Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

30 kommentarer på “Aldrig kräva mer resurser. Bara kräva mer av kvinnan.”

  1. Tack för att du uppmärksammar det här! Så sjukt viktigt att det tas upp så ofta som möjligt. Skriver själv om bland annat psykisk ohälsa på min blogg, så besök gärna den om någon vill, kramar <3

  2. Tack Clara! För din bok och för att du hjälper till att lyfta skammen från det här ämnet. ❤ Mvh
    En till utmattad kvinna

  3. Jättebra skrivet! Jag känner igen mig, i beskrivningen av en prestationsprinsessa. Jag är dock en ensamstående pappa som sover med bettskena och knaprar omeprazol. Jag har ett jobb där min arbetsgivare bara jagar på mig än mer, för var dag. Jag kräver mer resurser, men dom kräver bara mer av mig. Har varit sjukskriven för utbrändhet två gånger. Jag börjar känna på mig att delar av berättandet bör handla om klass, inte bara kön. Jag känner mig samtidigt lite omodern som säger så, det är inte så attraktivt att ta klassperspektivet.

    1. Helt enig. Mange arbeiderklassemenn har tunge, fysiske yrker og på fritiden løper de rundt og hjelper venner og familie med praktisk arbeid.

  4. Tack Clara för att du hjälper mig att sätta ord på mina känslor. Jag ska aldrig mer ursäkta min utmattning med att jag var duktig flicka eller med något annat. Min arbetsgivare praktiskt taget puttade in mig i väggen och efteråt så var jag bara en jobbig belastning. Fy fan vilket sjukt samhälle vi lever i.

  5. Vi är skyldiga varandra att våga ta konflikter! Låt mig förklara ur ett annat perspektiv. Jag är den som säger nej och ifrågasätter när alla andra kollegor fjäskar för chefen och sedan gråter i smyg på arbetsrummen, och herregud vad det tar på krafterna. Jag har fått stämpeln omöjlig och bitchig för att jag inte tar över extra arbetsuppgifter eller jobbar gratis. Trots att jag gör mitt jobb jäkligt bra blir det alltid minsta möjliga lönehöjning för att jag vågar sticka ut näsan och säga stopp. På ett sätt är det såklart förlösande att veta att jag alltid är ärlig och alltid kan titta mig själv i spegeln, men det svider ändå att se de eviga ja-sägarna gå om lönemässigt. Om alla bråkade skulle vi kunna förändra vår arbetsmiljö tillsammans. Vi har faktiskt ett val att ta striden.

  6. Jag har exakt samma upplevelse som du! Nästan alla högutbildade kvinnor i min omgivning har efter de fått barn blivit sjukskrivna pga utmattning. Innan barnen gick det att parera pressen mellan jobb och hemmet (inkl fritid) men när barnen kommer går det inte längre att ”smita undan” för att överleva. Men min tanke är då: i alla dessa fall är papporna med i bilden. De har motsvarande utbildningsnivå och därmed kvalificerade yrken. Varför har ingen pappa i min närhet blivit utbränd?! Är det så att vi upplysta akademiker åter igen blir de arbetarklassungar som växte upp på 1970-1980-talet med mammor som gjorde allt hemarbete? Att våra värderingar som grundades under vår uppväxt är starkare än jämställda förhållanden som vi intellektuellt vet är det enda rätta/rättvisa?

    1. Även om problemen är större för kvinnor känner jag flera män som också blivit utbrända så nog finns det. Jag känner ännu fler män som haft diverse andra problem med psykisk ohälsa.

      Jag tror att kvinnor är bättre på att prata om sina problem i detta avseende så vi ser detta mer och orsaken är inte bara dubbelarbete även om det självklart är en stor och viktig faktor. En man som är utbränd är mer sannolikt sjukskriven pga hjärtat eller ryggen eftersom de flesta män inte går till doktorn förrän de är helt slut även fysiskt.

      Det är ett enormt stigma kring män och psykisk ohälsa som jag själv inte såg förrän min egen man drabbades av det. Ingen verkade för det första se att han var sjuk. “En man som är så otrevlig och som säger sådana saker finns det ingen annan bot för än att lämna. Det bästa jag har gjort är att skilja mig.” Jag försökte då förklara att det inte var så han vanligen är och fick då höra att jag var säkert misshandlad och bara var så hjärntvättad av honom att jag försvarade honom ändå. Det var liksom omöjligt för mig att säga något som folk förstod när jag försökte förklara varför min man bara låg i sängen och inte sökte jobb, inte interagerade så mycket med människor och varför han var så sur och arg över konstiga saker. För mig var det solklart att detta var kopplat till hans psykiska ohälsa men de flesta råd jag fick handlade om att lämna honom. Jag tror väldigt få män får det som råd om deras fru/flickvän är deprimerad förrän situationen har gått till att bli helt ohållbar.

    2. Hjälp vad du sätter fingret på det jag själv står i just nu. Min man är snygg, vältränad och uppe i smöret på jobbet. Jag är ett sjukskrivet vrak. Hemma tycker han att han får göra allt när jag tycker att vi närmar oss fifty-fifty. Det här kom som en smäll i ansiktet på mig efter att barnen kom. Jag har hög utbildning, känner ingen kvinnlig kollega som orkar arbeta heltid efter att de fått barn. Men papporna verkar orka. Det smakar lite bittert härifrån soffan där min hjärna och jag försöker hämta oss.

  7. Jag har funderat länge på att säga upp mig på grund av precis det här som du beskriver och nu känner jag att det fan får räcka så jag ska säga upp mig på måndag! Tack för inspirationen!!!

