbaka, fick inte gehör och fick säga ifrån på skarpen och blev stingslig och arg. Då blev det möte om att jag hade dåligt humör. Och ja, det var inom vården. Inte konstigt man var så himla rädd för friskheten. Den var ju stört omöjlig att reda ut!
      Det finns fortfarande ingenting som skulle få mig att kliva in på min gamla arbetsplats igen.

  4. För mig var det omöjligt att bli kvar på den arbetsplats jag bränt ut mig på. Kraven andra ställde på mig, och oförståelsen för vad utmattning innebar, var mer än jag kunde hantera. Det goda med det var att jag i den processen vågade gå till botten av mig och sedan välja en ny väg. Nu läser jag till präst och är så glad att jag vågade säga ja till den kallelsen.
    Men bredvid bekymret med att andra ställer krav på en när en blivit frisk(-are) finns detta: Att jag, med bilden av mig som frisk, ställer krav på mig själv som med tiden inte är barmhärtiga, goda, rimliga, utvecklande eller att förvänta. Efter några år som frisk glömmer jag hur illa det var, trots att jag lovat mig själv att ALDRIG bränna mig igen. Det kroppen minns; yrseln, svårartikulationen, huvudvärken, synsvårigheten – det minns också mitt hjärta som blir ledset och gör mig gråtig. Men mitt förstånd har glömt. Det tar lite tid innan det får chansen att bromsa upp hela mig igen. Men jag försöker. Och känner mig dum som en struts som hade glömt.

    1. Så klokt! Jag är mitt i fast lite bättre än sämre och jag har också lovat mug själv att aldrig glömma hur jag har /har haft det. Men jag förstår ju att livet sedan springer på. Och på något sätt är det ju dit jag vill, att få vara så pass fungerande så att man slipper att tänka och känna som man gör nu. Himla klurigt men ack så viktigt!

  5. Det enda som fungerade för mig var att byta branch. På ett sätt väldigt, väldigt trist – men absolut nödvändigt för att jag skulle kunna jobba vidare. Det är så klart fortfarande en utmaning – jag har tvingats stå upp mer för mig själv. Jag har satt vissa riktlinjer som jag tydligt förklarat för mina kollegor: vill du ha något från mig, då får du maila. Jag tar inte ärenden som inte kommer in via mail (blir stressad av telefonsamtal/mer än en källa för kommunikation samt att jag minns inget som inte är nedskrivet). När jag går hem, så kommer jag inte att vara kontaktbar. Jag tar ALLTID ut min friskvårdstimme. Jag är väldigt öppen med detta till mina kollegor (även om jag kanske “snyggat upp” formuleringarna lite). MEN jag skulle aldrig, aldrig våga ställa dessa krav om det inte var en bra arbetsplats i grunden.

    På fritiden är det enklare då (tyvärr) många av mina vänninor gjort samma resa som jag. Vi har helt enkelt slagit ner på takten. Jag orkar oftast vara hemifrån max två kvällar på vecka, och de får aldrig vara kvällar efter varandra. Då sållar jag (trist, men sant). Om jag reser bort över helgen tar jag alltid ledigt i en-två dagar till så att jag hinner “landa” hemma. Slutligen har jag bett alla jag umgås med nära att byta sina ringsignaler till mjukare toner.

    Jag fyller 29 idag och det har gått ca 4,5 år sedan jag blev sjuk. Jag blir aldrig helt återställd, men det blir bättre och bättre.

