Månad: februari 2019

28 februari, 2019

Man blir så glad dessa soliga dagar! Nu har vi haft många i rad och det märks på energin, det riktigt spritter i kroppen. Vid lunchtid idag kom Erica hit för att vi skulle ha redaktionsdag. Det har vi några gånger per termin. Då ses vi och pratar blogg och instagram. Vad som publicerats, kommande teman. Vad som väckt debatt och vad som kan vara kul att skriva om framöver. Sån lyx för mig – att få lägga den tiden på att utveckla den här platsen.

Erica hade med sig varmkorv från Jokkmokkskorv (godaste sorten!) och påskmust i små flaskor. Fick sån sportlovslunch-känsla. Skönt att det nu väntar en veckas sportlov för oss här uppe. Barnen är askgråa i ansiktet och fullkomligt hålögda och behöver få vara ute och åka skidor och njuta solen i en vecka.

Jag var solgul för att matcha vädret.

Erica sörplade kaffe och berättade om gamla radioproducentlärdomar från sin karriär. Tycker att det är SÅ roligt att höra mina kompisar prata om sina jobb. Känns som att jag får göra studiebesök i deras världar då.

Till efterrätt blev det kaffe och vindruvor och ballerinakex. Enkelt och snabbt och himla gott. Varför krångla till det?

När vi arbetat färdigt kom vi på att vi behövde åka en sväng på loppis för att införskaffa lite material till kommande blogginlägg. Så då gjorde vi det. Också en lyx att kunna göra på arbetstid. Jag kom hem med allehanda fina saker – visar i ett senare blogginlägg.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
27 februari, 2019

Fick den här frågan av bloggläsaren Lovisa “Du köper ju mycket på secondhand – av nyfikenhet, ger du också bort kläder själv…? Säljer? Sparar för att det kanske kan komma till användning i framtiden? Hade varit intressant att höra “

Ja, jag köper mycket på second hand. Eftersom jag är ombytlig och gillar att variera mig så är second hand det enda sättet att kunna göra det med någorlunda gott samvete. Sedan kombinerar jag det oftast med några enstaka dyrare nyinköp – från COS eller &Other Stories. Och mitt eget märke Miss Clarity såklart!

Jag önskar att jag var bättre på att sälja sakerna när jag tröttnat – för att få tillbaka lite av det jag lagt ut. Men jag har ingen ork för det. Istället skänker jag tillbaka grejerna. Prylar blir oftast Vännäs returmarknad medan kläder blir Emmaus, Kupan eller Myrorna i stan. Jag tänker att på så vis gör mina pengar gör gott två gånger. När jag köper plaggen där, och när jag skänker tillbaka dem så att de kan säljas igen.

Men jag sparar mycket kläder också. Alla Miss Clarity-klänningar finns arkiverade, liksom mina finaste, mest unika vintage och loppiskläder. Att rota i mormors och fasters klädförråd var ett stor nöje när jag och min syster var yngre. Det var så intresset för mode och stil väcktes. Så att nu spara plagg så att mina barn, barnbarn och syskonbarn får göra likadant – det känns fantastiskt! Dessutom är det typiskt mig att tröttna på ett plagg i tre år för att plötsligt bli sugen på att bära det igen. Därför har jag svårt att göra mig av med sakerna. Väldigt mycket visar sig med tiden vara bra att ha kvar. Tur att jag har ett stort källarförråd och mycket plats på vinden

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
• innehåller reklam för Miss Clarity •
26 februari, 2019

Jag har fått lite önskemål om att skriva om bra kläder för graviditet och amning. Jag har skrivit sådan inlägg tidigare men det var ju fyra år sedan jag var gravid sist – så jag tänkte att det kan vara läge att göra igen. (Ber på förhand om ursäkt för alla “handen på magen bilder” men man fastnar lätt i det när man är gravid)

När jag är gravid vill jag inte göra avkall på min vanliga stil. Jag vill fortfarande vara färgglad, feminin, figurnära och samtidigt ska det vara SKÖNT! Mycket viktigt. Särskilt den här graviditeten som varit en ren plåga fysiskt.

Tricket för att inte känna sig som en boll när man är gravid är att jobba med proportionerna. Framhäva de delar av kroppen som är smalast. Vrister, handleder, halsen. Och dessutom gärna våga ha tight kring magen. Som pennkjolar eller åtsmitande klänningar. När jag inte är gravid går jag omedvetet och drar in magen, så nu har jag har känt en sådan otrolig lättnad att magen faktiskt FÅR vara stor.

Under tidigare graviditeter har jag dock varit mycket mindre än under den här och då har klädfrågan har varit enklare. När jag var höggravid med Folke var det dessutom sommar. Vintertid är det genast knepigare med kläderna.

Det annorlunda med den här graviditeten är att jag faktiskt valt att ha flera “riktiga” gravidplagg. Framförallt byxor. Restless legs – besvären förstärks av strumpbyxor så jag har mest velat går hemma i vida, luftiga byxor. De här från Boob har jag tyckt mycket om. Vanlig BH har jag inte heller klarat av – istället har jag använt den här som också den kommer från Boob. Det ihop med en mjuk tröja är vad jag haft på mig till vardags de senaste månaderna.

När jag ska vara lite mer uppklädd väljer jag dock kjol eller klänning som vanligt.

I början av graviditeten när magen inte var överdrivet stor så hade jag gärna vida kjolar. Som en här omlottkjolen från Indiska (tyvärr slutsåld) som jag knöt ovanför magen. Och sedan markerade midjan på med hjälp av en kofta med skärp på samma ställe.

När det blev kallare byttes tunna koftor till tjocka – men fortfarande samma kjolmodell, även denna en äldre variant från Indiska.

Eller så använde jag den här loppade stretchiga varianten. Tycker att det är något väldigt gulligt med när midjan hamnar så högt upp under brösten.

På &Other Stories fann jag den här stickade, helt raka klänningen som jag använt mycket. Den är ett typiskt exempel på ett plagg jag INTE skulle ha om jag inte var gravid. För då skulle jag störas av att den raka modellen accentuerade min naturligt lite tjocka mage med en mjuk bulle på (ja, jag erkänner, så ytlig är jag). Men när jag är gravid och magen SKA vara tjock. Då känns det plötsligt helt okej.

Den här gula klänningen kommer också från &Other Stories. Inte en gravidklänning – men bulan fick plats ändå. Vill man köpa vanliga klänningar ska man leta efter plagg som har hög midja eller rentav är skurna under bysten. Och så behöver de ha lite extra vidd i kjolen. Då ryms magen ordentligt! Fast nu i sista trimestern skulle den här klänningen inte funka på mig ändå.

