Brandgult. Använder du ordet djuriskt? Vet inte om det är dialektalt men här i Umeå var det ett vanligt förstärkningsord när jag var barn. Som människa på 80-90-tal kunde man vara djuriskt snyggt, djuriskt smart eller tvärtom ”nåt så djuuuuriskt dum i huvudet”. Jo, det ska uttalas med långt ”u” för bästa tryck.
Under mitt brandgula tema här på bloggen vill jag ta er med dig in i djurriket, för att träffa mina brandgula djurfavoriter.
Kolla in dessa vackra brandgula birds.
Den här fågeln ser det ut som någon har hittat på efter att ha ätit mystiska svampar på Roskildefestivalen. Hur kan man ens se ut så här?
Jag minns en kall höstdag, när jag gick hem från fritids och såg en papegoja i skogen. Den hade väl rymt någonstans ifrån. Jag minns att jag grät mig till sömns den natten. I oro över hur den skulle klara vintern. Sedan dess har jag alltid tänkt att det är hemskt med fåglar i fångenskap, men ännu hemskare om de råkar rymma.
Jag är fascinerad av stora rovfåglar. Sedan vi flyttade ut på landet ser jag sådana betydligt oftare än innan. Här syns den vithövdad havsörnen med sin brandgula näbb. Det är USA-s mäktiga nationalfågel.
Själv drömmer jag om att få se en kungsörn i verkligheten. Det närmsta (?) jag kommit var när någon hittade en överkörd kungsörn i byn där mormor bor.
En något mindre gul flygare jag älskar, det är fjärilen. Dock vill jag inte se den uppförstorad. Då blir det så tydligt att den (om man tänker bort vingarna) egentligen bara är ett stort äckligt, flygande kryp.
En annan flygande brandgul favorit är humlan. I somras surrade de över vår klöverfyllda gräsmatta, som jag inte kunde med att klippa ner. Vi ska ju vara rädda om våra pollinerare!
Jag gör alltid små dammar för humlorna att landa och dricka i. En låg bricka eller ett blomfat fylls med småsten i ett tunt lager. Och sedan vatten ovanpå – som går upp till hälften av stenarna (max 1 cm djupt alltså). Där kan insekter landa och dricka utan risk för att drunkna. Varma dagar avdunstar det snabbt så då får man fylla fatet både morgon och kväll.
Kanske det mäktigaste brandgula djuret? När jag var i Kenya 2016 fick jag se lejon i det vilda, bara två meter från vår fönster och dörrlösa bil (den var lite mer som en golfbil modell större). Det var mäktigt och lite läskigt. Nu drömmer jag om att någon gång i livet få se även brandgula tigrar i det vilda. Så mäktiga djur.
Ett mindre mäktigt kattdjur som jag dock aldrig kommer att glömma. Det är vår grannkatt som hette Bosse. Han bodde i huset bredvid vårt när jag var liten. Bosse var marmeladfärgad, och hade en yvig päls som såg ut som på en norsk skogskatt. Jag har utan framgång letat en bild på honom som kattunge. Men den här är tillräckligt lik. Om man adderar ca 70% mer päls.
Bosse var lite utvecklingsstörd, skulle det visa sig. Han trodde att han var en hund och gillade bara att leka med hundar. Han badade i vattenpölar och när den första snön kom sprang han efter gatan och plogade snön framför sig mellan tassarna. Om och om igen. En gång smet han in hos oss när vi satt och såg på teve och så stal han en påse fiskmat som fanns vid akvariet. Tjuven upptäcktes dock vid flyktförsöket, när påsen sprack och fiskfodret rullade ut över parketten med ett ilsket smattrande.
Bosse hade en päls som tovade sig hemskt och som ingen tog hand om. Ibland försökte vi klippa honom men det var hopplöst. Han bara revs. Och han ville så gärna bli kliad, men efter en stund så bet han till istället. Ambivalent var bara förnamnet.
