Jag läste att Kissie känner sig rädd för att skaffa barn. För att det verkar så tråkigt, svårt, jobbigt och läskigt. Framförallt när hon läser skildringar av mammalivet i sociala medier. Och jag kan förstå henne. Om det för tio år sedan var norm att vara en superlycklig nybliven mamma som orkade allt, älskade bebistiden och var i världens toppform – har det sedan dess blivit precis tvärtom. Otaliga är de influencers som lyfter precis det motsatta. Slitet, sömnbristen, bajskaoset och de ömma bröstvårtor.
Det är bra att fler sidor får höras. Samtidigt känner jag ibland att den bilden blir lika snäv och kategorisk som den idealiserande var. För skriver man positivt om att ha barn uppfattas det som hycklande. Och så kan vi ju inte ha det!
Vi pratar ofta om det meningsfulla och utvecklande i att vara förälder. Men jag önskar att folk också pratadeom hur KUL det är att ha barn. Att det skulle vara så roligt hade jag ingen om! Föräldraskapet är fasen det roligaste med mitt liv.
Här kommer en pepp-lista till Kissi men också till dig som funderar på barn men samtidigt känner dig rädd.
- Vi har aldrig skrattat så mycket och så ofta som vi gör åt och med barnen. Åt barnen bakom deras ryggar. Med barnen åt deras knasigheter och skämt. Man får uppleva så många roliga felsägningar, missförstånd, gulliga uttryck som man bara garvar läppen åt sig av.
- Man får återupptäcka allt man älskade som barn men som sedan förlorade sin charm för att man växte upp. Som julafton, födelsedag, ponnyridning på 4H-gård, skolavslutning, bada på badhus. Allt sånt är så himla roligt med barn. Jag älskar att göra livet fint och rolig och spännande för dem!
- Det är roligt när barnen lär sig nya saker. Första leendet, första stegen, första orden. Men det blir inte mindre kul för att de blir äldre. Jag kan inte förklara glädjen JAG kände när Bertil lärde sig simma och cykla. Eller skriva sitt namn. Den glädjen hade jag inte kunnat förutse innan jag fick barn. Och det roliga bara fortsätter. När ens barn vågar sjunga solo på skolavslutningen. När ungen tar sitt körkort, studenten eller visar sig vara världens roligaste tonåring, som driver med resten av familjen och får den att bryta ihop av skratt. För att inte tala om ifall man får barnbarn en gång. Roligt, Roligt, Roligt!
- Det är roligt att ge sina barn syskon. Barnen förstår inte vidden av det men man känner liksom – här får du världens vackraste, största och bästa present. Och det är jag som fixar den åt dig! Hur roligt är inte det?
- Det är roligt att vara gravid. Okej, okej jag fattar. Det är pest för många kvinnor. Och själv hade jag fruktansvärda foglossningar, kryp och kramp i benen och halsbränna och illamående. Det var inte kul. MEN. Jag går runt och känner mig som jordens viktigaste människa med min fina mage. Jag får fantastiskt hår och naglar, blir mitt snyggaste jag, alla är så glada och vill prata med mig och undrar hur jag mår. Plus att jag slipper göra tråkiga jobbiga saker pgav gravid = heligt tillstånd
- Det är kul att lära känna sitt barn. En kärlekspartner att älska kan man ju leta efter i 30 år. Men barnet älskar man efter bara nio månader i magen. Och den här lilla personen får man gå bredvid och lära känna. Man har ingen aning om vad man får. Kommer det vara en charmig karismatisk typ? En truligt bestämd? Ett litet solsken? En eldfäng knatte? Man vet liksom inte. Heller inte vilka talanger och gåvor hen har fått. Tänk att upptäcka att ens barn är klassens clown eller en naturlig ledare. Eller jätteduktig på fotboll trots att man själv hatar bollsport. Spännande och KUL!
- Man kan resa och uppleva saker trots att man har små barn. Jag skulle säga att de förhöjer resan. Att ha barnen med på vår tågluff i våras var liksom halva nöjet.
- Och tänk alla roliga människor du får in i ditt liv. Att lära känna och tycka om, tack vare barnen. Andra mammor. Barnens kompisar. Kanske blir deras föräldrar dina nya vänner. När man får barn är det som att någon kastar till en 1000 färgglada bitar till det pussel som är ens liv. Och pusslet bara fortsätter att växa!
Om du kan – våga skaffa barn. Inte för att det är meningsfullt. Inte för att det är en del av din inre resa. Eller för att det är ”så man ska göra”. Utan helt enkelt för att det är kul. Det är ROLIGT med barn!
87 svar
Tack! Fint inlägg. Mina kollegor pratar bara om sina barn och mestadels hur jobbigt det är. Blir så trött på det.
ÄNTLIGEN! Har längtat efter ett liknande inlägg från någon. Håller med dig att det är en så otroligt negativ bild av barn i media idag. Människor vill bara göra annat och det känns som att barnets perspektiv glöms bort lite.. Visst är det jobbigt ibland, att hela tiden vara igång men oj vilken glädje en får tillbaka. De blir bara roligare för varje månad som går också! ☺️
Vilket fint inlägg. Bra kontrast till annat som visas upp kring föräldraskap.
Så är det! Mina barn är mina bästa vänner, vi har fantastiskt roligt ihop! Vi ryker ihop så det ångar ur öronen på oss ibland, och visst är det skönt när de somnat för kvällen, men att vara mamma åt dem är det roligaste jag vet. Vuxna pallar jag emellanåt inte med, men med barnen kan jag alltid vara mig själv 🖤
Åh detta var så ledsamt att läsa😭😭 Jag längtar så sjukt mycket efter precis det här, att få egna barn och ha roligt tillsammans med. Men som singel 30 plus går åren fort och som mitt liv ser ut nu lär jag inte hitta någon att få några barn med. Att skaffa barn själv är inte heller ett alternativ när man inte har något stort socialt nätverk. Vad ska man göra? Det enda jag vill ha är det enda jag inte kan få känns det som😢😢
Vet du, jag var i din sits när jag var 30 (idag 36) och skulle ha kunnat gett en rak höger om jag hört ytterligare en kommentar som ”när man minst anar det”. MEN på 1,5 år har jag träffat mannen i mitt liv, fått barn & vi har nyligen gift oss. Vill bara säga (o du får ge mig en rak höger om du vill 😍) att ge inte upp – drömmar kan slå in! 30 är varken gammalt eller ”försent”.
I all välmening, kram!
