Nu lever vi här

Tog den här bilden av Jakob i början av sommaren. Han var ute och förberedde vår åker för att så. Jag blir så glad av synen! Att han så självklart rattar den här traktorn. Det har ju inte alltid varit så.

När vi flyttade hit för tio år sedan visste vi ingenting. Vi var två barn som med skräck tittade på varandra så fort någonting strulade. Hur lagar man? Hur bygger man? Hur mekar man med en krånglande bil? En trasig pump? Hur håller man efter en gård?

Jag tänker med ömhet på hur jag kämpade på med små pallkragar. Sådde lök från frö (!) eftersom jag inte kände till det där sättlökar. Jag var så stolt över mangolden och morötterna jag lyckades framställa och kände mig “självförsörjande” på. Stolt över att få äta något från eget bord. Ändå var allting så litet. Mer som en lek.

Snart lärde vi känna Albin och Ulrika. Så småningom började vi odla ihop. Strax därefter startade Jakob och Albin Marstorps Mat. Första säsongen odlade vi åt oss själva. Året därpå hade vi en liten gårdsbutik. Med betoning på liten. Vi hade öppet på lördagarna och sålde vad vi skördat. Det var mysigt. Stor gemenskap. Men fortfarande på lek. Dessutom pendlade både Jakob och Albin till stan för utbildning och jobb. Känslan av att leva livet där istället för här var fortfarande stor.

Det var frustrerande. Jag drömde inte om ett liv på landet som handlade om att jobba och pendla till stan. Att åka mellan och känna sig kluven. Min drömbild om landet handlade om att kunna leva här ute. Helt och fullt. Ha hela vårt sammanhang här. Både Jakob och jag. Och gärna i gemenskap med vänner.

Idag är det precis så. Jakob jobbpendlar inte längre. Albin och Ulrika har slutat på arkitektkontoren i stan. Vi har matlaget. Och vi är familjer som arbetar hemifrån. Från våra gårdar. Vi är verksamma där vi bor och det lilla sammanhanget är den stora rikedomen.

Att kika ut på gården och se Jakob gå omkring i blåställ och dra runt på tunga saker – det gör mig helt varm och trygg. Jag känner glädjepirr när han och Albin står dubbelvikta över ett fordon och tar reda på vad som gått fel. Inspekterar kålodlingar, rakar får, och kör traktor. Odlar tonvis med grönsaker och bygger egna uppfinningar. Idag tittar vi inte längre på varandra i skräck när någonting krånglar. För Jakob och Albin lagar det som går sönder. Bygger och reparerar och är kluriga. Och viktigast av allt – Jakob är inte i stan. Är inte fast på något kontor. Han är hemma här med mig.

Idag lever vi verkligen våra liv här ute. Allt som vi i någon slags hipsteranda brukade leka – gör vi nu på riktigt. Det är vår vardag. Inte undantaget. Inte hobbyn. Inte sommarlovsnöjet. Utan vår vardag.

Bättre kan man inte ha det.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

35 kommentarer på “Nu lever vi här”

  1. Fantastiskt att ni har den möjligheten. Det måste vara underbart. Underbart också att ha plats för allt.
    Jag har en mini-trädgård i väldigt liten skala. Men även den räcker långt mycket mer än man kan tro. Vi har potatis nästan ända fram till februari. Vi har även lök i fler olika sorter, morötter, spenat, gurka, squash, palsternacka, ja listan kan göras lång som jag fryser in efter hand och gör flera sådder över säsongen. För att inte tala om rabarber, björnbär som också har en hel låda i frysen som blir goda pajer till vintern. Det är så underbart att odla för att äta själv.
    Det jag gillar är att också lära mig nytt, det som jag tidigare inte kunde. Snickra, bygga, lösa problem. Men jag har alltid haft ett intresse att “kunna själv”! Man lär så länge man lever och upptäcker hela tiden nya roliga saker.
    Ha en fin kväll!
    //Berith

  2. O precis det liv har vi lämnat!!! Att jobba 365 dagar om året, uppe tidigt varje morgon oavsett om det är ens 40-årsdag, nyårsdag, barnens student eller man har influensa….En släktgård med enorm mangårdsbyggnad, alla längor etc etc som ska hållas iordning. Nu lever vi ett helt annat liv o stormtrivs. Ett väldigt stort steg o ta men inte en sekund har vi ångrat det. Önskar er all lycka. Kram

    1. Igenkänner i det du skriver. Får på riktigt ståpäls och kalla kårar över ryggen av att läsa Claras inlägg. Dock vill jag poängtera att det är genuint och fint skrivet, absolut, jag vill inte bråka. Men det livet Clara beskriver vill jag aldrig någonsin leva och här är det väldigt intressant att man kan må väl av så olika.

      1. Samma! Uppväxt på bondgård älskar jag livet på landet, har hästar, hund osv. Så igenkänning på mycket och det är fint skrivet. Men att försöka leva på ett jordbruk, nej tack! Så skönt att få köra till stan, jobba sina åtta timmar, åka hem och och få lönen på kontot varje månad. Det bästa av två världar tycker jag.

