Ah jag kan bli så less på att aldrig hålla ihop. Att aldrig allting i livet kan vara ordnat och fint samtidigt. Arbetar jag och håller efter i trädgården under en tid, är det svårt att hinna med att laga riktigt bra mat. När jag fokuserar på att städa och vara organiserad hinner trädgården gro igen. Vill jag komma igång och träna och lägga fokus på min hälsa, så hinner jag inte med att arbeta och samtidigt sköta barnen. Jag räcker inte till. Och på ett plan har jag slutit fred med det. Känner mig inte dålig som inte räcker till. Försöker inte ens. Däremot irriterar det mig. För jag VILL ju att allt det där ska funka – utan att jag ska behöva göra avkall på något! Hur orimligt det än är.
Allra mest drömmer jag om att ha det som mormor och morfar hade. Ett perfekt städat hem. Öppnade man ett linneskåp låg rader av perfekt manglade lakan och dukar. Drog man ut en låda var det prydligt sorterade papper, frimärken och saxar. Mormors jordkällade var full med saftflaskor, gele och syltburkar. Och frysen full av fisk, kött och småkakor. Morfars vedstaplar perfekt ordnade, med torkad ved för flera år framöver. Bilen glänsande ren och inte en enda kladdig glasspinne mellan sätena.
Det där vill jag ha. Men glömmer samtidigt att mormor var pensionär. Och innan det var hon hemma större delen av sitt liv. Den bästa sortens husmor. Som älskade att städa och sköta sitt hem och såg mening i allt putsande och fejande. Som njöt av att bona golv och skura tak och krusa snören. Och mormor satt aldrig ner. Tror det var först efter åttio års ålder som min mormor kunde sätta sig mitt på dagen och läsa tidningen och slappa. Hon hade liksom inte det i sig.
Jag drömmer om att källaren ska vara perfekt organiserad. Att klädlådorna ska vara sorterade efter ålder och att alla skridskor, badpuffar och skidpjäxor har sin givna plats. Jag drömmer om att ha en bra träningsrutin och alltid vällagad mat. Jag drömmer just nu om att det lilla livet ska fungera. Karriär och jobb känns mest ointressant. Pengar är bara ett medel för att få det lugnare och mjukare här hemma. Och ändå. Ändå fungerar det inte riktigt. Det är omöjligt att nå ända fram.
79 svar
Kanske Kon Mari-metoden kan vara något för dig? Finns grupper på facebook för de som håller på med KM och alla verkar ha fått vackra, välorganiserade hem och en massa tid över till annat, sen när de är klara med KM:andet.
Ja! Jag satt just och tänkte det när jag läste. Milda himmel vad det var rörigt första tredjedelen av checklistan, och som jag misströstade! Sen kom tipping point och allt blev lättare. Allt stöd från facebookgruppen hjälpte, och sen när jag blev admin och var det ett par år, så andades jag KM. Och nej, det är inte perfekt hemma för det, men det är såååå mycket enklare att leva och jag väljer många saker helt annorlunda efteråt, både aktiviteter och inköp och hur jag tilltalar mig själv. 🙂
+1 på den 👌
Sånt stort igenkännande. Min Att-göra-lista irriterar mig dagligen. Hinner jag bocka av en sak så har 3 nya poppat upp. Så mycket lust att göra, men så lite tid och ork.
Om det är till någon tröst så känner jag så också och jag har inte tre barn och hus utan bara mig själv och mitt hem att ta hand om……
När jag var långledig under jul och nyår senast och alltså var hemma hela dagarna då kände jag att det flöt på på flera plan och att det var roligt, kändes inte som något måste och så utan bara trevligt. Men som sagt gör man det ena så kommer det andra efter. Har med andra ord inte tid att ha ett yrkesarbete på heltid utanför hemmet. Mår mycket bättre när jag får vara hemma och dona och pyssla.
