Efter lunchen idag dåsade jag på kökssoffan på punschverandan. Det blåste hemskt utanför, men därinne var det varmt och skönt. I skarven mellan dröm och vaken lät jag tankarna glida in på minnet av förra maj. Årets första dopp. Vi packade in hela matlaget i två alldeles för trånga bilar. Körde ner till tjärnen. Slängde oss i.

Att vara vuxen och ändå barnslig. Hoppa från bryggan, skrika som ett barn. Av glädje och skräckblandad förtjusning. Se ungarnas lyckliga reaktioner – på föräldrar lika vilda som de själva.

När badet var färdigt åkte vi hem igen. Kokade te och kurade på punschverandan och var uppe alldeles för sent för att vara en vanlig vardag. Och så bestämde vi att varje matlag resten av sommaren skulle efterföljas av bad. Och som vi badade!

Nu ligger jag och drömmer om maj igen. När kvällarna är ljusa och långa och ljumma. Och vi kastar oss i från bryggan. Skriker olämpligt högt. Och jag känner livslusten och euforin pirra från från fotsulorna upp till hårbotten.

Vilken nåd, att det kommer en ny vår. Efter varje lång och mörk vinter.