Mina sämsta sidor

I vanliga fall handlar ju bloggar och sociala medier mycket om att lyfta fram det bästa i livet och det bästa hos en själv. Nu tänkte jag göra tvärtom. Ett väldigt ärligt inlägg om mina absolut sämsta sidor och sånt som ställer till problem för mig i mina relationer.

Nummer ett är att jag är otroligt stolt. Och har något eller någon gått min stolthet för när så kan jag aldrig förlåta det. Jo. Om personen ärligt och uppriktigt ber om förlåtelse. Men eftersom jag är så stolt visar jag inte att jag blev sårad. Jag bara sätter näsan i vädret, vänder mig om och lovar mig själv att aldrig utsätta mig för personen igen. Min motvilja är het och evig.

Jag är dålig på att be om hjälp. Kanske inte från närmsta familjen. Men från vänner och bekanta. Jag tyckte att det var otroligt obekvämt när vi flyttade ut på landet och folk kom och utförde tjänster till höger och vänster och jag inte visste hur jag skulle tacka eller kompensera för vad de gjort. Jag har fått med mig från mormor att man aldrig ska ligga någon till last, vara i tacksamhetsskuld eller bli beroende av någon. Och det är faktiskt en jättedålig egenskap. För jag är så rädd att framstå som en Ove Sundberg  att jag istället kan uppfattas som kall. För att jag sällan accepterar folks erbjudande om hjälp. Inte utan en ansenlig mängd krusande först. Så att jag är säker på att de inte kommer känna sig utnyttjade. Men istället verkar jag bara otacksam.

Det här är något jag jobbar jättemycket med. Att kunna ta emot tjänster och hjälp utan att omedelbart känna mig i tacksamhetsskuld och fången. Jag övar mig på att tänka att det faktiskt är roligt och härligt att göra bra saker för andra. Och om jag nekar någon att göra mig en tjänst tar jag ju ifrån dem den glädjen. Jag blir ju själv jätteglad när någon vill ta emot en tjänst av mig, låna någon sak jag har eller få ett gott råd. Det är en glädje att ge. Så varför kan jag inte lita på att andra känner så mot mig?

Jag är en superindividualist. Nej, det är inte snyggt men så är det. Just därför är det lite märkligt att min politiska hållning är så starkt till vänster, och att jag på ett samhällsplan värnar så starkt om kollektivet. För jag vill själv sällan tillhöra något kollektiv. Jag blir obekväm när människor räknar in mig i sammanhang som om jag vore självklar. Jag måste vara autonom. Jag vill komma till alla fester sist och gå hem först och då försvinner jag bara iväg. Ingen ska bestämma över mig. Försöka hålla mig kvar eller locka mig till något annat än jag egentligen vill. Jag är obekväm med att klumpas ihop med andra. Jag är obekväm med att ha en chef som bestämmer över mig och ingå ett arbetslag. Och urs, nu kommer det värsta: jag tycker nog innerst inne att olika regler gäller för mig och andra människor. Jag måste ju ha undantag! Det förstår ni väl? Jag dör om jag inte får göra som jag vill.

Jag har flyktbeteenden och det hör nog ihop med att jag är individualist. När min frihet kränks så flyr jag. Och jag har hela mitt liv känt mig jagad. Jag minns redan på dagis att det var bråk mellan tjejerna om vem som skulle få vara med mig. Och när det var maskerad ville alla ha samma kostym som mig. Så jag ljög. Fem år gammal hittade jag på att jag skulle vara något helt annat, bara för att de inte skulle se ut som mig. Med några få perioders undantag har det varit så att jag har fler vänner än jag hinner med. Och jag inser ibland att folk  uppfattar mig som en närmre vän än jag uppfattar dem.  Och därmed blir besvikna på att jag inte hör av mig nog ofta.

I skolan och på arbetsplatser har jag gärna haft många vänner – men direkt dagen är slut har jag velat vara själv. Därför har jag varit jättekänslig mot folk som trängt sig på. Jag har inte svarat i telefon, gått och gömt mig när det ringt på dörren, låtit bli att berätta att jag kommit hem från semestern för att slippa umgås. Ljugit ihop ursäkter till varför jag inte kan ses. När sanningen är att jag inte vill.