  6. Oj va precis du beskriver en känsla som jag inte kunnat formulera eller inte förstå. Tack!!!💓

  7. Hej!

    Alltså, jag tror att ni gör mer för utmattningsdrabbade än vad ni förstår själva. Som anhörig har jag lärt mig så otroligt mycket genom eran pod och era inlägg, inte bara om drabbade men också om mig själv. Att bryta stigmat och utbilda varandra. Forskning och evidens. Precis som kring hjärtinfarkt och höftoperationer. Jag är sjuksköterska till yrket och slås dagligen av hur mycket inom den somatiska vården som fokuseras enkom mot den. ”Hjärtskola” efter hjärtinfarkt och bokade träffar med fysioterapeut efter operationer.
    Borde vi inte ha något liknande när man drabbats av utmattning.
    Allt som ni, du och Erica, har berättat om har gjort mer för mig och mina kunskaper än någon annan. Och tänk som många historier som kommit upp till ytan!
    Ni banar väg för något nytt🧡

    Kram!

  8. Tycker att det lite liknar det stigma som friska alkoholister råkar ut för, just i att för en person som verkar frisk kan beteenden som för andra är normala orsaka sjukdom. Kanske kan vi låna några lärdomar därifrån?

  9. Mitt tips är att ge upp. Ge upp att orka, ge upp alla sina ideal och värderingar och ifrågasätta allt och sedan ändra sitt liv. Det är jobbigt, det tar tid, det kräver ofta en coach/psykolog, det ger panikångest men på andra sidan kommer man (i bästa fall) ut som en lugn, avslappnad, pillerfri, stabil person utan så mycket krav och press på sig själv.
    Jag är inte längre volontär, tränar ibland och ibland inte, tar varje dag som den är, känner att jag är värd något även om jag inte presterar, bestämmer aldrig nått långt i förväg, jobbar inte 100%, har bytt yrke och arbetsplats till ett yrke utan status/glans men i utbyte hinner jag äta lunch varje dag och ta friskvård varje vecka. Jag har börjat hitta min kreativitet och ron att bara ligga och läsa böcker.
    Tillåter mig att inte alltid le, inte lyssna, att glömma. Kan tänka “vad ger det här mig” och inte hjälpa folk innan dom ber om hjälp. Folk får bli arg, det är okej. Jag kan säga att jag inte orkar utan att känna mig dålig.
    Världens flummigaste kommentar, filåt, är inte så bra på att uttrycka mig men hoppas någon förstår lite av hur jag menar 🙂

      1. Håller helt och hållet med! Klokt och rätt som ovanstående skrev!
        Tre gånger har jag blivit utmattad och sista gången föll poletten ned, ge upp! Jag har liknande resa och process och har kommit en bit på väg, en vinglig men nyttig och spännande resa mot något bra och hållbart. Numera står jag upp för mig själv och är mycket snällare mot mig själv. Det känns bra!

  10. Sant, så sant. Men för min egen del är det också en process att inte bara definiera mig som utmattad, utan också våga erkänna att jag mår bättre. Våga tro att jag ska klara saker igen.

  11. Det är svårt att möta andras förväntningar, men för mig har det blivit lättare. Jag har fått hjälp av stresskliniken i Umeå och jobbat mycket med självmedkänsla, dvs jag duger som jag är i befintligt skick! Ställer jag inte högre krav på mig själv än det som är rimligt så är det lättare att säga nej till andra som kräver för mycket, utan (så) dåligt samvete. Har också slutat skämmas för att jag är sjuk, och blivit mycket tydligare att berätta vad jag har för begränsningar, om det behövs. Folk förstår ganska bra om man pratar om hjärntrötthet, ångest, migrän osv. Det handlar inte bara om “trötthet”. Just nu är “att vara sjuk men på väg att bli frisk” extra jobbigt eftersom jag ska byta jobb, då kommer viljan att vara till lags, vara smidig och ställa upp tillbaka och skapar ångest. Det går dock att säga nej, fast man först sa ja, har jag fått lära mig! Ska ta tag i det nästa vecka. Jag är dock väldigt glad att nya jobbet ville anställa mig trots utmattningen, och ser mig som en resurs på lång sikt!