Oj vad jag känner igen mig precis samma dilemma. Hemmet är oftast en katastrof trots att jag tycker att jag ägnar min mesta tid åt städning, garderoberna ska vi inte tala om och trots att det är midsommar har jag inte lyckats få undan vinterkläderna. Jämför mig också med mormor ( idiotiskt- hon var hemmafru) och mamma ( också idiotiskt- hon jobbade bara 50% jättelänge och har verkligen inte gjort annat i sitt liv än städat, tvättat och lagat mat) man får se det andra man gör istället, jag sjunger i kör och lägger lite tid på det och barnens aktiviteter tar massvis med tid jämfört med när jag själv var liten. Värdelöst med dessa jämförelser men svårt att undvika.
Utopia! När du som jag ser ungarna flaxar iväg längtar du tillbaka till den tid du har nu och du kommer att vara helt enig med både gubbe, syster o familj att det bästa livet levdes i lite lagom stök när barnen var små. Och även om jag kan gilla att ha ordning i nästan varje vrå är det nada mot när våra tre var små.
Jag drömmer visserligen inte om prydliga linneskåp, men i allt annat är din text på pricken hur jag känner. Det är så frustrerad att behöva prioritera bland sånt man verkligen vill, men det är ju omöjligt att få ihop allt samtidigt…..
Jag vill också ha det du beskriver. Men jag är inte villig att lägga all min tid på att ha det så för jag har behov av att göra ingenting. Mina barn är vuxna så dem kan jag inte skylla på heller. Det är bara att inse att jag aldrig kommer att ha det fina, städade och ordnade hem jag egentligen vill ha för jag hinner inte och inte min man heller. En skulle behöva en sådan där alv från Harry Potter som bara fixar allt i en blink!
Tranströmer var klok: “du blir aldrig färdig, och det är som det skall” passar bra att påminna sig om i många sammanhang!
Den skulle man ha som tavla! 😊
Ja, verkligen! Måste nog fixa en sådan känner jag 🙂
Fantastiskt! Tack Tranströmer, och tack Ki.
Så sant!
Tack för att du påminner om dessa Tranströmer ord!!
Kunde inte ha sagt det bättre själv… du är inte ensam! När man får koll på en sak faller en annan och så håller det på… mvh fröken orimlig men lycklig tvåbarnsmamma, doktorand, fritidspolitiker, med trädgård, villa i renoveringsbehov, torp, träningsintresse och höga mat-ambitioner 😂 😛 och ett väldigt stökigt hem!
Exakt så känns det, men då sa min moster en sa äk som jag försöker komma ihåg när jag fastnar i de där tänket, “tror du vi renovera när ni var små? Tro du vi tränade när ni var små? “ nej de gjorde ju inte det. Tror att vi så lätt fastnar i att vi ska gör allt det där samtidigt. Jag tror att den dagen du är farmor så kommer ditt hem också se ut så där, med ma glade lakan, kakor i rader och ordning i linneakåpet, kram
Ville bara säga att jag känner igen mig SÅÅÅ mycket! Och det blev ännu värre med tre barn, nu finns inte en minut över…
Sååå skönt att höra! Tack!
Jag vill också ha det så! Vill hinna ordna allt, ha det prydligt, renoveringar färdiga fortast möjligt, trädgården välskött, hemmalagad mat. Problemet är bara att jag är så lat. Älskar att sitta och slappa, speciellt nu på sommaren. Kaffepaus i solen – ah! Jag försöker sluta fred med att jag aldrig kommer att få det sådär tiptop ordnat, trots allt är det ju viktigare att hinna njuta av livet och sin familj. Har rätt mkt dåligt samvete över att jag inte gör mer när jag är ledig, (jag har semester och barnet går fortfarande i skolan) men egentligen är det kanske orimligt när man ändå har heltidsjobb och familj – att förvänta att man skulle hinna/orka så mkt mer än det.
Ha, ha jag har också kommit till insikt om att jag är lat! Men det är åtminstone ett bra skydd för att inte bli utbränd. Problemet är när man är lat och har höga krav på samma gång😄
😅👍
Oj… blev helt paff faktiskt när jag läste detta. ”Drömmer om ett perfekt linneskåp”, du har friska barn, ett fint hus, mål, familj, framgångsrik! Du har så mycket att uppskatta! Försök att uppskatta det istället för att gå och tänka på allt du inte har. När du skrivet allt du vill hinna med så känner jag bara att du måste sänka kraven! Det finns ingen människa som kan hinna med allt detta? Njut av livet. När du är gammal på dödsbädden är det inte de prydliga linneskåpen du kommer sakna, det är tiden med dina barn. Att ens drömma om ett fint linneskåp är ett privilegie och jag önskar att du kunde se det och njuta av ditt fina liv.
