Tog den hÀr bilden av Jakob i början av sommaren. Han var ute och förberedde vÄr Äker för att sÄ. Jag blir sÄ glad av synen! Att han sÄ sjÀlvklart rattar den hÀr traktorn. Det har ju inte alltid varit sÄ.

NÀr vi flyttade hit för tio Är sedan visste vi ingenting. Vi var tvÄ barn som med skrÀck tittade pÄ varandra sÄ fort nÄgonting strulade. Hur lagar man? Hur bygger man? Hur mekar man med en krÄnglande bil? En trasig pump? Hur hÄller man efter en gÄrd?

Jag tĂ€nker med ömhet pĂ„ hur jag kĂ€mpade pĂ„ med smĂ„ pallkragar. SĂ„dde lök frĂ„n frö (!) eftersom jag inte kĂ€nde till det dĂ€r sĂ€ttlökar. Jag var sĂ„ stolt över mangolden och morötterna jag lyckades framstĂ€lla och kĂ€nde mig “sjĂ€lvförsörjande” pĂ„. Stolt över att fĂ„ Ă€ta nĂ„got frĂ„n eget bord. ÄndĂ„ var allting sĂ„ litet. Mer som en lek.

Snart lĂ€rde vi kĂ€nna Albin och Ulrika. SĂ„ smĂ„ningom började vi odla ihop. Strax dĂ€refter startade Jakob och Albin Marstorps Mat. Första sĂ€songen odlade vi Ă„t oss sjĂ€lva. Året dĂ€rpĂ„ hade vi en liten gĂ„rdsbutik. Med betoning pĂ„ liten. Vi hade öppet pĂ„ lördagarna och sĂ„lde vad vi skördat. Det var mysigt. Stor gemenskap. Men fortfarande pĂ„ lek. Dessutom pendlade bĂ„de Jakob och Albin till stan för utbildning och jobb. KĂ€nslan av att leva livet dĂ€r istĂ€llet för hĂ€r var fortfarande stor.

Det var frustrerande. Jag drömde inte om ett liv pÄ landet som handlade om att jobba och pendla till stan. Att Äka mellan och kÀnna sig kluven. Min drömbild om landet handlade om att kunna leva hÀr ute. Helt och fullt. Ha hela vÄrt sammanhang hÀr. BÄde Jakob och jag. Och gÀrna i gemenskap med vÀnner.

Idag Àr det precis sÄ. Jakob jobbpendlar inte lÀngre. Albin och Ulrika har slutat pÄ arkitektkontoren i stan. Vi har matlaget. Och vi Àr familjer som arbetar hemifrÄn. FrÄn vÄra gÄrdar. Vi Àr verksamma dÀr vi bor och det lilla sammanhanget Àr den stora rikedomen.

Att kika ut pĂ„ gĂ„rden och se Jakob gĂ„ omkring i blĂ„stĂ€ll och dra runt pĂ„ tunga saker – det gör mig helt varm och trygg. Jag kĂ€nner glĂ€djepirr nĂ€r han och Albin stĂ„r dubbelvikta över ett fordon och tar reda pĂ„ vad som gĂ„tt fel. Inspekterar kĂ„lodlingar, rakar fĂ„r, och kör traktor. Odlar tonvis med grönsaker och bygger egna uppfinningar. Idag tittar vi inte lĂ€ngre pĂ„ varandra i skrĂ€ck nĂ€r nĂ„gonting krĂ„nglar. För Jakob och Albin lagar det som gĂ„r sönder. Bygger och reparerar och Ă€r kluriga. Och viktigast av allt – Jakob Ă€r inte i stan. Är inte fast pĂ„ nĂ„got kontor. Han Ă€r hemma hĂ€r med mig.

Idag lever vi verkligen vĂ„ra liv hĂ€r ute. Allt som vi i nĂ„gon slags hipsteranda brukade leka – gör vi nu pĂ„ riktigt. Det Ă€r vĂ„r vardag. Inte undantaget. Inte hobbyn. Inte sommarlovsnöjet. Utan vĂ„r vardag.

BĂ€ttre kan man inte ha det.