I vanliga fall handlar ju bloggar och sociala medier mycket om att lyfta fram det bÀsta i livet och det bÀsta hos en sjÀlv. Nu tÀnkte jag göra tvÀrtom. Ett vÀldigt Àrligt inlÀgg om mina absolut sÀmsta sidor och sÄnt som stÀller till problem för mig i mina relationer.

Nummer ett Àr att jag Àr otroligt stolt. Och har nÄgot eller nÄgon gÄtt min stolthet för nÀr sÄ kan jag aldrig förlÄta det. Jo. Om personen Àrligt och uppriktigt ber om förlÄtelse. Men eftersom jag Àr sÄ stolt visar jag inte att jag blev sÄrad. Jag bara sÀtter nÀsan i vÀdret, vÀnder mig om och lovar mig sjÀlv att aldrig utsÀtta mig för personen igen. Min motvilja Àr het och evig.

Jag Àr dÄlig pÄ att be om hjÀlp. Kanske inte frÄn nÀrmsta familjen. Men frÄn vÀnner och bekanta. Jag tyckte att det var otroligt obekvÀmt nÀr vi flyttade ut pÄ landet och folk kom och utförde tjÀnster till höger och vÀnster och jag inte visste hur jag skulle tacka eller kompensera för vad de gjort. Jag har fÄtt med mig frÄn mormor att man aldrig ska ligga nÄgon till last, vara i tacksamhetsskuld eller bli beroende av nÄgon. Och det Àr faktiskt en jÀttedÄlig egenskap. För jag Àr sÄ rÀdd att framstÄ som en Ove Sundberg  att jag istÀllet kan uppfattas som kall. För att jag sÀllan accepterar folks erbjudande om hjÀlp. Inte utan en ansenlig mÀngd krusande först. SÄ att jag Àr sÀker pÄ att de inte kommer kÀnna sig utnyttjade. Men istÀllet verkar jag bara otacksam.

Det hÀr Àr nÄgot jag jobbar jÀttemycket med. Att kunna ta emot tjÀnster och hjÀlp utan att omedelbart kÀnna mig i tacksamhetsskuld och fÄngen. Jag övar mig pÄ att tÀnka att det faktiskt Àr roligt och hÀrligt att göra bra saker för andra. Och om jag nekar nÄgon att göra mig en tjÀnst tar jag ju ifrÄn dem den glÀdjen. Jag blir ju sjÀlv jÀtteglad nÀr nÄgon vill ta emot en tjÀnst av mig, lÄna nÄgon sak jag har eller fÄ ett gott rÄd. Det Àr en glÀdje att ge. SÄ varför kan jag inte lita pÄ att andra kÀnner sÄ mot mig?

Jag Àr en superindividualist. Nej, det Àr inte snyggt men sÄ Àr det. Just dÀrför Àr det lite mÀrkligt att min politiska hÄllning Àr sÄ starkt till vÀnster, och att jag pÄ ett samhÀllsplan vÀrnar sÄ starkt om kollektivet. För jag vill sjÀlv sÀllan tillhöra nÄgot kollektiv. Jag blir obekvÀm nÀr mÀnniskor rÀknar in mig i sammanhang som om jag vore sjÀlvklar. Jag mÄste vara autonom. Jag vill komma till alla fester sist och gÄ hem först och dÄ försvinner jag bara ivÀg. Ingen ska bestÀmma över mig. Försöka hÄlla mig kvar eller locka mig till nÄgot annat Àn jag egentligen vill. Jag Àr obekvÀm med att klumpas ihop med andra. Jag Àr obekvÀm med att ha en chef som bestÀmmer över mig och ingÄ ett arbetslag. Och urs, nu kommer det vÀrsta: jag tycker nog innerst inne att olika regler gÀller för mig och andra mÀnniskor. Jag mÄste ju ha undantag! Det förstÄr ni vÀl? Jag dör om jag inte fÄr göra som jag vill.

Jag har flyktbeteenden och det hör nog ihop med att jag Àr individualist. NÀr min frihet krÀnks sÄ flyr jag. Och jag har hela mitt liv kÀnt mig jagad. Jag minns redan pÄ dagis att det var brÄk mellan tjejerna om vem som skulle fÄ vara med mig. Och nÀr det var maskerad ville alla ha samma kostym som mig. SÄ jag ljög. Fem Är gammal hittade jag pÄ att jag skulle vara nÄgot helt annat, bara för att de inte skulle se ut som mig. Med nÄgra fÄ perioders undantag har det varit sÄ att jag har fler vÀnner Àn jag hinner med. Och jag inser ibland att folk  uppfattar mig som en nÀrmre vÀn Àn jag uppfattar dem.  Och dÀrmed blir besvikna pÄ att jag inte hör av mig nog ofta.

I skolan och pĂ„ arbetsplatser har jag gĂ€rna haft mĂ„nga vĂ€nner – men direkt dagen Ă€r slut har jag velat vara sjĂ€lv. DĂ€rför har jag varit jĂ€ttekĂ€nslig mot folk som trĂ€ngt sig pĂ„. Jag har inte svarat i telefon, gĂ„tt och gömt mig nĂ€r det ringt pĂ„ dörren, lĂ„tit bli att berĂ€tta att jag kommit hem frĂ„n semestern för att slippa umgĂ„s. Ljugit ihop ursĂ€kter till varför jag inte kan ses. NĂ€r sanningen Ă€r att jag inte vill.

SĂ„ fort jag kĂ€nner mig jagad reagerar jag med att fly. Och ju mer man jagar och lockar och försöker – desto oĂ„tkomligare blir jag. Och frustrerad. Jag börjar avsky mĂ€nniskor som inte gett mig utrymme. Jag tror i grunden att det handlar om att jag egentligen Ă€r extremt introvert och behöver mycket tid för mig sjĂ€lv. Men att jag alltid lider brist pĂ„ det.

SĂ„. Ett sĂ€ker sĂ€tt att locka fram mina sĂ€msta sidor. KrĂ€nk min stolthet. Tvinga in mig i ett kollektiv. Jaga mig och sök stĂ€ndigt kontakt – och skamma mig sedan för att jag inte besvarar inviterna. DĂ„ har du en fiende för resten av livet.