När magen blir lite större tycker jag att det är mer smickrande med pennkjol än kjolar med mycket vidd. Jag har haft helt vanliga varianter som inte är anpassade för gravida. Men köpt dem i en storlek större än vanligt. Som den här från COS. Fin ihop med en stor och lösare sittande tröja. Som den här från Boob. Den här funkar precis lika bra att amma i när bebisen väl är ute.

Samma kjol fast med en helt annan kofta. Tror den här är från &Other Stories. Gravidstrumpbyxorna är från Lindex – men jag har inte varit helt nöjd med dem. Borde köpt från Swedish Stockings – har hört att de ska vara suveräna. Däremot älskar jag Lindex gravidtrosor med lite rynk i sidorna. Räcker över hela magen och sitter bra över rumpan också.

Miss Clarityklänningarna har också varit ovärderliga i garderoben. Eftersom vi har så mycket tyg i omlotterna räcker de faktiskt runt en tjock mage. Jag har bara tagit dem i L istället för M och valt våra modeller med mer vidd i kjolen (Kerstin och Malin). Den här vävda modellen Alice med hög midja sitter som en smäck. Dock kommer den inte gå att amma i – så jag passar på att använda den nu istället.

Omlottmodeller kommer jag leva i under våren eftersom det inte är några som helst problem att amma i dem. Omlottoppar är också bra att ha till kjol eller byxor, för att enkelt kunna hala fram ett bröst.

Något jag också kommer välja i vår är vida kjolar. Tror mina gamla trotjänare från Indiska får komma fram igen. De ihop med en blus eller en topp funkar fint att amma i, plus att det känns skönt att ha en något med vidd kring mage och rumpa, när man precis fött barn.

Ytterkläder tycker jag är den absolut svåraste biten när man är höggravid. Jakob köpte en jättestor dunrock till mig i höstas, att ha till vardags här hemma. Men nu går den knappt att stänga. En gammal, vid kappa från Monki  är vad jag haft på mig om jag har velat vara lite finare. Och eftersom jag har svårt att böja mig fram för att snöra skor har jag fått ha skor som jag bara sticker ner fötterna i. Jakob klickade hem ett par gräsliga powerboots i storlek 43 (!) till mig. I vanliga fall har jag storlek 41. Men jag älskar dem! Sitter inte åt någonstans, är supervarma och dessutom enkla att få av och på.

Pssst! Äldre inlägg jag skrivit med klädtips för gravida och ammande finns att hitta här, här  och här

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
25 februari, 2019

Många tänker att föräldrar som curlar sina barn gör det för att bespara barnen besvär. Men det är ju helt fel. Man curlar i regel för att bespara sig själv besvär. För det är ju skitjobbigt att tjata på motvilliga ungar att göra sina sysslor. Särskilt som det oftast är enkla saker man själv kan göra på en grisblink.

Men jag gillar tanken på att barnen får ha sysslor och arbetsuppgifter. Jag har inte varit någon vidare lekmamma – däremot har jag låtit barnen vara med och hjälpa till och då har de oftast varit nöjda. Tvååringen fick hjälpa till att stoppa in och plocka ut tvätt ur en tvättmaskin. Hämta grejer jag behövde från ett annat rum eller trycka ut tandkräm på tandborsten. Treåringen fick gå ut och hämta pappa på åkern när det var middag, eller ge hunden mat och vatten. Fyraåringen fick vara med och laga mat och stå bredvid och “diska”. Eller hjälpa till med att skotta snö. Sådär har det fortsatt.

Nu har vi en åttaåring och en fyraåring här hemma. Deras fasta uppgifter är (på ett ungefär) att duka bordet innan maten och duka av efteråt. Gå med hunden när det behövs (kortare promenader några gånger i veckan), sanda uppfarten (tycker de är skitskoj!) och hålla ordning på sina rum. Att städa helt själva är lite för utmanande fortfarande. Man måste vara med och arbetsleda för att det inte ska kännas oöverstigligt. “Lägg alla gosedjur i den där korgen! Samla ihop alla kläder och lägg på sängen. Hitta alla playmogubbar och lägg i gula lådan”. Med sådana konkreta uppdrag lyckas de så småningom städa rummet. Utöver de fasta uppgifterna får de hjälpa till med lite allt möjligt som råkar passa. Bädda rent i sängen, bära in ved med pappa, vittja hönshuset på ägg eller se till fåren.

Jag tror att det är väldigt vanligt att småsyskon kallas lata. Jag är själv lillasyster och växte själv upp med den självbilden. Och nu förstår jag varför. För när man ber barnen om hjälp med något så är det ofta det äldsta barnet som får vara måttstocken för vad som är rimligt. Och så tänker man att småbarnen får hänga på och göra så gott de kan. Men om uppgiften är för komplex så kommer hen inte veta vad hen ska göra. Och istället gå undan. Vilket vi tolkar som lathet. Trots att uppgiften var för svår från första början. Själv står jag ju som ett fån när jag utsätts för en krånglande dator eller en bilmotor som hackar. Sånt jag inte har en aning om hur man löser. Och det slutar med att jag bara drar mig undan. Så varför skulle inte barn göra likadant?

Det är väldigt lätt att hemfalla åt klander när barnen inte hjälper till. De är “slarviga” eller “lata” eller “bryr sig bara om sig själva”. Men med barn precis som vuxna funkar positiv förstärkning bäst. Vi jobbar mycket med att säga till barnen hur hjälpsamma de är. Hur duktiga de är på att städa. Arbetsamma och uthålliga. Att de kämpar så bra. Men dessutom “råkar” jag och Jakob ofta berömma barnen bakom deras ryggar. Så att de hör. “Såg du hur noggrant han städade? Ja, tänk vilken unge va! Inte många som skulle klara av det där lika bra…”. Och det är nästan den effektivaste metoden.

Nu har vi ju fortfarande relativt små barn, som går bra att entusiasmera. Men det ska bli spännande att se hur sysslorna utvecklar sig i takt med stigande ålder.

Jag är nyfiken på hur mycket eller lite era barn får hjälpa till hemma – och hur ni resonerar kring det beslutet?

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
25 februari, 2019

Vilken vidrig natt. Det har stormat i Västerbotten och värre stormvindar har jag aldrig någonsin hört. Melker låg och gnällde oroligt och jag kröp ner med barnen i dubbelsängen eftersom Jakob är i stan. Men huset jämrade sig och det lät precis som att plåttaket var på väg att flyga av. Då och då vaknade barnen och frågade vad det var som stod på. Jag vågade inte somna utan låg vaken till sex på morgonen när det började ljusna. Då gick jag upp och kollade förödelsen. Som tur var hade inga stora träd blåst omkull – däremot hade vårt garagetält och växhus blivit massakrerat.

