Om att våga flytta till landet

Jag får ofta frågor från folk som drömmer om att flytta ut på landet, men inte vet var de ska börja eller om de ska våga. Jag kan ju förstår bara prata för mig själv och den plats jag bor på. Jag som är uppvuxen i ett villakvarter i stan och har nu bott på landsbygden i tio år. Många saker är lika – men många saker skiljer sig också åt. De saker som är annorlunda är det jag uppskattar mest.

Många som funderar på landsbygden avskräcks av tanken på att de saknar sammanhang. Man vill flytta dit där man redan känner någon. Men vi kände inte en käft när vi kom hit. Nu har vi flera kompisar här som är lika nära som familj. Vi hade omöjligt kunnat lära känna varandra innan vi flyttade – vänskapen kom efter flytten. Man måste våga ta klivet, även utan ett sammanhang! Och jag tror inte vi varit så nära om vi lärt känna varandra i Umeå. I stan finns all service och man förväntas genom den klara sig på egen hand. Här finns mer bristfällig service så här gäller det att hålla ihop och hjälpas åt! Med att skotta ladgårdstak, skjutsa barn, vakta djur, hitta på aktiviteter i byn, hålla efter byggnader och städa badplatsen.

På en liten plats är alla kändisar. Även om man inte känner varandra känner man till varandra. Och på vissa plan kan jag tycka att det finns en större tolerans för olikheterna än i stan.  Man är ju glad för tillskottet av människor! Alla ungar behövs för att få till ett fotbollslag och alla invånare behövs för att hålla affären igång. Man har inte råd att vara allt för knusslig.

Oftast tror man att man först ska ha ett jobb – sedan flytta.  Men i vår by har vi många inflyttade vänner och inte en enda av dem hade ett jobb när de flyttade ut. De flesta jobbade kvar i stan. Men med tiden har de bytt arbetsplats, till någonting som ligger närmare. Eller rent av i byn. Precis alla som flyttat hit har på ett eller annat sätt startat egna företag. Den här miljön stimulerar företagande och det egna drivet!

Men det är klart att kan man inte jobbpendla till sitt gamla jobb måste man ju skaffa ett nytt. Men det behöver ju inte vara ens drömjobb. Ett jobb för att klara övergångsperioden räcker. Så småningom kommer jobbfrågan nog lösa sig också. Och bor man billigt är det heller inte lika viktigt med en stor inkomst. Man klarar sig på väldigt lite.

Vi bor ju i utkanten av en liten by med affär, skola upp till årskurs fem och bibliotek. Där det finns flera föreningar och många aktiviteter för barn som vill aktivera sig på fritiden. När vi köpte hus tyckte jag att det var synd att huset inte låg mer ensligt. Jag vill egentligen bo själv efter en skogsväg dit ingen annan människa ens kan ta sig,  eller har anledning att åka förbi. Tack och lov tänkte jag lite längre och vi bestämde oss för att det var bättre att bo så här, med tanke på framtida barn. Så att de skulle ha nära till kompisar och skolan och kunna ta sig dit själva. Nu ser jag varje dag att det var rätt beslut.

Jag är så glad att bo så att mina barn kan vara självständiga. Att ha en så trygg utemiljö att barnen får vara fria. Det underlättar också mycket för oss vuxna. Bertil kan cykla till skolan själv. Det är ungefär två kilometer dit, men inga farliga vägar – bara en enda lite större korsning. Bertil kan själv få gå och handla åt oss. Och i byns lilla mataffär känner man alla. Ingenting kan hända där. Bertil kan få cykla själv till sina kompisar. Han får vara ute själv och leka. Skogen och bäcken och ängen är hans.

På den här bilden syns en snart tvåårig Folke som på eget initiativ gett sig ut på morgonen, endast iklädd blöja. Först hämtat en gurka i växthuset och sedan gått ner till pappa på åkern som höll på att rensa ogräs. Den friheten kan man inte sätta pris på!

Och för mig som ständigt drömde om djur som liten är det fantastiskt att mina barn får växa upp med hundar, får, höns och grisar. Det var helt enkelt inte möjligt när vi bodde i stan.

En vanlig fördom om landsbygden är att den är likriktad och tråkig. Men det beror ju såklart på vad man jämför med. Mitt villakvarter i stan och skolan jag gick i från ettan till nian var betydligt mer homogen än den som mina barn går i idag. Framförallt vad gäller utbildningsnivå och inkomstnivå. Här finns en mycket större spridning av människor. Både arbetare och akademiker i samma klass. Och betydligt fler original! Vi träffar också äldre människor på ett helt annat sätt än när vi bodde i stan.

Bertil går i en liten byaskola med sjutton barn i klassen. Och rakt över gården går lillebror i förskola. Flera av fröknarna bor i byn och  personalomsättningen är liten. Utemiljön kring förskolan är fantastisk – granne med skog och badplats. Och de hittar på så många skojiga saker på förskolan. Det märks att pedagogerna försöker göra det där lilla extra för barnen! Innan jul tog fröknarna till exempel alla ungar på sparkar och åkte hem till en dagiskompis som fyllt år. Där hade de tårtkalas och på hemvägen blev de bjudna på pepparkakor av en äldre dam som bor i närheten. Hur fantastiskt är inte det? Den utflykten pratar Folke om fortfarande.

Och jag blir glad när jag ser hur pass obrydda lantisbarn är om kläder och stil. De är verkligen barn mycket längre än jämnåriga stadsbor. Dessutom får de betydligt mer kultur än jag fick som liten. Folke har till exempel normkritisk dans i förskolan och har fått åka på teater med sin förskolegrupp flera gånger bara under höstterminen.

Men är allt bara underbart på landet då? Nej, självklart inte. Alkoholism, depression och destruktiva relationer finns ju här precis som i städerna. Men sånt som verkligen skiljer landet från staden. Allt sånt är bara fördelar i min värld.

Här finns mer gemenskap med människor. Större frihet för individen. Fler personer som tar saken i egna händer istället för att vänta att kommunen eller någon annan ska komma och hjälpa en. Vill man ha något gjort ordnar man det själv. Här finns också tystnad och lugn. Närhet till naturen och billiga levnadsomkostnader. Så att man inte måste lägga alla sin tid på att tjäna pengar för att betala av huslånen.

Om du är sugen. Våga ta klivet! Det finns så mycket att vinna. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

97 kommentarer på “Om att våga flytta till landet”

  1. Tack för ett fint inlägg! Är kvar i stan pga sjukdomar och vård vi behöver…. men drömmer om landet! Åh vad vi skulle trivas där 🤩💗🙏🏻

  2. Håller med dig i mycket speciellt att låta sina barn få växa upp med djur osv.
    Alla byar och människor är ju olika. Jag har märkt att det är mycket mer gnabb och osämja grannar emellan på landet. Kanske just för att man bor så nära och det skvallras och snackas skit. Tonåringar vill nog hellre bo i stan, iallafall mina barn där de kan umgås med sina kompisar, fika, gå på bio eller utöva sina fritidsaktiviteter. Man behöver inte bilen och att ständigt skjutsa på barnen. Det är lätt att romantisera kring livet på landet, det beror helt enkelt på vilken plats man väljer att bosätta sig på.

    1. Det där med gnabb och osämja upplever jag tvärtom mindre av på landet. Ofta bor man ju, tvärtemot hur du skriver, inte så nära varandrat. Många gånger har man hela fält mellan sina trädgårdar, eller en träddunge eller bäck, och trädgårdarna är ju ofta större så att man inte ser och stör sig på varandra hela tiden. Så vill man ha mindre drama är landet definitivt att rekommendera!

      1. Håller helt med Maria. Har inte upplevt drama på landet alls sedan vi flyttade ut. Drama hade vi i stan hela tiden i Göteborg, Växjö, Alvesta och Santa Barbara. Men här ute på Gotländska landsbygden är grannarna underbara och på lagom avstånd. Det är lätt för stadsbor att tro att det är romantiska fantasier. Kanske är det ett sätt att försöka stå emot landets lockelse. Landsbygden har många nackdelar, men grannar eller grannsämja är verkligen inte en av dem.

