I vanliga fall handlar ju bloggar och sociala medier mycket om att lyfta fram det bästa i livet och det bästa hos en själv. Nu tänkte jag göra tvärtom. Ett väldigt ärligt inlägg om mina absolut sämsta sidor och sånt som ställer till problem för mig i mina relationer.

Nummer ett är att jag är otroligt stolt. Och har något eller någon gått min stolthet för när så kan jag aldrig förlåta det. Jo. Om personen ärligt och uppriktigt ber om förlåtelse. Men eftersom jag är så stolt visar jag inte att jag blev sårad. Jag bara sätter näsan i vädret, vänder mig om och lovar mig själv att aldrig utsätta mig för personen igen. Min motvilja är het och evig.

Jag är dålig på att be om hjälp. Kanske inte från närmsta familjen. Men från vänner och bekanta. Jag tyckte att det var otroligt obekvämt när vi flyttade ut på landet och folk kom och utförde tjänster till höger och vänster och jag inte visste hur jag skulle tacka eller kompensera för vad de gjort. Jag har fått med mig från mormor att man aldrig ska ligga någon till last, vara i tacksamhetsskuld eller bli beroende av någon. Och det är faktiskt en jättedålig egenskap. För jag är så rädd att framstå som en Ove Sundberg  att jag istället kan uppfattas som kall. För att jag sällan accepterar folks erbjudande om hjälp. Inte utan en ansenlig mängd krusande först. Så att jag är säker på att de inte kommer känna sig utnyttjade. Men istället verkar jag bara otacksam.

Det här är något jag jobbar jättemycket med. Att kunna ta emot tjänster och hjälp utan att omedelbart känna mig i tacksamhetsskuld och fången. Jag övar mig på att tänka att det faktiskt är roligt och härligt att göra bra saker för andra. Och om jag nekar någon att göra mig en tjänst tar jag ju ifrån dem den glädjen. Jag blir ju själv jätteglad när någon vill ta emot en tjänst av mig, låna någon sak jag har eller få ett gott råd. Det är en glädje att ge. Så varför kan jag inte lita på att andra känner så mot mig?

Jag är en superindividualist. Nej, det är inte snyggt men så är det. Just därför är det lite märkligt att min politiska hållning är så starkt till vänster, och att jag på ett samhällsplan värnar så starkt om kollektivet. För jag vill själv sällan tillhöra något kollektiv. Jag blir obekväm när människor räknar in mig i sammanhang som om jag vore självklar. Jag måste vara autonom. Jag vill komma till alla fester sist och gå hem först och då försvinner jag bara iväg. Ingen ska bestämma över mig. Försöka hålla mig kvar eller locka mig till något annat än jag egentligen vill. Jag är obekväm med att klumpas ihop med andra. Jag är obekväm med att ha en chef som bestämmer över mig och ingå ett arbetslag. Och urs, nu kommer det värsta: jag tycker nog innerst inne att olika regler gäller för mig och andra människor. Jag måste ju ha undantag! Det förstår ni väl? Jag dör om jag inte får göra som jag vill.

Jag har flyktbeteenden och det hör nog ihop med att jag är individualist. När min frihet kränks så flyr jag. Och jag har hela mitt liv känt mig jagad. Jag minns redan på dagis att det var bråk mellan tjejerna om vem som skulle få vara med mig. Och när det var maskerad ville alla ha samma kostym som mig. Så jag ljög. Fem år gammal hittade jag på att jag skulle vara något helt annat, bara för att de inte skulle se ut som mig. Med några få perioders undantag har det varit så att jag har fler vänner än jag hinner med. Och jag inser ibland att folk  uppfattar mig som en närmre vän än jag uppfattar dem.  Och därmed blir besvikna på att jag inte hör av mig nog ofta.

I skolan och på arbetsplatser har jag gärna haft många vänner – men direkt dagen är slut har jag velat vara själv. Därför har jag varit jättekänslig mot folk som trängt sig på. Jag har inte svarat i telefon, gått och gömt mig när det ringt på dörren, låtit bli att berätta att jag kommit hem från semestern för att slippa umgås. Ljugit ihop ursäkter till varför jag inte kan ses. När sanningen är att jag inte vill.

Så fort jag känner mig jagad reagerar jag med att fly. Och ju mer man jagar och lockar och försöker – desto oåtkomligare blir jag. Och frustrerad. Jag börjar avsky människor som inte gett mig utrymme. Jag tror i grunden att det handlar om att jag egentligen är extremt introvert och behöver mycket tid för mig själv. Men att jag alltid lider brist på det.

Så. Ett säker sätt att locka fram mina sämsta sidor. Kränk min stolthet. Tvinga in mig i ett kollektiv. Jaga mig och sök ständigt kontakt – och skamma mig sedan för att jag inte besvarar inviterna. Då har du en fiende för resten av livet.