  3. Jag vill också ha det så, oavsett om jag bor i stan eller på landet. Att få känna att jag har mitt Liv här, inte flänga fram och tillbaka mellan här och där. Jag längtar så mycket efter just det att det gör ont i hjärtat. Jag vet att vi kommer att vi kommer att komma dit, men jag och min lilla familj har en bit kvar. Älskar att läsa om er resa, det ger hopp ❤

  4. Jag älskar att få har det lilla ibland. Inte på heltid. Med hobby känsla. Det blir en stor morot och tre små. Gigantisk gurka och vi gör en burk inlagd gurka med barnen. Glädjen för det lilla.

    Kontrasterna med skog och hav, till stad och puls. Kulturer över gränserna i storstad.

    Vilken tur att vi ser glädje i så olika!

  5. Åååh! Jag blir alldeles varm av att höra dig berätta. Jag har vuxit upp under liknande förhållanden som ni lever under nu, med skillnaden att det var ett generationsboende (på såklart gott och ont..).
    Drömmer om ett sådant liv igen och känner igen mig i hur du beskriver ditt sätt att till exempel inreda. Att skapa trygga scener som påminner om barndomen.
    Kram på dig!

  6. Jag är så imponerad av dig! Ditt driv, dina drömmar, din längtan. Din förmåga att omsätta allt det till det liv du vill leva, och lever. Tack för att du är en så bra förebild och visar på en framtidstro för den levande landsbygden.

  7. Får pirr i magen och ståpäls på hela kroppen av det du beskriver så vill fint. Själv gör jag det ännu mest på ”lek”. Odlar i hyfsat liten skala, har ibland grisar över sommaren osv, men drömmer om att en dag leva fullt ut. På riktigt. Inlägg som såna här gör att jag får hopp om att det är möjligt. Tack! ❤️

  8. Imponerad eftersom jag vet hur hårt arbete det är och framför allt så mycket man måste lära sig.
    Är imponerad av lantisar som kan så mkt. Vi flyttade själva ut från stan och vi hade aldrig klarat oss utan våra duktiga grannar.

  9. Härligt att ni har skapat det liv ni drömde om! Jag blir glad av att höra det.
    Go confidently in the direction of your dreams
    Live the life you imagined
    Ett favoritcitat av HD Thoreau som jag försöker ha som ledstjärna

  10. Hej, har inte du kvar ditt kontor i stan? Ni ser ut att bo så fint, så härligt för barnen att växa upp så ute på landet.

    1. jodå det har jag kvar =) för ibland vill och behöver jag sitta där också. Och det älskar jag!

  11. Underbart att ni får leva er dröm. Så glad för er skull.
    Känner igen känslan av att vara “varm och trygg”
    Vi lever också på landet. Delvis likt er..Och det är vardagslyx att se maken alltimellanåt, äta ihop under dagen. Visserligen jobbar maken delvis hemifrån men är egenföretagare och styr rätt mycket sitt jobb själv. Vi har haft farfar nära och vi har mormor nära.. kunnat odla. Ha tillgång till kött och även fisk om vi vill. Vi har haft barnen hemma till förskoleklass. Hade inte gift mig om maken inte tyckt som jag när det gäller barnen 🙂 …
    Det blir ett oerhört rikt liv. Och barnen får vara med på så mycket från barnsben. Och träffa så många spännande äldre människor. Och även andra barn till föräldrar som valt att ha barnen hemma mycket.
    Jag skulle inte ha velat missa en dag
    av de vi haft tillsammans.
    Det finns så mycket materiellt man kan avstå. Men barnaåren får man aldrig igen.

    Lycka till med allt. Det är så värt det att få leva sin dröm.

  12. Så fint du skriver. Man andas harmoni tillsammans med dig. Så inspirerande, även om inte jag precis nu drömmer om livet på en gård. (Har vuxit upp på en gård så jag vet vad det också innebär i form av tristess, strömlöst när det stormar, träd som faller över vägar, bortsprungna hundar, igensnöade vägar🤪)
    Jag tycker dock inte att di förskönar, du skriver bara om hur just du känner -här och nu. Väldigt fint, men så är du ju också Sveriges absolut bästa, klokaste, mest intressanta, mest kvalitet över tid & snyggaste blogg och bloggare! 🌀

  13. Vad fint att få läsa om hur saker och ting utvecklats. Man lär sig verkligen av att våga och att testa. Jag har återigen börjat drömma om något annat än det jobb jag har nu. Att läsa såna här inlägg får mig att påminnas om att allt är möjligt.

  14. Jag är tacksam att det finns sådana som du, som hjälper till att göra landsbygden levande, inte bara genom det sätt ni lever ert liv utan för att du också delar med dig av det livet.
    Jag bor också på landet och upplever att det finns en sådan klyfta mellan människor som bor i stan och på landet. Fördomar om varandra, att vi är inskränkta på landet, att storstadsbor är snobbiga och lite för priviligerade 😉
    Det är skönt med någon som lyfter det positiva med att bo på landet och det är också härligt att läsa att ni lyckas leva så hållbart (det är också en utmaning på landsbygden när man måste ha bilen till allt).

