Mina sämsta sidor

I vanliga fall handlar ju bloggar och sociala medier mycket om att lyfta fram det bästa i livet och det bästa hos en själv. Nu tänkte jag göra tvärtom. Ett väldigt ärligt inlägg om mina absolut sämsta sidor och sånt som ställer till problem för mig i mina relationer.

Nummer ett är att jag är otroligt stolt. Och har något eller någon gått min stolthet för när så kan jag aldrig förlåta det. Jo. Om personen ärligt och uppriktigt ber om förlåtelse. Men eftersom jag är så stolt visar jag inte att jag blev sårad. Jag bara sätter näsan i vädret, vänder mig om och lovar mig själv att aldrig utsätta mig för personen igen. Min motvilja är het och evig.

Jag är dålig på att be om hjälp. Kanske inte från närmsta familjen. Men från vänner och bekanta. Jag tyckte att det var otroligt obekvämt när vi flyttade ut på landet och folk kom och utförde tjänster till höger och vänster och jag inte visste hur jag skulle tacka eller kompensera för vad de gjort. Jag har fått med mig från mormor att man aldrig ska ligga någon till last, vara i tacksamhetsskuld eller bli beroende av någon. Och det är faktiskt en jättedålig egenskap. För jag är så rädd att framstå som en Ove Sundberg  att jag istället kan uppfattas som kall. För att jag sällan accepterar folks erbjudande om hjälp. Inte utan en ansenlig mängd krusande först. Så att jag är säker på att de inte kommer känna sig utnyttjade. Men istället verkar jag bara otacksam.

Det här är något jag jobbar jättemycket med. Att kunna ta emot tjänster och hjälp utan att omedelbart känna mig i tacksamhetsskuld och fången. Jag övar mig på att tänka att det faktiskt är roligt och härligt att göra bra saker för andra. Och om jag nekar någon att göra mig en tjänst tar jag ju ifrån dem den glädjen. Jag blir ju själv jätteglad när någon vill ta emot en tjänst av mig, låna någon sak jag har eller få ett gott råd. Det är en glädje att ge. Så varför kan jag inte lita på att andra känner så mot mig?

Jag är en superindividualist. Nej, det är inte snyggt men så är det. Just därför är det lite märkligt att min politiska hållning är så starkt till vänster, och att jag på ett samhällsplan värnar så starkt om kollektivet. För jag vill själv sällan tillhöra något kollektiv. Jag blir obekväm när människor räknar in mig i sammanhang som om jag vore självklar. Jag måste vara autonom. Jag vill komma till alla fester sist och gå hem först och då försvinner jag bara iväg. Ingen ska bestämma över mig. Försöka hålla mig kvar eller locka mig till något annat än jag egentligen vill. Jag är obekväm med att klumpas ihop med andra. Jag är obekväm med att ha en chef som bestämmer över mig och ingå ett arbetslag. Och urs, nu kommer det värsta: jag tycker nog innerst inne att olika regler gäller för mig och andra människor. Jag måste ju ha undantag! Det förstår ni väl? Jag dör om jag inte får göra som jag vill.

Jag har flyktbeteenden och det hör nog ihop med att jag är individualist. När min frihet kränks så flyr jag. Och jag har hela mitt liv känt mig jagad. Jag minns redan på dagis att det var bråk mellan tjejerna om vem som skulle få vara med mig. Och när det var maskerad ville alla ha samma kostym som mig. Så jag ljög. Fem år gammal hittade jag på att jag skulle vara något helt annat, bara för att de inte skulle se ut som mig. Med några få perioders undantag har det varit så att jag har fler vänner än jag hinner med. Och jag inser ibland att folk  uppfattar mig som en närmre vän än jag uppfattar dem.  Och därmed blir besvikna på att jag inte hör av mig nog ofta.

I skolan och på arbetsplatser har jag gärna haft många vänner – men direkt dagen är slut har jag velat vara själv. Därför har jag varit jättekänslig mot folk som trängt sig på. Jag har inte svarat i telefon, gått och gömt mig när det ringt på dörren, låtit bli att berätta att jag kommit hem från semestern för att slippa umgås. Ljugit ihop ursäkter till varför jag inte kan ses. När sanningen är att jag inte vill.

