Mina sämsta arbetsdagar är de där jag vet att jag måste sköta bokföringen. Som idag. Då har jag ändå lejt bort alla steg i bokföringen som jag bara kan. Och det min revisor inte gör – det gör min assistent Charlotte åt mig. I princip är det alltså bara att godkänna fakturor och öppna brev som jag måste ägna mig åt. Men det är så fruktansvärt jobbigt. Hela kroppen skriker NEEEEEEJ! Intressant att pengar har den effekten på mig. Jag tycker nämligen att det är roligt att tänka på hur jag ska kunna öka intäkterna i mitt företag. Men att hantera allting runt pengarna ger mig bara ångest.
Samma sak med privatekonomin. Även under de perioder när allting ser bra och balanserat ut och inget finns att oroa sig över så avskyr jag när Jakob vill diskutera ekonomi med mig. Försöker snabbt avsluta och byta samtalsämne. Det är förstås en vansinnigt dålig strategi eftersom strutsmetoden förvärrar läget nästa gång jag måste snacka pengar.
Det var likadant när jag jobbade i butik. Jag var rädd för att stå i kassan och ta betalt. Jag gjorde det såklart – men alltid med obehag. Och värst av allt var att räkna kassan vid dagens slut. Jag gjorde gärna allting annat i butiken. Bara jag slapp ansvar för sedlar, kronor, ören och siffror.
Finns det någon läsare som har samma problem som mig? Hur har ni kommit runt det? Vill ju inte vara den här strutsmänniskan egentligen…
57 svar
Inget råd direkt men kännerigwn det här med butiken. Jobbade i blomaffär och var alltid livrädd för att göra fel när det skulle räknas kassa. Tänk om man hade räknat fel och gett för mycket i växel tillbaka till kunden. För att inte tala om när man fick ta en nessessär full med pengar från hela veckans dagskassor och gå till banken. Var livrädd för att bli rånad varje gång 🙈😂
Skönt att höra att det finns fler som inte vill ta ansvar för andras pengar, typ stå i kassan. Jag har exakt samma problem, jobbar helst inte i kassan men är superbra på att hjälpa kunder. För mig vände det efter ett tag när det började någon ny, som om möjligt var ännu mer rädd för kassan än jag. Då kickade liksom ansvarsmentaliteten in och jag blev plötsligt väldigt omhändertagande och tog över när jag såg att personen blev för ängsligt. Tycker fortfarande det är jobbigt, speciellt med stora summor. Men det på något sätt gäller det att ta tag i det där mentalt, på’t bara! Sen måste man ju inte fixa allt heller, alla rädslor och sånt. Flyktbeteende är ett skällsord men det vara säkert effektivt på savannen… 🙂
Jag har varit stressad och orolig kring pengar sedan vi var två personer som levde endast på mitt studielån, man kan säga att vi vände på varenda krona och då var det jag som tog huvudansvaret för ekonomin. Då hör till att jag även har ett extremt trygghetsbehov och att inte ha ett sparkapital att falla tillbaka på var riktigt kämpigt. Samma gäller för större köp, till exempel bil och hus – har haft riktigt mycket ångest och inbillat mig massa olika problem och katastroftankar helt i onödan. Jag är egentligen en väldigt ordningsam och skötsam person med stor ansvarskänsla, men jag kan få infall av att vilja strunta i att öppna räkningar bara för att det är så jobbigt att se allt som ska betalas. Jag har lämnat över mycket av det ekonomiska ansvaret till min man, han har de flesta räkningar på sitt konto (e-räkningar), oftast är det han som öppnar och betalar pappersfakturorna och det är han som har koll på alla våra försäkringar (osmart av mig, jag vet). Vi har ett sparkapital att falla tillbaka på men jag kan ändå hålla på att oroa mig om jag ser att vi har behövt göra fler eller andra inköp än planerat. Jag får ångest av att se pengarna försvinna även om det är inom ramen av vad vi klarar, så det är oftast min man som har koll på kontot (gemensam ekonomi, vi har samma sparkonto och samma ”spendera-konto”). Så man kan säga att jag kör på strutsmetoden, vilket egentligen inte alls känns bra, men har känt mig bränd efter vår vända krona-period och har inte känt ork att ta tag i det igen. På jobbet hanterar jag beslut med ganska höga summor av statliga medel, men där känner jag mig trygg eftersom jag är noga med att göra ett rättssäkert arbete och har inga problem med att bli granskad eller stå för mina beslut. Så mina egna räkningar med några få tusenlappar är mycket jobbigare än att ta beslut som kan kosta skattebetalare flera hundratusentals kronor. Ingen aning om varför det är så.
