Här satt ett fönsterglas för några dagar sedan. Och med tanke på mitt förra blogginlägg känns det nästan bisarrt att skriva det här. Men det hände en olycka.

Jag var ensam vuxen hemma på lördagsmorgonen. Ulf låg på en filt nedanför den här dörren (som då var öppen) och Folke stor bredvid och showade loss. Puttade till dörren som slog in i en gitarr som någon hängt på väggen. Gitarren krossade rutan och halvmeterlånga glasskärvor rasade ner över barnen. Och jag vet inte vem av oss som skrek värst. Men jag såg Bertils chockade min. Blodet som rann över Folkes ansikte och armar. Och Ulf som låg i splittret.

Jag trampade i glas när jag rusade fram och slet åt mig Ulf. Som genom ett under var han oskadd. Allt splitter hade missat honom. Men istället hade stackars Folke som stått framför honom, fått glaset över sig.

Jag anklagar mig själv så mycket. För hur dåligt jag hanterade allt. Jag var inte samlad och lösningsfokuserad. Kunde inte lugna barnen. Jag hade panik. Grät. Glömde bort hur telefoner funkar – och förstod för övrigt inte vart jag skulle ringa någonstans. Som tur var råkade Albin smsa just då och jag lyckades få iväg något förvirrat om att Folke var skadad och att jag behövde låna bilen. Men Albin kom över direkt och tog över situationen.

Det slutade med att ambulansen kom. Och efter omplåstrande, lugnande ord och grundlig undersökning konstaterade de att Folke visserligen var utom fara, men behövde åka in till stan och sys. Så vi åkte.

Och av allt det där dramatiska som fick mig att tappa förståndet. Gråten, blodet, förvirringen. Av allt det syns knappt spåren nu. Bara några oansenliga plåster. Och hålet i dörren där glasrutan suttit.

Det kunde ha gått så mycket värre. Nu kom vi nästan orimligt lindrigt undan. Men när jag blundar ser jag glasregnet igen och hör skriken. Mitt eget panikslagna allra högst. Och minns att jag var handlingsförlamad och oduglig när det verkligen gällde. Och det såret kommer inte läka i första taget.