Ge inte upp hoppet! Min syster är också ett levande bevis på att det löser sig. Hon hade panik när hon var 34 och nu fyller hon 37 och har en liten nyfödd. Hon gav sig järnet på att hitta någon och nätdejtade till förbannelse i flera år tills hon hittade sin nuvarande livskamrat. Sen gick det fort och hon blev gravid inom ett år 😊❤️
Som Bvc-sköterska träffar jag många olika konstellationer… mammor över 40, både med och utan partner och med och utan nätverk… Ge inte upp om det är vad du verkligen vill, det finns tid än och möjligheter. 🙂
Håller med! Barn är mycket jobb och det är inte lätt men å så mycket glädje de ger ❤ Mina pojkar är snart 2,5 år och 10 mån och jag ser fram att se de växer upp och se världen genom deras ögon.
Håller helt med!
Sen hade jag aldrig kunnat föreställa mig all den kärlek jag fick in i mitt liv i och med barnen. Min kärlek till dem, deras kärlek till mig och deras kärlek för varandra! Så fint! Sen har även kärleken mellan mig och barnens pappa fördjupats. Vi har ju världens finaste barn ihop!
Åh, jag blir helt bubblig av lycka när jag läser ditt inlägg, för precis så är det!! Vi har en dotter på sju månader och vi har så mycket kul med henne och har så sjukt mycket att se fram emot, älskar det! Innan vi fick barn tycker jag att alla bara berättade allt det jobbiga och tråkiga med barn men ingen berättade om allt det roliga och underbara! Det väger upp det där andra hundra gånger om, på riktigt!
Hatten av! Vilket underbart och sant inlägg. Tack för det.
Tack Clara för att du formulerar dig ”OM DU KAN – våga skaffa barn”. Det lilla tillägget i formuleringen betyder så oerhört mycket för mig som länge varit ofrivilligt barnlös. Att inte ta det för givet är så viktigt!
Tack också för att du tar upp glädjen med att ha barn! Min man och jag får ofta höra från föräldrar om allt det jobbiga med barnen. Förmodligen som en försök att ”trösta” oss i vår barnlöshet. Vi väntar nu till sist vårt (adoptiv)barn och det har varit en lång och tuff process. Men när föräldrar pratar om hur jobbigt det är med barnen med oss blir det så skevt… i bland har jag lust att säga: nej men du, det låter ju så trist allt det där så vi ringer adoptionsorganisationen i morgon och säger att vi ändrat oss!
Underbar beskrivning. Tack!
Fint inlägg! Håller helt med dig om att det är viktigt med en nyanserad bild; att varken överdriva det positiva eller det negativa.
Tror det är viktigt att göra det som känns rätt för en själv, alldeles oavsett om det innebär ett liv med eller utan barn.
Personligen vill jag inte ha barn, vilket kan vara svårt för vissa att förstå – att skaffa barn är ju trots allt en väldigt stark norm.
Har skrivit om detta och mina tankar, i det här inlägget:
http://www.sandrajunhammar.se/tankar-kring-att-skaffa-barn/
Läs gärna!
Tack för ett fint inlägg, och heja dig som lyfter detta ämne på ett fint och respektfullt sätt!
Jag tror att folk som klagar på hur jobbiga barnen är har för mycket för sig och då blir barnen en belastning istället för roliga. (Utgår från dom jag känner som har barn) Två föräldrar där båda jobbar heltid, har karriärer, renoverar hus, sköter trädgården, tränar, kanske har nån hobby, ska umgås med vänner/släkt, vara snygg, instagramma osv jag har iallafall ofta undrat hur folk orkar och undrar om jag själv skulle orka ha barn. Har därför inte skaffat några för jag är rädd att inte orka. Tycker jobbet suger den ork jag har. Men tycker att barn verkar roligt utom förlossningen, bara tanken på en förlossning skrämmer ihjäl mig och livmodern flyr så långt in den kan😛
Va fint skrivet. Har själv en snart sjuåring och snart fyraåring och det är ju underbara åldrar. Att se den stora lära sig simma, dyka, ta märken, lära sig svenska landslagets positioner, bli en bra straffskytt själv, traggla sig igenom sina ”lättläst”-böcker osv osv fyller en med så mycket kärlek och lycka att få vara just hans mamma! Och se hur den lilla glider genom livet och kan allt och har världens bästa komiska timing och humor! Känner ofta, vilken ynnest och nåd att ha fått bli mamma till dessa barn ❤️
Skulle aldrig orka!
Du har sååå rätt!
Även om mina ögon idag är svullna av gråt och min trettonåriga dotter sover hos sin moster i natt efter uppslitande gräl igår.
Men mina starkaste känslor, inklusive de svåra, har jag upplevt tack vare att jag blev mamma…
…och den starkaste och största av dem är kärleken❤❤❤
Så tidstypiskt och otroligt ängsligt att det är influensers som har tolkningsföreträde att definiera hur normen är för att ha barn så till den milda grad att det påverkar hur mammorna uppfattar det. Det kan ju vara allt från brutaljobbigt till det bästa i livet. Det varierar från dag till dag och beror på vem ens barn och en själv är. Men på det hela taget håller jag med dig i sak Clara, visst är det underbart på massor av olika sätt att ha ungar. Jag bli bara lite ledsen att du ens ska behöva skriva ett inlägg som detta för att lyfta upp det.
Jag är så nöjd över att jag har gjort två små människor med samma humor som jag! Jag vet precis vad jag ska säga för att de ska bryta ihop i småbitar av skratt. Vi har jättekul ihop, och alla knäppa underbara historier jag får höra.
Däremot tror jag det blir tråkigt om man försöker vara en auktoritär och strikt förälder som håller distans till sina barn.
SÅ sant! Alltihopa! (Förutom möjligen att det är underbart att vara gravid, men de 9 månaderna är ju som en piss i havet i jämförelse med det man får vara med om sen!).
Och att se barnen växa upp och växa fram är helt fantastiskt!
http://diktafan.se/oredigerad-rimvers-for-test-av-simultanformaga-vid-brodbak-barnlek-sekvensbrak-pakladning-och-stadning/
Åh det är bar jättekul att läsa! Jag har haft så mycket funderingar och ångest kring mitt kommande föräldraskap. Mycket för att jag verkligen tycker barn över lag är supertrist just nu. Så det är klart att jag tänkt ”tänk om jag kommer tycka att livet suger och bara är trist när min unge kommer ut, vad satan gör jag då?!”