Jepp, precis samma här. Om jag hade gränsfall möjlighet att betala räkningarna så hade jag förstått det, men det här är obegripligt. Varför är det så himla jobbigt? Det ÄR inte samma ångest som när man faktiskt inte har pengar (har testat det med) men det ÄR definitivt ångest.
Jag brukar bestämma mig för en tid då det bara ska ske och så struntar jag mycket medvetet i att känna efter. Det är ju inte som att jag går och längtar efter att stryka eller rensa avlopp heller, men det gör man ju också ändå. Om man bara GÖR, utan att känna efter, så är det över rätt kvickt.
Åh jösses! Kunde varit exakt mina ord varenda ett. Har tyvärr inga råd utan befinner mig fortfarande i bearbetningsprocessen så att säga 🙂
Har samma problem med pengar när det gäller privatekonomi men inte på jobbet. För min del tror jag det handlar om att göra det ofta så jag blir van. Då känns det inte lika jobbigt.
Usch ja, jag känner tyvärr igen mig. När jag var yngre och jobbade i restaurang så försökte jag alltid att jobba med allt annat än att stå i kassan, avskydde det. Än idag tycker jag att det är apjobbigt att diskutera pengar och ekonomi. Syrran och jag har en revisor som får sköta våra deklarationer då jag höll på att få hjärtinfarkt första gången jag skulle göra deklarationen med skogen och lantbruket (arv efter vår bortgångne far). Hua!
….och det värsta för mig är att handla för någon annans pengar. Dvs beställa saker till företaget man är anställd av. Blir alltid sååå nervös att jag ska slösa med deras pengar;-)
Jag känner igen mig! Jag har aldrig behövt oroa mig för pengar, men tycker ändå väldigt illa om allt som har med räkningar och fönsterkuvert att göra, för att inte tala om pemsionssparande, fonder och olika konton. Jag kör på statistiken, öppnar inga brev från banker eller med räkningar, loggar aldrig in på min bank, vet nog inte ens vilka banker vi har riktigt.
Jag har löst det genom att gifta mig med någon som älskar sånt här och som fixar allt med ekonomi och försäkringar (som ju är precis lika hemskt). Nu var det kanske inte just ekinomiälskandet som fick mig på fall, men att slippa hålla på med försäkringskassan och kolla lönebesked gör i alla fall mitt liv, och därför också vår relation, lyckligare.
Jag är likadan. Har ingen lösning åt dig, men jag har regler för det här hemma. Jag vill bara prata ekonomi när vi byggt upp mysstämning hemma. Både företagets och vår egna. Gjort te, tänt brasan. Satt oss ner i lugn och ro. Och så ska vi göra något mysigt efteråt, som belöning. Sambon kan prata om det när och hur som helst, men jag blir superstressad och orolig. Sedan har jag noll och inget sifferminne, så jag kan inte prata siffror utan att se dem. Det värsta jag vet är när sambon försöker prata om ekonomi i bilen eller på väg någonstans. 🙂 Så vi har infört att det ska vara ett mysigt möte, lugnt och trevligt med fika och mys!
Måste dock tillägga att jag inte har några problem med att stå i kassa! Att fysiskt hantera pengar är inga problem. Däremot att räkna kassan på kvällen OM det blir fel. DET hatade jag i butiken. Men jag jobbade sjur år inom handeln och där hade jag inga tankar. Det kändes enkelt, som en lek och inte som om det var pengar. Jag skrev in vad jag tog emot och det stod ju hur mycket jag skulle ge tillbaka så jag behövde ju aldrig räkna. 🙂
För mig är tricket göra lite penga-haneterande hela tiden, så det inte blir berg av företagspapper att gå igenom. Då känns det bara ångestigt och jobbigt.