    2. Jag tänker direkt på våra grannar som stör sig på i stort sett allt vi gör. Grannen blänger på barnen när de är ute och leker, står vid fönstret och stirrar ut när vi kommer. Obehagligt är vad det är. Försökte prata med grannen men fick bara oförstående och dagisnivå tillbaka. Tänker jag på den här grannen vore det väldigt skönt med ett helt fält emellan….

  3. Vi flyttade från en fin etagelägenhet i storstan till ett hus på landet för snart tre år sedan. Jag vågade övertyga hela min familj tack vare dig Clara. Jag läste varje inlägg och granskade varje bild tills jag var överygad- det skulle bli bra och till o med bättre än livet i stan. Efter en rad förbättringar på gården är vi bu redo för djur. Allmogedjur dvs svenska lantraser och andelsgård är det som gäller förutom frilandsodling. Tack Clara!

  4. Ett sånt bra inlägg Clara! Och viktigt. Jag och min man flyttade ut på landet för ett par år sedan efter ett decennium i Sthlm. Nu bor vi i ett vackert gammalt hus med två små barn och kan inte tänka oss att bo någon annanstans. Vi har lärt känna många av våra grannar och det finns flera barnfamiljer här som gjort en likande resa som oss. Önskar så att fler vågade ta klivet, just därför är ditt inlägg och din plattform så viktig!

    1. Hej! Så spännande! Var i Stockholmsområdet bor ni nu? Vi är också inne på att flytta från Stockholm (vilket vi kommer göra, en sväng upp till Hudiksvall i två år och sen tillbaka, men vill då kanske bo någon annan stans än mitt i smeten)

      1. Vi bor utanför Uppsala nu, eftersom vi har släkt i Uppsala och vi jobbar även i Uppsala.

  5. Själv drömmer jag om att flytta ut lite mer. Men mitt problem är att jag är separerad – så flyttar jag får barnen ännu längre till skolan, ännu längre till kompisarna osv. Att livet i hemmet kanske blir mer av det som jag vill ge dem – och mig! – men vad gäller vardagen så blir det krångligare än att som nu bo kvar i vårat samhälle i min lägenhet.

    Det tycker jag är svårt att resonera kring, för så många som skriver om att flytta gör det just ur att hela familjen flyttar och det alternativet har inte jag. Så jag försöker fnula på en balans och en lösning. Vill helst inte skjutsa barnen mer än 30 min till skolan (tänker att många sthlmare pendlar ju med barn på tunnelbanor osv så 30 min känns ok), men då är priserna på boende fortfarande lite för höga…

    För annars tror jag att jag hade flyttat på en gång! Jag vill ut! 😀

  6. Tycker det låter som ett helt fantastiskt liv dina barn har som får växa upp på landet som ni gör. Jag har alltid bott lite utanför stan i mindre villasamhällen men har alltid drömt om att bo helt fritt på landet. Förra våren hittade vi en liten stuga med skogar och sjöar runt oss….vårt lilla paradis….och planen är att renovera lite så man kan bo där och flytta dit så fort vi kan rent praktiskt.
    Kram
    Anne-Lie

  7. Är dom sjutton barn i klassen? Vi bor i er “grannby”, där min unge går i byaskolan. Dom är typ sjutton stycken i en 1-3:a 😂
    Men det är också en fin grej med att låta barn växa upp på landet – att dom umgås så mycket över åldrarna. Jag växte upp i stan och umgicks nästan bara med dom som var född exakt samma år som mig. Tråkigt nu när jag är vuxen och inte har någon koll på folk som bara är ett år äldre/yngre..

    1. Det är fem barn i Bertils klass. Men nu går han i en 1-2a så då är de sjutton 😅 tror dock inte att det är bra med för små klasser och för lite kompisar att välja mellan

  8. Du bor i den finaste byn som finns. Efter att vi i släkten hade ägt det gula huset på kullen med den röda ladugården i 60 år så var det mina föräldrars tur att lämna gården, men byn finns varmt om mitt hjärta!❤

  9. Heads up om att där Clara bor nog inte är jätterepresentativt för landsbygden- de bor ju utanför Umeå som är en studentstad – och där det bor mkt medvetna människor, mkt vegetarinaer, vänsterfolk osv. Det utbudet de har är nog också få förunnat på en så liten ort,

    jag är uppvuxen på landet, (liten by i dalarna) och där var det VÄLDIGT lätt att sticka ut, mkt skvaller, extremt homogent, mkt social kontroll. normen på min skola var att man INTE skulle plugga, att man var konstig om man ville plugga vidare osv. Min högstadieskola var FRUKTANSVÄRD med regelrätt misshandel o sexuella trakasserier dagligen. Mycket har förhoppningsvis ändrats sen dess men de nackdelar jag ser finns i mångt o mycket kvar
    -inga aktiviteter för barn
    -få barn så inte så många kompisar att välja mellan, stora avstånd så kompisen från skolan kan bo långt bort
    – detta leder till ett evigt skjutsande om barnet ska kunna gå på aktivitet/leka m kompis (kollektivtrafik funkar inte)
    -stora avstånd…
    -många ställen på landet är det också landsvägar med 70-trafik (där alla kör minst 80), inga trottoarer och hopplöst att ta sig fram säkert

    jag kan tänka mig att bo på landet utanför tex Lund, kan vara lite liknande som utanför Umeå, man får nog vara noga när man väljer var

    1. Ja! Precis så kan det också vara. Jag bodde på landet utanför en håla och det var hemskt! Nu bor jag på landet utanför en stad med högskola och inflyttning, där det finns lite som lockar och det är väldigt annorlunda! Älskar det. Förutom 70-vägen då, där folk kör i 90 och skiter i. Har en barnfamilj nära, resten är äldre som många på landet är. Kommer nog flytta så att barnen kan cykla och ta sig själva utan att riskera livet. Men det är synd för älskar det i övrigt. Så otroligt vackert på landet.

      1. Vill bara göra en, kanske uppenbar, heads-up för att det inte heller behöver vara ett orsak-verkan-samband mellan närhet till stad med universitet och en trevlig landsbygd. Alla platser är olika! Har själv upplevt både högt och lågt när det gäller både städer och mindre orter, och har som motto att det är inte var en är utan vad en gör och vilka en omger sig med. Vilket såklart är omöjligt att kräva av ett barn/tonåring att råda över, men ni fattar 🙂 Håller med alla era punkter men ville bara flika in så det inte blir för färgat av fördomar om landsbygd som obildad/otrevlig om den inte är nära en universitetsstad. Min uppväxt är lik din Sofia och inlägget (mitt) läses med största vänlighet 🙂

    2. Ja, det är jättestor skillnad beroende på avstånd till stad och antagligen vilken stad. jag bor på Gotland. Det är en dröm. Vi har ju bara Visby som riktig stad. Tycker vi har alla fördelar från landet och inga nackdelar. Men jag är delvis från Jämtland och mamma bor på en ort med 20 bofasta och jobbar på skolan i centralorten. Där är det ju inte samma variation på människor, inte alls samma kultur kring ekologisk mat, men det är samma grundkänsla <3

  10. Vi flyttade 5 mil utanför stan till en liten by med byskola. Stor omställning förstås och vi pendlar ju till jobbet, har dock möjlighet att delvis jobba hemma bägge två så vi måste inte åka varje dag.
    Klart det är enkelt på ett sätt att bo i stan med närhet till allt, men ångrar inte en sekund att vi tog steget 🙂 Älskar vårt hus och vår trädgård och skog. Grannarna är världens bästa och fått en riktigt nära vän här, vilket känns jättekul. Tycker det är svårt att träffa nya människor man blir sådär tajt med när man är vuxen.
    Skulle aldrig vilja byta bort livet här mot något annat.

  11. Wow vilken artikel och så fin beskrivning. Själv bor jag ju också på landet, på en liten gård. Och vad kan man säga – det är fantastiskt!! Åtminstone om man är en person som är av lite mer självständig läggning och som vill leva i och av naturen.

