Jag får ofta frågor från folk som drömmer om att flytta ut på landet, men inte vet var de ska börja eller om de ska våga. Jag kan ju förstår bara prata för mig själv och den plats jag bor på. Jag som är uppvuxen i ett villakvarter i stan och har nu bott på landsbygden i tio år. Många saker är lika – men många saker skiljer sig också åt. De saker som är annorlunda är det jag uppskattar mest.

Många som funderar på landsbygden avskräcks av tanken på att de saknar sammanhang. Man vill flytta dit där man redan känner någon. Men vi kände inte en käft när vi kom hit. Nu har vi flera kompisar här som är lika nära som familj. Vi hade omöjligt kunnat lära känna varandra innan vi flyttade – vänskapen kom efter flytten. Man måste våga ta klivet, även utan ett sammanhang! Och jag tror inte vi varit så nära om vi lärt känna varandra i Umeå. I stan finns all service och man förväntas genom den klara sig på egen hand. Här finns mer bristfällig service så här gäller det att hålla ihop och hjälpas åt! Med att skotta ladgårdstak, skjutsa barn, vakta djur, hitta på aktiviteter i byn, hålla efter byggnader och städa badplatsen.

På en liten plats är alla kändisar. Även om man inte känner varandra känner man till varandra. Och på vissa plan kan jag tycka att det finns en större tolerans för olikheterna än i stan.  Man är ju glad för tillskottet av människor! Alla ungar behövs för att få till ett fotbollslag och alla invånare behövs för att hålla affären igång. Man har inte råd att vara allt för knusslig.

Oftast tror man att man först ska ha ett jobb – sedan flytta.  Men i vår by har vi många inflyttade vänner och inte en enda av dem hade ett jobb när de flyttade ut. De flesta jobbade kvar i stan. Men med tiden har de bytt arbetsplats, till någonting som ligger närmare. Eller rent av i byn. Precis alla som flyttat hit har på ett eller annat sätt startat egna företag. Den här miljön stimulerar företagande och det egna drivet!

Men det är klart att kan man inte jobbpendla till sitt gamla jobb måste man ju skaffa ett nytt. Men det behöver ju inte vara ens drömjobb. Ett jobb för att klara övergångsperioden räcker. Så småningom kommer jobbfrågan nog lösa sig också. Och bor man billigt är det heller inte lika viktigt med en stor inkomst. Man klarar sig på väldigt lite.

Vi bor ju i utkanten av en liten by med affär, skola upp till årskurs fem och bibliotek. Där det finns flera föreningar och många aktiviteter för barn som vill aktivera sig på fritiden. När vi köpte hus tyckte jag att det var synd att huset inte låg mer ensligt. Jag vill egentligen bo själv efter en skogsväg dit ingen annan människa ens kan ta sig,  eller har anledning att åka förbi. Tack och lov tänkte jag lite längre och vi bestämde oss för att det var bättre att bo så här, med tanke på framtida barn. Så att de skulle ha nära till kompisar och skolan och kunna ta sig dit själva. Nu ser jag varje dag att det var rätt beslut.

Jag är så glad att bo så att mina barn kan vara självständiga. Att ha en så trygg utemiljö att barnen får vara fria. Det underlättar också mycket för oss vuxna. Bertil kan cykla till skolan själv. Det är ungefär två kilometer dit, men inga farliga vägar – bara en enda lite större korsning. Bertil kan själv få gå och handla åt oss. Och i byns lilla mataffär känner man alla. Ingenting kan hända där. Bertil kan få cykla själv till sina kompisar. Han får vara ute själv och leka. Skogen och bäcken och ängen är hans.

På den här bilden syns en snart tvåårig Folke som på eget initiativ gett sig ut på morgonen, endast iklädd blöja. Först hämtat en gurka i växthuset och sedan gått ner till pappa på åkern som höll på att rensa ogräs. Den friheten kan man inte sätta pris på!

Och för mig som ständigt drömde om djur som liten är det fantastiskt att mina barn får växa upp med hundar, får, höns och grisar. Det var helt enkelt inte möjligt när vi bodde i stan.

En vanlig fördom om landsbygden är att den är likriktad och tråkig. Men det beror ju såklart på vad man jämför med. Mitt villakvarter i stan och skolan jag gick i från ettan till nian var betydligt mer homogen än den som mina barn går i idag. Framförallt vad gäller utbildningsnivå och inkomstnivå. Här finns en mycket större spridning av människor. Både arbetare och akademiker i samma klass. Och betydligt fler original! Vi träffar också äldre människor på ett helt annat sätt än när vi bodde i stan.

Bertil går i en liten byaskola med sjutton barn i klassen. Och rakt över gården går lillebror i förskola. Flera av fröknarna bor i byn och  personalomsättningen är liten. Utemiljön kring förskolan är fantastisk – granne med skog och badplats. Och de hittar på så många skojiga saker på förskolan. Det märks att pedagogerna försöker göra det där lilla extra för barnen! Innan jul tog fröknarna till exempel alla ungar på sparkar och åkte hem till en dagiskompis som fyllt år. Där hade de tårtkalas och på hemvägen blev de bjudna på pepparkakor av en äldre dam som bor i närheten. Hur fantastiskt är inte det? Den utflykten pratar Folke om fortfarande.

Och jag blir glad när jag ser hur pass obrydda lantisbarn är om kläder och stil. De är verkligen barn mycket längre än jämnåriga stadsbor. Dessutom får de betydligt mer kultur än jag fick som liten. Folke har till exempel normkritisk dans i förskolan och har fått åka på teater med sin förskolegrupp flera gånger bara under höstterminen.

Men är allt bara underbart på landet då? Nej, självklart inte. Alkoholism, depression och destruktiva relationer finns ju här precis som i städerna. Men sånt som verkligen skiljer landet från staden. Allt sånt är bara fördelar i min värld.

Här finns mer gemenskap med människor. Större frihet för individen. Fler personer som tar saken i egna händer istället för att vänta att kommunen eller någon annan ska komma och hjälpa en. Vill man ha något gjort ordnar man det själv. Här finns också tystnad och lugn. Närhet till naturen och billiga levnadsomkostnader. Så att man inte måste lägga alla sin tid på att tjäna pengar för att betala av huslånen.

Om du är sugen. Våga ta klivet! Det finns så mycket att vinna. 

Poddtips! Hör när jag och Erica diskuterar och skrattar åt skillnaderna vi ser mellan att växa upp som barn på landet jämfört med i stan.