Så fort jag känner mig jagad reagerar jag med att fly. Och ju mer man jagar och lockar och försöker – desto oåtkomligare blir jag. Och frustrerad. Jag börjar avsky människor som inte gett mig utrymme. Jag tror i grunden att det handlar om att jag egentligen är extremt introvert och behöver mycket tid för mig själv. Men att jag alltid lider brist på det.

Så. Ett säker sätt att locka fram mina sämsta sidor. Kränk min stolthet. Tvinga in mig i ett kollektiv. Jaga mig och sök ständigt kontakt – och skamma mig sedan för att jag inte besvarar inviterna. Då har du en fiende för resten av livet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

84 kommentarer på “Mina sämsta sidor”

  1. Wow!
    Jag gillar dina sämsta sidor. Jag skriver under på varenda en.
    Dock undantaget: det kan va mysigt att kunna ge å få hjälp ibland.

    Efter många år av försök att va som alla jävla andra har jag gett upp. För jag ÄR INTE som alla andra.

    Jag är en som ser till att få undantag. Ingen har nånsin gått med på annat då. För jag har kunnat tala för min sak o motiverat varför jag ska ha andra “regler” än andra.

    Jag vill va som jag är annars är jag fången.
    Andra får ju va som dom är. Så låt mig vara som jag är även om jag inte liknar den sk. normen.

    Jättebra inlägg o jag ser minimalt med “sämsta sidor”.

  2. Känner verkligen igen mig i bur du beskriver din introverta sida. När jag var liten och barn kom och ville leka gömde jag mig i trädgården, och jag känner mig fortfarande jagad av andra, som bara vill umgås lite. Det är svårt för många att förstå verkar det som. Men jag är nyfiken på varför du tycker att det är en negativ egenskap ? Själv kan jag känna att det inte riktigt är enligt normen. Idealet är att vara utåtriktad och social. Men det är ju ett personlighetsdrag man inte kan ändra på. Och varför skulle man? Alla sorter behövs!

  3. Jag kan känna igen det där med att bara vilja vara ifred efter jobbet. Då vill jag bara ta det lugnt och umgås med min flickvän och de vänner jag inte har på jobbet. Det känns som mina arbetskollegor får mer tid än de jag själv har valt att umgås med.

  4. Herregud Clara! Det är som att läsa en beskrivning av min själsliga spegelbild! Inte nog med alla andra beröringspunkter som att jag också har en syster som står mig nära, två pojkar, hund, att min mamma dog i cancer, att jag är högkänslig, tycker om att skriva och rita och vill leva enkelt och på landet, så visar det sig att vi har väldigt lika personligheter. Haha, tjejkompisarna som grälade om vem som skulle få vara med mig och rädslan och avskyn när man blev kopierad! Spot on! Vilken ynnest att få följa din underbara blogg, den är ju tydligen mitt andra hem! Nu förstår jag varför jag älskar den så!

  5. Men vilket modigt och mycket mänskligt inlägg! ❤Kan känna igen mig både i det autonoma draget och det introverta att inte vilja ha kontakt. Tycker det är svårt att våga säga som det är. Övar mig på att stå för mina behov och stå ut med andras besvikelse, men ibland pallar man ju inte. En annan grej som inte brukar bli bra är att jag har svårt att säga att jag saknar och behöver de jag har nära. Istället kan jag bli irriterad när de inte verkar sakna mig, sjukt störigt beteende ju.

  6. Å herre min Gud! Jag ryser när jag läser! Jag kan skriva under till.punkt.och.pricka på dina ord om superindividualist (och politiska hållningen) samt flyktbeteendet. Det andra stämmer också väldigt väl. Det här var nästan freaky! Jag vill inte ingå i någon som helst grupp, då KVÄVS jag ! Står inte ut när folk definierar en grupp och inkluderar mig 😆 Kul läsning Clara, tack för igenkänning! Kram!