Usch, nätterna är ingen bra tid för mig. Är skör och har så många katastroftankar. Jag ligger och tänker ut hemska scenarion och hur jag ska avhjälpa dem. Oroar mig för allt och inget som rör mina barn. Jag vet att det är helt normalt att känna så här som gravid. Men jag vet också att jag är för konstigt i huvudet just nu, för att den vetskapen ska hjälpa mig. Jag har svårt att hålla isär tankarna på vad som är möjligt, troligt, rimligt och bara galen fantasi. Allting är lika otäckt och lika sannolikt.

När barnen åkt till skolan vid kvart i åtta la jag mig i sängen och somnade till halv tolv. Och nu är jag helt vimmelkantig och yrvaken och vet inte hur jag ska få ordning på dagen.

Hoppas du har en bättre start på veckan än vad jag har. Och tänk på att nu stundar de sista skälvande dagarna i februari – för att snart gå över till mars! Med vårsol, omställd klocka, fettisdag och våffeldag. Hur bra är inte det!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
24 februari, 2019

Fick ett önskemål från bloggläsaren Angie om att ta testet 16 personalitys och redogöra för resultatet. Det lät som en rolig grej som jag genast tog mig an. Märkte dock att jag gjort det här testet förut och då fick ett helt annat resultat. Så jag tänker att dagsformen avgör mycket hur resultatet blir.

Jag vet egentligen inte hur intressant det här inlägget är att läsa för någon annan än mig själv. Och Angie då. Men hennes önskan är min lag så här kommer det! Kan inte ni också ta testet och berätta vad ni blev och om ni tycker att det stämde?

Jag blev i alla fall Förkämpe. Och om Förkämpen står det så här:

-Få personlighetstyper är lika kreativa och karismatiska som Förkämpen. Deras entusiasm och livliga fantasi gör det möjligt för dem att övervinna många utmanande hinder.

Ja, men hur bra lät inte det här då? Här vill man ju fortsätta läsa! Kommer det bara vara massa smicker?

-De 7 procent av befolkningen som denna personlighetstyp utgör är sannerligen lätta att känna igen i en folksamling. De är charmiga, självständiga, energiska och medkännande. Om en Förkämpe hittar en sak eller fråga som stimulerar fantasin – griper hen sig an verket med energi.

Herregud. Det här testet ÄR bara smicker. Underbart. Väljer att tro på vartenda ord.

-Förkämpen framhålls av sina likar som en ledare eller guru, men det är inte alltid en roll som denna frihetsälskande personlighetstyp trivs med.

Jag är rädd att detta stämmer väldigt bra. Jag förstår att jag låter självgod – men sedan jag gick på dagis har jag varit en ledare. Redan då hade jag ett litet koppel av kompisar efter mig. Samtidigt var jag oerhört introvert och kände mig trängd av alla som ringde och ville leka. För mest av allt ville jag bara vara ifred. Och ungefär så har det fortsatt. Jag tycker ofta att jag får oförtjänt ledarstatus eller blir satt på piedestal av folk som inte riktigt känner mig. Och då måste jag provocera för att ramla ner därifrån. Eftersom det är olidligt att veta att man ändå kommer göra det förr eller senare – och då mötas av stor besvikelse. Skönare att ha trillat ner självmant. Det känns som att det är vad som händer här på bloggen med jämna mellanrum, när jag skriver inlägg i kategorin Clara ryter ifrån. Då liksom väljer jag att ramla ner från piedestalen, genom att uppröra diverse läsare.

-Än värre blir det om en sådan person överhopas med administrativa uppgifter. Förkämparnas självkänsla är beroende av deras förmåga att hitta originella lösningar. De behöver känna att de har frihet att vara innovativa och kan snabbt förlora tålamodet om de fastnar i en befattning som de upplever som långtråkig. 

Där här är ju bara allt för sant. Hade jag haft en starkare administrativ ådra hade mitt liv varit väldigt mycket lättare. Nu är det något jag ständigt kämpar med. Måste verkligen ta mig samman för att inte få förseningsavgifter på varenda räkning, och komma ihåg att betala tillbaka pengar jag lånat. Minns heller aldrig när någon är skyldig mig pengar.

Mina styrkor är enligt testet att vara nyfiken och entusiasmerande. En visionär som kläcker nya ideér och startar projekt. Det stämmer. Men svagheten är att orka driva igenom projekten när de blivit tråkig vardag och rutin. Det stämmer också. Jag är en uppstartare av rang och behöver samarbeta med med avslutare och färdigställare för att verkligen komma till min rätt. Det är därför jag jobbar så bra med Erica och Annakarin som har så mycket mer av dessa egenskaper än vad jag har. En annan nackdel som framhålls är att Förkämpen generellt är lättstressad. Och det stämmer vad gäller tider och klockslag. Att lyckas passa ett klockslag kan få mig att nästan gå sönder av stress. Det framhålls också att Förkämpen är väldigt emotionell. Och vad kan jag svara på det? Bara att hålla med. Jag går från självhat till hybris till självhat igen på 15 minuter jämnt. Jag kan gråta över livets skönhet när jag ser en gråsparv, för att en sekund senare fräsa -Satans hundjävel! åt Melker när han kommer i vägen för mig.

Enligt testet är Förkämpen en underbar vän som lägger ner enormt med energi på vänskapsrelationer och ofta blir besviken när vännen inte är likadan tillbaka. Men här är igenkänningen noll. Jag är nog en rätt medelmåttig vän. I alla fall vad gäller att lägga tid på relationen. Jag är tankspridd och glömmer bort att höra av mig. Det betyder inte att jag inte älskar mina vänner. Men jag förväntar mig självständighet från båda parter. Och bara de relationer som är så har blivit långvariga för mig. Kompisar som förväntat sig mer än jag kunnat ge har fallit bort av sig själv. Dock vill jag tillägga att när vi väl ses är jag alltid extremt intresserad av allt som mina vänner gör. Jag frågar massor och minns allting de berättar. Och så har jag enormt höga tankar om alla mina vänner. Tycker att det är så självklart att de är bäst på sitt jobb, vackrast, klokast, roligast, snällast. Kan inte förstå hur någon kan tycka något annat om dem. Klart de ska bli stadsminister, chef eller trettonbarnsmamma. De fixar ju allt!

Förkämpen sägs vara en komplex varelse i kärleksrelationer – någon som älskar mystik, äventyr och passion. Det här KUNDE JU INTE STÄMMA SÄMRE?! Passion är ju trevligt. Men ännu trevligare är det att plocka lingon ihop och planera ett nytt sätt att storhandla, för att göra vårt gemensamma liv lite enklare. Jag älskar rutin, vardag och kamratskap med min partner. Tur att min man är lika tråkig som jag är.

Den punkt där Förkämpen bäst stämmer in på mig handlar ändå om karriären.


-Om det finns en utmaning när Förkämpen väljer karriär är det inte att de saknar talang, alternativ eller driv – utan att det helt enkelt finns för många roliga saker att testa!

