Avundsjuka är ingen bra känsla. Men man kan använda den till bra saker. Den kan peka på vad som saknas i ens eget liv. Vad man gör för lite eller för mycket av. Vad man vill ha istället. Jag satt och tänkte efter när jag sist blev avundsjuk på någon annans liv. Tidigare kan det ha handlat om karriärmässiga saker. Att jag längtat efter en framgång som någon annan upplevt. Blivit sporrad att själv försöka mer. Men jag inser att det är sällan jag känner så nu för tiden.
Jag blir inte så imponerad när jag ser vad folk hinner och åstadkommer. För jag vet vilket pris de betalar för att hinna det. Och det priset är jag inte beredd att betala. Jag har redan gjort det i flera år. Och genom utmattningen har jag upplevt det som finns bakom. Tomheten och självföraktet när jag jobbat för mycket under en tid. Tappat kontakten med vem jag är. Bristen på andlighet och känslan av ett meningsfullt liv. Ärligt talat hade det känts lite sorgligt om jag fortfarande velat betala det priset, när jag nu vet att belöningen är så oerhört flyktig.
Men de gånger som jag faktiskt känt avundsjuka sista åren. Sådär på djupet så att jag måste ifrågasätta mitt liv. Det är när jag ser vänner som har en fin balans. Vars liv inte är karriärkaos och tusen bollar. Vänner som tar hand om sig själva. Är snälla med sig själva. Men också orkar och förmår ha en fin relation till sina barn och sin partner. Som inte ses i dörren mellan hämtningar och lämningar. Som är närvarande i sitt eget liv. Som bestämmer riktningen. Det där avundsjuka hugget har kommit när jag blivit hembjuden till en vän som har haft tid att baka och läsa en bok och ordna fika mitt i veckan. Och jag måste säga nej för att mitt liv varit uppbokat och inrutat utan minsta andrum.
För de flesta är jobb ett villkor för försörjning – inte något man gör för prestige och självförverkligande. Men jag som är så priviligerad att jag kan jobba mindre. Jag som byggt ett liv med låga levnadsomkostnader. Varför har jag jobbat som jag gjort? Blivit så hög på att vara efterfrågad att jag slutat fråga efter vad jag själv vill?
Men sedan en tid tillbaka har jag gjort annorlunda. Genomfört konkreta förändringar. Jag skrev lite om det i inlägget att leva noggrant. Arbetsbördan har minskat, jag har vågat säga nej till jobbuppdrag. Flera fasta uppdrag står på paus – som podden och Expressenkrönikorna. Och för första gången sedan 2010 har jag inte en ny bok på gång. Det känns så otroligt skönt!
Att jag lyckats ändra riktning på livet lite, blev tydligt när jag bläddrade igenom mitt eget instagramflöde från det här året och kategorin “vardagsbestyr” på bloggen. Så många inlägg och bilder som väcker varma känslor. Som nästan rör mig till tårar. I tacksamhet över att få ha det så fint. Meningsfullt och rikt och lugnt och vackert. Jag ser alla dagar med barnen, långfrukostar med Jakob, matlagshäng och roliga kompisresor. Besök hos mormor och lediga dagar jag ägnat åt att arbeta i trädgården, baka eller möblera om huset. Jag ser att mitt år har varit fyllt av liv – istället för prestation. Och riktigt så har det ju inte känts tidigare. Flera år har det tvärtom varit plågsamt att kolla tillbaka. Märka mellan raderna hur jag pressat mig själv och kört över min vilja. Hur jag fått tumma på allt det jag egentligen helst vill. Till förmån för jobb, jobb, jobb.
Och nu när jag verkligen tänker efter så minns jag inte sist jag blev riktigt avundsjuk på någons liv. Det måste väl betyda att jag befinner mig på rätt plats? Att jag gör det jag ska göra? Att jag lever noggrant? Jag tror det. Det känns så.
34 svar
Detta ligger mig så varmt om hjärtat. Det är verkligen mitt mål i livet att skapa en vardag med andrum och fri tid ❤️ och det känns extra viktigt nu sen Signe kom.
Vad spännande, jag tänkte så idag också, vad vill jag ha?, när jag märkte att jag blev avundsjuk på någon.
Och vad spännande att det som du skriver kan skifta så radikalt, från år till år, eller livsperiod till livsperiod.
Just nu är jag avundsjuk på en tjej som var på en föreläsning där jag också var. Hon verkade så lugn, så hemma, så självsäker på sitt sammanhang och sin familj, sin tro, tillhörighet, att jag blev alldeles jättesur på henne.
Där satt jag och lyssnade på en munk som berättade om andligt liv, och var sur på henne.
Jag började fundera på vägen hem på detta. Då kom jag fram till att jag kanske inte kan få just det som hon har, just det hon påminde mig om, och då började jag fundera, vill jag verkligen ha det hon har? Är det så underbart, eller, skulle det vara det för mig?
Ibland verkar ju människor lyckliga och lugna, men är kanske otrygga och osäkra, i det inre. Så att bli avundsjuk på någon, kom jag på idag, kan vändas, jag kan släppa det jag trodde att jag ville ha. Tack för din reflexion!
