Det är så härligt att hälsa på hos Jakobs mormor några dagar. Det här är liksom utsikten från sovrumsfönstret!

Strax efter sju, halv åtta på morgonen tog jag Melker med mig och gick en promenad.

Det krasade av frost under fötterna och det första försiktiga snötäcket. Termometern visade på tio minusgrader, och jag inser att jag måste rota fram mina täckbyxor från vinden.

Jag känner mig så tacksam för den hösttermin som gått och vad som återstår av den. Efter att regelbundet fått mindre stressammanbrott när jag dubbelbokat mig, glömt ett viktigt jobb och har tusen mail att svara på. Har jag inte känt så en enda gång hittills den här hösten. Tror det beror på att jag varit klok och minskat arbetsbördan – samtidigt som min assistent Charlotte hjälper mig att hålla reda på alla åtaganden – men också hålla undan sånt som inte är absolut nödvändigt för mig personligen att svara på. Tänk vad gott man kan må med en rimlig arbetsbörda!

Och en årstid man älskar. Märker hur bra jag mår av det här torra kalla. Så fort det blir torrt och många minusgrader känns det som att jag kan tänka klarare. Som att allting blir enkelt, rent och begripligt. Det är så märkligt hur sånt kan påverka oss människor. Men så funkar vintern för mig.