Nu när barnen börjat skolan tar Jakob hand om dem på mornarna. Jag ligger kvar med Ulf och trynar och försöker hämta ikapp sömnskulden från natten som gått. Oftast går det ganska bra. Han ligger och fäktar med armarna, pratar och är nöjd.
Man är så hudlös när man precis fått barn. Sömnbrist och hormoner gör en extra mottaglig för allting som är vackert. Men också för ångest, oro och katastroftankar. Jag kan inte läsa om Amazonas som brinner, barn som blir sjuka i cancer eller ramlar i en trappa och bryter nacken. Jag är fullkomligt filterlös. Tror att allt ont kommer drabba just mina barn. Inte bara kommer – utan att katastrofen redan är här. Jag måste bara upptäcka den.
Precis som vissa sjukdomar gör patienten mer infektionskänslig och mottaglig för smitta. Gör små bebisar mammor mer känsliga och mottagliga för oro. Jag försöker påminna mig om det. Mata in det i min skalle när min hjärna börjar gå på högvarv. Fäst ingen vikt vid det här. Lägg dig och sov. Tänk på något annat. Varva inte igång. Andas.
Mitt oroshjärta hade varit bra att ha, om jag levt på savannen för hundratusentals år sedan och varit i ständig livsfara. Men just nu är det en påfrestande följeslagare.
Den bästa hjälpen är att få sova. Så jag sover. Mornarna igenom.
40 svar
Har precis blivit gravid och det är en stor lycka. Men också redan nu en stor oro. Känner att det ju från och med nu alltid kommer finnas en liten orosflinga i allt. Ska graviditeten gå bra? Förlossningen? Och sen, allt som kan hända ett barn. Götapetter.
Åh. Jag är i precis samma sits, eller har i alla fall varit. Jag gick ett tag till en psykolog som hjälpte mig mycket. Det som framför allt hjälpte MIG var att lära sig att acceptera oron, att klappa sig lite på axeln och tänka. Oj nu är du så där orolig igen, det är ok, det går över. För ibland blir man ännu mer orolig av att man just är orolig och vill bli av med den där oroskänslan så fort det går. I mitt fall handlar det då om att få kontroll över saker jag inte kan hantera som att googla sannolikheten för barn att få cancer till exempel. Det skapar en känsla av kontroll i stunden men är förödande i det långa loppet. Så acceptans för oron har varit en jättestor hjälp för mig. Oron finns fortfarande där men den konsumerar mig inte i samma utsträckning längre. Kramar och hoppas att du snart kan oroa dig lite mindre!
Går detta någonsin över?! Min ”bebis” är 1,5 och jag har ångest och katastroftankar vaaaarje kväll. På dagarna är det som tur är bortblåst
Exakt samma här! Varje kväll tänker jag på allt som kan hända så till den grad att jag knappt kan somna…..
Jag har haft dessa katastroftankar i ca 18 år, sen den dagen jag blev gravid. Nu är dottern snart 17,5 år… Tankarna går igång den stunden hon lämnar hemmet. Oftast kan jag andas och lugna ner mig, men ibland blir det ångest av tankarna. Jättejobbigt. Samtidigt är jag livrädd för att bli så överbeskyddande som mina föräldrar var, för det har jag mått dåligt av! Och det är väl deras katastroftankar jag ärvt… tråkigt men sant… Kommer den här oron nånsin att gå över? Det är ju mitt barn, mitt allt!
Har blitt fullstendig slukt av uro med mine små barn, spesielt fordi den tredje ble født prematurt. Man glemmer at man ikke er sånn hele tiden, at det er omstendighetene som gjør at instinkter og sanser er i helspenn, og omgivelsene glemmer det, selv om de burde verdsette det, for som du sier; vi er alle etterkommere av en veldig lang rekke mødre som har uroet seg og hatt sansene i helspenn for sine små. Men i dag er vi så harde med hverandre om den uroen. Vi ser ned på den. Mødre i balanse er mødre uten uro. Vi konkurrerer i å være minst urolige. Læreren blir irritert når mamma står for lenge og uroer seg synlig for sin gråtende førsteklassing. Av gårde med deg, mamma, ikke vær så dum at du uroer deg! Du må ha tillit til at barnet ditt klarer seg i denne verden, selv om du leser i avisa hver dag at den brenner. Nei, jeg føler ikke at mødre som uroer seg får den anerkjennelsen de fortjener! Verden vil ikke ha mødres uro!