Det här var fint att läsa, ny input som som bara är ”Näää men det kommer du inte tycka”. För det är inte ett argument. Det kommer bli en spännande höst, i september kommer Bönan 😍😁
Fint inlägg. Barn är liksom livet: roligt, arbetsamt, skönt, sorgligt, positivt. Ja en sak som är så bra med barn är deras livsglädje. När de blir sjuka klagar de aldrig lika mycket som en vuxen. Jag tror att det är viktigt att stanna upp och se det lilla och nära i tillvaron.
Sedan får man respektera var och ens val. Alla måste inte ha barn. Det finns tillräckligt många i världen ändå. Och alla får heller inte barn fast de vill.
Tack! För att du alltid nyanserar bilden av oss kvinnor, mammor, vänner och partners!
Barn är bäst, ingen protest!
Håller verkligen med om varje punkt! Tyckte att det var sorgligt att lämna den mysiga bebistiden bakom mig, men insåg snabbt att småbarnstiden är så sjukt rolig! Skrattar sååå mycket!
Är säker på att Slitet, sömnbristen, bajskaoset och de ömma bröstvårtor inte är någonting jämfört med 7 års ofrivillig barnlöshet som lett till utmattningsdepression, utanförskap, hormonpåfrestning o.s.v.
❤️ fy fan
Lovisa,
Jag höll på att gå under ett tag efter min förlossning. Jag blev väldigt sjuk men ingen tog mig på allvar. Jag funderade på om jag ens älskade mitt barn. Gjorde jag verkligen det? Nu vet vi inte om jag någonsin kan få barn igen och det känns otroligt ledsamt. Men ändå, jag har ju mitt barn. Nu, några år senare börjar jag bli friskare. Klart att jag älskar mitt barn. Och jag är så himla glad och tacksam över att jag hann få mitt barn innan jag blev sjuk. Även om jag mådde fruktansvärt i några år. Och jag är så himla, himla ledsen för din skull och för alla andra som är i din situation. Jag hoppas att livet ger dig glädje, trots det du beskriver.
Tack snälla för ett underbart och fin inlägg! Det är underbart, kul och fantastiskt roligt att ha barn 💗💗💗
Inte att förglömma hur skönt det faktiskt var att hitta något som kändes viktigare att fokusera på än en själv, hej personlighetsutveckling deluxe! Det som kändes oerhört viktig vid 20-30 kan kännas lite tomt vid 40 om det inte blandas upp med livet och kärleken. En helt ny level öppnades ju upp. En ynnest är det att få uppleva, om man kan ❤️
Det här kan ju du inte påstå att du har en aning om hur det är..
”När ungen tar sitt körkort, studenten eller visar sig vara världens roligaste tonåring, som driver med resten av familjen och får den att bryta ihop av skratt. ”
Jo jag har en aning. Baserat på hur roligt det är nu. Dvs skitroligt!
Fånig kritik tycker jag Tova. Varför skulle hon INTE ha en aning om det. Vad vet du om Claras bekantskapskrets och vilka som finns där? Bebisar, dagisåringar, skolåringar, tonåringar, utflugna storingar. Bara för att man inte upplevt ALLA faser själv kan man ju faktiskt veta genom andras berättelser och upplevelser. Känns som du har letat fram ãgot i inlägget att kritisera bara. Så tröttsamt.
Annette
Förlåt, Tuva ska det vara inte Tova. My apologies.
Annette
Åh, jag börjar få känna det roliga nu. När jag styr hur vi umgås och vi gör det på mitt sätt. De har en fin far, men han och jag är bättre isär. Mitt föräldraskap har verkligen blommat ut nu när jag inte förhåller mig till hans sätt att vara förälder. För mig var nog gnället egentligen ett gnäll över att allt annat utom barnen inte funkade – jag kunde inte vårda relationen med dem för att så annat tog tid och då blev de ju såklart en belastning. Visst, det är inte en dans på rosor för en mor som hellre umgås med lite större barn, men nu äntligen har vi kul mer och mer jag och de två små!
Känner igen mig, förutom att jag inte vågar ta steget och bryta. Jag tror på riktigt att de mest intensiva åren skulle varit mer harmoniska i en sund relation… Heja dig som verkar tagit tillbaka kontrollen och kan ha en fin relation med barnen. Själv så gör jag i princip alla aktiviteter själv med barnen och det går bättre och bättre ju äldre de blir. Så härligt att kunna hitta på saker tillsammans med dem och orka vara närvarande.
Hon kallar sig KissiE och inte Kissi.
Jag tycker också att det verkar tråkigt, svårt, jobbigt och läskigt med barn så har därför gjort ett aktivt val att inte försöka skaffa barn.
Inte för att jag inte vågar, utan mer för att jag tror att jag inte skulle bli en särdeles bra mamma då jag faktiskt inte ens gillar barn.
En blick ner på våran innergård när det är som allra stökigast där med föräldrar som gastar på sina ungar får mig att vilja sterilisera mig på stört!
Fint! Bra att bli påmind om det positiva när man själv har en sliten dag ❤ att få barn och att få följa med dom på under livets resa är helt otroligt!
Det jobbiga glömmer man liksom bort med tiden 😊
Tack för ett peppig inlägg! Har precis fått veta att jag väntar vårt första barn efter ett år av längtan och väntan. Med beskedet så hamnar ju känslorna lite varstans och allsköns tvivel och oro hinner dyka upp på vägen. Men jag vill tro som du att det på det hela taget är roligt och givande med barn, även om det såklart kan vara megajobbig emellanåt. Njuter så mycket av min bästa väns bebis och har gjort det sen hon föddes, ska bli så fantastiskt att få rå om min alldeles, alldeles egen ❤
Grattis!
Tack för den. Visst är det jobbigt med barn. Men visst är det även jobbigt att jobba, gå i skolan, och till och med leva livet. Det kan vara förskräckligt jobbigt ibland. Men så finns ju där också stunder av skratt, harmoni, kärlek och lycka. Det roliga mellan allt det där jobbiga. Och det liksom tar över. Gör att det är värt all väntan, möda och besvär. För om allt bara vore enkelt och friktionsfritt hur skulle vi nånsin kunna uppskatta glimtarna av njutning och känslan av fullkomlighet?