    Här ute i skogen är det en så fin gemenskap mellan oss grannar. Vi hjälps åt, pratar ibland dagligen när vi är ute och rastar våra hundar. Diskuterar skogen, skottar snö tillsammans och bjuder in till kaffe. Jag är så trygg här att jag faktiskt egentligen inte ens känner något behov av att låsa ytterdörren eller bilen om nätterna. Givetvis inte om dagarna. Många gånger glömmer jag att låsa bilen eller ladugården om nätterna och allt står lika orört som det gjorde kvällen innan.

    Men det bästa av allt – som man aldrig kan uppnå i en stad utan att ha ENORMT mycket pengar – är utrymmet. Utrymmet både när det gäller hus, trädgård och gård. Du får så enormt mycket mer för pengarna.

    Jag bodde i 7 år i Stockholm och AVSKYDDE alltid platsbristen. Att ständigt leva i en skokartong, jämfört med hur jag var van sedan uppväxten (uppväxt på landet också). Här ute på landet har jag en stor loge, en hel ladugård där vi håller på att inreda nya rum till en musikstudio och en ateljé. Trädgården är 3000 km och rymmer både träd och rosenträdgård och flera uteplatser efter önskad solstyrka. Möjligheterna är oändliga.

    Mvh EN SOM ÄÄÄÄÄLSKAR LANDET!!!

  12. Hade definitvt kunna tänka mig landet, och det gäller bara att hitta det där stället! Är själv uppvuxen på landet med precis det du beskriver. Jag växte upp på “höskullen” bland hästar och kor, kattungar och hundar. Färska ägg som handlades hos grannen och kompisar som man bara kunde springa till. Hoppbana för min hund Tussenhundvovve i skogen (jo jag hade döpt honom till det)!
    /Berith

  13. Jag själv trivs bäst mitt mellan. Bor i ett lugnt och tryggt villakvarter i en medel-liten stad (70.000 invånare) med 15 min promenad till stadskärnan.

    Jag älskar det! Jag har ingen önskan om att bo mitt i smeten och ingen önskan att bo på landet. Så det finns ju också mellanting, men behöver inte bo i innerstan för att man inte bor på vishan

  14. Hej Clara! Jag ör själv upp igen i en liten by och saknar allt! Tanken var att flytta dit med min sambo men husen blev aldrig lediga… nu har vi en 8 åring och en 3 åring och jag ångrar varje dag att de inte får uppleva lugnet jag upplevt i min barndom. Vill fortfarande flytta och nu finns husen och lägena lediga i byn men…. jag är rädd för hur den äldre sonen ska ta det hela. Vi skulle vara flytta ca 1 mil längre ut men allt han är van finns ju här. Huset, vännerna mm. Precis som jaga ledig hade velat lämna mitt barndomshus när jag var i hans ålder. Någon läsare som kan komma med några kloka råd kring flytt med barn… ?

    1. Självklart svårare med barn som redan är ”rotade” på ett ställe, men jag kan säga att för oss var det värt det alla gånger… Barnen ville inte innan, men nu minns de knappt gamla boendet… och vill aldrig flytta igen😊 Sedan behöver man nog förbereda båda sig och barnen på att det kan ta lite tid för alla att känna sig hemma, tog ca ett år hos oss (ny skola och förskola, vet ej om era behöver byta?). Inget konstigt att det känns ovant i början ju – utan som sagt bästa vi gjort! 💕

    2. Bästa vi gjort!! Nu vill barnen att vi lovar att aldrig flytta igen! Det tog ca en termin för alla att känna sig hemma (ny skola och förskola), men nu är det som om ingen bott någon annanstans… Fina nya kompisar, mer frihet i området, kan vara ute själva osv osv. Men bra om alla är lite beredda på att det kan kännas ovant i början och ta lite tid, och att de vuxna är jordade i sitt beslut och kan motivera det. Respekt för att vi faktiskt driver igenom det mot barnens (spontana ) vilja..

      1. Jag tycker att det är en bra ålder på dina barn med tanke på flytt. I 8-årsåldern har de fortfarande lätt för att få kompisar genom leken. Jag tror inte heller att han kommer att sakna “gamla” huset särskilt länge. Vad spelar det egentligen för roll om sonen skulle tycka att det är lite trist under några månader om det innebär att ni kommer att bo som ni vill i framtiden? Vänta inte med att flytta, då blir det kanske aldrig av!

  15. Håller med om det mesta! Däremot har jag mkt svårt att tro att normkritisk dans är vanligare på landet än i stan 🙂 Min erfarenhet är att landsbygden är betydligt konservativare än stan. Kulturutbudet är naturligtvis mindre på mindre orter/landsbygden – om dina barn får mer än du fick har det väl knappast att göra med att de växer upp på landet. Det är de två stora nackdelarna jag kan se, men fördelarna överväger absolut, och jag har aldrig ångrat vårt beslut att flytta från stan.

    1. Jag sa aldrig att de får MER än i stan. Jag sa bara att det fanns. Trots att man kanske tänker att sånt inte finns på landet. Och det är betydligt mer kultur än jag fick när jag bodde i stan som liten. Det är Tack vare den statliga satsningen Kulturförskolan som bland annat ger bidrag till skolor som inte lika enkelt och naturligt för tillgång till kultur.

  16. Är uppvuxen på landet, har pluggat i Göteborg och flyttade sedan tillbaka. Vikarierade som lärare på min gamla högstadieskola, och reagerade på alla blivande original som fanns bland eleverna. Att vara egen är ingen stor grej, utan du ges möjlighet att få utvecklas i din egen takt. Det må finnas större möjligheter att träffa andra som är egna om du bor bland fler människor, men du slipper undan att behöva anpassa dig själv och lära dig respektera andra.

  17. Tack för att du lyfter mångfalden som finns på landet. Jag är så trött på alla fördomar om ”folket på landsbygden”, framförallt nu efter valet. Jag råkar bo i trakter där många röstar på SD, men har inte upplevt att varenda kotte här är främlingsfientlig. Det finns akademiker, hantverkare, arbetare, nyanlända ÄVEN på landet, och vi är inte dumma i huvudet (inte alla iallafall) och vi är inte ”bönner” som kör runt med EPA-traktorer och dricker hembränt.
    Alla hälsar på varandra även här, oavsett vem man är, och folk lånar ut grejer och hjälps åt i en mycket större utsträckning än vad jag upplevt i storstan. Barnen kan springa ut fritt och leka och använder hela byn som lekplats eftersom det finns så lite annat att göra.
    Det jag tycker är mest utmanade på landet är faktiskt att leva hållbart, då vi bor i en by utan affär och måste ta bilen till allt (cykelkärra för att storhandla 8 km bort är inte aktuellt under en skånsk vinter, sorry alla urbana miljöpartister 😉

  18. Tack för dina fina tankar.
    Vi flyttade själv för 24 år sedan från Göteborg till Småland.
    Visste inte vad en kviga var eller när höet körs in! Nu är våra barn trygga vuxna och två av de tre bor här med. De tyckte att de fick en trygg uppväxt på landet.
    Lycka till för er familj 🤗

  19. Sen får en ju tänka att allt inte är svart llr vitt. Bara för att en bor på landet betyder inte det obygd. Det finns så många olika sorts byar och platser och alla har olika förutsättningar och det som passar en kanske inte passar den andra. Sen är det ju dehär med konservativt. Det beror mycket på vars en bor men jag tror även att det är konservativt på ett vis och mycket friare på ett annat sätt. Jag upplever att där jag bor är machonormen mer konservativ än kvinnorollen. Jag jagar, kör motorsåg, byter olja i bilen och ingen bryr sej medans jag har tjejkompisar som pluggat i södra Sverige som ofta fått höra att tjejer inte kan köra bil, bara skvallrar och ska hålla sej i köket typ. Men som sagt är ju alla platser olik så även folket.