Ja, just det. Bosse brukade också sitta på fönsterbläcket och stirra in genom fönstret. När mina tjejkompisar kom över för en myskväll började vi prata om ruskiga fönstertittare jag upplevt under åren. När alla var lagom uppskrämda pekar jag mot den mörka rutan bakom dem och BAM. Där satt Bosse och stirrade på dem. Har aldrig hört värre eller högre falsettskrik. – Nåt så djuuuuuuriskt otäckt!
Ja det var mina brandgula djurfavoriter, det. Har du några?
30 svar
Jag har inga brandgula djur att komma med men väl en utvecklingsstörd katt! Han hette Ettan och var sin mammas första unge. Han föddes med svansen först och min mamma fick hålla i svansen för att han inte skulle åka tillbaks in igen.
Som du förstår tog födseln ganska lång tid och när han väl var född kom hans syskon så fort att hans uttröttade mamma glömde att slicka bort hinnorna från honom. Min mamma upptäckte det och torkade honom med en handduk men han hade redan hunnit få viss syrebrist.
Det resulterade i att han blev en mycket speciell katt, den bästa jag någonsin haft (han skulle egentligen avlivats men jag grät floder, till sist fick jag honom i födelsepresent). Han var så otroligt tillgiven och snäll. Han hade ovanligt lång svans, kanske för att min mamma dragit i den när han föddes.
När han var sju år försvann han och kom aldrig tillbaka. Jag vet inte vad som hände, kanske en räv tog honom. Hursomhelst sörjde jag honom djupt och mitt hjärta mjuknar lite varje gång jag tänker på honom fast det gått tjugo år.
Jag tänker på min vackra brandgula dvärgkochin-tupp jag hade som barn! Ååååh såå fin! Men också höns med väldigt brandgula fötter och näbb som lyser mer klart ju bättre dom mår! Och bäst av allt! Vaclra höstlöv! (Inget djur dock hehe)
Snälla Clara, kan du inte fundera på hur du använder ordet utvecklingsstörd? Vad menar du egentligen, kanske finns det ett bättre ord, som inte är så stigmatiskt och riskerar att få människor att ta illa upp? Hoppas!
Eller menar Clara att katten är störd i sin utveckling, alltså i ordets bokstavliga bemärkelse?
Ja exakt så menade jag.
Som nära anhörig till ett barn med en utvecklingsstörning tar det emot varje gång jag ser denna diagnos användas lite hastigt och lustigt i alla möjliga sammanhang. Som ett skällsord, ett skämtsamt tillmäle, en beskrivning av ett husdjur som beter sig underligt. Det är jobbigt. Förstår att människor inte alltid tänker på detta. Men önskar att fler förstod att det klingar så illa hos oss som berörs när neuropsykiatriska diagnoser används felaktigt i sammanhang där de inte hör hemma.
Det förstår jag verkligen att du blir illa berörd. Men i det här fallet var dock katten verkligen utvecklingsstörd. Eller man kanske skulle säga att han hade en mental funktionsnedsättning. Djur kan ju också ha det, som bekant.
Ja, även jag har en nära anhörig och reagerar negativt på ordet. Dels är det förlegat, men också när det används såhär hastigt och lustigt (bra uttryck!) i ett sammanhang där det inte egentligen hör hemma. Utvecklingsstörd är ju en medicinsk diagnos, inget som beskriver någon som är lite lustig/speciell/udda/avvikande. Nu kanske det inte är så du menar, men det är precis så jag uppfattar det.
Prova byta ut ”katten” mot ”grannen” till exempel, få skulle nog uttrycka sig så om en människa.
Jag kan verkligen tycka att influencers får stå till svars för mycket som är orimligt, både kring åsikter, vanor och beteenden och jag håller med om att influencers inte ska vara någon universell förebild som gör allting rätt. Men jag vill ändå ifrågasätta i det här läget, och gör det alltid när jag hör liknande uttalanden på jobbet/bland vänner/i skolan också, för jag tycker att det är viktigt.
Jag övervägde att skriva att han hade en mental funktionsnedsättning eller funktionsvariation – men det kändes värre.