Men bara för att man drömmer om något – om det så är prydliga kökslådor, en bra kondition eller att få hinna läsa en bok – behöver det ju inte betyda att man inte uppskattar och är tacksam för det man har?
Fast jag tycker nog att Clara uppskattar det mesta i hennes liv och njuter av det lilla i all enkelhet också. Finns det någon som verkar ta tillvara på livet så är det Clara 🙂 enligt mig. Samt att hon är/umgås/gör saker med sina barn nästan hela tiden.
Tror de flesta skulle vilja ha det så. Men ofta är det på bekostnad av något annat. Barnen kommer komma ihåg alla roliga utflykter man gjorde , alla lekar man lekte med föräldrarna och alla glass man fick äta i soffan. De kommet inte komma ihåg alla perfekta klädskåp, bristen på dam i hörnet och en ständig putsade och städande mamma. Inte på ett positivt sätt i alla fall. Jag har samma ångesten som dig men har insett att politiken (är fritidspolitiker) studierna och djurrättsarbete tar mycket tid. Allt annat är barnens. Träning och perfekta hem kommer det vara mer än tillräckligt med tid för den dagen när huset gapar tomt och barnen har sina egna busy liv. Så viktigt är det inte, inte för barnen, inte för samhället. Nej för vem egentligen?
Så himla skönt att läsa ändå! Jag känner exakt samma.
Så bra skrivet!
Känner samma. Skulle dock kunnat acceptera att det var lite sådär instagramvänligt bohemiskt rörigt som det kan vara i en familj om fem. Men icke. Det är som att tända lysrören och pärlor, dammråttor, hårstrån, paljetter, matrester, kläder i tre stadier (nytvättade, fortfarande rena och ok för en användning till samt smutsiga), leksaker, pyssel, post, halvuppackade väskor etc etc etc fullkomligt skriker MISSLYCKAD åt en. Och ju fortare jag städar, ju fortare stökar nån till för det är ju så mycket roligare att leka när det är städat…
Tror enda räddningen är VR-glasögon…
Åh, vad jag behövde läsa det här just nu!
Kände mig så ledsen över att det var sån oreda inne nu vid läggdax och att jag inte hade någon ork att städa, och de e ju för att jag grejat i trädgården och inte inne de där dyrbara timmarna efter jobbet sista dagarna…
Försöker att fokusera på det jag hinner och inte på det som inte blir gjort, men i bland e det så svårt…
Å så käns det som att det bara är jag som inte får ihop det…
Så tack för din text!
Precis vad jag går och känner just nu. Alltid vid denna tiden på året extra mycket då det är så mycket att göra ute. Kramar till dig. ❤
Hög igenkänningsfaktor, som så många andra vill jag även ha det perfekt städade hemmet där det är ordning i alla skåp & lådor. Jag jämför mig också med hårt arbetande norrbottniska kvinnor som hade det perfekta hemmet.
Drommen on den stora ordningen brukade min mamma kalla det! Du ar inte ensam.
Känner väl igen mig från småbarnsåren. Får jag ge ett tips inför sommaren och semester (för dem som arbetar)? När jag suckade över min låååååånga Att-göra-lista (som bokstavligen fanns och ständigt fylldes på) sa min man: varför skriver du inte en lista över allt som blir gjort istället? Jag började skriva sommardagbok, och förundrades över positiva stunder, spontana infall och allt fix vi fick gjort trots allt. Nu finns familjens somrar nedtecknade, en del snabbt summerat, annat mer detaljerat. Det har sitt alldeles särskilda värde och väcker en helt annan eftersmak, än den aldrig helt avklarade att-göra-listan…
Åh vilket fint tips! Det ska jag ta med mig 🙂
Igenkänning på det. Och svårt med balansen mellan att sträva mot det målet, men samtidigt vara förnöjd. Men nånstans är det så det får vara.