  7. Vilket intressant inlägg- bevisar verkligen att du känner dig själv, så himla skönt!

    Ska försöka mig på en liknande lista för min egna skull, hatar att skriva CV:n där man ska lyfta fram allt det positiva men tror aldrig jag listat det negativa nångång och hur det påverkar vardag och relationer.

  8. Haha, så kul! Stort av dig att bjuda på detta. Känner igen mig MYCKET på sista punkten. Att få vara för mig själv är underbart.

  9. Oj vilken OTROLIG igenkänning på i princip allt (förutom något mindre gällande stoltheten). Det känns som att alla exempel du ger när beteendet märks är tagna ur mitt liv rakt av. Undrar hur vanlig denna personlighetstyp är?

    1. Jag har liksom alltid känt mig väldigt udda som är såhär… Men mäktigt och märkligt att läsa om en likadan!

  10. Det här inlägget var som en tröstande kram, när jag behövde den som bäst! Känner mig just nu som en usel person, pga att en av mins sämsta sidor har visat sig nu ikväll.

    Tack!

  11. Hej!
    Tack för ett generöst, ärligt och öppet inlägg! Jag känner igen mig en hel del och har en fråga till er andra som också gör det, vad ni har för arbete och om ni trivs med det? Känner själv att det är svårt att hitta ett jobb där jag kan trivas fullt ut med tanke på det Clara skrivit om. Trevlig helg! 🍂🍃🍁☀️

    1. Så känner jag med, har svårt att hitta ett jobb där jag trivs och känner att jag passar in när jag är mig själv, inte behöva spela en roll. Alla jobbannonser säger ju att man ska gilla och vara bra på att ‘ha många bollar i luften’, vara stresstålig och utåtriktad. Men om man inte är det då, är man körd då? Just nu jobbar jag på bibliotek och trivs faktiskt väldigt bra, synd bara det är för få timmar.

    2. Jag har ett toppenbra jobb där jag i princip sköter min egen planering, mina egna kontakter och bara löser uppgiften som jag får. Chefen har jag mycket lite kontakt med och ber honom i princip att sköta arbetaprioriteringen när det är mycket att göra och höja min lön. 😊

    3. Efter att blivit utbränd i mitt yrke som jag är utbildad i, där jag till slut “flydde” och sa upp mig för att komma bort från allt, har jag haft både småjobb och varit arbetslös och haft praktikplatser. Efter mycket om och men ca 7 år senare tog jag till slut beslutet att starta en egen liten firma fast jag är en fegis. Jag har väldigt lite pengar men jag har frihet och är min egen chef och det är värt allt. Har mycket svårt att tänka mig hur det skulle kunna fungera igen med ett “vanligt” jobb.

      1. Tack för alla svar😊, det kan vara klurigt att hitta ett jobb som känns helt bra och rätt för en själv! Roligt att ni har hittat hem i arbetslivet!😊🌸👍🏻

  12. Haha! Jag har gjort det där med festerna så många gånger, jag bara försvinner. Vet inte varför det tar emot så att gå runt och säga hejdå och tack för idag, men kanske är det rädslan att bli kvarhållen… Eller är det blyghet? Det är ju inte särskilt artigt i alla fall!

  13. Känner igen mej mycket också! Jag kan lägga till på min lista martyr, självcentrerad, konflikträdd. Och blir på extremt dåligt humör när jag inte fått mat.

    Lyssna på Emil Jensen -Sämsta egenskaper. Så träffande o bra!

  14. Dina “sämsta sidor” är precis vad jag förväntade mig. 😀 Stolt och individualist. Yes, jag är inte förvånad. Spännande inlägg!!

  15. Det var ett modigt och viktigt inlägg. Nu växte du i mina ögon. Tack.
    Många av sidorna skymtas i dina inlägg, men nog främst i dina kommentarssvar, men alldeles oavsett så var det ett viktigt och bra inlägg som vi säkert är många som kommer att fundera vidare kring. En hjälp till början av självrannsakan och självinsikt.
    Tack för ett viktigt och modigt inlägg.