  8. Väldigt bra skrivet! Det behöver verkligen uppmärksammas! Jag har funderat mycket på detta sedan du började skriva om det här perspektivet – trots att jag tyckt att det lagts för mycket på mig på en tidigare arbetsplats, så har jag samtidigt känt skuld att jag inte sagt stopp. Nu börjar jag äntligen känna att jag hade ingen skuld i det som hände. Tack!

  9. Så sant! Det är precis så.
    Tack för att du sätter ord på detta Clara och att andra kan ta del av din text.
    💛🌷

  10. Jag måste vara en udda fågel i kommentarsfältet. Nu är jag föräldraledig och har inget problem ( oftast i alla fall) med att ha en diskhög på diskbänken titt som tätt, vänta med att tvätta några dagar och ha det lite allmänt stökigt. Jag och min man har samma inställning. Nu när det har varit fint väder är vi mer utomhus och städar senare. Jag är uppvuxen med två systrar, en mamma som är sjuksköterska som sedan hon fått barn jobbat 50 procent (aldrig mer) och en pappa som jobbat mer än heltid. Men min mamma har alltid varit bra på att ta det lugnt, vi har inte haft så städat hemma och disken från fredagkvällen tar man på lördagen. Under uppväxten åt vi smörgås och fil till kvällsmat på vardagarna och jag visste inget annat så var nöjd med det. Det är fortfarande väldigt lugnt och avkopplande att vara hemma jos mina föräldrar. Man sitter länge vid köksbordet, fikar lite sen går vi en liten runda och sedan sätter vi oss igen och dricker lite te:). Jag tror att det är därför som jag nu som föräldrarledig med gott samvete kan sitta och gosa med min bebis en förmiddag utan att bli stressad av att göra hushållssysslor. Innan föräldraledigheten jobbade jag 70 procent som lärare. Jag hade kunnat planera och jobba över men var noga med att det jag fick gjort under min schemalagda planering fick vara tillräckligt, inland ber jag om mer planering iof (det finns de som blir stressade och planerar massor “gratis”). När jag ändå tycker att det är lite väl stökigt hemma ringer jag min syster och vi kommer överens om att det ändå inte är så farligt. Om jag somnar tidigt på kvällen tänker jag att det är nog bra för jag håller mig nog friskare och piggare.

    1. Tack för att jag inte är den enda som väntar lite med disk till maken kommer hem och inte alltid ligger i fas med tvätt eller blomvattning! Jag har i vissa stunder känt mig lat men inser också att jag vet mina begränsningar i tid och mitt behov av återhämtning med en bok. Allt i världen är inte jobb och behöver inte vara! Sen har jag ett jobb på sjukhus som inte går att ta med hem, så det underlättar ju också förstås 🙂

      1. Jag brukar också känna mig lat titt som tätt;). Men visst är det härligt och skönt att läsa en spännande bok, lyssna koncentrerat på ett bra radioprogram eller titta på något intressant radioprogram. Sen har vi en farmor som ofta kommer hem till oss och hjälper till med barnen och att städa och i gengäld bjuder vi på mat. Det är guld värt!

        Många i Sverige borde bli bättre på att hjälpa varandra med att till exempel passa varandras barn vid behov och samköra kompisar till aktiviteter. Hitta sätt som gör att vi kan underlätta vardagen för varandra både bland grannar, släkt och vänner.

        Även på jobbet borde vi hitta en “lagom arbetsnivå” och kontiunerligt prata om hur vi har det och hur vi mår. Finns det något vi kan hjälpa varandra med? Finns det onödiga arbetsuppgifter?

  11. Tack för detta! Så viktigt att kvinnor ser strukturen. Slutar tro att det ska vara möjligt att vara tillräcklig på våra arbetsplatser, tillräcklig i hemmet etc. Det är fel på strukturen och kulturen. Syster, se efter dig själv! Annars är det din hälsa, ditt välmående, ditt liv som offras.

  12. Hög igenkänning från mig trots att jag jobbar i en mansdominerad välbetald bransch. Först fick jag höra att jag som projektledare var tvungen att vara nåbar jämt och arbetet fick inte stanna upp pga mig, och när jag sen ville ha övertidsersättning för att jag hade jobbat två dagar/vecka hela sommarsemestern igenom så sa chefen att det hade jag gjort frivilligt så det tänkte han inte betala för! Vi tjejer hade också andra krav på oss, blev mer kritiserade och ifrågasatta av cheferna än de manliga kollegorna. Jag gjorde allt jag kunde för att göra rätt men fick bara kritik. Min närmsta chef pratade gärna jämställdhet och ojämn arbetsbelastning mellan könen men han fattade ändå inte riktigt. Han var projektledare på jobbet, hans fru var projektledare hemma. Jag var projektledare både på jobbet och hemma. Jag blev så småningom halvtidssjukskriven för stress, de sista månaderna av graviditeten då jag fått ersättare i mina projekt och det kändes fysiskt möjligt att gå ner i tid. Jag hade behövt dra ner på tempot ett halvår tidigare egentligen men som belastningen var då hade det bara gjort mig mer stressad…

  13. Fantastiskt bra skrivet. Precis så är det. Jag tänker också ofta att kvinnor tvingas in i ett samhälleligt strukturellt medberoende. Att vara till lags, sätta sig själv i andra eller sista hand, vara allt för alla och att bygga sitt värde på hur behövd en är. Och det är faktiskt helt orimligt.