Det är precis så jag känner. Och detta oroade jag mig över när jag var yngre. Vad av alla roliga saker ska jag välja att jobba med? Sen skapade jag det här jobbet och insåg att jag inte måste välja. Jag kan göra lite av allt!

Så länge Förkämpen får använda sina färdigheter, identifiera och uppnå sina egna mål och inspirera sina kollegor och anhängare, kommer de att vara lyckliga.

Stämmer precis in på mig. Och detta måste ju vara anledningen till att jag elva år senare fortfarande bloggar?

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
24 februari, 2019

Knäppte den här bilden med mobilen nyss, i fascination över solen som blivit så stark att den förgyller hela köket. Det är åtta grader varmt och soligt idag, och kroppen känns helt pirrig av livslust.

Efter den hurtiga gårdagen bestämde jag mig för att fortsätta på samma tema idag. Alltså åkte jag och barnen till badhuset på morgonen. Inte inne i Umeå utan det lilla badhuset i närmsta samhälle. Älskar att ha nära till ett litet samhälle. Där hela familjen kommer in på badhuset för en hundralapp. Och varmkorv med bröd kostar 15 kronor. Och det visserligen inte finns några häftiga åkattraktioner. Men många roliga vattenleksaker och lagom många barn. Älskar att parkeringen är gratis överallt och att allting är småskaligt, enkelt och nära. Känns som när jag var liten.

Jag får allt mindre tålamod med stan. Umeå som blivit så trafiktungt och folktätt och fått ett helt annat tempo sista tio åren. Där badhuset kostar minst fyrahundra kronor bara i entré. Och om man inte har med sig eget fika – flera hundra till i matpengar. Plus parkeringen.

Allra helst lämnar jag inte vår by. Och om jag måste lämna den så åker jag hellre till närmsta lilla samhälle än stan. Räknar efter och inser att det nu var två månader sedan jag besökte Umeå. Och jag har inte ens saknat det. (Förutom mitt kontor såklart. Den miljön längtar jag ofta till.).

Nåja. Slut på inlägg. För nu måste hela familjen vila middag ett slag. För det finns ingenting som gör en så trött som badhus.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
23 februari, 2019

Den här lördagsmorgonen strålade solen från en blå himmel och termometern visade flera plusgrader. Jag vaknade halv åtta av att det var ljust i hela rummet. Vilken nåd! Efter frukost och tidningsläsande ville Bertil åka skidor med pappa. Så då bestämde vi oss för att Folke kunde få åka skridskor med mig under tiden.

Bertils kompis hakade på ut i spåret och de hade som mål att åka en halvmil. Så duktiga ungar!

Jag hasade istället runt på isbanan med den här, vars självförtroende var 2000 procent. När han tröttnat på att åka skidor efter någon timme, började han klättra i stora snöhögar och åka rutschkana ner för dem.

När vi kom hem var han så trött att han kröp ner i soffan och somnade. Jag drack te och läste gamla nummer av Gård & Torp. Och väntade på att skidåkarna skulle återvända.

Det gjorde de. Rödkindade och svettiga och väldigt nöjda. Efter lunch och lördagsgodis ägnade de sig åt spel

Medan jag kröp ner i sängen med en ny bok jag fått låna av pappa.

Silvervägen av Stina Jackson. Har inte hunnit så långt men är verkligen fast. En deckare som utspelar sig där jag spenderat varje sommar sedan jag var liten. Nämligen i trakterna längs Silvervägen – bland annat Glommersträsk och Arvidsjaur. Jag har så många gånger tänkt att någon borde skriva ruskiga deckare om dessa trakter. Som jag älskar, men som också har något vemodigt och ibland skrämmande över sig. Förfallna ödegårdar långt inne i skogarna, ljusa sommarnätter med kolsvarta tjärnar, enorma skogar och milsvida myrar. Och så kommer någon och gör just det! Då blir man ju lycklig.

Efter att jag läst en stund så somnade jag som en liten gris. Och sov middag i en timme. Och prick när jag vaknade satte jag igång att skriva det här blogginlägget! Så detta är verkligen rykande färskt.

Hoppas lördagen är mild mot er alla!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
23 februari, 2019

När jag såg bilden på Folke som undrar vad du gör, så undrar jag själv hur mycket barnen vet om ditt yrke/arbete? Tittar de på bloggen? Förstår de att du är ‘en kändis’? Känner de till begreppet ‘Underbara Clara’?

Fick den här frågan efter onsdagens blogginlägg. Eftersom jag får den då och då gör jag ett blogginlägg av svaret.

Mina barn är lika ointresserade av mitt jobb som alla barn är av sina föräldrars yrken. De vet att jag har en blogg, men egentligen inte vad en blogg är. De vet att jag jobbar med att fotografera, skriva och prata inför många människor. Men de vet inte riktigt vad det ska vara bra för. De har sett mig på TV någon gång och så har de ju medverkat i podden ibland. Så den biten har de faktiskt lite koll på. Men bäst koll har de nog på barnböckerna. De har ju fått vara med och göra dem! Och jag tror nog att Bertil blir lite glad när han botaniserar på biblioteket och hittar böcker där han själv medverkar.

Hur som helst är mitt jobb inte något som barnen tycker är märkvärdigt eller speciellt. För barn finns ju några statusyrken – men tyvärr är jag varken polis, busschaufför eller brandman. Och DET hade ju verkligen varit något skriva hem om!

Jag tror inte heller mina barn har någon direkt uppfattning om att jag är “känd”. Dels för att jag ju faktiskt inte är särskilt känd. Dels för att vi ju bara är hemma på byn jämt – och i en by är ju alla kändisar. Mat-tanten, fröknarna, de som jobbar i affären, han som plogar allas uppfarter och bonden med alla korna. Men ibland när vi är i stan eller hos min syster i Borås, så händer det att folk kommer fram och vill prata. Barnen tycker inte att det är konstigt, men kanske lite störigt. Precis som alla barn känner när deras föräldrar står och tjabbar med vuxenbekanta istället för att fokusera på dem.

Men ganska nyligen fick Folke höra av någon att jag var en “kändis”. Och när han kom och frågade mig vad en kändis gjorde så satt jag och spelade candy crush och drack te. Så då svarade jag att det är vad en kändis gör. Så nu tror Folke att det som utmärker kändisar är Candy Crush och tedrickande. Det känns rimligt och bra.

(Jag har tidigare skrivit om hur jag tänker kring att ha med barnen i bloggen – och om någon undrar hur jag resonerar kan man läsa mer här och här. )

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
• Annonssamarbete Apotek Hjärtat •
22 februari, 2019

Vi har haft förkylning och vattkoppor som gått runt här hemma sedan två veckor innan jul. Det är som att basiluskerna aldrig ger med sig. Som tur är har vi hittills sluppit det värsta av allt, nämligen vinterkräksjukan. Peppar, peppar.