  16. EXAKT så beter jag mig också!! Jag avskyr när folk bara ”hade vägarna förbi” och förväntar sig att bli insläppta och ta av min tid utan att ha förankrat att det är OK innan! Jag fullkoligt AVSKYR att stå i tacksamhetsskuld och vill verkligen inte känna mig tvingad in i något umgänge. Toppenbra beskrivning, men är det verkligen dåliga egenskaper?! 😂

  17. Åh vilket härligt inlägg!! Älskar det! <3

    Massor av igenkänning också, speciellt kring det där att vilja vara ifred! När jag var liten tyckte mina vänner att jag hade så stränga föräldrar, jag var ju alltid tvungen att vara hemma så tidigt… I själva verket har mina föräldrar aldrig gett mig en enda ”var-hemma-senast”-tid, jag har bara ständigt hittat på att jag var tvungen att gå hem.

  18. Så intressant att du alltid har varit populär i sociala sammanhang och haft fler vänner än du velat ha eller hunnit med – det är nog otroligt mycket vanligare med motsatsen.

    1. Jag tror att popularitet ofta hänger ihop med att vara introvert. När man inte är så beroende av andra människor framstår man som mer attraktiv. Det är lite märkligt, men den som har minst behov av att ses är den som hamnar i överläge. Precis som det kan bli obalans i en kärleksrelation där en älskar mest eller är mest kär. Har sett samma sak bland flera av mina vänner som också är introverta. Därför funkar vi också bra ihop. Vi vill ses lika lite och därför hamnar ingen i underläge

      1. Jag tror att populariteten också kan bottna i att man som introvert ofta är en bra lyssnare och har lättare att acceptera andra som de är eftersom man själv vet hur det är att känna sig udda. Tror också att man upplevs som tryggare än andra eftersom man inte ständigt fladdrar omkring och byter åsikt efter hur vinden blåser.
        Har funderat mycket kring om inte de ökande problemen med utmattning har att göra med att arbetslivet blivit mindre tolerant mot oss introverta. När jag började jobba för 30 år sedan var det ingen som pratade om ens personliga egenskaper utan allt handlade om att vara kompetent och göra ett bra jobb. Nu översvämmas man, åtminstone i tjänstemannayrken, av tvådagarskonferenser där man ska ”bonda”, leka lekar och lära känna varandra. En drömtillvaro för de extroverta som får sitt behov av bekräftelse uppfyllt och en mardröm för introverta vars integritet lider av det närgångna tafsandet på ens personlighet. Och när man kommer tillbaka till jobbet igen har inget förändrats för ingen har varit riktigt sig själv på konferensen utan man har spelat olika roller för att duga, positionera sig eller vad man nu velat åstadkomma. Men chefen kan bocka av att nu är den planerade personalåtgärden avklarad…

        1. Det är skumt att introverta ska behöva känna sig udda och att så många sammanhang tycks vara anpassade till extroverta – samtidigt som det absoluta majoriteten verkar definiera sig själva som introverta? Tycker knappt aldrig man hör någon kalla sig extrovert? Men extroverta sätter väl agendan på ett annat sätt, och introverta lådsas vara mer utåtriktade än de är…

  19. Stolt. Jag har alltid tänkt på en av mina sämsta egenskaper som långsint eller rent av hämndlysten när någon i mitt tycke kritiserar mig. Jag som är så bra?! Inte särskilt smickrande egenskap men stolt låter bättre, tack! Drabbar ju en själv mest lixom.. Jag är också väldigt dömande och erkänner detta, inte heller en trevlig egenskap. Jobbar på det. Jag är också introvert. Fast det är ingen dålig egenskap. Jag önskar att jag förstått det tidigare. Har alltid känt att jag inte passar in i större sällskap. Väldigt få vänner (självvalt). Märker jag att någon vill vara mer vän har jag alltid dragit mig undan. Umgås helst med familjen eller ingen alls. Gå på fest och mingla är nåt av det värsta jag kan tänka mig, näst efter död och elände. Jag älskar min familj, men en helg ensam i huset är som högsta vinsten på lotto. Min man brukar fixa det till mig ibland.

