Jag åkte till mormors hus några dagar innan pappa och min systers familj anslöt. Tog bara med mig barnen. Tvekade lite först. Var förkyld förra veckan. Skrällhosta, feber och värkande leder. Skulle jag orka köra 35 mil, storhandla och komma fram till ett utkylt hus och sätta igång och elda, slå på vatten och bära in ved. Själv med tre barn. Skulle jag?

Känslan av att inte kunna vara självständig har varit en stor sorg under utmattningen. En sorg och en skräck. Att alltid vara beroende av andra och invänta deras hjälp för att få göra det jag vill. Vara tvingad att avstå mitt hjärtas längtan om ingen annan gör den möjlig åt mig.  Det har varit hemskt. För jag är en människa som ordnar det mesta ungefär som jag vill ha det. Driver igenom det på ett sätt eller annat. Men inte under utmattningen.

Fuck you utmattningen! För nu åkte jag själv till mormor igen. Med en större packning än någonsin. Och var lite trött och vissen och med en förfärlig skrällhosta. Men förvissad om att allt det där jobbiga kunde lindras om jag fick vara här några dagar extra med barnen.

Och precis så blev det. Fredagen var ganska jobbig såklart. Men inte för jobbig. Rimligt ansträngande. Och på lördagen när jag vaknade av sol i ansiktet och tre pojkar bredvid mig i dubbelsängen. Då var jag alldeles hög. Av att ha fått längta, våga och kunna genomföra. Åka hit precis som jag önskat. Inte behövt hålla igen.