Men även om det är jobbigt att själv vara sjuk är det ju värre när barnen är det. Särskilt små barn som inte går att resonera med. Som kanske vägrar ta sin medicin eller inte kan låta bli att klia sönder vattkopporna. Bara att övertyga min yngsta (som frustrerande grät över nästäppa) om att våga ta lite nässpray tog en hel dag.

Jag försöker pränta in i barnen att vara noga med handhygienen. Både i samband med måltid men också direkt efter förskolan då jag vill att de tvättar händerna ordentligt direkt de kommer hem. Men att riktigt förklara hur smittor sprider sig i kroppen eller på vilket sätt de påverkar oss – det är inte alltid så lätt.

Därför har Apotek Hjärtat tagit fram fyra informativa böcker med syfte att förklara sånt som smitta och sjukdomsförlopp. Och för att underlätta medicineringen. Diarréboken, Kräkboken, Slemboken och Snorboken beskriver enkelt och underhållande vad som händer i barnets kropp när den blir sjuk.

Mina barn fascinerades särskilt av berättelsen om influensaviruset Ines som kroppen bekämpar med hjälp av segt slem (vi har haft mycket av den varan i vinter). När jag frågade vad de lärt sig av böckerna ropade de i kör “ATT TVÄTTA HÄNDERNA!”. Goals, ändå.

Det här är ju en perfekt läsning i sjukdomstider och böckerna finns att beställa på Apotek hjärtat. Där de kostar 19 kronor styck. Kan tillägga att mina barn ÄLSKADE dessa böcker. Så genialiskt upplagda och roligt illustrerade!

Apotek Hjärtat har också några riktigt bra tips för en enklare medicinering av barn. Kanske kan de komma till användning under vabruari?

1. Låt barnet vara med och bestämma på vilket sätt hen ska ta läkemedlet. På sked eller blandat med sylt – vissa barn blir mer medgörliga om de får välja hur det ska gå till.

2. Om barnet har svårt för flytande medicinering finns det ofta andra alternativ, som droppar eller små tabletter. Många tabletter går även bra att dela och blanda med exempelvis sylt, yoghurt eller glass.

3. Blanda inte ut flytande medicin med dryck – en ökad mängd vätska kan istället försvåra processen.

4. Om tabletter smakar illa eller är svåra att svälja finns det tablettöverdrag på apoteket som gör tablettens yta hal och döljer smaken.

5. Frys in vätskeersättningen och erbjud den som isglass istället.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
22 februari, 2019

Varje fredag samlar jag favoritbilder från mitt instagramkonto Underbara Boning.  Den här gången står färgglada innerdörrar i fokus. En roligt färgsatt dörr är nämligen så mycket mer än bara en praktisk funktion. Den blir ett utropstecken. En dekorativ detalj. Ett sätt att förstärka färgen i en tapet eller plocka upp en nyans från en möbel.

Hemma hos min farmor är alla gamla dörrar målade i olika färger och jag har härmats genom att måla om vår badrumsdörr i mintgrönt och vitt. Gillar det skarpt! Här kommer fler fina färgsättningar på dörrar…

@janne_paalandet

Jag älskar norska inredningskonton. De är mycket djärvare i sina färgval och vågar kombinera nyanser på ett väldigt osvenskt sätt. Vem kommer till exempel på tanken att kombinera mintblått, brunt och senapsgult? Jo, en norrman såklart. Så himla härligt.

@lizze_westerlund

Enfärgade dörrar i en knallig färg är också väldigt fint. Hemma hos Lizze tar de upp en nyans ur tapeten. Tänk så mycket tråkigare det hade varit om dörrarna istället varit vita…

@lisemettesol

Här syns en rolig och lite ovanlig lösning. Där dörren är vitmålad men speglarna trärena. Och så har en liten bård av grått målats som avgränsning.

@loviktunet

Jag älskar allt på den här bilden. Den gröna väggen, det gamla handfatet, den skruttiga stolen och så dörren i senap, gult och gräddvitt. Vilket underbart utropstecken!

@fruvintage 

I ett hem med en stilren vit bas är gröna dörrarna ett härligt blickfång. Att de är slitna och avskavda gör bara dörrarna vackrare.

@odensvihusbygget

Den här patinerade gamla dörren vill man bara stryka med handen över. Se så fint den gifter sig med tapeten i rummet innanför och binder ihop med dörren längre bort i bild.

@kristallsalongen 

Slutligen en bild från Kristallsalongen. Ännu ett strålande exempel på hur bra det blir när man låter dörren ta upp färgen på tapeten. Hade den istället varit vitmålad hade rummet inte känts hälften intressant och varmt som det gör nu!

När jag sitter och beundrar alla dörrar blir jag så sugen på att måla om här hemma. Men vi har knappt några dörrar på nedervåningen. Det får bli ett projekt för när vi renoverar hallen på övervåningen. I dagsläget finns inte mindre än sex dörrar i det lilla utrymmet. Så något kul ska jag väl kunna hitta på….

Gula. Gröna. Grå. Här ser du en samling härliga ytterdörrar som andra delat med sig av på mitt konto @underbaraboning

Gröna sköna snickerier!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
21 februari, 2019

Idag fick jag en sådan faslig lust att baka lite. Enkelt måste det vara. Och jädra gott. Då blir det alltid chokladbollar. Jag har lite barnslig smak på det sättet. Föredrar chokladbollar framför alla andra bakverk.

Kom på att jag inte har ett enda recept på vanliga chokladbollar på bloggen. Bara massa nyttiga varianter. Och så kan vi ju inte ha det!? Det är ju förskräckligt.

Så här kommer mitt bästa recept på chokladbollar. Jag kör alltid ingredienserna i matberedare för att det går så smidigt, och så rullar jag dem väldigt smått. Så att man kan äta många!

Kaffe är en helt nödvändigt del av chokladbollarna. Lika viktig som kakao och socker. Skulle jag vilja hävda

Du behöver (ca 35 små chokladbollar)

100 g smör

1 dl strösocker

3 msk kakao

3 dl havregryn

3 msk starkt, kallt kaffe

kokosflingor, pärlsocker, hackade nötter eller strössel att rulla i.

Gör så här

Lägg alla ingredienser i en mixer (förutom det du tänkt rulla choladbollarna i). Kör en stund på högsta effekt tills det blivit en slät massa. Häll upp lite kokos/pärlsocker/strössel i en djuptallrik. Forma bollarna och lägg dem i kokosen och rulla runt. Lägg på en ny tallrik och ställ i kylen tills det är dags att mumsa i sig!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
21 februari, 2019

Jag har en målbild när det känns tungt. En målbild för våren, som jag ofta tänker på.