Men jeg selv tenker at er det noe verden har bruk for, så er det nettopp å høre på mødres uro.
Jag har också varit där, det är biologiskt men jobbigt. Varghonan vaktar och vakar 24 timmar om dygnet. Igår satte min bäbis i halsen. Blev akut-läge, och trots att det kom upp igen så blev jag så nojjig att jag nästan förlorat mitt barn där och då. Det jag oroat mig för hände nästan, och nu gick oron upp på en ännu högre nivå
Exakt så är det, kunde aldrig se nyheter och se några som helst otäcka filmer under vare sig graviditet eller småbarnstid.
Måste också bara få säga att din lille pojke – så söt och gullig att det borde vara olagligt🥰
Åh!!
Här är en till Clara med flykthjärna a la bebis 🖐🏽
Jag fick mitt första barn för 4 månader sen och ibland blir jag paralyserad av oron. Den startar igång av minsta rubrik och mullrar genom kroppen som sommarens första åskoväder.
Då säger min man till mig ”ja, allt kan hända, även det hemskaste av det hemska och OM det skulle göra det så kommer du inte göra annat än att ångra all tid du lagt på att grunna på det. Så nu lever vi lyckligt ovetandes istället.”
Min (helt rimliga) reaktion är ibland ett irriterat stön och ångest utbytt mot ilska pga så lätt att säga men svårt att känna/göra. MEN ibland är min reaktion två djupa andetag och ett lugn som infinner sig i kroppen.
Och då njuter jag, av att ha världens finaste bebis och även världens mest rimliga livskamrat.
PS. Så roligt att följa Ulf (dig också) som är ungefär lika gammal som vår knodd. Ha en UNDERBAR helg! ❤️ DS.
Jag är orolig i grunden. Hela min person är orolig och ser och anar 100 faror per dag. Jag får bita mig i tungan för att inte ropa “Var försiktig!” hela tiden till min treåring. Och säga till mig själv att hon bara har ont i magen och säkerligen inte har cancer. Och att bebisen andas oregelbundet men att det är okej och att jag inte behöver googla andningesfrekvens för olika åldrar.
Jag ser eller lyssnar inte på nyheter längre. Scrollar förbi otäckheter i flödena. Läser inte kommentarer på artiklar för där är ändå mest rasister och dumhuven. Jag klarar mig utan. Eller jag orkar inte med det. Inte nu.
Åh! Trodde i min enfald att det bara var jag som har det som du beskriver. Har haft det så sedan jag fick mitt första barn för 4 år sedan.. självklart är det ju mer eller mindre. Nu med en ny bäbis är det ju här med full kraft igen. Phu!
Men vissa dagar när allt känns bra blir jag arg på mig själv att jag ger dessa känslor utrymme!
Så tack för att du delar med dig. Man blir lite mindre ensam då.
Alltså Clara, tack! Det du skriver känner jag så väl igen. De betyder att jag inte är ensam ❤️Tack.
Känner igen mig alltför väl ❤ Har mycket svårt att somna en del kvällar när oroshjärtat börjar picka i bröstet.
Åh jag vet. Får seriös ångest ibland. Tänker på allt hemskt som händer i världen (och har hänt, typ världskrig, medeltid, stenålder osv) och relaterar det till mina barn eller känslan av att jag inte kan skydda mina barn från hemska saker. Det är som att ALLA VÄRLDENS barn har blivit mina barn också. Skulle kunna ha konstant värk i hjärtat om jag ibte haft så fullt upp med dom egna barnen. . .
Oj, lille Ulf kan inte far hans svära sig fri i från ; )
SÅ söt!
Jag känner igen mig så mycket i dina tankar. Jag var så orolig att jag hade svårt att somna när min dotter var nyfödd. Men det positiva är att det fick mig att utvecklas som människa. Jag var tidigare väldigt lat med att be dagligen, men nu går det inte en dag utan att jag ber till Gud om beskydd över min familj. Varje gång jag känner oron komma ber jag tyst för min familj och ber även Gud ge mig ett inre lugn. Det funkar alltid. ❤️🙏🏻
Precis så, trebarnsmamma här med yngsta nu drygt 3 år. Första året… Hade det inte varit så mycket oro (den är alltid värst över nyfödda men inbegriper även syskonen som jag plötsligt ser konstiga symtom hos) så hade jag övervägt ett fjärde barn. Men jag är för gammal för all den extra oron nu känner jag. Det räcker med den normala nivå av oro man alltid har som förälder.
