Jag lägger dig i vagnen. I din lilla ulloverall. Med din stickade vita mössa. Rättar till nappen och den rosarutiga filten. Fäller bak suffletten några steg. Så att du får se på himlen. Du som knappt varit utomhus en minut i ditt liv.

Din stora bror har fått en ny röd cykel. 26 tum med snabba hjul. Din inte fullt så stora bror springer efter. Har hittat en reflexpinne i diket. Den agerar både vandringsstav och svärd.

Jag går sist. Långsamma steg. Hunden sicksackande kring mina ben. Lite skakig efter månader av stillasittande.

Vagnen gör spår i leran och fläckar mina gympaskor. Morgonsolen värmer kinderna och vi blir stående. Hör en ringduvas tydliga purrande. –Lyssna mamma! Det porlar i bäcken! säger storebror. Vi lyssnar på våren som rinner fram under snön. Ner över det branta berget. De är så stora nu, att jag kan lämna dem här. –Lek ni. Jag går vidare. Cykla hem när ni har lust.

En åttaåring. En fyraåring. Och en som är alldeles ny. Två gossar försvinner upp i skogen, på berget. Men du. Du ligger här. Kisar mot den blå himlen. Mot trädtopparna som för din blick bara är suddigt grönt. Och dina rosa kinder som aldrig tidigare känt någonting. Känner nu aprils milda vind.

Så rik jag är.