Kom att tänka på denna dikt av Sonja Åkesson, här suveränt tolkad av Annika Norlin. Den tar upp känslan att inte orka som “alla andra” men också kraven, den oändliga att-göra-listan.
Mycket är sig likt så här många år senare MEN något som saknas helt är krav på träning och vård av kroppen. Kanske också kraven på föräldraskapet var lägre förr?
Underbar låt, hur som helst!
https://youtu.be/wH6MJJQyU2k
Tack för tips, fin låt!
Det här är min sådan pepp-låt om ordning och reda 🙂
In my mind – Amanda Palmer
https://www.youtube.com/watch?v=Q9WZtxRWieM
Vilken igenkänning! I hallen står halvuppackad badväska. Jag tvättar för fullt, men hinner aldrig riktigt få undan tvättberget av ren tvätt. Fotoboken sen förra sommaren borde göras snarast och ute ligger barnen solhattar sen leken efter kvällsmaten. Vi borde nog bli bättre på det som hinner göras i vardagskaoset. Idag blev pannkakorna stekta inför stranddagen imorgon, barnen fick sin vaccination och vi lånade en kolossalt tung påse böcker på biblioteket… Det kanske ändå får räcka…
😁😀☺️👍👍!! Exakt!! Fast nu har det gått 20 år till,och jag jobbar fortfarande på att få det “dära” perfekta hemmet!! 😁
Igenkänning! Förutom att jag inte tycker att jag någonsin får bra flyt ens på en grej i taget… Och då är jag ändå föräldraledig och min man har inte jobbat heltid (bävar för hur det ska bli när han faktiskt ska göra det nu i sommar…!).
Räcker upp handen och håller med! Stort hus, konstant renovering, fem små barn, husdjur, företag och studier på det = inte lugn, harmoni eller välstädat någonstans! Jag vill SÅ mycket men börjar inse att jag inte är mer än EN människa 🙉🙄
Hade kunnat varit jag som skrev det här inlägget. Sån igenkänning, och så skönt att fler känner samma. Jag har två barn på 4 år och 8 månader. Det är OMÖJLIGT att hinna med sig. Ekvationen fint hem, fin trädgård, god mat, tid till träning och att hålla barnen vid liv samtidigt är helt enkelt orimlig. Och det är väl så det får vara då. Några år. Brukar påminna mig själv om att stanna upp och andas. Och prioritera. Sommaren är ju kort, så trädgårdshäng och att vara utomhus går före organiserat hem, det får bli till vintern. Eller i ett annat liv. Haha.
Ja vem vill inte allt det där! Tror att man kommer långt med planering, och precis som du snuddar vid så jobbade generationerna innan oss hårdare skulle jag våga påstå. De satt aldirg ner, slötittade inte på TV-serier utan dom höll alltid på med någonting! Jag känner igen allt det du beskriver i min mamma. Hon tittade på nyheterna, det var det enda, och ett familjeprogram på lördagskväll då satt vi ner tillsammans!
Men planering är ordet! 🙂 🙂
En bra beskrivning av ett bekant problem! Två generationer tillbaka hade de inte elektronik och så många medier att lägga tid på. Vad vill vi välja bort? Sedan vet jag inte med din mormor, men mycket vanligt att de hade betydligt färre prylar än nutida människor att hålla reda på.
Bra skrivet! Tror stenhårt på din teori. Mindre prylar att hålla koll på, och de man hade vårdade man ömt. Och alla timmar som bara försvinner för mig när jag surfar/ser på tv… All distraktion med sociala medier, nyhetsbrev, sms, mail, nyheter. Hade hunnit göra mycket mer om jag inte hade haft mobilen. Men som sagt, det är “självvalt” och lätt att ta till när orken tryter.
Me too!
Relaterat SÅ! Du sätter verkligen ord på hur jag känner. Allt jag vill men aldrig hinner… För när jag säger ja till något betyder det automatiskt att jag säger nej till något annat.