Oro, ångest och katastroftankar tar otroligt mycket energi.
Det som gäller är att hitta vettiga vägar ur psykisk smärta för att inte bli helt utmattad.
Jag önskar och hoppas att du kommer få känna frid och sinnesro genom att tipsa om en bok som kan bli en vägvisare och ögonöppnare: Eckhart Tolle/Lev livet fullt ut
Åh, förlåt fina du men kunde inte låta bli att reflektera över att “tryna” alltid att betytt hångla för mig från Värmland 😉 Jag ska försöka tänka om! Tihi
Så fint skrivet om det svåra med att bli förälder ❤️ Jag har hört ett fint talesätt som lyder: ”Mitt ansvar, ditt ansvar och Guds ansvar” (på engelska ”my business, your business and Gods business”. Det brukar jag försöka komma ihåg, när jag blir rädd. Att jag inte kan kontrollera allt. Och istället försöka hitta balansen, vart mitt ansvar som mamma faktiskt slutar och övergår i barnets och sedan guds, eller universums vilja. Tack för god och trösterik text!
Känns så skönt att läsa både ditt inlägg Clara och övriga kommentarer. Jag är gravid med mitt tredje barn och känner igen mig i allt du skrivit om oro och ångest i samband med graviditeter och första tiden efter. Speciellt svåra är nätterna för mig. Då blir alla problem enorma och hänger över som ett mörkt orosmoln, på dagarna lättar molnet i takt med att man blir fullt upptagen med annat. Logiken i den här typen av oro är väl inte helt realistisk kanske, men känsla och logik samspelar inte.. Speciellt inte när kroppen sprudlar av hormoner och man som förälder har ansvaret för sina små barns liv… Men tur att oron även lättar så att allt det vackra och det som faktiskt går att påverka får plats. Kram
Ja hjälp! Från att ha varit en person som bara kör och nästan aldrig är rädd till att ha en själ av tunt porslin. Världen är så skrämmande helt plötsligt. Och man vet att hur mycket man än gör, kommer man aldrig kunna skydda henne mot allt. Överväldigande men fint.
Känner så väl igen mig. Fina du! Skönt att du finner lite bot mot det.
Alltid släpper det väl något, men jag känner fortfarande snörp och vill hålla för både ögon och öron trots att det är snart sex år sen min senaste förlossning.
Behövde läsa den text för att förstå att det är okej att zooma ut från eländet en liten period nu när man är som skörast. Lider av så många katastroftankar rent generellt och speciellt nu med min lilla treåring. Tycker för övrigt min lilla tjej och Ulf är så lika på vissa bilder så känner typ lite extra för honom. Hur knäppt det än låter 😅
Tremånaders skulle det stå! 🙂
❤️ Åh, jag känner igen mig. Kram från ett annat oroshjärta
Jag vet inte om man får citera Bibeln, men detta har varit till så stor tröst och hjälp för mig: ”Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.”
Filipperbrevet 4:6-7
I grekiska och nordiska mytologierna finns mammor som bokstavligt gör ALLT för att skydda sina söner: Akilles mamma och Balders mamma. Men båda misslyckas för att de ”bara” tänkt på ”tusen och en saker” och inte den ettusenandra …
(Jag har inte funnit någon motsvarighet till dem i Bibeln. Det tycker jag är intressant.)
Kontentan: mammor oroar sig och vill göra allt för att skydda sina barn men de kommer aldrig lyckas till hundra procent. Och så har det alltid varit, tydligen.
Känner så väl igen mig.
Sov gott ❤️
Bär på precis samma oro. Superhögkänslig + mamma liksom. När hjärnan redan har fullt upp med att suga åt sig omvärlden och haka upp sig på detaljer, inte konstigt att det blir övermäktigt när man har andra små liv att beskydda. Inte konstigt att oron blir ohanterlig. På mig har det gått ut i kroppen, ont i halsen, öron, nacke, leder. Kroppen och psyket är komplext. Viktigt att vårda dem båda, lite extra mycket när man är en högkänslig mamma. Kram!