  20. Jag står med en fot i stan och en på landet. Jag skulle gärna höra hur du ser på den tiden som kommer när barnen blivit för gamla för byaskolan och måste åka buss/skjutsas till närmsta samhälle från årskurs 6 och senare flera mil till gymnasiet. Det är egentligen det enda som får mig att tveka till att ta steget fullt ut till ett boende på landsbygden. Samt att det då också blir långt till barnens kompisar och eventuella fritidsaktiviteter som de väljer när de blir äldre. Hur kommer det bli om ens barn vill träna fotboll fyra kvällar per vecka i en klubb inne i stan eller någon annan aktivitet, eller kompishäng, som tar mycket tid och leder till många mil på vägarna?

    1. Jag växte upp på landet och mina föräldrar skjutsade aldrig. Så funkade det inte att cykla eller gå fick man helt enkelt avstå från hobbies. Så när min man och jag flyttade tillbaka till landet efter ca 15 år i storstan så fattade vi ett medvetet beslut om att skjutsa. Vi bor på landet med 0,5 mil till byskolan (åk 1-4) och en dryg mil till högstadium/gymnasium och närmaste affär. Våra barn (numera vuxna) idrottade under hela sin uppväxt med träningar och matcher nästan alla kvällar och veckoslut, dessutom så att det var ca 2 mil mellan skolan och träningsorten. Så jodå, vi har skjutsat i ur och skur. MEN vi fick mycket tid tillsammans i bilen och alla i familjen blev duktiga på att planera, styra upp och packa med sig rätt grejer för en hel dag. Man tog en löprunda eller gymmade medan barnen tränade, passade på att handla etc. och vägen var inte längre än att man kunde komma hem en timme emellan också. De mest intensiva åren gick förvånansvärt snabbt och plötsligt fyllde äldsta barnet 18 och fick körkort. Jag ångrar inte en enda mil bakom ratten!
      Vi har uppskattat att barnen kunnat röra sig fritt ute, cyklat till kompisar, byggt kojor i skogen, allt sånt. Och under tonårstiden kändes det också skönt att barnen inte kunde “hänga på stan” hur som helst.

  21. Clara, jag undrar lite grann vad det var som gjorde att du och din man bestämde er för att flytta till landet om ni inte vuxit upp där? Dum fråga kanske, i alla fall för dem för vilka detta är drömmen, men så är det alltså inte för mig. Jag skulle nog spontant rycka att det vore lite läskigt att flytta till landet – ensamt och isolerat och tomt och trist, och ja – jag skulle nog vara rädd för att sticka ut och inte få vara den jag är utan betraktas som lite konstig, så jag läser med viss förundran om hur bra det fungerat för er. Underbart, tycker jag, men jag undrar alltså hur ni kom på iden från början?

  22. Alkoholism, depression och liknande är ju nästan enklare att hantera på landet än i stan. I stan vet få och det är mest viskningar om varandra. På landet vet alla och man kan hjälpas åt på ett annat sätt. Det finns inga hemligheter. Det är i alla fall min erfarenhet.

    Vi har äntligen flyttat ut på landet. Vi har bara en riktig granne, en liten familj. Men vi har lärt känna typ hela grannskapet sedan vi flyttade in. Vi skaffade hund för 1,5 år sedan och det är ett grymt bra sätt att lära känna grannarna på. Man träffar dem, pratar, börjar umgås. Vi har inte ens bott i huset ett år än men jag älskar det. Det finns lagom mycket folk här och barn i närheten. Det är långt till dagis och skola, men vi bor vid en skog och friluftsanläggning. Första barnet kommer i vår, och jag känner mig helt trygg i att hen får frihet att leka runt huset och i skogarna runt oss.

    Vi hade inte heller jobb, men vi flyttade till Gotland där det är nära till allt och där sambon har familj. Så vi hade den tryggheten. Men jag kände ju ingen. Sambon kände många, men för mig var det en riktig omstart. Och nu har vi bott i Sverige i drygt ett och ett halvt år, på landet på Gotland, och jag kan inte tänka mig att bo på något annat vis. Vill man bo på landet kan jag verkligen tipsa om Gotland. Inte långt från Stockholm med flyg eller färja, om man får abstinens. Men långt borta från stress, med så mycket egenföretagare och drivna människor, ekologiska och närodlade produkter och underbar befolkning. Och en del av uppsala universitet, om man vill plugga och använda det som svepskäl för flytten!

  23. Jag älskar att bo på landet! Vi bor i en by där jag, efter våra barn, är yngst. Sen kommer min man…

    Här finns allt vi behöver inom rimligt avstånd.
    Vi har 4 km till samhället och dryga milen till närmsta affär, ett pyttelitet ICA Nära. Inne i samhället finns skola (F-6), förskola och servering/pub. På högstadiet får barnen åka till Mariannelund, ca 1,5 mil bort.

    Att vi hamnade just här beror på att huset tillhör makens föräldrar och byggdes av hans farföräldrar. Gården har varit i familjen i ett par hundra år och makens farbror har skrivit en bok om byn. Jag är uppväxt i stan och min man på landet och i ett mindre samhälle. Grannarna är trevliga och även om de är äldre än oss och vi är enda barnfamiljen så umgås vi och har trevligt. Senast tredje advent fikade vi tillsammans hos en av grannarna. Grannen mittemot är pensionär och kommer in och passar barnen ibland.

    Vi känner inte så många här efter 2 år, men maken jagar och jag sjunger i kör så vi jobbar på det 😉 Sen har jag börjat engagera mig i samhällsföreningen för att lära känna fler.

    Det enda jag kan ”ångra” med att bo här är att vi inte flyttade hit tidigare. Huset fanns lite i periferin när vi ville lämna vår lägenhet, men samtidigt var vi inte redo för den renovering huset behövde/behöver.

  24. Men så finns det fakta. Att fler röstar på SD ute i de mindre orterna. Att det bor färre invandrare som ger mindre blandad kompott av folk och kulturer. Så är det. Himla sorgligt och tungt. SD har haft rejäl ökning med väljare i Norrland. Det är en del av verkligheten. Precis som allt det underbara och vackra.

    Mina vänner tycker själv det är svårt i deras by där “jag är inte rasist men..” kommer regelbundet.

    1. Fast hur segregerade är inte städerna då? I Umeå är det extremt segregerat beroende på stadsdel. På skolorna jag gått på har knappt funnits något med utlandsfödda föräldrar. I princip bara priviligerad medelklass

      1. Ja men folk finns! Kulturer rör sig. Det finns många gemensamma mötesplatser. Även om det kunde vara bättre.

        Du skriver ofta i jämförelse – men städerna? Landet? Som att de måste stå mot varandra jämt. Det ena behöver inte sänkas för att lyfta den andra.

        1. Kan inte se att jag sänkte staden i det här inlägget? Däremot lyfter jag gärna landet eftersom bilden av landsbygden bland många är att folk är rasistiska, ointelligenta, inskränkta mm mm… klart att sånt finns här. Men det finns också i städerna. Skillnaden är att där kan man välja bort personer. Välja en stadsdel där alla är likasinnade och röstar på samma sak. När det är brist på folk kan man inte välja bort folk på sammma sätt.

          Men som jag säger i inlägget: Jag pratar utifrån mina egna erfarenheter och de platser jag bott på. Och människor som far illa finns både i landsbygd och stad. Beroendesjukdomar, psykisk ohälsa mm mm – det kommer man varken undan i innerstan eller glesbygd

  25. Den största nackdelen med landet är den sociala kontrollen. Visst alla vet vilka alla är men alla skvallrar också, håller koll på vem man träffar umgås med vad man gör. Detta är mycket svårare att göra i stan.

    Urbanisering är över lag en kvinnlig sysselsättning. En framträdande anledning att kvinnor alltid flyttat mer till städerna under industrialiseringen, var att slippa kyrkan, husbönder och skvallrandes grannar. Aldrig landet!

    1. Och en framträdande anledning till att jag flyttat till landet är tryggheten. I stan vågade jag som kvinna inte gå ut själv på kvällen. Här är jag aldrig rädd – oavsett hus mörkt det är ute.

      1. Ja är man en känd högstatusperson som satt byn man lever i på kartan och som också passar in känner man sig säkert trygg och det tycker jag är bra för din del. Men som många har påpekat så visar ju all statistik att det bor ytterst få invandrare på landet och alla HBTQI personer brukar ju fly till storstäderna så fort det bara går efter gymnasiet. För för dessa grupper känns det nog inte så tryggt. Så jag undrar verkligen hur blandat det egentligen är.