Inspirerande och kloka tankar, tack Clara ❤️
Vilken klok insikt att komma till. Att fylla livet med liv och inte prestation <3
Tack Clara för din insiktsfulla, vackra och inspirerande betraktelse. Glad att du kommit så långt på vägen mot att leva det liv du vill leva!
Tack för att du skriver om det här! Det är så viktigt att stanna upp och reflekterande det är bra också, inte bara när de skevar. Jag har gjort en liknande resa med utmattning, tre barn, renovering och jobb. Har idag bytt yrke, livsriktning och känner mer tillfredställelse varje dag än vad jag gjort de senaste åren. Så så viktigt.
Fint inlägg! Jag känner mig sällan avundsjuk och det kanske innebär att jag är på rätt plats och har det jag behöver som du skriver, har aldrig sett på det på det sättet🙂
Fint
Det kanske är det som gör att dina vardagsinlägg har blivit sååå underbara och mysiga att läsa (även om de varit bra tidigare också!). De genomsyras liksom av din värme, kärlek och lycka över livet du lever. Och det sprider sig nog till oss som läser… i alla fall till mig<3
Hej! Ditt inlägg fick mig att fundera över vilka normer vi har kring arbete. Jag upplever att vi har en stark heltidsnorm och ett ideal som snarare drar åt rejält med övertid. Att jobba deltid ska en bara göra en kortare tid i livet…annars är du dum och lat? (alltså de värderingar jag upplever från samhället) Och viktigast av allt är att få en bra pension, eller? Och om en nu skulle jobba deltid av egen fri vilja måste du tydligt deklarera vad det är du gör av all den där extratiden. Det måste ju vara något nyttigt/kreativt/spexigt för annars är det bara helt knäppt? (obs ironi!)
Att tänka att en ska leva noggrant och ansvarsfullt som du skrev tidigare, gillar jag skarpt. Men det kräver mod! Därför gör det en stor skillnad att du skriver om dina val öppet. Det inspirerar mig att våga göra det som jag faktiskt vill snarare än det jag tror att jag borde. Tack!
Jag har jobbat deltid i 16 år, och kommer nog att göra det fram till pensionen. Jag mår inte bra av heltid, men med deltid så orkar jag med både jobb och familjeliv.
Jag tycker att jag ser många runt mig som stressar, har råd att jobba mindre, klagar. Jag har svårt att förstå det. Men som du säger, heltidsnormen är stark.
Jag jobbar 80%, gjort frivilligt i två år. Jag har sett till att ha en lön som täcker. Dvs har vänner som tjänar lika efter skatt fast det jobbar fem och jag fyra. På min extra lediga dag så sover jag ut, städar huset och tvättar. Tar det väldigt lugnt. Sen har jag lördag och söndag öppet för vad jag vill. Ifall har jobbade heltid skulle jag alltså städa osv på lördagen och ha EN futtig dag att göra vad jag vill. Nej, förstår inte heller normen. Förr jobbade mannen och kvinnan var hemma och tog hand om hushållet. Nu ska båda jobba heltid OCH ta hand om hus? Egentligen skulle det ju räcka med att båda jobbar 50%? Med måtten förut. 80% på båda fungerar ju verkligen?
Fint inlägg med kloka tankar. Ibland känns det dock svårt att verkligen känna efter vad man själv värdesätter och inte vad man tror att man borde värdesätta.
Så fint skrivet!
Kram Ulrica
Så klokt och fint. Underbart att du är på rätt spår!
Så fint och bra skrivet. Tack!
Underbara Clara när hon är som bäst. Så klokt. En av de fina grejerna med att ta på sig mindre jobb är att det blir mer över till andra också. Inte för att jag på något sätt missunnar dig något av dina uppdrag utan tänker mer allmänt, att vi kan dela på jobben istället för att vissa jobbar ihjäl sig och andra hamnar utanför.
Så fint skrivet! Tänk att du kommit på detta redan vid 30 års ålder, mig har det tagit betydligt längre, är 50 år :). Det har liksom funnit i bakhuvudet hela tiden, bor på landet, enkelt hus , har djur osv. Men då jobbet drar iväg med en, det är roligt och ger bra med cash, då är det svårt att säga nej.
Så fint💜! Tack för att du inspirerar till eftertanke och visar att “fullt upp” och “upptagen” inte behöver vara de enda eller bästa sätten att nå framgång och leva rikt – snarare tvärtom.
Vilket klokt och fint inlägg. Bra där!
Så inspirerande. Jag känner precis som du. Jag vill leva mer och jobba mindre. Bara göra sådant jag tycker om.
kram och fin söndag till dig och dina.
Så fint och klokt skrivet! Och som någon annan skriver i en kommentar här ovan så märks det i dina inlägg att du trivs bra i hemmamyset, för de är så himla bra!
Kan själv konstatera att jag faktiskt är avundsjuk på dig Clara, för att du har ett sånt fint hem och verkar ha en fin familj. Och ja – det är faktiskt just det jag längtar och strävar efter just nu!
