Julhandeln förväntas slå rekord i år igen. Och vi förfasar oss och oroas. Och ja, visst är det bekymmersamt. Men inte särskilt konstigt. Vi tenderar att tänka att julhandelns rekord bara handlar om att vi köper fler julklappar. Men i julhandeln räknas all konsumtion under december månad in. Inte minst maten. Och här har ju hänt något. Ja det räcker med att titta på de senaste tjugo åren. Vi firar så långt och utdraget! För min mormor fanns det inte på kartan att börja äta julkakor innan jul. Nåja, pepparkakor och lussekatter till lucia var väl undantaget. Men all annan julmat väntade man med tills på julafton. Man åkte heller inte och åt julbord titt som tätt. Begrepp som glöggmingel och adventsfest existerade inte. Knappt för mina föräldrar. Men själv har jag bakat juliga kakor sedan slutet av november och haft folk hemma på juligt fika varje helg sedan dess. Säkert har jag tredubblade matkostnader i december månad.

Och när jag jobbade i butik kom den stora delen av omsättningen i december inte från julklappar – utan från folk som kom in och letade julklappar men istället hittade någonting till sig själv. Som det lätt blir när man springer i affärer och utsätts för frestelser. Och ska man gå på massa glöggmingel och julbord december igenom så är det klart att man också kan känna behovet av fler festliga kläder och trevliga gå bort-presenter till värdparet. Det är inte så konstig, egentligen. Även om det är onödigt.

Julpyntet har tyvärr blivit väldigt trendbetonat -medan det för mormor var viktigast med traditioner. Det försöker jag hålla fast vid. Jag struntar i trenderna och kör samma varje år. Och så gott som allting är fyndat på loppis. Men sammantaget har jag ändå mycket mer av allt. Mer julblommor, fler julstjärnor i fönstret, fler tända ljus och fler pumlor i granen.

Jag vet inte om vi vill ha mindre julfirande egentligen? Är det dumt att fira länge? Själv tycker jag om att julen får börja tidigt – men inte om det betyder att den ska rensas bort på annandagen. Sånt gör mig stressad. Jag vill låta julen ta sin rättmätiga plats. Och visst måste den högtiden få kosta extra. Maten, festen, ljusen. Något annat tror jag är orimligt. I kostnaderna för mitt julfirande är dock konsumtion av klappar den minsta posten. Det som drar iväg är allting annat. När jag kryper ur den dimmiga höstens isolering och börjar träffa folk igen. Det är där pengarna läggs.

Jag blir deppig när rekord slås för julhandeln.  Men fokuset blir samtidigt fel när vi stirrar oss blinda på och jagar upp oss över siffrorna. För det handlar väl om vad vi lägger pengarna på? Om vi väljer att äta ekologiskt, närodlat och fairtrademärkt. Och när det gäller festkläder, dekorationer och klappar – först och främst köper begagnat. Då kanske julen kan få vara en tid av överdåd. Men med hyfsat gott samvete.

Eller vad tror ni?