Jag känner mig så lyckligt lottad med mina tre barn. De är inte att ta för givna. Vi har genomgått mycket sorg, utmaningar och stunder som vi fått kämpa oss igenom. Men när min äldsta (16 år) nu slutade grundskolan med buller och bång och stod där i sin avslutningsklänning på scen och tar emot sitt diplom, då tänker jag att vad vore jag idag om inte hon (och hennes syskon naturligtvis) fanns? Hon och hennes syskon är den bästa resan jag gjort genom livet och jag vill aldrig att den ska sluta, trots allt jobbigt som det medfört. Den största kärleken av alla. Tycker jag i alla fall.
Mitt hjärta gråter för dom som inte kan få barn men vill ha barn. Om jag kunde skulle jag ge er allt det jag har och hoppas innerligt att ni en dag mot alla odds kommer få precis det. Kämpa.
Xxx
Jag blir så glad av att läsa detta. Jag är 24 år och min mamma fick mig när hon va 25. Så har såklart börjat tänka ”jag borde väl vilja ha barn nu” men inte varit ett dugg peppad pga allt snack om allt jobbigt med att vara gravid och ha barn. Inte sett någonting positivt med detta. Dessutom jobbar jag i en butik där galna ungar som inte lyssnar springer runt med skrikande föräldrar efter sig. Men nu så blev jag lite inspirerad! Tack för det. Även om det kanske dröjer några år till. Vi får se 🙂
Du sätter ord på så många saker jag tänker och känner kring att vara förälder. Eller saker som man inte tänkt på men sim jag oftast tänker att; det där var på pricken.
Ha en fin sommar
Så är det. Mycket trevligt att ha barn och dessutom helt naturligt och vanligt och inget speciellt samtidigt som det är superspeciellt. Visst skriker spädbarn ibland (eller ofta och länge), visst har småungar snoriga snokar och får magsjuka men allt sånt är en småsak egentligen. Tror det finns en risk att analysera saker (och barn…) för mycket. Bara lev utan så mycket joxande med hur du mår/känner hela tiden. Ibland mår man prima och bakar bullar till hela släkten veckan efter man kom hem från BB, ibland vill man bara tjuta en gång i minuten. Inget av det är ”rätt” eller ”fel”, det bara är. Och allt går över, både skriknätter och magsjukor och vips har ens lille rosenkindade gosse blivit stor som en ladugårdsdörr, skäggig och hans en gång klockpinglande barnastämma låter mest som ett vildsvin när han – precis som alltid – brölar ”mamma!”
Har själv en hoper ungar som föddes med 21 år mellan äldsta och yngsta (och ja, jag var relativt ung när den första ungen såg dagens ljus, vilket på INTET sätt hindrat mig från att skaffa universitetsutbildning, resa eller slöläsa romaner i soffan när ungarna sovit middag eller något annat heller). Snarast en fördel att vara ung när man får barn har jag tyckt. Jag hade just varit barn själv och bara knappt slutat tro på sagor när jag fick läsa sagor för egna barn. Jag har flera barnbarn också. De är minst lika underbara , fascinerande och förtjusande som mina egna ungar. För mig blev det så att mina barn blev mitt liv i mångt och mycket och det har jag aldrig beklagat en enda sekund. Och det är lika gulligt när de tar examen från universitetet som när de lärde sig gå. Träffade en gång i en mataffär för ganska många år sedan en gammal farbror i sällskap med en medelålders kvinna. Jag var där med en av mina unga som då var en baby. Han beundrade min lilla och sade sedan att han känner samma ödmjuka, förundrade kärlek inför sin dotter (damen i hans sällskap) nu som han någonsin gjorde när hon var baby. Så ”jobbigt” är inte det första eller sista man behöver tänka på när man får ett barn. Livet är jobbigt ibland, med eller utan barn. Men mest är det alldeles, alldeles underbart!
Fint inlägg! Jag längtar efter barn, och hoppas att det blir min tur någon dag. Samtidigt så får jag sådan ångest och tänker att jag inte riktigt med gott samvete kan låta någon födas till denna redan överbefolkade värld. Klimathotet är ständigt närvarande i mina tankar, och det känns då själviskt att skaffa barn bara för att jag vill, eller för att det är kul.. Det är svårt, om man som jag har en tendens att överanalysera.
Tack för att du tar upp nåt jag har tillbringat oändligt antal timmar med att fundera på. För mig är vårt jordklot och de miljöfrågor vi tampas med något av det viktigaste som finns. Det är också varför jag gillar denna blogg som har en tydlig miljöprofil. Men en sak jag funderat på när det gäller diskussioner kring att skaffa barn eller inte, så finns miljöaspekten aldrig med? Jag har sån otrolig ångest över hur överbefolkad jorden är och hur vi hela tiden blir fler och fler som ska tära på jordens resurser. I höstas kom det ju dessutom en rapport som sa att det enskilt största man kan göra för att inte påverka klimatet är att inte skaffa barn. Stapeln för allt en människa kräver var långt över flyg och kött. (Tänk då hur det blir med inte bara ett, utan två eller tre barn?) Och oron gäller inte bara vilken ”börda” jag lägger på jorden, men också för det potentiella barnet – vad är det för värld jag föder det in i och vilken (blek?) framtid har hen att vänta sig? Vore så intressant att få höra hur andra resonerar kring dessa frågor.
Jag känner igen mig!! Men mer med perspektivet på alla barn som redan finns i världen som lever i fattigdom, föräldralöshet, inte får gå i skolan m.m. Ska jag då sätta nya barn till världen när det redan finns miljontals barn som behöver bli omhändertagna??
Men i vilket fall så var det här ett jättefint inlägg, Clara. Jag blev ändå så glad att läsa det. Gläds ofta över syskons och vänners barn.
Antalet barn som föds i världen minskar. Däremot ökar medelivslängden (i vissa länder har medellivslängden ökat med 30 år bara de senaste decennierna). De flesta länder har en omvänd ålderspyramid, dvs de äldre är betydligt fler än de unga. Rimligtvis borde man på sikt se en avplaning av befolkningsökningen, förutsatt det inte plötsligt blir en global baby boom. Vilket är osannolikt.
Detdär är en himla svår fråga. Jag tror att om man inte skaffar barn fast man kanske hade velat är det lätt att bli bitter när man blir äldre, men är jorden värd en människas bitterhet? Hur mycket står man ut med att offra och vad är ens liv och drömmar värda egentligen? Att ge upp barn är för många en väldigt stor sak.