        Jag tycker synd om alla som är annorlunda och växer upp på landet, där snacket och skvallret går och den social kontrollen är massiv.

        1. Jag märker att du har tråkiga erfarenheter av att bo på landsbygden. Själv tycker jag stan är toppen men har ingen lust att bo där. Det har jag redan gjort i 22 år av mitt liv. Stan är inte för alla – lika lite som landet.

          Men tänk också på att mycket har ändrats med internets intåg. Nu kan man bo på en liten ort och ha en annorlunda livsstil och ändå ha tät kontakt med likasinnade. Landsbygden ser helt annorlunda ut mot för bara femton år sedan.

        2. Det går inte att generalisera så kring begreppet ”landet”. Pratar vi en liten by i norrländsk glesbygd? Eller i Blekinge? Finns det överhuvudtaget någon riktig landsbygd i tätbefolkade Skåne där jag bor?
          Kanske var det extremt fördomsfullt på ”landet” förr i tiden. Kanske var städerna tryggare då? I Malmö där jag växte upp fanns tolerans i vissa delar av stan, men inte i alla, och dessvärre är Malmö fortfarande en stad som präglas av segregation och utanförskap. Skrev tidigare att jag är trött på fördomarna om oss som bor på landet, det verkar underförstått att storstadsbor automatiskt är så mycket smartare och mer toleranta. Jag tror att det är alldeles för enkelt och i verkligheten är det inte landet vs staden längre, det handlar kanske mer om villaliv i tätort vs lägenhetsboende i småstad vs gård på landsbygden vs radhushem i större småstad vs villaliv i storstad…

      2. Inga -intressant perspektiv!

        Jag känner mig fri i staden och på landet, men på helt olika sätt. Och utmaningarna. Vilken fördel att se myntet på båda sidorna.

  26. Beklager, har lite med innlegget å gjøre,men kaller man virkelig barnehage/førskolepersonalet for “fröknar” i Sverige? Ser jo at du også skriver «pedagogarna»,men er det de uutdannede /outbildade som kales “fröknar”? Bare undrer. Vi har jobbet lenge her i Norge for å bli kvitt uttrykket «barnehage-tanter»,men visste ikke det var noe tilsvarende i Sverige. Ingen kritikk,bare undring.

    1. Tänk jag pratade med en kompis som är fröken/pedagog om just det här och hon tyckte att det var sjävklart att man får säga fröken om förskolepersonalen. Tydligen är det väldigt laddat att prata om ”pedagoger” också eftersom vissa tycker att enbart de som är utbildade förskolelärare ska få kalla sig pedagoger. Något som kanske inte känns så kul för den som arbetat i 30 år i yrket, är ”outbildad” men förmodligen den skickligaste pedagogen.

      1. Hah, nu blev jag lite provocerad. Klart som korvspad att även barnskötare är och ska kallas pedagoger när de jobbar i en pedagogisk verksamhet! När det gäller fröken har jag dock förståelse för att man som högskoleutbildad vill bli benämnd med sin rätta titel och att omgivningen förstår att yrket har en helt annan komplexitet idag än för tjugo år sedan. Men folk tycker ju olika och jag har även träffat många pedagoger som inte brytt sig ett dugg om vad de blivit kallade.

        1. Men jag har aldrig hört ett skolbarn som kallat sina lärare för något annat än fröken. Inte ens de manliga lärarna. Där är det fröken för hela slanten. Inte ”pedagogen” eller ”läraren” eller någon annan titel 🙂 bland de fröknar jag känner (svärmor, moster, min pappa, kompisar) vet jag ingen som opponerar sig mot det.

          1. Nej, det verkar ju vara väldigt olika vad man tycker 🙂

            Men ungarna säger alltså fröken till pedagogerna? Även när de vet namnet? Det har jag knappt hört talas om. Jag har jobbat i många olika pedagogiska verksamheter och alltid blivit kallad mitt förnamn av barnen. Det känns bra tycker jag, vi är ju alla on first name basis i Sverige numera.

    2. Det heter sedan 1998 förskollärare (om man är pedagogiskt utbildad) eller barnskötare (om man inte är det). Ordet pedagog används ofta men det är egentligen ett bredare begrepp, även t.ex. lärare i grundskolan och fritidspersonal är ju pedagoger. Fröken har mig veterligen aldrig varit någon officiell titel på kvinnliga pedagoger i någon verksamhet, det var helt enkelt det korrekta sättet att tilltala ogifta kvinnor förr då det ju främst var ogifta kvinnor som arbetade med barn. Men långt in på 90-talet var det väldigt vanligt att kalla förskolepersonal för fröknar och det hänger kvar än idag. Jag har inte upplevt att man gör någon skillnad mellan förskollärare och barnskötare, alla kallas fröknar. Många säger också dagis, en förkortning av daghem som det alltså hette fram till 1998. Idag har en del övergått till föris, förkortning på förskola som det alltså heter nu. Många inom förskolans värld kämpar för att de äldre orden ska sluta användas då man upplever att det sänker statusen på en högskoleutbildad pedagog att bli kallad fröken. Att vara förskollärare idag är inte samma yrke som att vara dagispersonal förr. Andra bryr sig inte alls 🙂 /fd förskollärare

      1. Jag är den som vill kalla förskola för dagis och pedagog för Fröken. Helt enkelt för att det låter mjukare och (enligt mig) passar barn bättre. Visst vill jag att mitt barn ska utvecklas och lära sig saker på förskolan, men jag vill också att hen som liten ska slippa den press och de konnotationer som finns i ordet skola och pedagog. För mig förmedlar dagis och fröken mer värme och förmedlar hur jag vill att mitt barn ska uppleva vardagen. Min avsikt är inte att vara respektlös eller att sänka statusen på dagens personal men så kan jag också sakna gårdagens mystanter.

  27. Vi bodde i en liten by när våra ungar var små, hade en underbar samverkan med grannarna och levde närmast som en storfamilj. Vi gav, vad vi tyckte, våra barn ett rikt kulturellt liv, många unika människor att vara med och omväxling i största allmänhet – musik, hantverk, djur, konst… Och vi åkte till Göteborg med jämna mellanrum för att de skulle få den biten också, och till Legoland och till Åre och till… Jag tycker vi gav ungarna det bästa av det mesta, men så klart var vi inte på något sätt “perfekta”, vi gjorde massor med tabbar som de ofullkomliga människor vi är. Men, våra barn avskydde att bo så. De ville flytta till stan och leva som kusiner och kompisar där. Jag började se det ur deras perspektiv, motvilligt men dock. I stan fanns alla slags människor och sysselsättningar, vad de än var intresserade av fanns det likasinnade. De tyckte att folk i byn la sig i allt, de såg inte alls den gemenskapen vi vuxna såg. De avskydde skvallret, och inskränktheten som de upplevde så starkt. Vi gav upp och flyttade, men hade möjlighet att behålla huset på landet också. Inte alla som kan det, det förstår jag, men för oss var det förstås en välsignelse. Nu är de vuxna och skulle inte drömma om att bo på landet, de är ganska så hårdhänta i sin bedömning… De älskar stan och avskyr landet är väl en bra sammanfattning. Så kan det gå. Själv är jag sällan i stan nu för tiden. Men de förlåter mig som tur är 🙂

  28. Hej!

    Jag är född och uppvuxen på landet och bodde bara ett kort tag i stad där jag verkligen vantrivdes, landet är min grej. Något som en infödd stadsbo kanske inte tänker på (fick jag höra av en kompis som bara bott i stad och sen flyttade ut på landet) efter olika inspirerande bloggar m.m. och som inte syns på alla vackra bilder är alla djur, främst insekter. Min kompis hade föreställt sig små romantiska odlingar och fika i trädgården, men det blev mest mördarsniglar, getingar, myror, myggor, knott och fästingar som satte stopp för flera projekt. Själv är jag så van att det inte är något jag tänker på och man blir ju tvungen att anpassa sig. Likaså om man har öppen spis, eller som vi en insats…tokmycket arbete, sotigt, skitigt och bösigt från kapande av egna träd eller hemleverans till stapplande och eldande… men för mig är det nästan medfött arbete och alla gånger värt myset och den extra värmen. Vi bor just nu i ett riktigt fästingområde där det är ganska blåsigt och under vintern är det ganska lite sol på tomten, men vi verkligen stortrivs ändå hela familjen på två vuxna, tre barn och två katter.
    Det främsta jag tänker på om man är i valet och kvalet är att fundera över vad som är det värsta som kan hända? Trivs man inte kan man väl alltid flytta igen… eller? Ni verkar ha det toppen Clara och din blogg är otroligt inspirerande!!! Kram!

