Vad fint ni delade med er i förra inlägget. Är rörd över att få höra era berättelser om sorg och saknad och alla olika sätt vi människor försöker hantera det på. Det får mig att tänka att vi människor sitter ihop och är mer lika varandra än olika ändå. Tack för det!

På fredagar brukar jag ju lägga upp bilder från Underbaraboning – alltid på ett särskilt tema. Denna fredag har jag dock så långsamt internet att det bara inte går. Så här får ni några bilder från vår vardag här istället. Som jag lyckades tanka upp när jag åkte in till närmsta bibliotek igår.

Varje morgon börjar med detta. Snabbt som tusan göra upp eld i vedspisen och i pannan. Lyssna på ljudet och känna sig nöjd över att vedlåren är fylld med torr, bra björkved.

Duka fram frukost. Lussekatter, klådda, kaffe OCH the. Vi dricker självklart båda parallellt. Enda rimliga.

Utsikten från mormors köksbänk går inte av för hackor

Det är så mysigt och ovanligt för oss att vara två systrar på en bebis. Han får så mycket kärlek att det inte är klokt. Stå på kökssoffan och pilla på ljusstaken är en favoritsysselsättning.

Samt kolla på traktorn som kör förbi och som skyms helt av snöröken

Sedan tar vi en förmiddagslur. Med den snötäckta häggen på vakt utanför fönstret.

Glad nyvaken unge.

Om det snöat måste vi skotta. Både biten ner till vägen och biten till vedboden.

Smulf sitter nedbäddad under fårskinn i vagnen och tittar på.

Sedan in med veden. Många varv blir det.

Och kanske en promenad på byn om det inte känns för kallt ute.

Medan Anna jobbar med sin avhandling jobbar jag med att skriva och måla. Har tagit matrummet i anspråk och brett ut alla mina grejer. Så härligt att inte behöva plocka fram och bort utan låta allting ligga kvar.

Viktigt med trefikat när vi är här. Trefikat tummade mormor aldrig på. Oftast sju sorters kakor. Vi nöjer oss med två. I ullunderställ och tjocksockar – med trettio stearinljus tända.

Att vara här är lite som att vara på ett retreat av bästa sort!