Men jag får se det som en inspiration istället. 😊
Tack för att du inspirerar till ett lugnare liv med familjen i fokus!
Fantastiskt att prioriteringar, drömmar och även vad vi blir avundsjuka på förändras genom åren.
Med tre barn (två än så länge men nr tre kommer vilken dag som helst), villa i utkanten av storstad, två vuxna akademiker med bra jobb i familjen osv är det helt andra saker än status och prylar jag saknar.
Mera tid, mera plats, mindre prylar, ett hus med själ, en ekonomi som drivs av lust och inte måsten, en stark kropp med fylld med energi, nära vänner och friska, lyckliga familjemedlemmar är vad jag kan hoppas på, längta efter och kan bli avundsjuk på idag. Imorgon kan det vara något annat… Tänker att det är vad drömmar är till för. Att driva oss framåt. Oavsett målsättning. 😊
Jag hakar på heltid/deltidstänket och delar med mig. Jag sitter där med skägget i brevlådan… 😊 har ett jobb som är utmanande, utvecklande, roligt och emellanåt riktigt tufft. Men om jag skulle välja gå ner på deltid skulle det bara innebära mindre lön. Det skulle inte gå att ta in någon som kan göra mina 20-25% som blir “över” och det jobbet skulle istället skjutas framför mig och stressa. Har kompisar som valt att gå ner i tid, och istället hoppar över lunch och raster för att hinna med.
Jag väljer heltid för att få betalt för det jag verkligen gör. Sedan att jag är övertidsavlöst och att det är en ibland dålig kombination när man sätter höga krav på en själv är ju något annat att jobba med. 😉
Tänkvärt inlägg! Jag tycker att det är inspirerande att du hittat ett sätt att få balans i livet. Jag är absolut avundsjuk på det där sättet att jag önskar mig själv samma känsla av balans utan att på något sätt missunna dig. Jag sitter själv i en situation där jag utbildat mig i sex år och nu arbetar inom mitt drömyrke för att inse att det inte går att arbeta deltid inom det jag brinner för. Som många andra i tråden konstaterat innebär deltid endast en deltidslön samt att man får ta arbetet med hem på kvällen och stressa halvt ihjäl sig om dagarna. Tyvärr var det inget jag tog i beaktande när jag valde yrke som artonåring. Man vet ju ingenting då! För mig innebär heltid minst 50 timmar arbete i veckan, ofta 60, utan ersättning för övertid. Jag och sambon har börjat inse att någon av oss får säga upp sig från sitt jobb och kasta bort såväl drömmar som långa utbildningar om vi ska kunna bilda familj vilket känns sorgligt.
Du är så klok Clara!!!
Tack för att du påminner om det som är viktigt!
Så väldigt fint att läsa detta, Clara!
Fantastiskt inlägg. Jag känner verkligen igen mig. Hur allt ser annorlunda ut efter utmattning.
Så mycket som inte är värt att sälja sin själ och hälsa för.
Jag kan känna sorg över att se andra närstående fortfarande spinna på livet i 300 knyck. Vända ut-och-in och slå knut på sig själv samtidigt, för att lyckas. Det är inte värt det. Det håller inte. Önskar att de skulle kunna förstå, att de inte måste vara tvungna att själva krascha först. Önskar att de kunde lära av mina misstag.
Livet är så mycket vackrare nu, efter utmattningen, när jag ger mig tid att se det.
Skönt att följa det en vill och inte göra mer pga andra eller samhällets förväntningar. Så rätt. Försöker det själv med, främsta grejen för mig är att lönearbete mindre. Har dock svårt att hitta deltidsjobb pga heltidnormen och är inte förälder/student. Heltid gör mig sjuk men arbetsgivaren vill inte förstå.
Man må jo faktisk jobbe seg opp på et visst nivå for å kunne velge livsstil også. De fleste har det jo veldig strevsomt i starten av både karrieren og mammalivet, men så klarer man etter hvert å jobbe frem mer rom til seg selv, får bedre råd, mer orden på hus, hjem og økonomi, blir mer rutinert med det meste, prioriterer bedre etc. Men de fleste starter jo ikke der. De fleste må bale, jobbe, lære og søke en god del først.
Så fint! Blir glad för din skull och inspirerad/påmind att själv prioritera vila <3
Vad fint inlägg som gjorde mig varm i magen. Hoppas du får en mysig jul med bakning, raggsockar och kakor i soffan!
Jag-är-superavis-på-dig-!!!!
Känner så igen mig i detta blogginlägg och speciellt i ditt tidigare blogginlägget “att leva noggrant”, du sätter ord på det jag känner just nu.
Att blicka inåt och känna in vad man behöver för att må bra och sedan ta ansvar för det liv man vill leva, fick ett Aha moment där.
Tack för att du sätter ord på även de svåra känslorna och för att du är DU. Ha en underbar jul med familjen sen. /Emma
Så bra skrivet och så viktigt att få sdana perspektiv. Jag älskar särskilt stycket “Jag blir inte så imponerad när jag ser vad folk hinner och åstadkommer. För jag vet vilket pris de betalar för att hinna det. ”
Tack!