Igenkänning!!! Men noll tips tyvärr, struts Deluxe här!
Åh usch jag känner igen mig. Önskar att jag kunde leja ut hela privatekonomin till någon dom typ gav mig veckopeng sen 😬. Är också lite sifferblind, sådär att jag inte kommer ihåg om någon sagt fem hundra eller fem tusen eller femtio tusen. Mitt företags ekonomi skulle jag gärna också leja ut, skriver alltid fel på fakturorna och räknar fel på momsen 🙈
Jag har precis samma problem! Jag älskar att tänka och räkna matematik, men avskyr att räkna på pengar. De arbetsuppgifter jag har som rör hantering av (alltid virtuella) pengar ger mig ångest.
Vi har en rörmokare som vi anlitar då och då pga renoveringar och byggen som verkar ha samma inställning som du till fakturor osv. (Men utan assisten) Kan dröja år innan fakturan kommer, trots att man ber om det….Men jobba gör han gärna, kan komma både tidiga helgmornar och kvällar, men det där man att sköta ekonomin verkar inte vara lika kul ☺️.
Jag känner absolut strutsgrejen för saker jag inte tycker om (typ ta upp jobbiga saker med chefen/VDn/kollega), men inte när det kommer till pengar.
ÄLSKAR dick att räkna pengar och hålla koll på dem. Jobbade också i butik som ung och gillade att summera dagens vinst. Inte på ett girigt sätt, men pengar är ett sånt konkret sätt att veta att man gör något bra, något som ger värde åt någon annan.
Alltså jag tror tyvärr att det är antingen eller. Antingen har man den driftiga entreprenörsandan som du har som älskar sina projekt men hatar det praktiska runt omkring eller så har man som mig inte ett uns av entreprenör men desto större koll och intresse för pengar och redovisning. Jag tror att det handlar om hur man förhåller sig till regler och struktur. Gillar man regler och struktur och rätta svar gillar man ekonomi. Om man gillar osäkerhet, kreativitet och nya projekt är man ointresserad av ekonomi. Det finns så klart undantag men det är min uppfattning 😊
Känner igen mig… Fruktansvärt de gånger jag semestervikat i butik och det då bara varit jag som jobbat under den perioden. Att då ensam vara ansvarig för kassa, alla pengar, avstämning… Hu!
Har jättesvårt att ta betalt, vill att avgifter ska vara frivilliga som tex på kyrkaffet. Känner dock ansvar och samla ihop till barnens lärare, kollegor som fyller år mm, o köpa presenter. Däremot tjatar jag aldrig att andra ska betala så ofta får jag stå för kalaset själv. Tycker till och med det är pinsamt att ta emot växelpengar i affären, rodnar nästan när jag ska ta emot växeln. Tur att jag inte är snål utan bjuder med glädje för det mesta.
Blir du inte grovt utnyttjad då? Det är precis detta beteende jag allt sedan barndomen märkt av bland många i kyrkliga miljöer. Många, i synnerhet kvinnor, har inte gränser tillräckligt, är ”för snälla” och låter folk utnyttja dem. Har sett prov på så mycket utnyttjande av snällt kyrkfolk att jag inte klarar av att se sådant längre utan att med ord tala ut det exakt varje gång jag ser det. Folk blir förstås oerhört upprörda och skamsna, dvs utnyttjarna då. Dessvärre tär det snälla beteendet så mycket på många av oss andra ”gränssättare” att vi är många inte aldrig ger en endaste krona till församlingen. Pengar ger jag gärna till andra som uppenbart behöver dem.