  29. Jag som är uppväxt i en av Stockholms värsta förorter, har bott i en av de mest invandrartäta, kan lova att att de som är så emot SD skulle förmodligen om inte öppet bli för en mer restriktiv invandring om de var tvungna att bo i i ett invandrartätt område. Undrar ofta hur integrationen ska gå till när de mest invandrarförespråkarna bor på landet eller i innerstan och har väldigt lite med nysvenskar att göra. Den som ska integrera sig är alltid någon annan, tycker att det är ett stort hyckleri.
    Har inte mött en enda etnisk svensk i den förort jag har bott och arbetat som inte har blivit invandrarkritiska efter ett antal år. Att gränslöst vilja ta emot alla och med vilka problem det medför exempelvis i våra förorter är inte hållbart eftersom merparten av den svenska befolkningen som är för en generös invandring inte själva är integrerade och det kommer förmodligen aldrig bli aktuellt, för så fort det blir ett för stort antal invandrare så flyttar de bättre bemedlade”goda” svenskarna, till den hippa innerstaden eller bullerbybarnidyllen.
    De som drabbas mest är de “fattiga” svenskarna som får uppleva främlingskap och får leva i en mer aggressivare, utsatt och vanmäktig situation där de samtidigt blir föraktade för att de är invandrarkritiska.
    Det som ändå förvånare mig som har släkt, dock avlägsen rutom i Sverige, har fått kontakt genom släktforskning. Att det verkar var många som röstar på SD som kommer från mindre ställen där de bott hela sitt liv och knappast har sett en invandrare i sin närmiljö. De har egna hus ,bilar ganska gott ställt även fast de arbetar inom låglöneyrken. Trots det är de långt mer invandrarfientliga och har en väldigt förenklad bild av hur det ser ut. Min tro på ett mångkulturellt samhälle som fungerar förlorade jag för över tjugo år sedan, då vi redan förutspådde de som händer idag med all kriminalitet och utanförskap. Ska väl tillägga att än har jag inte rösta på SD, även om jag kan förstå att vissa gör det, tycker inte allt är så enkelt att man kan se bort ifrån en stor grupp i samhället, nästan 20% och tycka att de har helt fel.

    1. Jag kan inte säga att jag håller med dig om särskilt mycket men jag vill ändå tacka för en nyanserad, vettig och viktig kommentar som ger andra och nya perspektiv. Tack ❤️

    2. Jag bor i en så kallad “utsatt” förort i Göteborg. Född svensk, uppvuxen delvis på landet, även om de första åren var i stan, alla skolår var på landet. Jag och min likaledes svenska man, uppvuxen på mindre ort, har tre barn. Alla är enda barnet med två föräldrar med svenskt ursprung i sina respektive klasser/förskolegrupper. Vi är högutbildade, tjänar helt ok, bor i radhus. Nära till skog, barnen plockar blåbär och lingon bakom huset och samtidigt nära till aktiviteter och kulturutbud. De går in och ut hos grannarna, finns oftast någon vuxen hemma i husen runtomkring som de känner väl. Nära till kompisar med ursprung i världens alla länder. I lägenheter, radhus och villor. Vi har bott här i 15 år snart och skulle aldrig byta. Vi har absolut ekonomiska förutsättningar för det. Men vill inte, detta är vårt hem. Våra barn känner sig trygga här, de älskar att bo här, att kunna gå ut och alltid hitta en kompis att leka med. Vi har inte blivit mer negativa till invandring.

      1. Bor i radhus, säger ju allt! Och trots det är ni ett undantag där ni bor. Inte ens radhusboende där förmodligen folk tillhör de bättre bemedlade, lockar.
        Jag har bott i ett av det mest utsatta områdena i Sverige både i bostadsrätt och hyresrätt. I närliggande svenska område skilde sig priset på lägenheter av samma storlek, då när jag sålde, cirka en halv miljon mer, fast det bara var tio minuters promenad emellan. Tycker jag talar sitt tydliga språk.

  30. Fint skrivet. 🙂 Är uppväxt på landet och såååå himla nöjd med det. Att som barn bara gå över vägen och ut i skogen för att leka där flera timmar. Att bli större och känna sig fri genom att kunna cykla till sina kompisar i nån annan ände av byn när man kände för att hänga. Stan for man till ibland och tyckte det var kul när det hände, liksom. Tycker så synd om alla barn som växer upp i städer. (Och lite om föräldrarna som måste bo i stad med sina barn.)

    Men det är förstås olika på vilket “land” en bor. Hade kanske varit mindre nöjd med att bo i en håla utan service åtta mil från närmaste stad, än som i det här fallet 2,5…

    (Bor f.ö. i stan nu och trivs med det, men är särbo med en som verkligen bor på landet, så får min landetdos när det passar. 😎)

  31. Det här känns som Bullerbyn @ 2019. Skriva om hur det är ”att bo på landet”
    Eh..Ni har små barn, nu. Även när man bor på landet så växer barnen 😉 och med det så växer även behoven. Tonåringar som bor som ni gör mår ofta ganska dåligt faktiskt.

    1. Det enda jag ville som tonåring var att bo så här. Det var också därför jag snabbt flyttade ut (vi var 22 resp 21 när vi flyttade). Här finns också kommunikationer som gör att mina barns tågresa till gymnasiet kommer gå snabbare än min egen bussresa till samma gymnsium när jag bodde i stan. Varför är det så många som är så snabba på att poängtera hur DÅLIGT landet är när jag nu råkar trivas här och vill skriva ett peppiga inlägg om det? Förstår faktiskt inte behovet av att ba ”eh du kommer att ångra dig”. Den by jag bor i är full av människor som vänt tillbaka för att bo här precis som de gjorde som barn. Så något måste ju gå rätt till.

      1. Men vänta lite nu. Det finns ju ingenting som säger att alla tonåringar vill bo i stan. Jag, uppvuxen i en liten by utanför Piteå, trivdes under hela min uppväxt skitbra i skogen med mina hästar och min hund och gråter nu lite inombords av att som 22-åring “tvingas” bo inne i stan. Och jag har flera vänner som kände/känner ungefär likadant. Var man vill bo som tonåring beror ju helt på ens personlighet och vad man är intresserad av! Det är ju jäkligt dumt att som förälder anpassa var man bor utifrån vad ens framtida barn kanske kommer vilja om femton år.

          1. Är uppvuxen på landet och trivdes med det även som tonåring, är nu bosatt ute på landet (efter några år i storstan). Alla mina kompisar som också vuxit upp (och trivts bra med det som tonåringar) på landet har bosatt sig lantligt. Tror inte jag känner någon som bott på landet och känt att de trivs bättre i stan. Däremot tvärt om….

      2. Ursäkta att jag tjatar, Clara, men jag är verkligen intresserad: Vad var det som gjorde att du ville flytta till landet? Var det att du ville bo naturskönt (för det gör du ju verkligen, att döma av bilderna på bloggen) och slippa fula höghus från 60-talet (som jag växte upp med/i, och det var verkligen ingen skönhetsupplevelse)? Eller var det att ni ville odla? Eller att ni ville bo billigt? Ett hus för under 300 000 är ju helt otroligt – det får man inte en enrumslägenhet för i Malmö, där jag bor. Och att sänka sina fasta kostnader ger ju onekligen en stor frihet. Eller var det något annat? Jag frågar verkligen inte för att provocera på något sätt utan för att försöka förstå. Och blev det som du trodde eller blev det annorlunda på något sätt? Varken bättre eller sämre utan bara annorlunda – eller kanske både bättre och sämre? Det vore intressant med ett inlägg om detta.