Så fort jag känner mig jagad reagerar jag med att fly. Och ju mer man jagar och lockar och försöker – desto oåtkomligare blir jag. Och frustrerad. Jag börjar avsky människor som inte gett mig utrymme. Jag tror i grunden att det handlar om att jag egentligen är extremt introvert och behöver mycket tid för mig själv. Men att jag alltid lider brist på det.

Så. Ett säker sätt att locka fram mina sämsta sidor. Kränk min stolthet. Tvinga in mig i ett kollektiv. Jaga mig och sök ständigt kontakt – och skamma mig sedan för att jag inte besvarar inviterna. Då har du en fiende för resten av livet.

Nu längtar jag så att det nästan gör ont

Det snöade hela dagen idag och jag fick rysningar ända från hårfästet ner i svanskotan. På det bra sättet. Det här är den bästa tiden på året och så fort jag ser snö känner jag hur hela kroppen ropar Ja! Ja, det är så här det ska kännas.  Snön smälte bort under eftermiddagen men barnen hann ändå ut och göra en första snögubbe. Vilken lycka! Hoppas snön kommer så tidigt som den gjorde förra året. Då kom den och stannade redan i oktober.

Jag har en sådan enorm vinterlängtan. Jag längtar efter december och att gå hemma och vara väldigt gravid och knappt jobba något alls, utan mest bara baka, pyssla och göra fint i varje vrå.

Jag längtar efter barn i overaller, med röda äppelkinder och rinniga näsor.

Jag längtar efter att ta sparken för att hämta och lämna på förskolan

Ordna vintervackert i alla rum.

Jag längtar efter blått skymningsjus över snön, hett te och eld i vedspisen.

Jag längtar efter ljusslingor som lyser upp trädgården och vaddmjukt snötäcke som gör allting tyst.

Jag längtar efter kvällspromenader med Melker.

Och att komma in i värmen igen med isbitna kinder och kalla tår. Och grädda färdigt den där bulldegen som stod på jäsning.

• Annonssamarbete Saltå Kvarn •

Bästa bullarna till Kanelbullens dag

Nu stundar kanelbullens dag och jag är obeskrivligt peppad! Bullar av alla slag är ju det godaste jag vet och det känns så härligt att ha ett lager i frysen att ta fram av och tina när man får besök. Långa längder är enklare att baka än bullar – och den här degen ger ungefär fyra vetelängder.

vetelängder bullar

Jag bakar bullar på Saltå Kvarns KRAV-märkta Svenska dinkelmjöl och till fyllning använder jag råsocker som ger en lite kolaaktig smak. För extra saftiga bullar byter jag sedan ut lite av dinkelmjölet mot Saltå Kvarns Rågsikt.

Alla Saltå Kvarns produkter är ekologiska och deras mjöl är odlat i Sverige. Det tycker jag är himla bra – för då kan man äta bullar med gott samvete.

Några tips för att lyckas med bullbaket. 

  • Jag gillar bullar med både kanel och kardemumma. Kanel i fyllningen och kardemumma i degen. Tillsätt kardemumma i smöret medan det smälter – fettet lockar fram både smak och doft.
  • Arbeta degen ordentligt, då blir bullarna högre och finare
  • Använd alltid bakformar av papper till kanelbullarna så att inte all god fyllning rinner ut på plåten.
  • Att byta ut ca en tiondel av dinkelmjölet mot rågsikt ger saftigare bullar.
  • Slå 50 gr smält, varmt smör över den färdigarbetade vetebrödsdegen, innan du låter den jäsa i bunken. Det ger extra saftiga bullar.

Bästa bullarna till kanelbullens dag (ca 50 bullar eller 4 längder)

Deg

150 gr smör (+50 gr smör till jäsningen)

5 dl mjölk

1 msk kardemumma

50 g jäst

2 dl strösocker

1 tsk salt

13 dl dinkelvetemjöl

2 dl rågsikt

 

Fyllning 

150 g mjukt smör

2 tsk kanel

2 tsk kardemumma

1 1/2 dl rårörsocker

+ 1 ägg och pärlsocker

 

Så här gör du;

Smält smöret till degen. Blanda i den nymalda kardemumman. Tillsätt mjölken och låt bli fingervarmt. Vispa ner jästen så att den löser sig. Tillsätt sedan strösocker och salt. Arbeta därefter in mjölet i degen. 10-15 minuter för hand eller 8 minuter i maskin. Smält 50 g smör och häll över degen innan den läggs för jäsning i ca 60 minuter.

