Avundsjuka är ingen bra känsla. Men man kan använda den till bra saker. Den kan peka på vad som saknas i ens eget liv. Vad man gör för lite eller för mycket av. Vad man vill ha istället. Jag satt och tänkte efter när jag sist blev avundsjuk på någon annans liv. Tidigare kan det ha handlat om karriärmässiga saker. Att jag längtat efter en framgång som någon annan upplevt. Blivit sporrad att själv försöka mer. Men jag inser att det är sällan jag känner så nu för tiden.

Jag blir inte så imponerad när jag ser vad folk hinner och åstadkommer. För jag vet vilket pris de betalar för att hinna det. Och det priset är jag inte beredd att betala. Jag har redan gjort det i flera år.  Och genom utmattningen har jag upplevt det som finns bakom. Tomheten och självföraktet när jag jobbat för mycket under en tid. Tappat kontakten med vem jag är. Bristen på andlighet och känslan av ett meningsfullt liv. Ärligt talat hade det känts lite sorgligt om jag fortfarande velat betala det priset, när jag nu vet att belöningen är så oerhört flyktig.

Men de gånger som jag faktiskt känt avundsjuka sista åren. Sådär på djupet så att jag måste ifrågasätta mitt liv. Det är när jag ser vänner som har en fin balans. Vars liv inte är karriärkaos och tusen bollar. Vänner som tar hand om sig själva. Är snälla med sig själva. Men också orkar och förmår ha en fin relation till sina barn och sin partner. Som inte ses i dörren mellan hämtningar och lämningar. Som är närvarande i sitt eget liv. Som bestämmer riktningen.  Det där avundsjuka hugget har kommit när jag blivit hembjuden till en vän som har haft tid att baka och läsa en bok och ordna fika mitt i veckan. Och jag måste säga nej för att mitt liv varit uppbokat och inrutat utan minsta andrum.

För de flesta är jobb ett villkor för försörjning – inte något man gör för prestige och självförverkligande.  Men jag som är så priviligerad att jag kan jobba mindre. Jag som byggt ett liv med låga levnadsomkostnader. Varför har jag jobbat som jag gjort? Blivit så hög på att vara efterfrågad att jag slutat fråga efter vad jag själv vill?

Men sedan en tid tillbaka har jag gjort annorlunda. Genomfört konkreta förändringar.  Jag skrev lite om det i inlägget att leva noggrant. Arbetsbördan har minskat, jag har vågat säga nej till jobbuppdrag. Flera fasta uppdrag står på paus – som  podden och Expressenkrönikorna. Och för första gången sedan 2010 har jag inte en ny bok på gång. Det känns så otroligt skönt!

Att jag lyckats ändra riktning på livet lite, blev tydligt när jag bläddrade igenom mitt eget instagramflöde från det här året och kategorin “vardagsbestyr” på bloggen. Så många inlägg och bilder som väcker varma känslor. Som nästan rör mig till tårar. I tacksamhet över att få ha det så fint. Meningsfullt och rikt och lugnt och vackert. Jag ser alla dagar med barnen, långfrukostar med Jakob, matlagshäng och roliga kompisresor. Besök hos mormor och lediga dagar jag ägnat åt att arbeta i trädgården, baka eller möblera om huset. Jag ser att mitt år har varit fyllt av liv – istället för prestation. Och riktigt så har det ju inte känts tidigare. Flera år har det tvärtom varit plågsamt att kolla tillbaka. Märka mellan raderna hur jag pressat mig själv och kört över min vilja. Hur jag fått tumma på allt det jag egentligen helst vill. Till förmån för jobb, jobb, jobb.

Och nu när jag verkligen tänker efter så minns jag inte sist jag blev riktigt avundsjuk på någons liv. Det måste väl betyda att jag befinner mig på rätt plats? Att jag gör det jag ska göra? Att jag lever noggrant?  Jag tror det. Det känns så.