    2. Nä, lika lite som alla vuxna skulle vilja bo i stan, lika lite vill alla tonåringar bo i stan.
      Själv uppväxt på landet. Med 3km till bussen och 0-6 klass skola. Skit jobbigt att ibland behöva gå från bussen när man pendlade till högstadiet och gymnasiet. Men friheten och lugnet på landet älskade och älskar jag.
      Bor numera 5km från mitt föräldrahem, med man dotter på snart 2 år och katter. Efter en återvänds byväg, tyvärr många timmerbilar i perioder. Men med närhet till hästar och i sommras även får, ett tiotal hushåll och skogen näst intill inpå husknuten. Det jag kan sakna är att bara ta en promenad till mataffären, 10 km till närmaste.. Eller närheten till bussen… Även nu ca 3 km till bussen

  32. Håller med flera tidigare kommenterande att det är så stor skillnad på olika byar. Vi flyttade till vårt hus i en by i somras, så det var ganska nyligt vi gjorde allt oroande kring hur det ska bli med framför allt sammanhang och gemenskap. Det blev bra! Framgångsfaktorer i vårt fall:
    – Byskola finns. Med den gemenskap som kommer i att driva skolan som föräldrakooperativ.
    – En by som haft inflyttning ganska länge (se punkt ovan, men sannolikt även pga låga huspriser och ca 40 min till närmaste, iofs inte så stora, stad)
    – En by där det funnits en välkomnande attityd till nytt folk bland drivande befintliga invånare.
    – Engagemang och driv i att ordna saker tillsammans, som förbättringar på skolan, caféer för att hålla hembygdsgården i skick som mötesplats i byn mm.
    – En by nära den jag växte upp (10 min till morföräldrar)
    – Priset på hus. Vi är skuldfria förutom CSN.
    – Bekanta som flyttat till byn (helt utan anknytning) och som spred ordet om att det var ett bra ställe att bo på.
    – Att vi kom med viljan att ingå i gemenskapen. Alla välkomnas och bjuds in i början, sedan får man se till att man hänger på och gör ansträngningar själv för att lära känna byn. Gå med i föreningar, arbeta för caféet, arbetskväll med byn på skolan, badplatsen etc. Det bästa sättet att umgås på är att arbeta tillsammans och prata! Då blir det inte så stelt och osäkert när man håller på att lära känna någon.
    – Att vi hade tid på oss att vänja oss vid byn innan flytten. Vi bodde kvar i lägenheten länge och for till huset så fort vi var lediga. Vi höll liksom öppet för oss själva att vi inte måste flytta hit bara för att vi tänkte oss det. Barnet fick börja lära känna några fler av barnen i byn
    Det var viktigt med det sociala framför allt för mig. Min ursprungsby har jag upplevt som instängd och nyfiken och dit ville jag inte flytta. Jag vill ingå i ett sammanhang, men inte som påhang på mina föräldrar utan som egen person. Det räckte med 4km över kommungränsen för att åstadkomma det. (Men även i min ursprungsby har det blivit mer öppet och med inflyttning av barnfamiljer, fast alla har anknytning.) Det handlar kanske till viss del om att fjärma mig från känslor under uppväxten.
    Clara skriver om att våga fast man inte känner någon. Det har jag svårt för. Men om jag ändå skulle behöva göra det så skulle jag göra som mina vänner: scouta vilka byar som är intressanta, se om det går att gå med i bygrupp på Facebook eller ta kontakt med någon i byaföreningen, försök få en känsla för stämningen i byn. Om du gillar byn, men det inte finns hus till salu på hemnet/blocket så kan det vara en idé att annonsera efter hus eller göra det känt i byn. Rätt vad det är kan det dyka upp en sommarstuga i fint skick som ägarna kan tänka sig att sälja, men det är för dyrt med mäklare pga hög procent i förhållande till låga huspriser.

  33. När jag först läste ditt inlägg blev jag jätteprovocerande just för att det du skriver verkligen inte passar in som en allmän mall i hela Sverige. Sedan andades jag i fyrkant, läste om och insåg att ”nej just det, det gör den inte och det skriver du ju också”. Det är jag som behöver tagga ner. Inte du. Jag behöver inse att mina erfarenheter heller inte är en allmängiltig mall över landsbygden i hela Sverige. Hur som helst. Jag önskar verkligen att din beskrivning av landsbygden kunde få stämma för fler platser. Och jag är glad om ditt inlägg och hela din blogg får folk att våga flytta till landsbygden. För det hade ju varit fantastiskt om vi fått en omvänd urbanisering på lite fler platser, istället för den avfolkning av landsbygden som sker globalt.

  34. Hej! Inspirerande! Men hur vet en var på landet en ska flytta? Hur bestämde ni er för en plats utan familj eller bekanta som drog er till en viss plats?

    Kram Maria

    1. Vi valde efter ekonomi. Var fanns ett hus i vår prisklass (under 300 000) utan allt för långt avstånd till Umeå där våra familj fanns? Det blev fem mil därifrån, visade det sig. Sedan när vi hörde oss för om byn fick vi veta massa bra saker som att det bodde driftiga människor här, fanns ett rikt föreningsliv mm. Sånt som är ett gott tecken. Alla byar är ju långtifrån så pass livskraftiga.

  35. Så fint sammanfattning av många tankar jag haft o har. Familjen tog steget och flyttade ut på landet för åtta år sedan. Ångrar det inte en dag.

  36. Flyttade till Claras grannby Hällnäs från storstan. Det är det bästa jag gjort! För först gången i mitt liv känner jag mina grannar. Vi lånar saker av varandra, hjälps åt och fikar. Det bästa är att jag aldrig skulle umgåtts med så olika människor som jag gör nu i en storstad. Att flytta till landet har berikat mitt liv.

  37. Flyttade från stan (Stockholm) ut iförorten ( villaområde mkt skog) är absolut inte landet men väldigt stor skillnad, umgås med grannar på ett sätt vi aldrig gjorde när man bodde i samma hus, hjälps åt, lånar ut grejer till varandra osv osv mkt trevligt! En vän flyttade istället till riktiga landet ( i Skåne) med sin man, supertrevligt hus och härliga omgivningar men de trivdes inte med alla invandrarfientliga åsikter och när SD vann skolvalet valde de att ta barnen och flytta. Finns nog både bra och dåligt med landsbygd och en trivsam förort har också många fördelar

  38. Tack för detta inlägg! Är själv uppvuxen på landet, men bosatt i Stockholm sen 19 år tillbaka. Nu längtar jag till större boende och mer lugn, men vacklar pga barnens skola etc. Typiskt att skylla på när det är vi vuxna som är mest osäkra. Det här inlägget ger dock en liten boost att påbörja processen. Tack för all lantinspo du ger mig! ❤️

    1. Hei!
      En slags fordom jeg har til det å bo på landet er at det er at bedehuskulturen står sterkt, og at det er et stort skille mellom kristne og ikke-kristne. At man som ikke-kristen kan risikere å falle litt utenfor og ikke ha like lett for å bli kjent med folk som innflytter. Hva er dine tanker rundt dette?

  39. Mitt råd till alla som funderar på att flytta ut på landet är att se till att kolla upp orten ordentligt innan. Låt er inte bara förföras av ett vackert/prisvärt hus och fina omgivningar, utan kolla även upp om det är en öppen atmosfär i samhället, och, om ni har barn, var särskilt noga med att kolla upp skolan. Ordet byskola är det tyvärr varningsflagg på för mig numera, det borgar absolut inte varken för kvalitet eller för att det är trevligt. Det är så verkligheten ser ut för oss, men det innebär givetvis inte att det är så här överallt. 🌿

    1. Det finns inte så jättemånga byskolor kvar sedan lärarlegitimationskravet infördes. Kommunen bryter mot lagen ifall lärare undervisar i ämnen de inte har legitimation i. Detta har gjort att allt fler små skolor läggs ned och barnen i byarna får åka taxi eller buss långa sträckor.