Känner igen mig mycket, trots att jag bor i en tvåa med maken och har noll barn, och dessutom just nu har sommarlov. Hur kan jag INTE ha tid att få ordning? Men jag har helt enkelt fått inse på sistone att jag prioriterar annat. Hjälper systern att flytta, sitter hos släkting på sjukhuset, hälsar på vänner jag inte träffat på länge. Människor är viktigare för mig än ordningen. Ändå kan jag inte låta bli att vara lite avundsjuk (eller avundfrisk av beundran) på tex en väninna som har den där ordningen (och som även har barn). Allt har sin plats, livet är planerat i tid, matsedeln är skriven osv. Hur lyckas hon? Jag måste ständigt påminna mig om att hon försakar annat som jag inte är beredd att stryka. Mer tid med människor, men också vilan i soffan. Som Astrid Lindgren sa: ”vad är det som är så dåligt med att vara lat? Tänk om alla vore lata – då kunde det bli krig men ingen gick dit utan stannade hemma istället.”
Åh Clara, känner igen mig så och jag vill trösta oss båda med två tankar.
Jag tror livet är en ständig strävan efter balans. För det är när balansen väl infinner sig som små upplever att luckor uppstår och börjar fylla det med nya utrymmen att städa, intressen och relationer att underhålla och husdjur att sköta.
Sen tror jag också att en stoooor källa till upplevelsen av otillräcklighet stavas tre barn varav en spädgris. Hur självständiga de än är för sin ålder så upplever i allafall jag att jag aldrig får göra något färdigt. Blir alltid avbruten. Därför blir allt lite hipt (hehe verkligen inte) som hapt.
Det kanske är lätt att tro att en dag är det full perfektion både i linneskåpet och trädgården liksom med maten och hälsan, för denna obalans är så himla frustrerande. Men egentligen tror jag inte att jag längtar dit.
Så sant som det är sagt, Clara. Jag känner exakt likadant, fast jag bara har 1 barn som dessutom är hela 18 år! Vad som hjälper mig är att varje morgon, innan jag sätter mig ner och arbetar hemifrån, gå igenom varje rum och rymma upp det värsta, inklusive bädda sängen. Om jag har en riktigt ordentlig hög av något riktigt tråkigt att plocka undan så tar jag kanske bara några av grejorna, vilket får mig att känna mig tillräckligt nöjd. När dagen är slut och jag ändå kanske är lite missnöjd med allt jag inte gjort, går jag mentalt igenom allt jag faktiskt fått gjort. Då räknar jag även in fina stunder o upplevelser med familj, vänner o främlingar och ger mig själv en klapp på axeln.
Jag har hästar….stallet är alltid prydligt 😃 men resten är en katastrof. Nåt höstrå i farstun, leriga stövlar osv. Livet!
Nu slog du huvet på spiken!! Känner precis likadant och så befriande att höra att jag minsann inte är ensam om det. Vi gör så gott vi kan <3
Älskar också beskrivningen av din mormor och morfar som jag så väl känner igen. Mina var precis likadana och oj vad jag saknar dem (även de från en by utanför Jokkmokk).
Igenkänning! Önskar mig också allt detta, men drabbas av hopplöshet när jag tänker på att det aldrig tar slut. Man blir aldrig färdig, ständigt ny smutstvätt, nytt ogräs, nya pappershögar att sortera. Så svårt att hitta ett bra sätt att förhålla sig till kaoset.
Jag drömmer också om det. Men har insett att det inte ligger i min natur. En del verkar helt enkelt “ha det i sig” att plocka undan på en gång, alltid var strukturerade och aldrig bara slänga in nåt i klädkammaren och tänka att “jag tar det sen”. Jag har stökiga linneskåp och garderober, rörigt förråd och ett hem som nog egentligen skulle behöva en rejäl storstädning. Men jag är också lat. Tycker om sovmornar, netflix, mysa med ungarna lääänge. Och lägger tid på sånt jag tycker om som att baka och laga mat, pillra med blommor och läsa böcker och tänker att stöket i klädkammaren får vänta. Kök och toa är alltid relativt fräscha och städade även om högen med post på köksbänken nog stör en person som gillar att ha det undanplockat. Och barnen har alltid rena kläder, mat i magen och en mysig säng att krypa ner i på kvällen.