  12. Jeg kjenner meg igjen! Det er ikke noe alternativ å gå tilbake til den jeg var før utmattelsen, og det er skummelt å bli frisk og møte forventningene – både egne og andres. Hva og hvor mye kan jeg klare? Jeg har ikke fasiten, men jeg har laget meg noen retningslinjer: jeg skal strekke meg utover, og ikke unnvike (betyr ikke at jeg klarer det i praksis, men det går an å øve på å strekke meg i tankene, og så blir det forhåpentligvis mer i praksis etterhvert).
    Jeg skal være tro mot meg selv, det er jeg og min Gud som er sjefen, og er det godt nok for oss, så er det godt nok. “Burde” er ikke lenger en gyldig motivasjon, jeg vil få tak i en sannere motivasjon før jeg går for det. Kommer jeg ikke forbi “burde” så lar jeg være.
    Det er lov å være redd, si nei og så la være, så kan jeg prøve igjen i morgen. Kanskje det er bedre da. Jeg kan også kaste meg ut i det, og så trekke meg tilbake hvis det blir for mye.
    Jeg tar en dag om gangen. En utfordring om gangen. Passer på å skape gode lufterom rundt meg, luft i kalenderen.
    Det er lett å si nei og vise til utmattelsen, jeg øver på å si nei uten å begrunne (vanskelig!).
    Jeg har lovet meg selv å være tro mot meg selv, det er det faktisk styrke i.
    Øver på å venne meg til tanken på at jeg er frisk, det gir fortsatt sug i magen på samme måte som høydeskrekk, men det går lettere, litt opp og ned men jevnt over lettere.
    Dette er bare noen tanker som har surret i bakhodet siste tiden, fint å få satt ord på det.
    Gleder meg til boka deres kommer på norsk, det gjør det vel? 🙂
    Lykke til til alle som både står midt oppi og som er på vei ut av utmattelse!

  13. Jag blev sjukskriven för diskbråck tidigt en vår (antagligen kroppens sätt att säga ifrån, jag mådde inte alls bra) när jag arbetade på förskola. När jag kom tillbaka i slutet av augusti sa min ena arbetskamrat att jag minsann fick ta de inskolningar som var kvar eftersom de haft det så tufft när jag varit borta. Det stämde säkert men för min del gick det drygt en månad sen brakade jag rejält. Det är ca 7 år sedan och jag har aldrig gått tillbaka till barnomsorgen, den dörren är liksom stängd.

  14. Så skönt att få höra av andras erfarenhet… Jag är inne på min (vågar nästan inte skriva det) tredje ”sväng” med sjukskrivning för utmattningssyndrom, sedan 2012. Jag har bytt arbete(n) däremellan, men av någon anledning verkar jag dras till stora organisationer som utåt sett är väldigt ”välmående” men när arbetsvardagen dragit igång har det visat sig att det enbart är prestation som räknas. Så länge jag levererar är det OK, då lever jag upp till min arbetsplats förväntningar, men när jag som nu, vacklar och har en dagsform som pendlar under arbetsdagen… Då känns det som att jag får klara mig helt på egen hand, utan något stöd av min närmaste chef (går åtminstone t företagshälsovården).Är övertygad om att det finns extremt mycket okunskap. Jag blundar nästan när jag lämnar över läkarintyget till min chef. Där företagsläkaren välformulerat och exakt beskrivit hur jag känslomässigt faller ihop efter arbetsdagen så snart jag öppnat dörren hemma. Det är tufft att vara sjuk på insidan, särskilt om ens yttre ger skenet av att vara välmående. Önskar vissa dagar att det kunde stå i min panna ”jag är skör just nu”, både för min egen skull men också för de som möter mig. Det är så lätt att känna sig vilsen, besviken på sig själv för att inte tala om skuld och skam. Med min erfarenhet så ser jag att trots ett tydligare regelverk kring att arbeta med den psykiska arbetsmiljön så hänger inte lärandet med, där chefer har kompetens att aktivt arbeta förebyggande. Jag har sett mina chefer som väldigt dåliga förebilder, de rusar på snabbt, är oerhört korrekta-utåt och rädda många gånger för att misslyckas… Tack för att ni uppmärksammar det som så många går(tt) igenom, tillsammans blir vi som starkare! ❤️