Ni som vet – vad får man kalla en utvecklingsstörd katt?
Ja… vad får man kalla en katt som är utvecklingsstörd? Jag förstår hur du menar Clara (tror jag!) Men… jag lägger till mitt perspektiv: Jag jobbar som psykolog på habiliteringen, en av mina vanligaste arbetsuppgifter är att diagnosticera och nivåbestämna psykisk utvecklingsstörning (intellektuell funktionsnedsättning i den nya diagnosmanualen). Det är en psykiatrisk diagnos som bara får ställas när specifika kriterier är uppfyllda. Det betyder inte annorlunda, lite knasig, att man är lite efterefter, utan att den kognitiva utvecklingen avviker på ett specifikt sätt. Och det är ofta en tung diagnos att få, för personen själv och för familjen, för den har ingen hög status i samhället. Jag ska fatta mig kort, men… ja det är ofta ganska tufft.
Och det konkreta svaret på frågan är att man kan inte säga att ett djur har utvecklingsst. /IF för det finns inga utarbetade diagnoskriterier för djur. Bara för människor. Även om djur förstås kan ha en avvikande kognitiv utveckling, och man skulle kunna utarbeta en diagnos för katter som har en uppmätt intelligenskvot om två standardavvikelser under genomsnittet i populationen, samt tydliga svårigheter i vardagen.
Men det är egentligen inte det som är poängen. Poängen är, tänker jag, att det kostar mig lite, litegrann att inte använda en psykiatrisk diagnos, som människor har, om ett djur. Men det betyder MYCKET för den personen, eller anhörige, som slipper läsa sin diagnos i, t ex en humoristisk text om en katt. I det här sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att IF (utvecklingsst.) inte är en enkel diagnos riktigt på samma sätt som ”benbrott” eller ”mässlingen”. jag menar, om jag ar brutit foten så tar ag inte illa upp för att en häst har brutit foten. Men IF är mer komplex, men också mycket mer laddad. Och just för att den är laddad, och ofta tuff att få, och tuff att leva med i ett samhälle som värderar kognitiva förmågor så oerhört högt, så blir det extraviktigt att behandla den med extra mycket respekt.
Och, tänker jag, i det ingår att man BARA använder den termen när man pratar om någon som fått just den specifika diagnosen i en ordentligt gjord utredning. Och det exkluderar ju katten…
Tack för en vettig och informativ kommentar. Funderar på att veterinärer pratar om ex vis katter och hundar som utvecklingsstörda – vad tänker du om det?
Hon menar nog just det hon ju efteråt beskriver katten som. Hur han var.
Störd i utvecklingen.
Vad vore faran om någon tar illa upp!?
Är så trött på alla som dig…som ska gardera.
Vi måste väl utgå från att människor kan tänka själva. Och inte vara så förbannat lättkränkta jämt.
Pust.
”nåt så djäävulskt” är ju oxå vanligt som förstärkning i norr 😄
Djuriskt… det var nog (80)-90-talsordet alla använde 😉 I Göteborg använde vi det djuriskt mycket på 90-talet!
Vi hade en brandgul katt och en gul hamster 🙂 Och katter med gula ögon. Min hund har ganska gula ögon i visst ljus. Som whisky för det mesta men alldeles guldgula i solen.
Haha nä det är nog ett Umeå-uttryck! Olof Vretling säger ofta det i sina klungan-sketcher har jag märkt
Vad säger du om Lejongult? Såg det på Go’kväll i går när det var inslaget ”gör om mig”.
Haha jag såg också Go’kväll och tänkte på Claras inlägg 🙂
Om du ändå är i Göteborg, gå då till Universeum (nära bokmässan) så får du se en (eller två) tukaner på nära håll. Kram kram
En kungsörn satte sig huxflux på en gren i vårt gigantiska kastanjeträd. Bara sådär. Blev fullständigt handlingsförlamad och bara glodde. Det är fortfarande det häftigaste möte med ett djur som jag varit med om. Så mäktigt!
