Tack för alla fina kommentarer och hejarop på det här inlägget. Det gjorde mig så himla glad. Inte hade jag förstått att så många skulle känna en sådan lättnad av att se mitt stökiga hem. Då hade jag bjudit på det för länge sedan.

Jag såg att någon undrade om jag överdrev i filmen för komisk effekt (nej) och någon annan undrade om det ser ut så här jämt (nej). Men i vårt hem är det liksom ebb och flod. Saker dras fram och plockas undan. Det rivs ut och rensas bort. Och städning är det först jag prioriterar bort när jag har för mycket jobb eller för lite ork (för närvarande både och). Jag har inga svårigheter med att luta mig tillbaka, dricka kaffe och spela Toon Blast på telefonen även om kaos råder runtomkring mig. Jag känner mig inte lat – jag känner mig rimlig.

De flesta av mina vänner med småbarn har ungefär så här hemma. Inte jämt men ofta. Och jag är så glad att få komma hem till vänner där det råder kaos. Om städning eller rentvättat hår ska vara en förutsättning för att ha besök så får man ju vara ensam resten av livet. I vårt matlag har det blivit extra tydligt. När vi ses varje tisdag och äter middag hos varandra får man insyn i varandras röriga liv, trötthet, relations-irritation och otillräcklighet. Men också det fina i att umgås ändå. Dela vardagen med varandra. Vara en helt vanlig och underbar människa med allt vad det innebär.

Jag älskar att göra min omgivning vacker. Jag njuter när det är välstädat. Men när det varken är vackert eller välstädat är det fortfarande mitt hem och jag är en helt rimlig människa som prioriterar kaffe med en kompis, mysstund med barnen eller skönt bad i badkar – framför att fara runt i huset med en dammtrasa.