      I byn där jag bor är endast FK och åk 1 kvar på skolan, så redan från åk 2 blir barnen hämtade med taxi kl 7 på morgonen och skjutsas 3 mil in till stan.

      I kommunen där jag jobbar som lärare så har sista åren 3 st byskolor lagts ned pga ekonomin och barnen bussas nu in till de två större skolorna. Det är dock inte alltid en fördel att gå i en liten skola. På en större skola finns ett större urval av kamrater. Går du på en liten skola och inte direkt har någon kompis så kan det bli väldigt ensamt…. Det är inte alltid att barn är snälla mot varandra bara för att de vuxit upp på landet och går på en liten skola.

  40. Har oxå flyttat till landet, till min mans hemby i Norge. Jag är från en förort till Stockholm.
    MASSA folk välkomnade oss hit, hjälpte till med allt möjligt i början när huset var kaos. Dagiset är fantastiskt fint och ostressigt, dem åker skidor och cyklar till folks gårdar där det klappas lamm och äts våfflor.
    Det är så tryggt att se min son känna igen samma folk i affären, på aktiviteter och kalas. Vi är engagerade i flera olika aktiviteter och man behöver inte ge så mycket för att få enormt tillbaka.
    Vi har 40 min till större ort med allt som behövs, och 40 minuter till är vi i en riktig stad. Har oxå nära till flygplats vilket var väldigt viktigt.

    Vi bor lite mer off i byn och är helt beroende av bil, det är det enda negativa.

  41. Jag och min familj ska flytta till en lantlig del av vår kommun. Jag hade kunnat bo mer lantligt men inte min fästman så vi hittade en kompromiss med ett avskiljt hus men många hus i närheten. Nu bor vi i stan i ett cafetätt område och jag har verkligen njutit av det under två långa föräldraledigheter. Det har varit perfekt men nu är jag redo för ett nytt lantligare liv med bärbuskar, hugga ved och växthus. Det som oroar mig mest är förskoleplats till yngsta barnet och längre pendling till jobbet men jag tänker att det ordnar sig. Trivs vi inte får vi väl flytta tillbaka till stan.

  42. Om min man inte protesterade så hade vi flyttat uppåt landet och ut på landsbygden typ i morgon. Jag vill bort från Sthlm och ge barnen ett lugnare liv nära naturen. Jag skulle vilja sälja vårt hus och köpa ett mycket billigare och sitta med låga omkostnader. Men nej det får förbli en dröm då man lever med en man som inte vågar möta förändringar…Bitter? Ja lite.

  43. Efter att ha bott cirka 10 år i Stockholm flyttade jag med familjen till en liten by (typ 15 hus) ungefär en mil utanför Örebro. Jag ser mest fördelar som närheten till naturen där jag mer känner årstidsväxlingarna och det har gett ett annat lugn hos oss alla. Älskar tystnaden och mörkret. Första mörka natten som var alldeles stjärnklar blev jag så hänförd att jag fick tårar i ögonen, det var bland det vackraste jag sett. Barnens skola är fin med ungefär 20 elever i varje klass med bara en årskurs i varje ålder. Pedagogerna känner igen alla barn och de leker mycket över åldersgränserna.
    Den enda egentliga nackdelen är körandet då jag hämtar och lämnar barnen varje dag. Det tar nästan en timme om dagen. Å andra sidan hinner vi alltid prata om dagen och ditt eller datt innan de sen försvinner in på sina rum när vi kommer hem. Det blir även en del skjutsade till aktiviteterna. En stor bonus är att vi kan ha fler hundar som är min hobby samt att min man kan jaga mycket.
    När barnen blivit vuxna vill jag flytta ännu längre ut på landet och bo helt själv (med min man och hundarna). Helst nära en stor skog och en sjö där vi kan båda när andan faller på.

  44. Härligt att du trivs och intressant diskussion som startats. Tror inte det finns ett svar på frågan hur om landsbygd och stad är utan många olika svar. Jag är uppväxt i utkanten av ett litet samhälle som var toppen på många sätt men längtade in till ”stan” i detta fall Stockholm av ett flertal anledningar. Jag kan sakna den typ av frihet som fanns, att man skötte sig själv och hade en stor tomt för sig själv, närheten till naturen och att man hjälpte varandra på ett självklart sätt eftersom man faktiskt var mer beroende av varandra också på vissa sätt. Märkte inte speciellt mkt inskränkthet men jag umgicks ju med likasinnade. Alla fick vara som de var tyckte jag mig se i alla fall. När jag började på högstadiet i Rimbo dock, oj, oj, oj. Där skulle man inte sticka ut o jantelagen var stark.

  45. Håller verkligen med om att fördelarna trumfar nackdelarna.

    Jag tänker också att när man säger “flytta ut på landet” så tänker man att man måste flytta så oerhört långt från där man redan bor, men är man inte beredd att flytta ut jättelångt kan man ju kika närmare. Vi har 30 minuters bilfärd till jobbet i stan, och 10 minuters bilfärd till närmaste by med skola och affär, och bor ute på landet med ungefär 1 kilometer till de närmsta grannarna. Helt underbart!

    Då kan man få det bästa av två världar om man inte vill göra en radikal livsomställning, men ändå få en stor skillnad i livskvalité!

  46. Det låter härligt allting! Jag läser sällan bloggar men går ibland in på din eftersom att den så att säga sprider lugnet omkring sig.

    För mig är det lagom att bo som jag gör: i en lugn villaförort där jag både har nära in till Stockholm och fina gröna omgivningar. Finns skog osv om än inte lika stor som på landet. Skolan barnen går i är ambitiös och väldigt bra (drar till sig bra lärare). Barnen får bra resultat.

    Men jag som själv är förskollärare tyckte det var väldigt lustigt att vissa tydligen fortfarande kallar förskolevepersonal “fröknar”. Det känns lite artonhundratal för mig. Jag har aldrig någonsin blivit kallad det av någon. Barnen säger våra namn. Föräldrar som inte vet kan snarare kalla alla lärare (vilket egentligen är fel om det gäller en barnskötare men rätt med t ex mig). Jag skulle inte ta illa upp om någon kallade mig fröken (fast jag är gift) men antagligen bli full i skratt. Där jag arbetar har vi inte riktigt hälften, men nästan, manliga förskollärare. Då skulle de kallas “herr”?

  47. Det som skrämmer mig mest med landet är mörkret. Men det är ju åxå för att jobbet ligger i stan och det är 40 minuter pendling dit. I november var det alltid mörkt när man var hemma (utom på helgerna). Och som hundägare VILL jag ha ljus på mina promenader!

    Nu har jag fördelen av att kunna bo delvis på landet, iaf ett tag till. Min kille har hus på landet, jag har lägenhet i stan, vi pendlar mellan dem.

  48. Det där med att man på landsbygden ofta är mer öppen för olika typer av personer och mångfald tycker jag stämmer väl, det har jag och min man diskuterat mycket.

    I stan blir det ju lätt så att ens umgänge blir väldigt homogent och mer baserat på faktorer som har med socioekonomisk ställning att göra. Man umgås med folk man jobbar med, eller som bor i samma område som en själv, som har barn på samma skola eller sportförening t.ex. Eftersom man i stan möter en större mångfald av nya människor varje dag så är man till synes mer öppen, men i det privata är man ofta ganska begränsad.

    På landet däremot kanske man till synes inte är lika öppen, man är helt enkelt inte van vid ett tillflöde av nya människor. Det gör att man ibland kan vara mer misstänksam till en början, men så fort personen visar sig vara reko så accepteras hen utan knussel – oavsett bakgrund. Eller så bor man på ett så litet ställe att alla nya tillskott välkomnas med öppna armar. 🙂

  49. Jag, min man, vår dotter och vår son som är på väg vill också flytta ut på landet. Vi är faktiskt intresserade av ett hus just i det samhälle där du bor Clara. Skulle du kunna ge oss lite tips på vad vi ska tänka på innan vi väljer just detta lilla samhälle?