Sen så jämför jag också såklart med mina pensionerade mor- och farföräldrar som ju hade all tid i världen att mangla lakan och putsa fönster, men inser ju snabbt att vår familj med två heltidsarbetande föräldrar ändå får ihop livet förhållandevis bra.
Alltså plus en på den känslan! Läser just nu “Att föda ett barn” och våndas över att jag inte har småkakor i vackra burkar och inte ens SER vart smutsen är hemma. Men ska säga att en gång ganska nyligen när jag vart ledig många dagar på raken med massa energi – DÅ kom jag till en punkt när jag inte riktigt visste vad jag skulle göra för ALLT VAR KLART. Och det var faktiskt ingen skön känsla! Tur det gick över väldigt fort…. 🙂
Känns igen 😁 Överfulla garderober och ett vindsförråd som jag drömmer mardrömmar om… Även om jag inte ser eländet stör det mig på något vis.
”Outer order, inner calm”
Det är känslan av lugn jag vill åt. Alla prylar stressar mig. Men inte på Marie Kondo-nivå. Det blir lite väl minimalistiskt för min smak.
Jag är uppväxt i ett renoveringskaos med tre småsyskon. Ibland fick vi grillad kyckling till middag (japp, sån lyx på åttiotalet!) och jag tror inte mina föräldrar tränade en enda gång. Städa, det gjorde vi ungar en gång i veckan, alla hade sin syssla. Antagligen var det jävligt skitigt där hemma. Men oj vilken lycklig barndom jag hade!
Ibland kanske man behöver sätta sig och fundera över varför man önskar vissa saker? Ett välorganiserat linneskåp kanske egentligen betyder att du vill att din mormor skulle vara stolt över dig? Något som hon förmodligen redan är. Eller så är det för att du önskar att det inte kändes så jobbigt att byta lakan, lägga ny duk etc. Då kanske det skulle hjälpa att inte ha så många?
Jag känner själv ofta att jag lägger stora krav på mig själv som egentligen inte har med mig att göra. Dåligt samvete över skitig bil är ju egentligen för att jag är rädd att andra ska tycka att jag är slarvig. Jag själv bryr mig inte nämnvärt de få minutrarna jag sitter där och kör, då är det viktigare att få hög volym och hitta den bästa låten att sjunga med i.
Så har jag faktiskt aldrig tänkt på det, kloka ord som jag kommer ta med mig. Tack.
Allt har sin tid.
Jag tänker såhär, nu när det är sommar och väder, prioriterar jag att vara ute och greja, eller njuta. Mat som är enkel att göra typ matiga sallader. Trädgårdsarbete är också rörelse, men finns tid för en springtur eller kort träningsprogram på gräsmattan, gör jag det.
När det kommer dagar med dåligt väder, då kan jag fortsätta med inomhus projekt, tapetsering, bakning, garderober mm.
Åh jag känner såååå igen mig! Blir alldeles less och uppgiven ibland… Drömmer också just nu om att bara ha det lite lugnare, lite enklare. Ha tid och ro att plocka blommor till köksbordet. Sitta i skuggan och titta på vatten och lyssna på naturen. Men har nån slags inre stress över allt som inte är gjort, som förlamar och gör att ännu mindre blir gjort… Skönt att veta att man inte är helt ensam i detta i alla fall!
Ja, det är när vi jämför oss med 1940-talets hemmafru och hur de hade det som det inte går ihop med våra heltidsarbetande liv. Jag antar att vi måste hitta en nivå som känns rimlig och helst av allt komma överens med vår eventuella partner om det, så att han eller hon kan ta sin del av ansvaret. Den nöten har jag inte knäckt än, tyvärr… Har ni? Hur? Hur??
Jag vill ha en viss ordning hemma, men det är aldrig perfekt. Det blir smutsigt varje dag men prio för mig är iaf att plocka upp leksakerna från golvet, åtminstone i vardagsrummet och att köket ser okej ut när vi går och lägger oss. Bortplockat och avtorkat. Soffkuddarna ska ligga på sin plats och filten i soffan vara ihopvikt. Jag finner någon slags frid i att avsluta dagen så. I ordning. Innan jag hade barn var jag inte alls lika ordningsam.. Intressant och lite konstigt….