Har hänt 1-2 ggr att jag känt mig utnyttjad men tror starkt på sådd och skörd och ger inte mer än vad som känns bra i hjärtat. Bitterhet vill jag akta mig för och har lyckats undvika. Om var och en ger efter förmåga så brukar det gå ihop sig med råge. Borde bli bättre förstås på att be om att pengarna ska komma in i en insamling. Borde kunna prata mer om detta i kyrkan och utgå ifrån att man vill varandra väl.
Jag är exakt så! Exakt! Skönt att höra att jag inte är ensam! Jag har tyvärr inga tips på hur man blir av med det, pga fortfaranade där…
Kanske att aldrig göra jobbet ensam? Att alltid ha assistenten eller annan lämplig person med dig (även om du är den som tar besluten / sköter hanteringen), och unna dig nått trevligt efteråt? God fika, en tupplur eller en halvdags ledigt? Lägg det inte heller på en fredag så att den olustiga känslan hänger sig kvar över helg.
Hoppas du finner på fina knep som funkar, så det blir mindre krångligt och ångestladdat!
Måste säga att jag blir mycket förvånad över några av kommentarerna. Att man inte tar ansvar för sin egen ekonomi !? Hur gör ni då vid ev skilsmässa eller rent av dödsfall ?? Trodde verkligen inte detta förekom bland yngre kvinnor.
Ja, jag har samma reflektion. Att ha koll på sin ekonomi och kunna prata pengar är något alla kvinnor behöver göra. Att kunna hantera pengar är makt och ger frihet och självständighet. Eget sparande och egen ekonomi hoppas jag är en självklarhet för alla kvinnor! Vad tänker ni andra om detta?
Jag och min man har totalt gemensam ekonomi så för mig är denna fråga irrelevant. Vi delar allt lika oavsett lön och sparar tillsammans. Han sköter dock alla räkningar och ekonomifrågor eftersom det är helt ointressant för mig och jag sköter annat! 🙂
Och nej. Det är ingen kvinnofälla. Det är jag som tjänar både tid och pengar på vår delade ekonomi. 😉
Jag håller med dig, man gör det som passar det egna förhållandet bäst. Däremot tycker jag att privatekonomi är som att laga mat: nödvändigt för en vuxen människa att hantera och kunna på egen hand. Att inte kunna och ha koll på son privatekonomi – DET är en kvinnofälla.
För mig och min man är det självklart med delad ekonomi, ett delat sparande, använda samma konto och givetvis alltid fråga varandra innan köp. Har ingen som helst lust att ha något ”eget”. Så trivs vi, var o en väljer för sig själv hur de vill ha det 🙂
Jag tänker TACK för att ni påminner! Det borde vara självklart, men jag tror vi har det för bra ibland idag och glömmer? Jag har dock egen ekonomi även då jag är gift. Såklart man ska ha koll.
Håller med! Tycker det skulle vara fruktansvärt att ”leja bort” sin egen privatekonomi på någon annan och inte själv ha koll. Du kan aldrig lita på en annan person till 100%, även om det är världens bästa sambo eller make och allt kan hända i livet! Det vet man ju! Några räkningar som glöms att betalas och du sitter ovetandes hos inkasso eller värsta fall kfm! För övrigt är jag inte den typen som gillade siffror och matematik i skolan, men det är ingen ursäkt…att vilja ha koll på sin ekonomi, som innebär trygghet, är något helt annat!
Precis! Att inte vara en ”sifferperson” är ingen ursäkt för att inte kunna hantera sin privatekonomi. Det borde vara allmänkunskap och något som lärs ut i skolorna. Inlärd hjälplöshet och passivitet gällande ekonomi är ett enormt hinder för jämlikheten. Jag hoppas att följande scenario inte finns i vi vår generation som i tidigare: kvinnan går bort och mannen står handfallen inför hushållssysslor och sociala kontanter. Mannen går bort och kvinnan står handfallen inför ekonomi. Båda är lika illa.
Oavsett hur man väljer att dela upp vardagen behövs det finnas en grundkunskap hos båda i ett parförhållande om allt som rör det gemensamma livet. Inte minst om man har barn!