Rör ihop mjukt smör, kanel, kardemumma och socker till en slät smet. Kavla ut bulldegen till en lång rektangel. Bred över fyllningen och gör till en rulle. Klipp med en sax små jack i längden och lägg dem åt vartannat håll i ett dekorativt mönster.

Låt jäsa övertäckta på en plåt ca 40 minuter. Pensla med uppvispat ägg och strö över pärölsocker.  Grädda i 200 g i ca 20 minuter.

Låt det nygräddade brödet kallna under handduk, så blir det saftigare. Servera med ett stort glas kall mjölk!

Utfryst av andra föräldrar?

I veckans avsnitt åker vi till Ericas stuga för att hämta en fin gammal vagga som jag ska få låna.

Jag städar ur den och Erica berättar om hur hon i sin första mammagrupp märkte hon att de andra mammorna ville ha bort henne från gruppen. Och de lyckades. När Erica berättar om det här börjar vi skratta, men samtidigt tycker jag det är sorgligt. Vad tänker du när du hör hennes berättelse?

Den här veckan åker vi också till hennes lada för att spana in en klassisk gammal norrlandsvagga. Jag förbereder mig på livet som trebarnsmorsa och ger mina bästa budgettips till förstagångsföräldrar.

Sånt som får er att spy

Minns ni det här inlägget – om allt konstigt som får mig att må illa som gravid? Att illamåendet inte bara har med mat att göra. Jag börjar förknippa det med vissa outfits, möbleringar och saker i hemmet. När jag och Anna gjorde iordning uteplatsen i somras mådde jag illa. Och hur fin jag än tycker att den är så mår jag illa varje gång jag tänker på den. Ja, jag mår till och med illa när jag ser andras uteplatser som påminner om den. Lastpallar gör mig illamående. Och gula parasoll. Är det inte helt vansinnigt ändå?

När jag skrev det inlägget fick jag så himla bisarra och roliga kommentarer från er. Om vad som får er att vilja spy. Här kommer ett axplock

Jag förknippar udda saker (bilen, brevlådan), vissa appar (ex Tradera, står inte ens ut med att se loggan!) med illamående jag hade från tidig graviditet

Jag mådde illa av Hemnet, mina ballerinaskor och en tröja jag köpte samtidigt som ballerinaskorna. Min andra graviditet mådde jag illa av alla mina odlingar och min trädgård. Först nu när min bebis är 4 månader har jag börjat få tillbaka lusten!

Min dotter är 9 år idag, men kan fortfarande klökas när jag tänker på Ahlgrens lakritsbilar, ja jag tror till och med jag hade kunnat kräkas av den tanken.. Jag förknippar doften av Ahlgrens lakritsbilar med en särskild gång på Ica Maxi, så jag mår illa varje gång jag går i den gången. Samt att jag associerar ett visst tyg (typ underställs-tyg) med godiset och klarar knappt av att se det.

Jag blev länge illamående av blotta tanken på stickning och filmen Vaiana.

Jag mådde som sämst i vintras och bara tanken på stora mängder snö gör mig illamående nu?

Jag mådde hemskt illa första tiden av graviditeten och jag kunde inte vara inne på kontoret utan att få kräkkänslor. Det knäppa var att jag långt efter att hon fötts kunde få en stark obehagskänsla och illamående av att gå till kontoret…. så jobbade hemifrån köksbordet istället.

Mådde mycket illa i början av graviditet på resa till Edinburgh. Tio år senare mår jag fortfarande illa av staden, av lamm (som sprang på vägarna innan vi nådde dit) och av Skottland i allmänhet. Känns rätt orättvist att dra in ett helt land…

2,5 år efter senaste graviditeten mår jag fortfarande illa när barnen sätter igång en viss sångbok som spelar själv.

Jag blev gravid när vi renoverade köket och ja klarade inte av att vistas där överhuvudtaget på flera veckor. Vårt nya vita golv bländade mig verkligen och gjorde mig spyfärdig.