  20. Tack för intressant inlägg! Festligt att alla som kommenterat känner igen sig så. Jag reagerade tvärtom, är typ din motsats… Det är så häftigt och spännande med människors olikheter! Själv är jag jätteberoende av att känna grupptillhörighet, skulle aldrig starta eget eller jobba hemifrån 😅

  21. Modigt och insiktsfullt inlägg! Men inga förvånande egenskaper för den som följt din blogg och podd en tid: stolt, introvert och en aning narcissistisk. Äkta narcissister brukar dock aldrig ha insikt i det så inget att oroa sig för där. 🙂

  22. Åh vad jag känner igen mig, och ser ju på andra kommentarer att vi nog är flera än man kan tro.
    Apropå att tvingas in i kollektiv:
    Kommer ihåg för några år sedan när jag skulle börja på en praktikplats som med största sannolikhet skulle leda till anställning. Inte mitt första val av arbete men jobb växer ju inte på träd efter utbrändhet. Ett litet glatt sammansvetsat gäng på 3 personer skulle jag arbeta med. Efter 2 veckor gav jag upp och bröt ihop gråtandes hemma. Jag hade absolut inget gemensamt med dem, kände mig som den mest introverta och konstiga personen i världen. Det fanns liksom ingenstans där vi hittade varandra. Eftersom de delade intressen var det ju det alla samtal handlade om, försökte jag flika in nåt av mina intressen och tankar lyssnade de artigt men såg uttråkade ut (vilket jag säkert också gjorde när de pratade om sitt).
    Tycker överlag att de människor som är lite udda och lever lite annorlunda utanför normen är de som intresserar mig mest och även de jag har roligt med. För även om jag är en introvert ensamvarg har jag faktiskt humor och är ganska snäll 🙂

  23. Kul att läsa om vad andra uppfattar är sina sämsta sidor. Fast jag tycker att en mer passande beskrivning av inlägget är kanske ”så här fungerar jag i situationer som jag inte är bekväm i”. Typ. Men det kanske inte är lika slagkraftigt…

    Här är några av mina sämsta sidor (enligt mig själv):
    – är besserwisser och märker ofta ord
    – ber för ofta om ursäkt över mig själv och det jag gör vilket i sin tur gör andra människor osäkra och obekväma
    – är mobilberoende
    – är lat
    – är värdelös på att minnas saker. Även sådant jag själv är genuint intresserad av. Typ kan till och med glömma bort namn i Harry Potter. Eller projekt jag arbetar med i flera år men inte kan redogöra för om någon frågar.
    – blandar ihop fakta
    – dålig på att minnas namn

  24. Lite för mycket igenkänning för mig. Kanske därför jag är hemma sjukskriven pga utmattning 🤔

    1. ❤️ Förmodligen. Jag vill tipsa dig att göra något som du verkligen vill och som passar dig! Själv tänker jag ge upp läraryrket för en karriär som översättare så att jag kan jobba hemifrån i fårskinstofflor framför brasan.

  25. Hrm, är också rätt introvert men inte har jag varit så värst populär för det. Det är en rätt stark norm, kanske särskilt bland unga, att man ska ”ha ett gäng”. Åh vad det har varit skäl till sorg för mig. Hade förvisso (ibland, små) gäng men de kändes aldrig riktigt bra. Förmodligen hade min introvertism ett finger med i spelet. Nu som vuxen har jag betydligt mindre problem med frånvaron av stor och tät umgängeskrets. Men samtidigt blir man sårbar, när man verkligen hade behövt de där nära människorna.

  26. Så ärligt skrivet med enorm igenkännlighet. Jag älskar din förmåga att beskriva känslor. För dina sämsta sidor liknar mina väldigt mycket, men jag hade inte kunnat uttrycka mig i text lika bra som du.

    Jag älskar det du skriver Clara! Du är så rolig och mänsklig. Trevlig helg.

  27. Kvinnor… Flockas för att få vara likadana. Precis som alla skolflickorna som ville ha samma maskeraddräkt som Clara så vill nu alla kvinnor skriva under på att de är precis som hon.

    1. Dumheter. Det finns många som är uttalat introverta. Det är bara sjukt otrendigt att vara just sådan och därför blir man så glad när någon outar sig.

