Tog den här bilden av Jakob i början av sommaren. Han var ute och förberedde vår åker för att så. Jag blir så glad av synen! Att han så självklart rattar den här traktorn. Det har ju inte alltid varit så.

När vi flyttade hit för tio år sedan visste vi ingenting. Vi var två barn som med skräck tittade på varandra så fort någonting strulade. Hur lagar man? Hur bygger man? Hur mekar man med en krånglande bil? En trasig pump? Hur håller man efter en gård?

Jag tänker med ömhet på hur jag kämpade på med små pallkragar. Sådde lök från frö (!) eftersom jag inte kände till det där sättlökar. Jag var så stolt över mangolden och morötterna jag lyckades framställa och kände mig “självförsörjande” på. Stolt över att få äta något från eget bord. Ändå var allting så litet. Mer som en lek.

Snart lärde vi känna Albin och Ulrika. Så småningom började vi odla ihop. Strax därefter startade Jakob och Albin Marstorps Mat. Första säsongen odlade vi åt oss själva. Året därpå hade vi en liten gårdsbutik. Med betoning på liten. Vi hade öppet på lördagarna och sålde vad vi skördat. Det var mysigt. Stor gemenskap. Men fortfarande på lek. Dessutom pendlade både Jakob och Albin till stan för utbildning och jobb. Känslan av att leva livet där istället för här var fortfarande stor.

Det var frustrerande. Jag drömde inte om ett liv på landet som handlade om att jobba och pendla till stan. Att åka mellan och känna sig kluven. Min drömbild om landet handlade om att kunna leva här ute. Helt och fullt. Ha hela vårt sammanhang här. Både Jakob och jag. Och gärna i gemenskap med vänner.

Idag är det precis så. Jakob jobbpendlar inte längre. Albin och Ulrika har slutat på arkitektkontoren i stan. Vi har matlaget. Och vi är familjer som arbetar hemifrån. Från våra gårdar. Vi är verksamma där vi bor och det lilla sammanhanget är den stora rikedomen.

Att kika ut på gården och se Jakob gå omkring i blåställ och dra runt på tunga saker – det gör mig helt varm och trygg. Jag känner glädjepirr när han och Albin står dubbelvikta över ett fordon och tar reda på vad som gått fel. Inspekterar kålodlingar, rakar får, och kör traktor. Odlar tonvis med grönsaker och bygger egna uppfinningar. Idag tittar vi inte längre på varandra i skräck när någonting krånglar. För Jakob och Albin lagar det som går sönder. Bygger och reparerar och är kluriga. Och viktigast av allt – Jakob är inte i stan. Är inte fast på något kontor. Han är hemma här med mig.

Idag lever vi verkligen våra liv här ute. Allt som vi i någon slags hipsteranda brukade leka – gör vi nu på riktigt. Det är vår vardag. Inte undantaget. Inte hobbyn. Inte sommarlovsnöjet. Utan vår vardag.

Bättre kan man inte ha det.