  15. För den som vill odla och kanske minimera mängden butiksköpta grönsaker (utan att för den skull behöva köpa gård och flytta ut på landet) kan det vara intressant att veta att 500 kvadratmeter yta räcker för att göra en familj på 4 personer helt självförsörjande på grönsaker. En radhusträdgård brukar ligga på mellan 200-600 kvm, en villatomt i närförort till storstad på 600-1600 kvm. Så man kan idka väldigt mycket odling och få ut oerhört mycket ätbart även på helt vanliga tomter. För att inte tala om på en vanlig kolonilott (eller balkong för den delen, odlar man t ex potatis i hink kan man äta egen nypotatis före alla andra). 🙂

  16. Det låter fantastiskt. Lite det vi strävar efter här hemma också. Vi vill kunna styra över våran tid själva, allt efter vår familjs behov.

  17. Åh! Står inför en höst där jag och min familj till årsskiftet kommer ta över min föräldragård, 200 m bort från huset där vi bor nu. Vi har tänkt, funderat och tänkt ännu mer på hur vi ska lägga upp vår tid och våra nuvarande arbeten i stan för att ge oss tid att arbeta tillsammans. Hemma. Ibland blir saker och ting så självklart när man hör någon annan beskriva det. Du sätter ord på så många av mina tankar i det här inlägget. Tack!

  18. Hej Clara!

    Jag hoppas du har tid att läsa och svara på det här, kanske tillåmed skriva ett inlägg.

    För bakgrund:
    Jag 36år, är själv med min snart ett år gamla son, fått honom via klinik så ingen pappa finns. Vi bor i en bostadsrätt i utkanten av ett mindre samhälle, det mesta man kan behöva finns på orten, gångavstånd till allt för mig. I vårt område bor det 95% 50+år människor. Jag flyttade hem då min son skulle födas och har varit på vift till å från i 15år. När jag kom hem så började gamla barndomsrelationer knaka (kanske klarade dom sig så länge pga distansen), nya relationer har kommit men det har varit ganska ensamt socialt. Jag har inga i min ålder med små barn, deras är 10+ år nu. Jag vill bo kvar här men mentaliteten här gör att det känns svårt att komma tillbaka och börja om. Man är lite fast med det man hade förr. Släng in en skopa av psykisk ohälsa där just social oro är stor, ‘varför skulle nån vilja vara med oss?’ ‘inte ska vi ta deras tid?’ osv..

    Så, till sak:
    Jag drömmer om en tillvaro lik er, socialt och inte jordbruksdelen. Den där man har självklara umgängeskretsar med matlag och högtider. En tillvaro där min plats är självklar och viktig för andra.

    Så hur gör man det? Hur blev det så för er? Jag har förstått att ett par av dina vänner är barndomsvänner men allt sammanslaget, hur blev matlaget till? Jordbruket? Allas er önskan om att jobba hemifrån? Är det slump att ni verkar så likasinnade eller blev ni, och påverkas ni i samma riktning av varandra?

    Vilka är dina bästa tips för att ‘börja om socialt’ och ska nya långvariga och tajta relationer? Hur tar man sig in i redan befintliga ganska hårda kretsar?Är det möjligt att skapa den där gemenskapen för mig och min son som jag drömmer om. En stor rädsla jag har är att det alltid bara kommer vara vi som firar högtider, fredagsmys, utflykter/resor och vardagar.

    Visst är det två sidor och dom måste vilja ha den relationen med mig som jag med dom. Men om d klickar, hur går man vidare? Ska jag satsa på många människor och se vart det tar mig eller ska jag öppna tid och utrymme för en annan familj i taget?

    Jag hoppas du förstår vad jag försöker få fram. Ert liv verkar härligt och är en dröm för mig.

    Kram!

  19. vilken dröm <3 kommer från och bor fortfarande i stockholm. har min familj här. vill till landet, bo där, men vet inte hur. känns så långt bort men går inte en dag utan att jag tänker på det. önskar jag var lite modigare eller hade ett tydligt mål som kan reda ut vägen dit. tycker så mycket om den här platsen, dina bilder och texter ger mig ro!

  20. Jag har följt din resa i över 10 år – men från sidan känns det inte som så lång tid. Jag förundras över vad ni har åstadkommit på denna lilla tid.

    Well done!

  21. Åh jag känner igen mig i detta! Delar din känsla helt och hållet, men intressant att det kom såpass många kommentarer från folk som känner tvärtom. Kan på sätt och vis förstå dem, man är ju väldigt låst, och jobbet tar aldrig slut. Härom dan när jag stod och skrapade ett fönster kom gubben som levt 70 år av sitt liv på gården som nu är vår förbi och morsade. Han berättade att de ska lägga om taket på hans lägenhetshus i stan. “Och själv ska jag sitta på balkongen och dricka kaffe”, sa han glatt 🙂