Det är tidigt i maj. Jag är mammaledig och har fått tillbaka lite ork igen. Amningen funkar, spädbarnslivet börjar bli rutin och jag har lust att uträtta saker.

Det är en vanlig tisdag, när vanliga människor är på jobbet. Men jag får vara hemma och göra vad jag vill. Så jag knyter ett förkläde kring midjan, ett huckle i håret, slår på min vårigaste jazz, plockar bort innerfönstrena och hänger upp nya gardiner.

Sätter till och med en bulldeg på jäsning.

Och sedan går jag ut i solen. Folke är hemma med mig och tillsammans stökar vi fram utemöbler, skrubbar rent krukor och plockar pinnar från gräsmattan. Samlar ihop alla lärkkottar som ramlat ner under vårstormarna. Ute hörs bara fågelkvitter och svagt surr från radion som står på ute på verandan.

När vi blir trötta sätter vi oss på trappen och blundar mot solen. Jag dricker kaffe för det har börjat smaka gott igen. Folke får ett glas mjölk och en nygräddad bulle.

Så börjar det fäkta och sparkas i vagnen och bebisen har vaknat till och vill äta. Så vi sitter där i solen alla tre. Och Folke har ett förfärligt sjå att se till att bebisens strumpor och hätta inte åker på sned. När spädisen ätit färdigt får Folke får rulla vagnen.

Vi ställer den under ett träd i skuggan. Jag tänker att bebisar som får sova under klorofyllgröna blad och blå himmel måste växa upp till starka friska barn.

Folke går iväg på sina egna äventyr på gården. Plockar tussilagobuketter, klampar i vattenpölar och sitter en stund på en sten och sjunger en stump.

Han tar en sväng för att kolla till lammen i hagen, som står och gömmer sig bakom tackorna.

Och när dagen övergår i eftermiddag går vi in igen. Bebisen, Folke och jag. Och kryper ner en stund i soffan och värmer kalla tår och fingrar.

Vilken underbar majdag! Det är min målbild!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
• Annonssamarbete Bixia •
20 februari, 2019

När jag reste runt i Kenya 2016 reagerade jag på mängden solceller. Att de verkade vara så vanliga. De satt monterade på taken både fina nya hus och mindre, skruttiga kåkar ute på landsbygden. Inte sällan på platser där eltillgången annars är bristfällig eller till och med obefintlig.

Solpaneler installeras på ett tak i Burkina Faso

El är något vi tar för givet i Sverige – men på många platser i världen är det just elbrist som är hindret för framsteg. Elbrist gör att barnen inte kan gå i skola eller att människor får bristfällig vård. Men med tillgång till elektricitet kan undervisning bedrivas kvällstid, så att många fler barn får möjlighet till utbildning. Och i områden där kompetenta lärare saknas kan skolbarnen dessutom få undervisning på distans via bildskärmar. På enklare sjukvårdskliniker möjliggör eltillgången mycket mer avancerade och långtgående vårdinsatser.

Skola i Bangladesh med bildskärmar drivna av solenergi

Jag samarbetar ju med elbolaget Bixia. De tillhandahåller förnyelsebar energi från små svenska aktörer som säljer vind, vatten och solenergi. Men Bixia har också en miljöfond där de tillsammans med Erikshjälpen stöttar solcellsprojekt i andra delar av världen. Exempelvis i Bangladhesh, Burikina Faso och Benin. Genom pengar från miljöfonden har de installerat solpaneler i skolor, sjukhus och vattenreningsanläggningar. Men även försett elevhem med elektricitet för att att öka säkerheten och ge möjligheter för eleverna att studera kvällstid. Hur bra är inte det?!

Bixia säljer närproducerad svensk el. Istället för el från grannlandet kommer elen från granngården. El som kan göra gott både i Sverige och i andra länder. Läs mer på Bixia.se

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
20 februari, 2019

Onsdag är hemmadag för pojkarna. Gammor är här och hälsar på och de har varit ute och lekt länge i solen och byggt snögrottor. Sedan kom de in och frös, med knallröda kinder. Är så glad för de lediga onsdagarna, jag märker att de behöver en vilodag mitt i veckan. Speciellt den här infektionstäta årstiden.

Jag har fått mycket gjort idag. Har spikat modeller till sommarkollektionen för Miss Clarity och besvarat massa mail.

Här tycker jag om och sitta. Med uppsikt över entrén och med solen som letar sig in från flera väderstreck.

Folke kom och ville se vad jag gjorde för något.

Och så knäppte jag en bild för att visa nivån av blekhet. Den är häpnadsväckande. Jag ger liksom anemin ett ansikte. Och det hjälper inte hur mycket jag än sminkar mig – ser lika genomskinlig ut ändå.

Nu ska jag stänga datorn för dagen och istället hjälpa Bertil med läxan till skolan!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
18 februari, 2019

Jag har tänkt mycket på vad som gör en influencers framgångsrik idag. För bara några år sedan räckte det att ha bloggen som en dagbok – med lite outfitbilder och betraktelser över dagens bestyr. Men idag handlar det mer om att kunna bygga koncept. Överraska läsarna, inspirera och paketera sitt innehåll på ett bra sätt. Influensern blir mer av en curator som får agera ledsagare för att sålla i utbudet av kläder, filmer, böcker, recept och skönhet. Två av Sveriges i särklass bästa bloggare är Sandra Beijer och Elsa Billgren. De lyckas med exakt detta. Dessutom kommer de på blogginlägg med nya innovativa rubriker och teman. De varierar sig och har en egen stil. Och håller hög publiceringstakt. Jag upplever att vi delar ett liknande tänk kring det vi gör. Nöjet med att blogga är liksom att komma på roliga bloggkoncept som läsarna ska uppskatta. Inte bara visa upp dagens outfit eller trettio bilder från ett event man besökt. Både Sandra och Elsa är dessutom duktiga på att använda sina läsare som medkreatörer. Deras läsare bidrar med mycket innehåll, vilket skapar en närhet och en genuinitet.

Om vi ska översätta det här till youtube-världen så kan vi ta Jocke & Jonna som ett bra exempel. Säga vad man vill om dem (och det finns mycket att kritisera) men de är verkligen duktiga på att skapa roliga, innovativ koncept till sin kanal. Jag imponeras över deras förmåga att variera sig. Med alltifrån spökjakter till vardagliga vloggar, till filmer där de smakar och recenserar amerikanskt godis. Och nu dokusåpan Exposed som snart lanseras. Där deras följare kommer vara medskapare och påverka händelseförloppet. Genialt! Samma sak med Therese Lindgren. Hon testar allt ifrån smarta BH-hacks till att lära sig beatboxa. Såklart varvat med vloggar från hennes vardag. Just blandningen är vad som gör henne spännande. Att man märker att hon tycker att det är genuint roligt att komma på nya koncept. Hon är ambitiös och kreativ. Samtidigt kan man se att Therese Lindgren inte alls var lika framgångsrik som bloggare. För den kanalen drev hon mer som den gamla tidens dagboksblogg. Och det blir allt svårare att lyckas med idag. Läsarna förväntar sig mer. Det måste inte vara knasigt eller konstigt. Men det måste vara mer.