  15. För 10 år sen tog det stopp för mig. Jag pluggade i en annan stad och bodde på korridor med mina fina vänner som tog hand om mig när jag satt instängd i mörkret i flera dagar och veckor. Minns typ ingenting från den tiden. Hoppade av programmet men pluggade vidare hårt. Lite över ett år senare började jag jobba för min pappa vilket va flexibelt och bra men så fort jag tog i, eller ens tänkte på att ta i mådde jag illa och somnade. Det gick över efterhand till hjärtklappning och ångest. Hade en bra period då jag jobbade som barnflicka och tog hand om barn. Men sen blev det sämre igen när jag bodde i Stockholm en period. Nu efter mycket upp och ner är jag hemma med mina egna barn och tänker fortsätta vara det för jag klarar inte av tanken att jobba “på riktigt” och vill inte riktigt börja plugga heller. Som tur är funkar det ekonomiskt och jag känner mig lyckligt lottad som får vara hemma med barnen. Inga (nästan) jobbiga mail och telefonsamtal eller krav på att prestera från någon annan än mig själv. Kanske att jag vågar mig ut i arbetslivet när barnen börjar skolan, men det är tack och lov flera år kvar. Jag kan fortfarande inte ta i för mycket för då låser jag mig och kan knappt göra något alls så jag får vara försiktig. Nu i efterhand kan jag ångra att jag inte slutade plugga helt och sökte professionell hjälp, men det är lätt att vara efterklok 10 år senare 🙂 #hjälpjagärutmattad

  16. Jag förstår verkligen oron men jag kanske kan lugna lite med att jag upplevt det motsatta. Även om jag känner mig väldigt frisk efter ett års sjukdom för två år sedan är mina kollegor fortfarande försiktiga och ber mig säga till om det blir för mycket, frågar ofta om jag har lagom med jobb och ser allmänt oroliga ut om jag kommer tidigt till jobbet, stannar senare eller går snabbt i korridorerna. Även om det ibland får en att känna sig skör är det också en trygghet. Förhoppningsvis förstår de flesta i din omgivning också!

  17. Det du beskriver i detta inlägg försökte jag, utan att lyckas tror jag, redan som tonåring sätta ord på då jag fick min första depression/utmattning. Rädslan för vad tillfrisknandet skulle innebära för krav och förväntningar på återgång till det ”normala” – som ju gjort mig sjuk. Visade sig att jag haft rätt i mina farhågor – det är väldigt svårt att balansera mellan att bli frisk och ”våga leva” men inte fortsätta som tidigare och bli utmattad igen. Särskilt om omgivningen har (för) lite förståelse och kunskap och inte kan/vill backa upp en.

    #hjälpjagärutmattad

  18. Jag tror att det är här krisen verkligen ligger. Vi har system för krishantering, när folk verkligen blir sjuka, men för att hantera människor när de blir “friska” och vill lägga om livsstilen för att inte bli sjuka igen – det kräver verklig förändring. Att ta hand om och ställa upp för någon som mår väldigt dåligt är en sak, men att orka med den som “aldrig ställer upp” eller säger nej utan någon tydlig ursäkt gång på gång, det är något annat.
    Jag har aldrig varit utbränd, delvis eftersom jag faktiskt har tagit symptom på allvar. Och jag har flera vänner som är i samma sitts. Vi kallar det att vara en professionell bangare. Blir jag sur på mina vänner som säger att de inte kommer och fikar för att “det varit lite mycket och nu måste jag stirra i taket ett tag”? Ja, ibland. Trots är det är så det måste vara för att vi ska hålla oss friska och glada.

    1. Uppenbarligen tycker jag att det här är jätteintressant. Kan ni inte prata om det i podden?
      #hjälpjagärutmattad