  28. Lustigt att så många känner igen sig i inlägget – särskilt som en punkt är individualist och att inte ingå i en grupp – nu är ni ju en! 😉😄

    Jag får väl skriva och säga att jag inte känner igen mig själv i dessa punkter förutom att jag är dålig på att be om och ta emot hjälp men har naturligtvis också mina dåliga sidor, även om de är andra än dina Clara.

    1. Jag ingår gärna i en grupp med en miljon personer som beskriver sig som introverta, bara jag slipper umgås med dem! (Är en av dem som kommenterat längre upp)

  29. Oj, det var som att läsa en beskrivning av sig själv. Herregud vad vi är lika. Ska vi bli bästisar och umgås varje dag? 😉😈

  30. Kan inte alls känna igen mig i dessa de sämsta sidorna. Jag skulle som extremt extrovert tycka detta hemmasittande skulle vara så otroligt tråkigt. Min bästa sysselsättning är att prata, älskar det. Och det kan nog gå till överdrift. Så jag har många vänner så jag inte tröttar ut folk med mitt pratande.

    1. Så härlig kommentar! 😄 Jag är också en pratsjuk typ (men lyssnar ännu hellre). Som du skriver så kan det vara bra med många vänner så man inte tröttar ut dem… 😊

  31. En sådan här lista får mig att vilja fortsätta läsa din blogg for ever. Like it. LOVE IT.

  32. När jag läser det du skriver tänker jag att mycket handlar mer om att våga släppa på kontrollen än att detta är verkliga personlighetsdrag. Att låta andra bestämma kan ibland också vara ok och det innebär inte att man förlorar sig själv. Tack för att du delade med dig. Det var fint och modigt.

  33. Klockrent, känner igen mig i både det individualistiska och introverta! Så viktigt att få vara själv, sällskapsjuka människor skrämmer livet ur mig.

  34. Modigt av dig att dela med dig av annat än det som i vanliga fall ses som bra och beundransvärda sidor. Och oh så viktigt med självinsikt, både för sin egen och för andras skull. En sak jag är lite nyfiken på är hur du förhåller dig till de sidorna du tagit upp. Eftersom du nu benämnt dem som dina “sämsta sidor” (även om jag inte ser allt det som rakt igenom negativt). Är det något du försöker ändra på eller ser du det helt enkelt som någon som du är? Lägger ingen värdering i något av det, är mest nyfiken eftersom jag själv kämpar med dåliga sidor hos mig själv. Inte lätt alls…

  35. Vilken sorg det här inlägget faktiskt oväntat väckte. Men jag har aldrig i hela mitt liv känt mig jagad av folk som vill vara med mig. Jag har haft vänner, ja, men aldrig varit den som flest velat vara med, jag har alltid haft färre vänner än jag önskat. Aldrig känt en stark tillhörighet i ett gäng som alltid firar nyårsafton tillsammans osv. I 15-25-årsåldern var alla stora högtider (som man inte firade med familjen) bara ett gigantiskt stressmoment över att hitta någon att vara med och inte behöva verka ensam.

    Så jag var den som i mellanstadiet konkurrerade med några andra tjejer om att få vara med den där populära tjejen. Och den där populära tjejen som aldrig fattade (eller inte ville fatta) vilken mobbning hon utsatte oss andra av när hon höll oss på halster och spelade ut oss mot varandra istället för att föreslå att vi skulle umgås alla tre.

    Tjejer är inte inkluderande och tyvärr inte heller som vuxna.

    I övrigt är jag väldigt social på jobbet, gillar att träffa folk osv men har samtidigt ett gigantiskt behov av att bara vara hemma och får ofta ett sug om att bo på landet och bara vara ensam. Trots att jag bor i storstaden och egentligen inte vill flytta. 🙂