En annan trend är att bloggare (ex vis Michaela Forni och Petra Tungården) startar nätmagasin som sammankopplas med bloggen. Där de med hjälp av skribenter skapar innehåll till sajten. Jag har inga siffror på hur det går för dem, men det vore intressant att veta. Det var nämligen en väg jag själv funderade på när jag lämnade Amelia 2016. Men att göra min blogg till en underkategori på en annan sajt var ju bara en repris på det jag valde bort när jag lämnade Amelia. Jag vill inte ha bloggen som en underkategori. Jag ville ha bloggen som en huvudattraktion! Ni som läser min blogg kommer ju hit för att ta del av sånt jag producerat och filtrerat genom mina ögon. Vill ni läsa allmän bevakning av inredning eller mode kommer ni garanterat välja bättre och mer etablerade nätmagasin än mitt. Att blanda samman det skulle bara bli rörigt. Så jag strök den tanken.

Det jag däremot gjort och som jag egentligen inte sett någon annan bloggare göra – är att förpacka bloggen mer som ett magasin. Jag har så mycket tidlöst, välarbetat material som förtjänas att lyftas fram. Recept, DIY, krönikor, guider till alltifrån potatisodling till hur man sköter textilier. Men i en traditionell blogg försvinner ju sånt material bara längre och längre bak i arkivet. Därför jobbar jag med en puffar på bloggen. Som återaktiverar gamla inlägg. Både i högermenyn och mellan blogginläggen. Det finns såklart funktioner som kan göra det här automatiskt – men det blir sällan snyggt eller bra. Så jag har valt att jobba med en webbredaktör – Erica – som gör ett medvetet urval. Som med eftertanke bedömer vad som är relevant olika veckor och fångar upp önskemål eller strömningar bland er läsare. Puffarna på bloggen ändras flera gånger i veckan och målet är att ni ska känna att det alltid finns något nytt att läsa här – även om jag inte hunnit blogga.

Under föregående vecka puffade Erica exempelvis upp både pyssel och recept med Alla Hjärtans-Dag tema ur arkivet. Valde ut de bästa bilderna, kom på lockande rubriker och vaskade också fram gamla texter och poddavsnitt om kärlek och relationer. Via google analytics kunde jag sedan se hur ni klickade er runt och tog del av olika Alla Hjärtans Dag-inlägg. Att paketera bloggens innehåll på det här sättet har lett till att ni är inne mycket längre än förut och klickar runt mer mellan olika kategorier. Plus att gamla blogginlägg vakna till liv genom nytillkomna kommentarer och delningar. Tyvärr är puffarna mest kompatibla med bloggläsande från datorn – på telefonen försvinner en del av effekten. Men jag arbetar på att lösa det.

En stor utmaning för influensers idag är tidsbristen. De är efterfrågade och gör tv, poddar, skriver böcker, släpper skönhetsmärken, anordnar träningsresor etc. Men allting som görs utanför kanalerna tar ju tid från innehållsskapandet till kanalerna. Och då börjar motorn som ska driva maskineriet hacka. Istället för att ta hjälp med det där andra, blir lösningen för många att leja bort bloggandet till spökskrivare, eller fotograferandet till proffsfotografer.

På pappret kan proffsbilder låta som en god idé. Men jag upplever ofta att det slår fel. Rent ekonomiskt är det inte möjligt att ha en fotograf i hasorna jämt. Därför måste man fota upp en bulk med bilder vid ett tillfälle, för att sedan pytsa ut dem över längre tid. Och det märks på relevansen. Ett flöde dominerat av en fotografs bilder blir fort opersonligt. Att det också är en fotografs utifrån-blick istället för en influensers inifrån-blick blir tydligt. Vore jag en influenser som behövde bättre bildmaterial skulle jag välja bort proffsfotograf och istället investera pengarna i en bra kamera, en privat kurs med en duktig fotograf och sedan en enkel utbildning i bildredigering. Det kommer löna sig i längden.

Jag tänker också att det finns en fara när influensers är så framgångsrika att de glider ifrån sina läsare. Att ha en egen stylist eller makeup-artist höjer inte ens aktier. Tvärtom skapar det distans till läsaren. Hur ska man bli inspirerad av någons stil när man vet att de själva köpt kompetensen av ett proffs? Följarna har ju inte tillgång till en MUA eller en fotograf i sin vardag. En influenser som tagit det här väldigt långt är Blondinbella. Men vad är det egentligen hon gör reklam för när hon poserar i sitt kök med ett nytt diskmedel? Eller när hon poserar i Elloskläder trots att hon annars bara bär dyra märken? Vi vet ju att hon varken diskar, städar eller handlar själv. Att hon varken sminkar, stylar eller klär sig på egen hand. Var finns då trovärdigheten i hennes samarbeten? Det förvånar mig att företag är villiga att investera i en sådan influenser. De kan ju lika gärna köpa en vanlig annonsplats i en tidning.

Inför framtiden drömmer jag om att fler bloggare ska våga stå på egna ben, utan stora mediehus i ryggen. Våga leka med bloggformen lite mer och utveckla så väl sajtens struktur som inläggens innehåll. Och om jag skulle ge några råd till influensers, om vad som kommer göra dem relevanta. Ja då är det saker som:

  • Användarvänlighet. Gör du livet enklare, roligare, intressantare för dina läsare? Kurerar du det enorma utbudet på nätet genom att tipsa om just DINA bästa recept, filmer, böcker, husmorstips, beatutyhacks etc? Filtrerar du omvärlden åt dina följare? Eller handlar dina inlägg bara om att berätta om vem du var på event med igår kväll?
  • Bra innehåll utan att det sker på bekostnad av personligt innehåll. Bort med spökskrivare och proffsfoton. Fram för egna välskrivna texter och vackra, ärliga bilder med eget uttryck. Det tar tid och kräver kompetens. Se till att utbilda dig inom båda områdena.
  • Skäms inte över kommersiella samarbeten, men välj dem noga. Och gör samarbetena till mer än produktplaceringar. De ska vara underhållande, utbildande, vackra eller på andra sätt upplysande för läsarna. Annars börjar följarna förakta och kalla dig för en sell out.
  • Hitta på roliga koncept för din kanal. Experimentera med nya format och var ambitiös. Det räcker inte att göra som du alltid har gjort. Följarna förväntar sig mer.
  • Låt följarna medskapa dina flöden. Dela läsarnas berättelser, låt dem önska och styra innehåll till vloggar. Låt dem dela med sig av sin kunskap och gör följarna till stjärnorna. Co-creation är grejen!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
18 februari, 2019

Vaknade helt groggy 06.50 imorse och steg upp för att hjälpa barnen iväg till skolan. Efter en halvtimme av stök och bök tog de sig iväg. Nu är huset knäpptyst. Jakob håller i ett tidigt yogapass i stan och Melker har fått en morgonpink så han klarar sig utan promenad en stund till. Jag har krupit ner i sängen igen. Vilken konstig natt. Somnade först vid fyratiden på morgonen. Hade restless legs och dessutom svårt att andas. Ni som varit gravida vet hur det kan vara när man ligger på rygg? När hela tyngden av magen pressas mot kroppspulsådern och det känns som att någon långsamt håller på att kväva en. Så hade jag inatt. Fast flera timmar i sträck, utan att kunna göra någonting åt det.