Gillar det brandgula temat! Kul att du går in för att tjafsa om dess innebörd 🙂 jag mötte tre tigrar i en nationalpark i Indien. Vi red på en elefant och en tiger strök runt i gräset och de andra två låg och vilade på en klippa en bit bort. Mäktigt! I övrigt kommer jag inte på ett enda brandgult djur. Ha en skön helg!
Tack för ditt svar Clara! Det visste jag faktiskt inte om, att veterinärer använder den termen om djur. Det blir ju ett nytt perspektiv på ordet. Nu blir jag nyfiken… hur används ordet då, med en specifik diagnostisk innebörd, eller mer allmänt i betydelsen avvikande utveckling? Eller ännu mer allmänt, för att förklara för ägaren att djuret ifråga liksom inte är den vassaste kniven i lådan?
Åh, det beror ju så mycket på! Man kan ju inte förbjuda någon att prata om en störd (i betydelsen avvikande) utveckling, för det är ju… beskrivande ord, helt enkelt. Samtidigt som ”psykisk utvecklingsstörning” är en term med mycket bagage som man inte kan komma ifrån hur som helst. Eller, jag kan det, men de som lever med det kan inte det.
På vilket sätt har du hört en veterinär prata om utvecklingsstörning hos djur?
(Och tack för allt du skriver och poddar, förresten. Jag gillar dig!!)
Snälla, använd inte ordet ”utvecklingsstörd”.
veterinären som använder ordet ”utvecklingsstörd” borde kanske uppdatera sitt ordförråd, det är en förlegad term som tyvärr lever kvar även bland vårdpersonal.
Håller med dig Ellinor.
Vilken underbar historia om lille Bosse!
Jag har all respekt för att det kan vara jobbigt att vara anhörig till någon med speciella behov men tänker att det finns två problem här.
1. Skilj på människor och djur. En katt som inte är som andra kan ofta leva glatt ovetande ändå med rätt hjälp. Fina namn för tillståndet ifråga spelar nog mindre roll för gemene man.
2. På humansidan är det självklart att inte lekmän ska hobbydiagnosticera. Men för många av oss vanliga dödliga utan psykolexamen framstår ordet utvecklingsstötning som just ett neutralt samlingsbegrepp för olika typer av diagnoser. Finns det inte en fara i att förbjuda gemene man att använda ett vedertaget begrepp? Blir det bättre för en utsatt grupp om det råder förvirring kring just hur de får benämnas? Blir det bättre eller sämre om vissa människor är så speciella att de bara får ommämnas efter omfattande tester av någon med examen i psykologi? Eller är det vi vuxna som krånglar till det? Har fått frågan av barn och brukar referera till Brumma eller Mini-Hopp i Bamse. De fattar direkt där med att vissa är lite annorlunda och gör inte en stor grej av det.
Själv tänker jag fortsätta köra på Glada Hudikteaterns koncept. Vi är alla människor. Somliga utvecklingsstörda, andra normalstörda. Alla förtjänar vi ett bra liv och stöd att uppnå det.
Nej… jag tänker inte att psykologer (eller andra yrkeskårer) ska bestämma över ord, vare sig ”utvecklingsstörning” eller andra ord. Om det är någon som ska ha extra mycket att säga till om, så är det de som själva benämns med ordet, tänker jag. Och kanske också deras anhöriga, i den mån personen själv inte kan föra sin talan.
Och jag tyckte också att historien om Bosse var fantastisk!
Men visst är det en knölig diskussion – vem har rätt till ett ord liksom. Det tycker jag i alla fall. Jag har argumenterat mot mig själv i huvet massor sen igår när jag läste det här inlägget först. Och jag har faktiskt inte kommit fram till nåt vettigare än ”jaa, det beror på”.
Tack Karin för att du skriver så klokt, bra och informativt.
(Anhörig till person med IF)
Har inte högt åt ett blogginlägg på år och dag. Åh Bosse <3
Skrattat skulle de stå