  36. Oj, vad jag känner igen mig i detta. Jag verkar också vara en “populär” eller intressant person som många tydligen vill komma nära och lära känna. Jag är dessutom väldigt artig och vänlig. Det är OTROLIGT jobbigt eftersom jag tvingas ägna väldigt mycket tid åt att gömma mig, ljuga, försöka komma undan sällskap och nyfikna människor som, ju mer jag drar mig undan, bara blir ännu mer nyfikna på mig. Många människor (särskilt män, upplever jag) reagerar tyvärr på introverta (kvinnor) genom att försöka tvinga sig på dem på olika sätt. Det får motsatt effekt på mig. Jag tycker verkligen inte om sådana människor och för mig, som kvinna, kan främmande män upplevas som rent av skrämmande, otäckt kontrollerande, dominanta och obehagliga (vilket de ofta ÄR också, fast de inte fattar det själva). Vissa kvinnor reagerar dock inte på samma sätt som jag. Detta har förstås gjort att jag absolut inte kan bo ihop med någon annan människa och då särskilt inte män. Det är heller ingenting som jag någonsin har eftersträvat eller velat eftersom min frihet, egentid, självständighet och oberoende är viktigare för mig än allt annat i livet.

  37. Tack ❤️ du anar inte hur mycket skit jag fått för dessa egenskaper..att vilja vara ifred med sin familj anses många ggr riktigt konstigt och dåligt… alltid ska man ha tid och lust för en kopp kaffe eller “grilla på en köttbit” jag har börjat acceptera mej själv och tycker faktiskt de är trevligt att umgås fast bara med folk jag verkligen vill ha i mitt liv och när jag orkar

  38. Men alltså- att inte orka tillmötesgå alla som vill en något, att vilja vara ifred och att ljuga för att få vara det, det är väl inte någon riktigt DÅLIG dålig sida? Låter rätt normalmänskligt enligt min uppfattning. Klart att man har rätt att välja själv när man vill vara tillgänglig. Sen kanske det går att vara mer rakryggad än att ljuga, men sådana moraliska övertramp tycker inte jag pekar ut en dålig sida. Och det där om att reagera då man får sin stolthet kränkt eller blir intvingad i ett kollektiv man inte bett om att tillhöra, det är väl snarast sådant som förväntas av en i den individualistiska tid vi lever i, något man säger ifrån om med stolthet. Blanda inte ihop begrepp utan låt dem behålla sin laddade betydelse. Det finns inget värde i att vattna ur begreppet “dåliga sidor” för det försvårar både insikt i vad som på riktigt är en dålig sida hos en själv, hur man pratar med sig själv och andra om den, och viktigast av allt hur man gör för att förändra den. En av mina dåliga sidor är min egocentricitet, att jag myser när jag blir gratulerade på födelsedagen men inte anstränger mig för att minnas andras födelsedagar, att jag glömmer att återkoppla med vänner och familj hur det gått med saker de skulle göra, läkarbesök, möten, om de kryar på sig vid sjukdom, mm. Jag tycker att allt det där pekar ut mig som en sämre sorts människa. Det vill jag kalla en dålig sida. Inte smickrande alls.

  39. Åh vilket bra och intressant inlägg! Jag kunde relatera till SÅ mycket. Mycket av detta var som att läsa om mig själv. Jag får också kvävningskänslor när någon är “för på”, speciellt eftersom jag ofta är för snäll för att säga nej. Så jag går med på att ses, samtidigt som jag “hatar” personen. Mkt bra beteende 😉 Så jag känner igen mig i det där med att inte vara helt ärlig med när jag kommer hem från semestern och dylikt. Jag vill inte att någon ska stå och vänta på mig i trappen precis….

  40. Oj vad jag känner igen mig själv i det du skriver 😂
    Lite roligt är att jag också är gravid (fast med första) så det ska bli spännande att fortsätta följa dig. / linnea

  41. Jag tänker på högkänslig, när jag läser detta uppfriskande inlägg. Har du själv funderat i dom banorna?

  42. Uppfriskande inlägg! känner igen mig i mycket, speciellt det där att vilja vara ensam. Tyvärr har inte alla respekterat det när jag varit ärlig och berättat hur jag funkar, att jag inte orkar umgås så länge och ofta som de vill. Har hamnat i bråk med en vän nu pga att han helt enkelt inte accepterar att jag inte orkar umgås i timme ut och timme in. Det kanske är bättre att ljuga för att få vara ifred istället för att lägga energi på att förklara sig.