Bra mat vill jag också att vi ska äta varje dag och hela tiden, men det blir som det blir med det. Vissa dagar pallar jag inte och då blir det fiskbullar och potatis eller fiskbullar och ris, eller korv och makaroner.. snabbt och lätt och barnet äter.
Träning? Ja, jag cyklar ca 18km per dag fram och tillbaka till förskola, jobb, hem, på elcykel men ändå. Det får duga. Ibland promenerar jag. Men tränar – nej. Tyvärr, men inte prio.
Vara med mitt barn – ja, det är jag, tycker jag. Jag försöker ha fina dagar och kvällar med honom. I vintras blev det mycket tecknat men vi satt iaf tillsammans och kollade, fast jag somnade ibland. Det får vara så. Nu på sommaren blir det mer äventyr/promenader/lekplatshäng ute i närområdet.
Hoppas ni har en trevlig sommar och att du hittar en frid i att det är som det är och att det får duga så!
Tror de flesta lever med känslan av att inte riktigt räcka till… Tanken är nog inte att vi ska det heller, utan att vi ska vara beroende av varandra och vår skapare. Människan är ju skapad att leva i samklang med naturen och dess rytm, men eftersom vi så gärna snabbar på allt för att hinna uppleva mer, samt prestera och producera mer så blir allting liksom komplicerat. Det går ju att skala av så mycket i livet för att bevara det enkla. Om vi skulle ta hand om jorden så som det är tänkt så hade vi fått både träningen och den hälsosamma kosten med det 🙂 Ni ligger ju iallafall steget före många på den fronten! Kram
Jag kan bara skriva under på den drömmen direkt!
Jag hör dig !
Varvar mellan att ge upp och punktinsatser men det är som du säger : omöjligt att hålla allt i ordning samtidigt!
Tack o lov att du säger det iaf! Tänker ju ofta ”om jag bara hade min shit hälften så together som Clara” 🙂
Känner igen mig så mycket!!! Förra våren var jag sjukskriven för att det helt enkelt blev för mycket och jag var på god väg till utmattning. När jag gick på samtal och pratade om just det här med livspusslet och att hinna med barn, hus, jobb, träning, vänner, familj, trädgård…ja allt som en måste och vill hinna med fick jag det bästa rådet som jag tänker på nästan dagligen. ”Så länge man har småbarn går inte livspusslet att lösa. Det bara är så. Punkt slut.” Tiden räcker helt enkelt inte till. Barnen får komma i första hand och sen får en försöka prioritera vad som är viktigast i övrigt. Så till dess barnen är vuxna drömmer jag om det där välstädade hemmet, jobbet som flyter på, träningen som bli av och trädgården där grönsaker och blommor frodas utan att kvickroten slukar dem 😂
Äldre generationer som är så frestande att jämföra sig med var nog inte ofta både så strukturerade och samtidigt så bohemiskt spontana att de bjöd hem vänner mitt i veckan i (det då icke-existerande kaoset). Alla levnadssätt passar inte alla, hehe💜
Jag känner igen mig så mycket! Jag har också småbarn och drömmar, men brukar trösta mig med detta:
“De nästa 5 åren är bara 5 % av mitt liv.”
Det är nu jag har de jobbigaste åren av mitt liv. Därför måste jag förlåta mina brister. Jag måste ju dessutom spara lite att göra till resten av mitt liv, annars kommer jag att få så tråkigt när barnen är större och inte behöver mig på samma sätt längre. 🙂
Framför allt hade våra mormödrar inte internet, som slukade mängder av tid och gav dem prestationsångest. De strök sina dukar och lade dem i skåpen, och var nöjda med sitt dagsverke. Istället för att surfa på insta och se andra som strukit sina dukar och få ångest över det. Kanske är dock sanningen att hen på insta har strukit en duk en enda gång per år, men bilden åker ut på insta snabbare än duken kommer in i skåpet.