Detta har ingenting med inlägget att göra, men nu har jag stört mig på det så länge att jag känner att jag måste säga till … På knappen om att godkänna cookies som jag får trycka bort på telefonen varje gång står det ”föstår” istället för ”förstår”. Kanske det går att fixa?
Hahahaha. Tack! Ska ändra det. Hade inte alls sett 🙂
Gud vad roligt, jag har ALDRIG lagt märke till det (och då är jag ändå språk- och stavningsfascist av rang, och korrekturläsning ingår i mitt jobb) men nu gjorde jag. Underbart 🙂
Jag var tretton när jag stod i kassa första gången och jag älskade det från start! Roligt att räkna pengar, jämföra olika dagar och framför allt; Veta att jag var med och drog in de där stålarna till mitt jobb. Jag vet att kunderna hade kommit och fikat ändå även om inte just jag var där men jag kände mig så jäkla duktig och nöjd. Jag hade en fantastisk chef också, som jag fortsatte jobba för från och till upp i 20årsåldern. Otroligt tacksam för den erfarenheten!
Oj, har inte hört om sådant förut, låter jobbigt! Däremot kom jag att tänka på något helt annat på tal om pengar och jobbiga känslor…
Hade jag en bekant (men har brutit kontakten med henne) som inte vågade stå i kassan på kyrkans second hand-butik då hon var rädd att hon skulle stjäla, det var nämligen en väldigt stor frestelse för henne. Kan förstå det, eftersom hon i övrigt aldrig heller ville betala igen små lån hon tog av folk mest hela tiden. Att betala för sig vid kyrkkaffet fanns inte på kartan…”lånade” pengar där också, men inte av mig då jag vägrade spela med i hennes tjuvspel. När jag konfronterade henne syntes skammen enorm, men jag märkte inte av någon bättring. Så många människor som inte märker detta, det är ofattbart. Kanske är det någon form av ”sjuka”. Nu är hon färdig präst sedan några år…
Ja, jag får nog säga att jag har ungefär samma problem. Och jag har tyvärr inte kommit runt det! 😀
Jag har problem att öppna kuvert när jag är riktigt deprimerad, då klarar jag inte av post, meddelanden osv. Tycker det är skönt att få tex mobilräkningarna direkt in i internetbanken, gillar dock ej automatiska dragningar (jobbar inom kommunen så får ibland lön senare än dom dragningarna görs, suck).
Är nog inte värst ekonomisk heller, vi har svårt att hålla oss till nånting även om vi bestämmer något (tex ingen nöjesshopping resten av året efter sommaren).. Men vi klarar oss, livet känns inte så värst kul när man ska snåla på allting hela tiden.. Har heller inget intresse för budget o listor o grejer, även om jag trodde det förr haha.
Var väldigt nervös med att hantera pengar på jobb i början, bara det här att få förtroende för dom liksom. Lite rädd att ge ut fel, men jag skippar all huvudräkning eftersom jag inte är bra/snabb på det, o knappar in vad de ger så säger kassasystemet vad dom ska ha tillbaks 🙂 Blir stressad om kassan inte stämmer, men oftast ger det sig med en omräkning 🙂 Gäller bara att ta det lugnt, stressar/skyndar jag så gör jag alltid fel, misstag, är klumpig osv.
Herregud vad jag känner igen mig! Kan ta mig en månad bara att skicka en ynka faktura. Tanken på att behöva öppna faktureringsverktyget och att hjärnan liksom ens måste befatta sig med detta ger mig huvudbrus så att jag inte kan tänka klart. Och då blir det ännu besvärligare!
Jag måste skriva ner i almenackan på dagen efter utfört jobb: ”FAKTURERA XX” och inte avvika från den uppmaningen samma dag. Göra det direkt är det enda som funkar. Alltid sätta sådant överst på att-göra-listan. No mercy!