Förmiddagen är min bästa stund och natten är min värsta. Jag är trött men vet inte om jag kommer att få sova. Hur många gånger jag ska halta upp och kissa och fylla nya vattenglas till nattduksbordet. Om mina restless legs går bananas, om nästäppan blir outhärdlig, om det kommer kännas som att kroppspulsådern är i kläm och jag långsamt kvävs. I mörkret blir tankarna suddiga och farliga och oron över allting helt ogreppbart stor.

Men nu är det ju morgon och förmiddagen ligger framför mig och jag tänker att om jag bara får någon timme till av sömn. Så kommer jag kanske orka den här dagen med.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
17 februari, 2019

Det märks att jag är på ändtampen av graviditeten. För jag börjar känna mig så fruktansvärt färdig. I början av en graviditet finns det något skönt i temposänkningen. I att inte riktigt orka. I att behöva vara rädd om kroppen. Det finns något skönt i den stora magen som gör att fokus förflyttas från att vara fin till att vara funktionell. Men nu börjar det ändras. Jag sitter och kollar vårkläder på nätet. Drömmer om ett par nya skor. Och så räknar jag efter hur lång tid det kan tänkas ta tills jag är uppe på benen. Jag har ju pissiga graviditeter – men tack och lov brukar foglossningen bli bättre i samma sekund som bebisen är ute. Kommer jag hinna åka längdskidor den här säsongen? Ta en långpromenad på skaren? Jag har till och med börjat nynna låtarna på min löplista. Ser framför mig hur jag ska susa fram i skogen i sommar.

Jag tänker på min ork i vanliga fall. Hur mycket roligt jag kan få gjort en ledig lördag när jag varken är gravid eller utmattad. Jag har en faslig energi och glider mellan bullbak och ommöblering, telefonsamtal till en vän och sällskapsspel med barnen. Längtar så efter att få börja leva igen. Uträtta saker här hemma. Det är ju sånt som jag mår bra av!

Samtidigt vet jag ju: En dag i taget. Jag ska inte stressa kroppen. Eller själen. Och även efter bebisen är ute måste jag vara försiktig med mig själv. Med så dålig kondition som jag har så är det fullt tillräckligt att börja med att promenera 500 meter varje dag. Det är ändå längre än jag rört mig på månader. Och att baka bullar, möblera om och spela spel med en ammande bebis vid bröstet kommer liksom inte att ske.

Ändå anar jag det nu. Ljuset i tunneln.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
17 februari, 2019

Lördagen blev något av ett bottennapp mentalt. Med ångest jag inte känt på flera år och en sådan djup håglöshet att inget blev gjort. Orkade inte ens äta. Så när jag gick och la mig på kvällen bestämde jag mig för att den här dagen skulle bli annorlunda. Jag skulle ta kontroll över den. Jag ställde klockan på 8.30 (sover så dåligt att jag med lätthet kan ligga i sängen till elva annars). Steg upp och gjorde en god frukost till familjen, lyssnade på Godmorgon Världen och satt kvar länge och pratade med Jakob. Sedan försökte jag aktivera mig, innan jag hann känna efter hur jag mådde. Jag bytte köksbord i köket mot det som stått på verandan och stökade iordning massa porslin som blivit rörigt. Sedan gjorde jag pannkaka av bara farten. Och all aktivitet hjälpte. Idag har jag mått mycket bättre. Solen har lyst in genom smutsiga fönster, termometern har visat många plusgrader och på åkern nedanför huset har massa glada bybor tagit sin söndagspromenad på skaren.

Tjockpannkaka är vårig mat för mig. För den här tiden på året börjar ju hönsen värpa som sjutton – så då äter vi äggrätter tre gånger om dagen. Tyvärr har vi inga höns i år, men ändå kändes pannkakan som ett vårtecken!

Är så glad också för min rosa ros som pryder köksbordet. Fick den i Alla Hjärtans Dag-present från Erica. Medan vi satt där i solskenet i köket fantiserade vi om våren. Hur vi direkt efter fritids och förskola ska går ner till badplatsen som ligger precis bredvid. Sitta på filtar och äta medhavd middag och ta våra första, kalla sjödopp. Och hur vi i vår kommer sitta där och njuta av två små bebisar också. Även Bertils kompis väntar nämligen småsyskon….

Hemkokt blåbärssylt och tjockpannkaka. Hur kan något smaka bättre?

Nu leker Bertil med sin vän Ada, Folke sover middag bredvid mig i sängen och vi ska snart börja göra oss iordning för kvällens mellotittande! Vi tittar på söndagar med matlaget och då börjar vi tittandet tidigt, så det inte blir en så sen kväll. Mina ungar har ingen koll på att allt redan avgjorts på lördagen utan vi går all in med discokula, egna omröstningslappar och chips och dricka. En fenomenal söndagstradition!

Hoppas ni haft en helg som varit mer som min söndag än som min lördag! Det unnar jag er. Puss

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
16 februari, 2019

Jag hade tänkt blogga och lägga upp ett Underbara Boning-inlägg igår, för de ska ju komma på fredagar. Men jag glömde bort det. Och sedan orkade jag bara inte. Vi kom hem sent från en tung dag i stan, med begravning och minnesstund. Så när jag väl hunnit innan för dörren bara kraschade jag i säng. Sedan vaknade jag och låg och vred mig mellan halv två och halv fem, med malande tankar och tungt hjärta. Gick upp och drack nio (!) glas vatten, kröp nära Folke som låg i min säng för att försöka stjäla lite av hans frid. Men ingenting hjälpte. Tillslut tog jag fram telefonen och spelade spel och och lyssnade på Lilla Drevet för att kunna skingra tankarna.

Barnen kom in och väckte mig vid tio imorse. Då drömde jag så fridfullt. Det var en höstdag i skogen. Vi plockade lingon och vadade barfota i en fjällbäck som var märklig ljummen. Allting var bra igen och all oro var utsuddad.

Den känslan ska jag hålla fast i hela dagen.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest

Sök på underbaraclaras.se