Så kan det nog vara. Fast för mig handlar det här noll om prestationsångest inför andra. Längtar bara efter att ha det sådär rent och ordnat för mig själv. För att det är vilsamt njutbart. Att ha. Men inte att komma dit. Det är istället otroligt arbetsamt. Hos mormor njöt jag ju bara frukterna av det. Aldrig arbetet
Såhär är det! på pricken hos mig med. Nu har jag förvisso ingen trädgård men drömmer om en, annars i stort sett likadant som hos dig, räcker aldrig till, behöver ge avkall på något för att lägga ner tid på något annat, det hinner bli rörigt och så måste man börja om, tvättkorgen blir aldrig tom utan fylls på, likaså disken, träningen blir lite hur som haver, barnen tar mest tid av allt här hemma. Vill också ha välsorterade skåp och lådor, fint och ordning och reda, men det blir aldrig riktigt så, inte för att jag önskar någon annan det, men det känns himla befriande att jag inte är den enda som har det så. tror att alla gör så gott man kan.
Exakt detta 😫 så frustrerande! Men samtidigt vet jag att det också till dels beror på att jag inte 24h om dygnet städar osv jag tar pauser. Duschar. Går ut med barnen. Det är heltidsjobb att sköta hemmet. Heltidsjobb att aktivera barnen (till den nivå som är normen nu förtiden, inte bara ”skicka ut dem” – bör tilläggas att mins barn är 2,5 och 3 må så de kan inte riktigt sköts sig själva ännu heller…) ja hursom… förr var det ju annorlunda. Man kompromissade också. Fast sällan med städningen.
Kunde ha skrivit varenda ord själv för det är exakt så jag känner mig. Älskar ordning och reda men är en obotlig slarver som lever med fyra ännu slarvigare familjemedlemmar. Man får väll bara gilla läget och njuta av det som funkar just nu.
Ja Clara, hur gör man? Som så många andra gånger jag läser din blogg känner jag igen mig i det du skriver. Jag har så mycket att resonera kring det men så svårt att formulera mig… För att min hjärna är överhettad, och jag vill finna ro i ordningen men inte räcker till. Och när jag släpper taget och vill känna att det är okej som det är, funkar det inte. Och den längtan efter ordning och den känsla av otiräcklighet kvarstår.
Tack för allt inspiration ❤
Handlar det kanske om skillnaden mellan process och statiskt tillstånd. Och att zooma in och ut. För livet är ju en process hela tiden i förändring det är där vi är i steget. Där vi är suddiga i bilden för vi rör oss, medan det är endast i det statiska tillståndet som linneskåpet är i ordning. Kan det vara hjärnans begränsning i att det är enklare att minnas ett fast tillstånd medan en rörelsen är mera svår fångad men mera verklig. I inzoomningens stund finns stunder av statiska o rogivande tillstånd men i balansen finns även rörelsen.
Känner så väl igen mig i allt du skriver. Är dessutom ensamstående med två barn och hus… Tröstar mig ibland med att tänka på allt jag trots allt ändå hinner göra och att barnen struntar i om trädgårdslanden är rensade eller om källaren är städad. De minns bara badutflykter, badmintonspel i trädgården och annat roligt vi gjort.
Kunde skrivit detta själv. Hur jag än gör är det alltid något som hamnar efter. Ogräset i landen och grusgången, mocka ströbädd, städa huset, jag ligger alltid efter. Hur gör folk?
Det bästa bästa bästa jag fick med mig från en terapeut för några år sedan var att problemet är att vi tittar på människor runt om oss och sammanfogar det de gör till en enda person som vi tror vi kan vara. Vi ser inte att den som tränar jämt har ett stökigt hem, den som alltid har hemlagat inte engagerar sig ideellt, den som pysslar i trädgården inte har gäster så ofta etc etc etc. Försöker verkligen påminna mig om det när jag ibland känner att jag städar för sällan eller det var åratal sedan jag rensade garderoben… påminner mig om det jag faktiskt har gjort istället. Och det är ju precis vad du gör också klok som du är, men det hindrar inte att man kan drömma om att en gång, bara en enda gång, få känna att alla bitarna fallit på plats.