Hej Clara! Jag har inte det problemet, men min 30 årige son har det. Allt som har med pengar att göra är ångest för honom, inte minst att öppna brev som kan innehålla räkningar osv. Det kan få honom som förlamad av ångest och så samlar han allt på hög istället utan att öppna breven. Han sköter sin ekonomi någorlunda i alla fall, men pengar/inkomster/utgifter är som en dimma för honom. Utöver det är han en väldigt begåvad och snygg skådespelare, så har jag fått sagt det också 🙂
Till saken, i våras fick han veta (genom psykolog-tester) att han har ADD. Och då är svårigheter med pengar/räkningar/ekonomi tydligen vanligt. Många med ADD (en lugnare variant av ADHD), är väldigt kreativa och drivna med sådant de gillar att göra. Där kan de vara riktiga stjärnor. Medan ex. pengar och ekonomi kan vara som ett stort töcken. De kan inte hantera det (gäller förstås inte alla ADD:are). De får ångest och springer och gömmer sig om en räkning dimper ned i brevlådan. De tror att det är Morran själv som kommit på besök. Tyvärr vet han inte vad han ska göra åt saken, psykologerna hade inga tips. Så om någon som läser detta har något tips, så berätta gärna!!!
Tänkte precis skriva det! Min familj är en sk NPF familj, både man och barn har adhd och just att hantera pengar har varit extremt ångestladdat för min man,han fick panik och använde sig av struts mentaliteten. När vi blev ett par tog jag direkt tag i tyglarna om ekonomin och han var superlättad över att kunna lämna över allt på mig, vilket ledde till komplikationer för mig för jag blev väldigt ensam i alla stora beslut…allt eftersom ekonmin och ansvaret växte blev jag mer och mer tyngd av att vara den ende som hade koll i familjen….När min man fick sin adhd diagnos i samband med vår yngsta dotters, fick vi reda på att detta var vanligt vid adhd/add och vi tog hjälp av en samtalsterapeut och började sakta men säkert samarbeta. Nu har vi båda koll men på olika sätt. Vi har lagt in det mesta på autogiro,e-faktura och vi har ett datum där vi sätter oss ned tillsammans går igenom räkningar, månaden som ligger framför och planer för sparandet. Min man är otroligt spontan och det som varit jobbigast genom åren är när han vill göra något och sen kommer och ber om ”lov” det löste vi med var sitt månadspengskonto… pengar utanför vår gemensamma ekonomi , vi för över ett lika stort belopp till båda kontorna varje månad och resten är vi gemensamt ansvariga för. Det fungerar för oss. Är min man helt bekväm? Nej, men nu kan han hantera det, har koll på alla utgifter, och vet vilka försäkringar vi har. Vi tränar barnen på samma sätt nu, för vi vet att detta kan bli ett problem för dem med, så mitt råd ta hjälp med att skapa strategier, det behöver inte vara en terapeut, vi passade på när vi fick erbjudandet i samband med dotterns diagnos…
Tack Carina för ditt svar och dina tips! Jag håller tummarna att sonen gängar sig med en tjej som kan det där, så att han blir motiverad att ta tag i det. Hoppas 🙂
Jupp. Stor igenkänning. Tyvärr. Har ingen aning om man kommer runt det. Eller snarare, stutsbeteendet kommer in även här, även det blir för jobbigt. Har däremot inga som helst problem med att dra in pengar….
Samma här! Avskyr att hantera pengar… Jobbar som skolsköterska så det är, som väl är, inget problem 😉
Huff, ja. Det er ikke så lett det der. For min del prøver jeg å gjøre det motsatte, altså å gjøre det med en gang i steden for å vente, for det er akkurat som om ventingen bare øker stresset. Jeg har forsøkt å legge det midt i noe hyggelig, for at stresset ikke skal vare så lenge. La meg kalle det en hygge-sandwich. Så – jeg lager en hyggelig ramme: koker te/kaffe, finner frem litt godis eller en cookie, tenner lys og så gyver jeg løs på det hele. Med det samme jeg er ferdig, så gjør jeg noe hyggelig og helst aktivt, for eksempel går tur med lydbok, baker noe, spiller spill med barna eller noe sånt. Det gjør jeg for å riste av meg følelsen av å måtte holde på med ting som er nødvendige, men kjipe. Håper du finner ut av det! 🙂
Jag!! Kan skriva under på det där vilken minut som helst. Hatar att betala fakturor, inte för att bli av med pengar egentligen, men för själva grejen med pappersfakturor, skriva in siffror, vara rädd att missa att betala i tid, tappa bort fakturan osv. Såå jobbigt! Vet inte varför, har gått 6 år på högskola, är både personalvetsre och sjuksköterska, jobbar i ambulansen. Inga problem med ekomin egentligen alls. Hur kan just detta vara såå ångestfyllt?! Älskar e-faktura, då har man koll med slipper detta med pappersfakturor. Autogiro är också okej.