Som med allt så är det väl knappast svart eller vitt med föräldraskap. Jag tror så här; det varierar från familj till familj. Vissa har lättsamma barn och där det är mer kul än jobbigt. I andra familjer finns det ett eller flera barn som är svåra på nåt vis. Mycket beror på medfödda personligheter, så hur det blir vet man inte. Men visst kan man påverka också med uppfostran, livsstil och livsinställning. Sedan beror förstås en del även på de vuxnas personligheter – hur de är och hur de handskas med svårigheter/utmaningar.
Sen kan ju det tidigare raraste/lättsammaste barn bli det jobbigaste – och tvärtom.
Jag tror inte att föräldraskap passar alla. Liksom inte andra livsstilar passar alla, inte svårare än så. Om man tror att det är något för en själv så får man helt enkelt chansa och hoppas att det blir mer roligt än jobbigt. Det kan bara tiden visa…
Tror du har helt rätt. Vissa barn är mer krävande än andra. Vissa föräldrar mer stresskänsliga än andra. Vissa personer har inte utvecklat sig själva tillräckligt och klarar inte av föräldraskapet hur mycket dem än längtade efter det. Vissa personer ville inte bli föräldrar men hamnade där och växte in i rollen.
Men man måste få säga att någonting är härligt utan att bli kallad lögnare, likväl som att man måste få säga att något är jobbigt utan att bli anklagad för att vara en misslyckad förälder. 🙂
”Om du kan – våga skaffa barn.” -Om man VILL, är också en viktig viktig del.
Vilket underbart inlägg! Precis så där är det ju! Idag var jag med maken och barnen till Yoump. Hur roligt är det inte att kunna göra barnsliga saker igen utan att någon höjer på ögonbrynen. Pulka på vintern till exempel. Oslagbart!
Intressant ämne. Jag betvivlar inte att man älskar sina barn urskillningslöst när man väl fått dem. Det finns ju dock människor som ångrar att de skaffade barn (trots all kärlek); något som är oerhört tabubelagt att prata om. För vissa kanske det inte passar att vara förälder/skaffa barn och det måste också få vara okej. Livets mening behöver ju inte enbart innebära barn eller karriär, utan om att må bra och känna sig tillfreds. Som någon skrev ovan; det handlar inte bara om att kunna eller våga utan också om att vilja.
Sedan har ju folk olika förutsättningar och personlighet. Claras pepplista låter underbar, men verkar förutsätta att man har ett stabilt socialt nätverk, mycket pengar och energi. Samt att man har turen att få friska barn och att man som förälder också håller sig frisk. Den ovissheten bör man nog vara beredd på om man väljer att skaffa barn – att veta att det inte är säkert att livet blir en idyll trots att det är det man såklart önskar och har som målbild. Säker kan man såklart aldrig vara på något här i livet, men när barn är inblandade står mer på spel. Tror hursomhelst att det finns många olika anledningar till att barnfria personer tvekar inför/inte vill skaffa barn. Här kommer några reflektioner:
Resor, julklappar, äventyrsbad, körkort m.m. kräver pengar. Det är inte alla som har det. Kanske lever man på bara en inkomst eller blir sjukskriven och inte orkar slita 100 procent i ekorrhjulet. Att skaffa barn innebär ju ofta att man också införskaffar bil och större, dyrare bostad plus andra kostsamma konsumtionsgrejer. Tror att många barnfria personer tycker det är skönt att kunna leva billigare och kanske jobba lite mindre. Att slippa oroa sig för dyra huslån, semesterkassor och att ungarna ska ha ständigt uppdaterade iPhones och framdukad middag varje kväll. Det finns också många kvinnor som bränner ut sig redan i unga år och aldrig helt får tillbaka sin forna mentala och fysiska energi/förmåga. Att skaffa barn på det minskar ju inte direkt stressen och pressen, så jag förstår att vissa tvekar att addera ytterligare krav i livet.
Det finns en hel del kvinnor som lider av ätstörningar och är rädda för att bli tjocka eller få slapp kropp efter graviditet. En del är rädda att förlora kontrollen i en mycket utsatt situation. T ex för att något ska hända under själva graviditeten, att inte få plats på sjukhuset, för smärtan eller för att få förlossningsskador. Andra tycker det är skrämmande att ha en annan varelse växande i sin egen kropp. Så nej, alla njuter inte av eller känner sig snygga som gravida. Alla knyter inte an till fostret. För vissa kvinnor innebär graviditeten skräck och ångest.
Min mormor sa alltid med domedagsröst: ”små barn, små bekymmer. Stora barn, stora bekymmer”. Och ”barn kan ge en den största glädjen, men också den största sorgen”. Hennes barn klarade sig alltid bra, så jag fattade aldrig var pessimismen kom ifrån. Idag förstår jag dock att hon nog var superorolig för att något skulle hända, hela tiden. När man blir förälder har man helt plötsligt väldigt mycket att förlora eftersom hela ens lycka och välbefinnande är kopplat till att barnet mår bra. Och som sagt, det finns inga garantier för att ens barn blir friskt och lyckligt genom livet eller att du får stöd från omgivning eller samhälle vid behov. Du kan inte kontrollera situationen på samma sätt som när du bara har dig själv att tänka på. Det finns heller inga garantier för att ens vuxna barn hälsar på en när man blir äldre eller ens själva skaffar barn. Är man som person mer grubblande och orolig med stort kontrollbehov blir sådana aspekter säkert jobbiga att tänka på. Det finns dessutom människor som hämtar energi av sina egna hobbies, av ensamhet och lugn, och som inte alls är särskilt intresserade av att utöka något ”socialt pussel” med andra mammor, barn och barnaktiviteter.
OBS: Jag ifrågasätter alltså inte att det kan vara så härligt som de flesta av er beskriver (vilket är helt fantastiskt!) utan vill bara understryka att det finns andra perspektiv också, som med allt annat. 🙂
Hej där,
Vilken tråkig kommentar. Det känns som om du missförstod vad inlägget handlade om. Det här inlägget var inte till för att övertala folk som inte vill ha barn att skaffa det för att det är underbart. Det var heller inte något ”ALLT med barn är underbart”-inlägg – Clara skrev till och med att det inte gick att skriva bra saker för att då skulle folk ta det på just det sättet och du bevisade just hur rätt hon hade. Det här inlägget var tänkt för alla oss som längtar men som blir skrämda av vad som sägs och skrivs. Till exempel av kommentarer från folk som dig, som verkar tro att pengar är synonymt med en lycklig uppväxt. Men främst från folk som skriver hur hemskt det är att bli begränsad, av att dem inte får sova eller att dem har det så dåligt ekonomiskt.