  43. Hej! Generöst av dig att bjuda på ven dessa sidor, jag gillar verligen din blogg. Men jag förstår inte hur du får ihop din individualistiska sida med att du är starkt vänster…? Min uppfattning är att det rimmar bättre med högerns synsätt på människors frihet, men det kan hända vara olika tolkning av vad man vill se.
    Må så gott Clara!

  44. Oj, det där beskrev mitt sätt att vara rakt av, till och med berättelsen från när du är fem har jag liknande erfarenhet ifrån. Tänker jämt att jag måste bli bättre på det sociala, för att jag själv ska må bra. Men hittar ingen bra balans och flyr då hellre situationen. Jag märker ju dessutom att det blir svårare och svårare att skapa nya genuina relationer ju äldre jag blir, vilket innebär att mitt beteende skapar problem för mitt eget välbefinnande. Riskerar att bli sur gammal tant om jag inte hittar den där balansen. Men svårt då jag varit på samma sätt så länge jag kan minnas.

  45. Det här inlägget var läskigt… det var som att läsa en beskrivning av mig själv…. hjälp!

  46. Men oj vad jag känner igen mig…jag är till 100% introvert. Jag hatar verkligen spontan besök hemma.
    Boken som Linus Jonkman skrivit om hur det är att vara introvert stämmer på pricken in på mej.
    Det jag lärt mej vad han säger är att det är helt okej vara introvert…man är inte osocial, blyg och man hatar inte människor. Man vill bara göra på sitt eget sätt. Vi behöver lungt ikring oss för det pågår så mycket i vårt huvud. Riktigt bra bok han skrivit.

  47. Jag vill också vara obunden och oberoende. Känner så igen mig i känslan av att stå i skuld när någon hjälpt mig.

    Men då har jag också ångestsyndrom som har bidragit ganska mycket till detta. Tidigare ville jag alltid vara med vänner och hade gärna fullt upp, sen kom ångesten och allt blev värre och värre och fick tillslut ångest av att både tacka ja eller nej till att träffas.
    Men,,, nu äter jag medicin och börjar bli mer mig själv ibland 🙂

  48. Hej Clara,

    Känner igen mig så sjukt mkt i känslan att känna sig jagad och vilja fly. Och att det enda man längtar efter är att få vara ifred och få göra vad man själv har lust med. Har därför tappat många vänner genom åren som krävt mer av mig än jag har kunnat och velat ge dem. Jag har ju bara velat vara med mig själv och kunnat andas och ses kravlöst då och då. Men det räcker inte för många. Ska man vara vänner så känns det som att man “måste” ses och höras om vartannat och en period hade jag en prioriteringslista där jag skrev upp vilka jag var tvungen att höra av mig till och träffa och sen betade jag av listan om och om och om igen. Allt för att inte vara en dålig vän eller för att slippa få höra att man aldrig ringer eller vill/kan ses. Nu är jag mycket bättre och väljer mig själv på ett helt annat sätt vilket har gjort att en av mina bästa vänner inte vill prata med mig längre. Jag tog det beslutet när jag blev gravid i somras, att det är dags att jag väljer mig själv. Och sen får det bära eller brista. Men jag kände att jag måste välja mig själv nu och vad jag mår bra av. Och det känns så djupt sorgligt att hon inte vill vara vän med det som är den riktiga jag. Att jag inte duger som jag är. Att jag inte kan få den luft som jag behöver. Jag vet att jag har gjort rätt för det känns rätt att stå upp för vad jag tycker är viktigt och bra och modigt för mitt välbefinnande och min bebis i magen, men sorgen över henne och vår vänskap ligger kvar. Jag kan inte riktigt njuta av att ha vågat och sagt ifrån för den jobbiga känslan ligger kvar och skaver. Säkert många år av dåligt samvete som tar ut sin rätt. Är ju så van vid den känslan. Hur har du hanterat när människor försvunnit när du har haft det här beteendet? Har du kunnat släppa det direkt eller har du nåt tips? Tycker det vore så intressant och spännande om du kunde skriva om det. För det är så få som är som oss som man hör om, och det är fint att få spegla sig i någon med samma “dåliga” sida. Många kramar /Martina