Fy sjutton!
Det fanns en tid när jag inte brydde mig om pengar, så var det. Jag trodde jag inte kunde lära mig, men så fel jag hade. Det är kul att hålla reda på sin ekonomi och att ha koll.
OCH ska man leva jämställt så bör man dela på ”bördan” av detta i ett förhållande. Så många kvinnor som inte har koll om det blir skilsmässa. Då är det för sent…
EXAKT samma inställning till pengar. Och jag jobbar på BANK!!!
Jag är precis likadan. Jag för över en viss del av min lön till makens konto och sen sköter han resten. Jag vet ärligt talat inte vad vi har för utgifter varje månad. Tycker också att det är jobbigt att sätta sig in i det. Fast jag vet att jag egentligen måste….
Åh jag är precis likadan . Får ångest av pengar/fakturor. Min man får sköta allt. Vill helst inte veta.
Känner oxå igen mig…. (inom privatekonomin) Jag har haft fast jobb nu i snart 6 år men hjärnan är fortfarande kvar i ”timmisträsket” och känslan av att pengarna inte räcker till…. Maken har hand om det ekonomiska här hemma men jag vill vara med och tänker varje månad att nästa gång ska jag vara med och betala räkningarna….. Har inte blivit så än 😉 men det är min intention! Märkligt att det ska vara så svårt att ställa om tänket….. 🙂
Hantera det som en vanlig fobi, exponering. Ifall du vill förändra, annars acceptera och stå ut. 😜
Jag brukar låna ett trick från min syster när jag ska göra något jag avskyr. Min syster brukade ställa sig mitt i vardagsrummet och ljudligt deklarera för sig själv – Åh vad det är synd om mig! Då tyckte hon själv att det lät lite fånigt och så satte hon igång med det tråkiga. Så ska jag göra nu för att orka fixa en besvärlig jobbgrej. Åh vad det är synd om mig! Ellet nä, nu gör jag en kopp te och kör igång. Om 50 min tar jag paus.
Har inga problem med att räkna pengar, däremot gillar jag inte sånt som att deklarera eller fundera över placeringar/hålla koll på pension och sånt. Och en sak jag verkligen inte fixar är att ta pengar för jobb jag gör, och då framförallt att be om en viss summa för ett visst jobb. Tack och lov har jag fast jobb med månadslön så där behöver man inte förhandla om något, men de få gånger jag har gjort frilansjobb så har min arbetsgivare ofta prutat upp mig och sagt ”nämen lite mer än så ska du väl ha”. Har även tackat nej till roliga jobb (som jag egentligen lika gärna kunde gjort gratis) för att jag inte pallar diskutera hur mycket jag ska ha för det.
Jag är ekonom och håller på med siffror och kalkyler HELA dagarna men när min man vill ”diskutera ekonomi” blir jag lätt kallsvettig och flämtandas.
Vi har ingen dålig ekonomi så oklart varför men jag byter omedelbart samtalsämne eller kommer på att valfritt barn behöver hämtas från träning.
Kanske ör det bara outhärdligt tråkigt…😇
Vad intressant, har du funderat något på vad det här beror på?
Gör detta även att du har en dålig relation till/stöter bort pengar, om du förstår vad jag menar? Om man vill dra till sig pengar tror jag det är viktigt att ha positiva tankar kring pengar. Men detta är bara mina egna flumtankar! 😉