Jag hade världens bästa uppväxt. BÄSTA. Jag är uppvuxen som skilsmässobarn och min mamma gick in i väggen när jag var 14, blev deprimerad och sjukskriven och hamnade hos fogden. Min pappa var frånvarande större delen av mina tonår. Innan dess hade båda mina föräldrar ekonomiska problem och vi hade aldrig råd med skidsemester, utlandsresor eller dyra julklappar. Det var inte heller något som jag eller min syster saknade eller led av. Vi hade ingen ”större bil”. Vi hade en Renault 5:a från 80-talet. Vi hade inget ”större hus”, utan ett litet radhus i ett 60-talsområde med en trädgård på 10x10meter och sedan en trerumslägenhet där jag och syrran delade ett rum.
Ett barn kostar vad du låter det kosta, inte ett öre mer. Jag är så trött på att folk ursäktar dålig ekonomi på sina barn. Det är inte barnen som håller i plånboken utan föräldern. Om föräldern kan sköta ett sparkonto, prioritera och sköta sin ekonomi kan man få mycket för ingenting. Jag blir så ledsen när jag hör folk klaga på att sina barn kostar pengar, när dem själva röker två paket cigg i veckan eller lägger pengar på läsk och alkohol, en ny TV fast deras gamla TV fungerade eller en ny telefon varje år. Man behöver inte köpa någonting nytt, om man inte väljer att göra det. Man behöver inte ha det stort och flådigt. En av de finaste familjer jag känner bor i en etta, fast dem är en familj på fyra personer. Dem får det att fungera med smarta lösningar och ett mer minimalistiskt förhållningssätt till prylar. Deras barn är 3 respektive 7 år och dem har bott där sedan innan barnen föddes.
Barn behöver inte prylar eller resor för att bli lyckliga eller bra människor. Vi hade aldrig gott om pengar, inga släktingar i närheten som kunde ställa upp, och inga rika familjemedlemmar som kunde ge dyra presenter. Jag köpte min första Iphone när jag var 20 och jag var lycklig trots det. Mamma planerade resor och sparade så att vi skulle kunna göra saker. Äventyrsbad kanske kostar pengar, men det är nästan alltid rabatt eller gratis inträde för barn på event och upplevelser. Planerar man kan man också köpa årskort eller kuponger. Och förresten, varför ska man åka till äventyrsbad? En badsjö är minst lika rolig för ett barn om man har med sig något att göra, en badboll kostar ca 20kr på Ö&B. Jag åkte utomlands första gången vid 14 års ålder då pappa sålde sin motorcykel. Andra gången var jag 15 och åkte på träningsläger med min idrottsklubb. Dem hade en fond för fattigare barn att söka pengar ifrån, så jag betalade inte den resan själv. Sedan jag var 13 har jag sommarjobbat. Jag bekostade mitt körkort själv när jag blev 18. Om jag velat köpa någon dyrare har jag jobbat ihop dem pengarna. Stora barn kan ta större ansvar. Vill stora barn kosta stora pengar får dem ta extrajobb. Det finns massor för den som är beredd. Allt från hundpassning, klippa gräsmattor eller sälja tidningar, till att hjälpa äldre med datorer, handla eller utföra hushållssysslor. När man är 16 kan man börja hjälpa till på olika företag för små slantar, som att sälja jordgubbar, plocka tomater eller potatis, städa åt kommunen eller bli tidningsbud. Har man barn får man barnbidrag och syskontillägg. Gör man en budget och planerar räcker dem pengarna långt. Man måste inte köpa den flådigaste barnvagnen ny, eller ha en TV i varje barns rum.
Vill man inte skaffa barn för att man inte har den drömmen eller för att man älskar den livsstil man har och tror att barn inte passar in där, så är det okej. Det är helt okej att inte vilja ha barn. Det är okej att inte tycka om barn. Men det är inte okej att använda barn som ursäkt.
Sedan blir jag väldigt ledsen när jag läser att ”Det finns en hel del kvinnor som lider av ätstörningar och är rädda för att bli tjocka eller få slapp kropp efter graviditet”. Det är det mest deprimerande jag någonsin hört. Att vår tids utseende ideal är viktigare än någons längtan efter kärlek, tillhörighet och familj. Jag hoppas verkligen att denna grupp i så fall söker hjälp och inte låter utseendefixeringar ligga i vägen för livsviktiga beslut. Om man längtar efter barn men inte klarar det fysiskt finns det fosterbarn, adoption och möjlighet att vara hem för ensamkommande invandrarbarn. Min bästa vän led av ätstörningar och bullini vilket gjorde att hon hade väldigt svårt att bli gravid, men det har gått hur fint som helst sedan hon fick barn, och hon är mycket lyckligare i sig själv sedan hon blev mamma. Hon uppskattar sin kropp mycket mer sedan hon fick barn.
Det finns tusentals skäl till att folk vill, inte vill, kan eller inte kan få barn, men att komma på negativa ursäkter är bara otrevligt för alla. Ja, det kan kosta pengar att ha barn, men det behöver inte göra det. Ja, det kan bli jobbigt att ha barn, men det behöver inte bli hemskt. Ja, barnet kan bli sjukt eller ha problem, men det kan du/din partner få också. Det är skillnad på att belysa fram problem och lösningar, och på att enbart gnälla/klaga. Just nu är det väldigt mycket klagosång på nätet
Hej själv,
Vad tråkigt att du blev så arg och provocerad. Jag tolkade Claras inlägg som en lista på saker hon tycker är roligt med att vara förälder, som skulle fungera som en pepplista direkt riktad till ”rädda” blivande/aspirerande föräldrar. Det jag gjorde var att problematisera de punkterna utifrån tankar jag själv har haft, läst om eller hört från andra som är eller har varit just rädda. Varför vända sig med en lista till de rädda om de inte får svara?
Jag ifrågasätter inte Claras eller andra mammors upplevelser – jag tror att de är genuina och stämmer med deras verklighet. Men det finns, som jag sa, även andra perspektiv som också borde få tas på allvar och diskuteras på samma sätt. Det skulle med andra ord vara bra om de rädslorna jag nämnde kunde bemötas och diskuteras utan ilska och tabubeläggande från omgivningen (särskilt vad gäller utmattning i kombination med graviditet/föräldraskap). Tråkigt nog låter det på dig som att de istället ska tystas ner för att det är för obekväma, ”osanna” och otrevliga ämnen, vilket ju inte hjälper de som är rädda för just detta. Du har rätt att ha dina känslor, åsikter och erfarenheter liksom andra människor har rätt till sina.