Tack! Skönt att höra att det inte bara är jag som känner så <3
Jag minns inte var jag läste det men det uttrycket är så bra: “att få barn är som att för alltid leva med sitt hjärta utanför kroppen.” Jag oroar mig också för barnen men försöker att inte låta det ta över.
Kram till dig! ♡
Från en mamma där det katastrofen faktiskt blev till verklighet. Min dotter fick cancer 8månader gammal. Innan beskedet trodde jag att livet skulle stanna och att all glädje skull försvinna om något sådant hände mig. Som tröst kan jag säga att så är det inte. Visst är det tufft och det finns riktigt mörka stunder. Men samtidigt har jag lärt mig att uppskatta små saker. En eftermiddag i lekparken när hon är glad och pigg betyder mer än allt.
Jag önskar inte min värsta fiende att gå igenom det jag gör. Men vill ändå ge lite förtröstan att det finns ett liv med glädje trots en katastrof.
❤❤❤
Tack för att du skrev det här.
Jeg føler så enormt med deg Clara ♥ Og eg kjenner meg SÅ godt igjen i det du skriver. Og jeg er ikke småbarnsmor en gang. Men jeg ekstremt følsom og reagerer veldig på både brannene i Amazonas, klimaproblemer, dyr som lider ,og å lese om folk som blir syk feks. av kreft. Bare jeg tenker på slike ting kan jeg kjenne en fysisk smerte inni meg mens tårene triller. I slike situasjoner er det ekstra tungt å være følelsesmenneske som tar alt rett inn i hjerte og kropp. Å sove er selvfølgelig en fantastisk “medisin”, men hva kan man egentlig gjøre for å overleve? Jeg blir nesten utmattet av å føle så mye.
Ajaj, det gör så ont, det som du beskriver! Har själv fyra barn, så jag vet PRECIS vad du menar. Tyvärr är oroshjärtat mitt alltid igång, nyförlöst eller inte…En kurator sa en gång något som tröstat mig mycket; “Det är jobbigt att vara en orolig förälder, men för barnen är det säkrare att ha en som oroar sig, än en som inte gör det”. Detta eftersom en sådan förälder oftare är bättre på att t ex förebygga faror. Med åren har jag utvecklat vissa strategier som jag tycker hjälper, som t ex när jag haft (nattlig) ångest, och nästan tvångsmässigt sett bilder av lidande barn, (mest när jag varit nyförlöst) så ersätter jag dem med bilder av barn som har det bra. Barn som blir botade från sjukdomar, barn dit hjälpen når fram i tid (som vid katastrofer), barn som blir älskade och kramade, o s v. Och det är ju precis lika sant som det svarta, även om allt gott som händer i världen tyvärr sällan får de rubriker det förtjänar. Sedan gör jag även annat av min ångest inför alla orättvisor, skänker pengar till organisationer, uppmanar barnen att vara goda kompisar, försöker sprida min kärlek så långt det går. För allt räknas, och inget gott är någonsin obetydligt. Kram på dig!
Jag lärde mig att när det (oftast på natten) uppkommer ångest och oro i kroppen pga. proliga tankar mm. så börjar jag med det samma tänka på det jag är tacksam för. Läste om att i kroppen gårdet inte att känna ångest o tacksamhet på samma gång. Så när jag på natten börjar känna början till ångest tänker ja blixtsnabbt: “jag är så tacksam för mitt hem, för mina fina barn, för min fantastiska man… osv”. Och där försvinner ångestkänslan på en gång 🙂
Tänkte på dig under sommaren när vi var på Gotland och klättrade på raukar.. jag fick svindel bara av att se min mamma gå nära (nån meter) från kanten/stupen med barnen! Blodet frös till is och ja mådde så illa. Då sa min mamma att det är nog för du vet att du kan förlora (eller likvärdiga klokord) och att min bror fick svindel som 11-12åring efter att vår pappa gått bort. Inte före det.. att det kanske hänger ihop med nån skörhet man känner genom/efter sorg.. hade inte så mkt med detta inlägget att göra kanske förutom mammaoron som ibland tar över mig! Men du skrev nån gång om svindel när ni va på utflykt..
Kram från oroshjärta nr 2