Vad gör man när man plötsligt är själv?

Egentligen skulle jag och familjen åkt till Höga Kusten idag – för några dagar på en skärgårdsö vi besöker varje sommar. Fast jag blir hemma själv (eller själv och själv – jag har ju Ulf. Men det känns som att vara själv). Har haft ensamt ansvar för alla barn hela sommaren. Jakob har jobbat massor. 70-timmarsveckor hela juli. Så att få vara ensam några dagar och pyssla med det jag vill känns rimligt och skönt.

Men jag drabbas också av svår FOMO. Fear of missing out är en närmast okänd känsla i mitt liv i vanliga fall. Brukar ju känna att festen är där jag är! Fast med barnen så vill jag inte missa något. Jag vill vara med dem när de klättrar på klipporna, tar kalla havsbad och fikar kvällsfika påbyltade med koftor och tjocksockar. Jag vill åka båt tillsammans, gå skogspromenad och fortsätta läsa Harry Potter innan läggdags. Inte gå miste om en sekund! Men inser att det jag behöver mest just nu – det är vila. Lugn hemma och lite tid att ta hand om mig själv.

Tror att det här är vanligt för mammor. Att man behöver få ensamtid men samtidigt vill vara nära sina barn. Se alla deras framsteg. På nära håll dela alla deras upplevelser. Så att när man väl får möjligheten att vara själv – då kan man inte riktigt ta den. För man vill inte gå miste om tiden med barnen.

Minns inte att jag känt så här förut däremot? När Bertil var liten tog jag varje chans till ensamtid – utan rädsla för att missa något. Jag borde ju varit mindre trött då? Mer benägen att orka med barnen? Fast jag var ju mindre tränad också. Att behöva sätta någon annans behov framför mina egna var nytt och svårt och ansträngande. Nu är det normalt.

Funderar på vad jag ska ägna de närmsta dagarna åt nu. Sömn och se på The Office och äta lösgodis i sängen står i alla fall överst på listan. Tack och lov ska vi ha dåligt väder alla dagar – så jag kan vara inomhus med gott samvete.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

23 kommentarer på “Vad gör man när man plötsligt är själv?”

  1. Bor ensam året om, och jag tror att man lär sig med tiden. Nu blir jag nästan lite irriterad om jag måste umgås med någon under en längre period. Egentid är viktigt, ta hand om dig själv!

  2. Mina barn ville åka till farmor och farfar idag, absolut sa jag och skjutsade dit dom. Tack för mulet väder, ensamtid och gott samvete!

  3. EXAKT den känslan får jag när mannen plockar ihop barnen och åker iväg en sväng om jag bara känner att jag behöver vara själv eller vila. Får släng av FOMO direkt. Så rädd att missa något som har med barnen att göra. Vill vara med!
    Däremot är det enda gången jag får just FOMO. När det gäller andra saker/happenings brukar jag mestadels ha JOMO (joy of missing out). 🙂

  4. Åh tack för att jag äntligen förstår vad jag lider av! Längtar ofta efter att få göra saker själv (eller med bara bebis då), men har också JÄTTESVÅRT att släppa iväg stora barnet själv. . . Endast när hon är på förskolan och jag hemma känns det bra, på förskolan får jag ju ändå inte vara med 😅😅

  5. Men tänk vilka härliga berättelser du kommer att få ta del av när pojkarna kommer hem! Spännande att höra vad de betraktat som stora upplevelser och lika spännande att höra vad de inte tycker är så stort. Att få uppleva resan genom deras ögon.

  6. Åh vad jag känner igen det där med att det var ovant och svårt att ta ansvar för någon annan än sig själv i början men att det nu känns helt naturligt! Det är fantastiskt hur benägen till förändring man faktiskt är som människa.

  7. När en i ren frustration skriker till pappan som jobbat hela dagen (glidit runt och haft intressanta jobbmöten med andra vuxna och dessutom både hunnit äta upp lunchen OCH gå på toa) att nu får minsann DU ta barnen för jag behöver få vara ensam och en får en förvånad blick tillbaka och ett lugnt, ”ok, vad ska du göra då?”. Det oväntade svaret och insikten i att ta tillfället i akt infinner sig. Vet inte hur många gånger jag sedan suttit i bilen på affärens parkering, ätit godis, tittat på folk och njutit av tystnaden. Bara vara är sååå underskattat! Sen känns det helt ok att åka hem igen! =)

  8. Hur ser du på fördelning av föräldraledighet mellan två föräldrar?

    Hur gör ni?

    Hälsn.

    Lisa

    1. Med vår första son var vi barnlediga samtidigt i början. Med vår andra son så delade vi upp det med några veckor i stöten om jag minns rätt. Den här gången vill jag få vara hemma i början eftersom jag tvingades jobba genom stora delar av båda mina tidigare “föräldraledigheter”. Nu har jag ju äntligen anställda som kan hjälpa mig. Så tar Jakob vid när lillen blivit lite äldre. Tycker att man ska försöka dela så rakt som möjligt på föräldraledigheten – det gagnar både barnen och föräldrarna i fråga =)

  9. Vad jobbar din man med? Låter verklig inte hälsosamt att jobba 70-timmars veckor. Stackarn 😔

  10. Vilken total igenkänning! Det har hänt några gånger att min man och barnen är hos hans föräldrar några dagar utan mig. Jag njuter enormt i förväg av tanken men är sen ganska rastlös och känner mig lite utanför när det väl händer. Supermärkligt!

  11. Tycker så mycket om när du delar med dig av dina känslor och tankar så här. För man känner igen sig, och om jag inte känner igen mig så känns det ändå liksom tryggt att läsa om någon annans föräldraupplevelser och fundera över sina egna utifrån det. 🙂

  12. Det blir ofta en liten omställningsperiod på nån dag eller så. Man är lite förvirrad, på nåt sätt. Jag lever varannanvecka-liv men jag gör så att när de åkt då städar jag. Var sak på sin plats och så blir det inte samma påminelse om att det ju ibland bor barn här, utan rummen blir mer “vuxna” igen. Obs, jag har ju teckningar framme och vissa leksaker bor i kök och vardagsrum. Men känslan blir lite mera städad (vilket jag också mår bra av över lag).

    För sen kan man just kolla lite serier och bara vara. Man har ju städat så fint och är värd det! Och så släpper hjärnan lite det faktum att man ikväll inte kommer läsa nattsaga, så att det väl kvällen kommer känns helt ok ändå 🙂

  13. Åh, så skönt det känns när jag läser näst sista stycket i inlägget. Har ett barn, vet att jag kommer ångra om hon inte får syskon, men har ingen ork ännu och känner mest bara oro inför det hela (blir ju inte yngre precis). Har vänner omkring mig med tre-fyra barn och fattar inte hur de klarar av vardagen, tycker det är obegripligt…men just de där raderna spred lite ljus och hopp. Tack för det!