Var någonstans skrev jag att en lycklig barndom är kopplad till rikedom? Det jag i själva verket skrev var att en del människor känner stress och oro inför hur det skulle bli ekonomiskt om familjen växer, särskilt om man redan har en ansträngd ekonomi (och hälsa) sen tidigare. I media kan man läsa om ökande klyftor och barnfattigdom i Sverige, lärare som vittnar om hur barn kommer till skolan hungriga och utan ordentliga kläder, barnfamiljer som vräks från sina hem, att svenskar skaffar barn allt senare i livet för att det är svårt att få en trygg anställning och någonstans att bo etc.
Och såklart måste ungarna inte ha en iPhone – det var ett exempel för att illustrera att vi ändå lever i ett samhälle där vi ständigt visar upp vad vi har/gör och jämför oss med andra, så även barnen. Gå gärna in och läs berättelser på instakontot @klasshat om bl a barndomsupplevelser av fattigdom. Jag har förresten aldrig sagt att ekonomisk utsatthet/ohälsa är en anledning till att välja bort barn eller att det leder till garanterad olycka. Jag påstod bara att det kan vara en faktor som gör människor rädda eller tveksamma till att skaffa barn. Att själv råka ut för ledsamheter i livet skrämmer inte lika mycket som att det barn man satt till världen också drabbas. Sedan kan du tycka att den rädslan är obefogad utifrån dina erfarenheter, vilket dock inte gör den osann för andra.
Ja, ätstörningar är en deprimerande sjukdom. Det förhindrar dock inte att de ändå finns. Det är en psykisk sjukdom som funnits dokumenterad i flera hundra år och som inte alltid och enbart är kopplad till ”utseendefixering”. Vi talar om människor som svälter sig till döds – att kontrollera kroppen blir viktigare än att ens överleva. Det sägs också att man aldrig blir riktigt frisk från tvångstankarna. Så även om du tycker att det är oförståeligt hur kvinnor kan bry sig mer om ”sitt utseende” än att bilda familj så är det verkligheten för en del. Men kom gärna med en lösning på det problemet, du som inte vill höra något ”gnäll”.
det är ett stort problem som måste lösas, om folk inte skaffar barn pga ekonomiska anledningar lol. vi har inte mindre pengar idag än vi hade för 100 år sedan och folk skaffade barn då. ätstörningar är också ett problem som måste lösas. problemet är att människor inte förstår värdet i att ha BARN framför att kunna ta en extra resa. det är samma sak som folk som inte förstår betydelsen av vad som händer efter att vi dött dvs med planeten osv. vadå varför ska jag bry mig om klimatet när jag ändå dör sedan? samma med barn, för barn är det enda du som vanlig människa någonsin kommer lämna efter dig. 3.5 miljarder år av evolution och så stannar det upp för att du hellre åker till Thailand eller vältrar dig i din ätstörning, än att fixa problemet och låta livet leva vidare i just den unika konstellation som bara du och din partner kan uppbåda. trams.
Håller med om allt! Att skaffa barn är det bästa jag har gjort, att få höra Jag älskar dig av världens goaste unge medan han lindar armarna runt min hals. Gulle! Livet skulle vara så himla mycket tråkigare utan barn!
Tack Clara!
Så sant så! Väl skrivet -jag håller med till 100%!
Jag längtar nåt så enormt efter barn, familj och allt som hör till. Jag är nöjd med livet runtomkring, sambo som gör mig lycklig, bostad som jag är nöjd med samt ett arbete som jag trivs med och är bra på. Dock är min sambo inte på samma punkt. Han är fem år yngre och jag vet inte om det bidrar till våra olika lägen. Men jag har lovat mig själv att inte tänka. Njuta av livet. Och när det kommer, fasiken vad jag ska njuta!
Trodde aldrig jag skulle bli en sån (urtråkig 😉) som alltid pratade om mina barn, men det blev jag och just för att det är så himla ROLIGT med barn! Vi har ofta så himla kul och jag älskar dem mest i världen.
Så fint du skriver Clara! Håller med dig på varje punkt! Jag pustar ibland kring detta med småbarnslivet men försöker att i nästa andetag också lyfta allt det fina. Skulle ju inte för en sekund vilja byta bort det liv jag lever ❤
Fantastikst bra tack! Men kan vi inte ta bort ordet skaffar barn. Det går ju inte till riktigt så. Vi önskar barn, vi kanske får barn.
Åh Clara! Behövde precis höra detta nu för jag är kanske gravid. Tycker det verkar så läskigt men ska försöka tänka på det roliga med det istället. 🙂
Hej Clara! Jag har läst din blogg i flera år men aldrig kommenterat. Jag har en nyfödd och en treåring och blev oerhört glad av detta inlägg. Vill bara säga tack!
Tack, det är precis sånt här man behöver få veta ibland när man är snart 30 år och fortfarande velar hit och dit om man ska skaffa barn eller ej :’D
Tack för ditt inlägg, precis vad jag behövde! // Från en blivande vettskrämd mamma, i vecka 7, som inte är särskilt barnkär och inte ser fram emot sömnlösa nätter.
Så skönt att höra! <3 Jag och sambon drömmer om barn och längtar efter det, men sista tiden har jag blivit allt mer nervös över det och har inte riktigt förstått varför. Men nu fattar jag. Jag har inte tänkt på det, men det är ju precis som du säger, det pratas bara om det negativa, vilket har påverkat mig omedvetet. Det har gjort mig ledsen. Barn har alltid varit något jag längtat efter men det har inte funnits möjlighet i livet förrän nu. Jag har sett så olika upplevelser och hört så mycket negativt om det, vänner som bara klagar och lägger upp saker på facebook… samtidigt som jag också har några fina förebilder i vännerna omkring mig där man ser lyckan och kärleken. Men det är som du säger, mer vanligt att lyfta fram det negativa nu. Gnälla och så ska folk stötta på facebook eller instagram…
Jag tänker att det är lite som att skaffa djur, ja, man måste helt plötsligt göra en massa saker man inte gjorde innan, vissa obehagliga. Som att plocka fästingar, torka blod från golvet när tiken löpt, byta i kattlådan, torka upp hårbollar eller spyor, plocka bajs från gräsmattan, tvätta äckliga saker från pälsar, sömnlösa nätter när kattungen lever rövare, springa ut direkt på morgonen innan valpen är rumsren, slänga döda möss i soporna (eller jaga levande ut ur huset när gammelkatten ska lära lillkatten jaga…)… men det är ju inte dem sakerna man tycker är viktiga när man väl skaffat djuret, även om det är en stor omställning från att inte ha djur. De jobbiga sakerna gör man bara. Det är ju de gyllene stunderna man minns och älskar. Att kela i soffan, underbara promenader, att vakna med någon tätt intill sig, att bli överfallen av en lycklig hund när man gått ut med soporna, titta på när katten jagar flugor eller hur hunden gör konstiga akrobatiska saker när hon ska gosa/busa/tvätta sig. Det måste ju vara samma sak med barn… ja, jobbiga och äckliga stunder, men det är de vackra stunderna man minns om tio år. Inte en jäkel minns "åh, jag bytte kattbaljan två gånger om dagen och det var sååå jobbigt och det luktade såååå illa", men man minns hur katten hoppade upp i knäet när man satt i soffan… barn måste väl vara på samma vis, fast större, mer livsomvälvande? Men både i de bra och de dåliga sidorna? Mer jobbiga saker, som man aldrig föreställde sig innan man fick barn. Men också mer vackra stunder, som man aldrig förutsåg innan dem kom in i ens liv?