Blev inte illamående av saker, men med mitt andra barn blev jag så oerhört TRÖTT OCH LESS av vissa saker – så pass att jag knappt stod ut med dem. Mjölkpaketens utseende. Internet…

När jag väntade min dotter blev jag galet illamående av det mesta: starkt luktande mat, tex grillad lax, brrr. När mina kollegor mikrade sina fiskaktiga matlådor flydde jag till toan för att aldrig komma ut. Stekte min man bacon eller tog hem en hämtpizza låg jag över toaletten och kräktes galla. Men sen eskalerade det till att jag gömde mig på övervåningen när min man klippte gräs. Min mans hud och framför allt skäggstubb började utsöndra en lukt frampå kvällarna som jag inte TÅLDE. När min älskade syster kom för att hälsa på kräktes jag nästan på henne pga starkt luktande handkräm.

Som värst mådde jag då vi skulle ha julkonserter med kören jag sjunger i och blir fortfarande lätt illamående av vissa av låtarna/arrangemangen.

När jag var gravid med vårt andra barn åkte vi till London. Jag mår fortfarande illa vid tanken på London. Och den Byggare Bob-pyjamas som vårt första barn hade på sig då.

När jag var i vecka fyra med lillasyster ordnade jag kalas för storasyster och sedan kunde jag inte se något pastellfärgat utan att få kväljningar.

Jag hade jätte svårt för att titta på bloggar, att vara på nätet överhuvudtaget när jag väntade min 4:a. Jag mådde även illa av att ta på mig mina vinterskor. Med 5:an mådde jag illa av att ens tänka på att borsta tänderna och jag spydde några gånger när jag borsta tänderna.

Känner igen det där med att må illa av märkliga grejer, min son älskade Shaun the sheep och ville titta på det varje dag. Kan verkligen inte höra den signaturlåten utan att må illa nu!!

Jag blev extremt illamående av lukten av sköljmedel och jag kan fortfarande idag inte känna lukten utan att må riktigt illa.

När jag väntade mitt andra barn mådde jag illa av vissa kläder mitt äldre barn hade. Gick å spydde när hon hade en speciell pyjamas och en kofta med särskilda färgkombinationer.

Med min äldsta så kunde jag till en början endast äta ostsmörgåsar och kaffe som jag åt på samma konditori varje dag. I vecka 10 började jag kräkas och 18 år senare mår jag fortfarande illa när jag ser detta ställe.

Vid den första graviditeten hade vi precis flyttat till ett nytt hus, vilket tyvärr bums förvandlades till kräkhuset. Jag kunde aldrig förlika mig vid husets dofter (som bara jag kände…) och det slutade så småningom med försäljning.

Köpte nya, dyyyra solglasögon i våras, i början av graviditeten. Nu vill jag aldrig mer ta på dem eftersom bara tanken gör mig illamående.

Jag började må illa av min hudkräm body butter olive och även av alla andra som bar olivdoftade hudkrämer. Det var så illa att jag kunde känna av olivdoftande personer på långa vägar och sedan må extremt illa av det. Jag hade också en skjorta som jg mådde extra illa av. Det var bara att göra mig av med den trots att den var skitsnygg.

När jag var gravid med mitt första barn så jobbade jag i en butik där vi spelade musik från en viss artist. I flera år mådde jag  illa när jag hörde artisten sjunga på radion. Det har gått 7 år nu och äntligen börjar det släppa.

Var gravid i vintras & våras & mådde extremt illa v 7-18. Kan fortfarande inte se vissa färger, instagramfilter, lyssna på vissa berättarröster på storytel (!) eller tänka på nåt som har med jul att göra.

Var i Thailand i v 10 med vår nr 1, och hade sett såå mycket fram emot resan och den goda thailändska maten. Men nu när jag tänker på Thailand är det bara illamående som är associationen och jag har absolut ingen lust att åka dit igen! Kanske lika bra för miljön…

Sly. Jag mådde jätteilla av att se sly

Haha, det gjorde jag också! Och gröna blad i allmänhet.

5 år efter min graviditet mår jag fortfarande illa av Candy Crush saga, introt till sommar i P1 och östgötska.