Så bra beskrivet!
Underbart att läsa! Gråter inombords när föräldrar suckar och stönar över sitt föräldraskap ( även inför barnen!!!) hur har vi hamnat i detta diket? Tack för att du påminner om GLÄDJEN i att ha barn! Jag kommer leva läääänge då ett gott skratt förlänger livet och jag får en dos i princip dagligen 🙂
Gråter du inombords när människor omkring dig suckar och stönar över andra anledningar också? Eller är det bara föräldraskapet folk ska hålla masken och fejka med så att du ska vara nöjd?
Det ligger nog nåt i det där. Att man knappt vågar vara positiv. Jag vågar liksom knappt säga att vi på två barn inte haft sömnbrist typ en enda gång. Med första barnet sov jag mer och var piggare än jag vet inte när. Det finns liksom barn som sover! (Peppar peppar, yngsta är bara 8 månader så det kanske hinner ändras 😂)
Så härligt inlägg! Är mamma till två barn och håller med om allt ovanstående!
Skriver under på detta!!! 😀
Amen på den!
Igenkänning på rubbet!
det är ett stort problem som måste lösas, om folk inte skaffar barn pga ekonomiska anledningar lol. vi har inte mindre pengar idag än vi hade för 100 år sedan och folk skaffade barn då. ätstörningar är också ett problem som måste lösas. problemet är att människor inte förstår värdet i att ha BARN framför att kunna ta en extra resa. det är samma sak som folk som inte förstår betydelsen av vad som händer efter att vi dött dvs med planeten osv. vadå varför ska jag bry mig om klimatet när jag ändå dör sedan? samma med barn, för barn är det enda du som vanlig människa någonsin kommer lämna efter dig. 3.5 miljarder år av evolution och så stannar det upp för att du hellre åker till Thailand eller vältrar dig i din ätstörning, än att fixa problemet och låta livet leva vidare i just den unika konstellation som bara du och din partner kan uppbåda. trams.
Tack! ❤❤❤
Jag är en av dem som egentligen vill ha barn men känner mig skrämd av bilden som målas upp i sociala medier. Jag är inte sugen på att ge upp hela mitt liv och min identitet för att bli ett bajsmonster med kronisk sömnbrist liksom.
Det är nästan så att man glömmer bort varför man vill skaffa barn, för det drunknar i alla tankar om hur man inte vill ha det.
Det du beskriver är ju mer den bilden jag hade för några år sedan, och det som gjorde att jag såg fram emot den dagen det skulle bakas bebis.
Nu är jag där i livet att det skulle passa sig ganska bra snart, men jag märker att jag har bytt tankesätt från ”det ska bli himla mysigt” till ”tja, det är väl lika bra att få det gjort…”. Den inställningen vill jag ju inte gå in med, och jag vill gärna ändra på det, eftersom jag inser att jag har fått en så ofullkomlig inställning till föräldraskapet. Sådana här inlägg hjälper mig att komma på rätt köl igen. Att se alla sidor av saken istället för den där ”den som har det värst vinner”-tävlingen som verkar ha tagit fart…
Åh precis ett sånt inlägg jag saknat, tack!
Å! Visste inte att jag saknat ditt inlägg innan jag läste det!
Min sambo har en 5 årig dotter som bor hos oss varannan vecka. Ändå känner jag att jag knappt vågar försöka få barn för att det ska bli så jobbigt att man aldrig får sova, inte en sekund ifred och tänk om man får ett barn med kolik eller ett sjukt barn? Mina tankar går som så att jag och min sambo har det så himla bra nu, kommer ett barn att rucka på det? När vi går och är trötta och slut, kommer kärleken dö då? Han är ju det viktigaste i mitt liv, vågar jag riskera att vi får det dåligt genom att skaffa barn? Verkar som majoriteten går isär när barnen är små.. Vågar jag riskera det vi har liksom?
Dumma tankar.
Jag älskar ju sambons dotter, hon är så himla rolig! Så mycket kärlek man får av henne, tillit, nya tankar osv. Såå kul nu när hon börjar lära sig simma!
Men det här med tveksamheten, har inte tänkt på det innan vart det kommer från men det är klart att sociala medier har en stor del i det! Såklart.
Tack för detta inlägget Clara <3
Gudars alltså, så sant! Tack för att du påminde en stackars sur tonårs-/pre-teen-morsa. (Obs, skrivet helt utan ironi.)
Bästa läsningen hittills! Har alltid ogillat folk som gnäller o klagar på hur det är att vara förälder. Nu är det värre än någonsin och varje liten krämpa ska lyftas fram. Tvärtom – att ha barn är en del av livet och inte alls bara jobb som många väljer att lyfta fram.
Att ha barn är inte alls lika jobbigt som jag föreställde mig efter att ha läst allt som finns. (Mamma till tre, 7, 10 o 13 år)
Har varken barn eller stor släkt. Hade velat ha barn men det har inte fungerat, flera missfall, ett för tidigt fött barn som inte klarade sig.
Jag har en fin man som inte heller har barn, hans exfru ville inte och när vi träffades var det för sent för mig.
Det känns hårt ibland men vi har ett bra liv och gläds med våra vänners barn och barnbarn.
Takk for dette innlegget! Akkurat funnet ut at jeg er gravid og fremdeles litt i sjokktilstand, dette var presis den peppen jeg behøvde 🙂