Innan jag blev mamma till två pojkar kände jag att jämställdhet mest handlade om kvinnor och flickors rättigheter. Om vår möjlighet att leva bra liv. Att vara ung kvinna är svårt. Kroppskomplex, betygshets, sociala spel och hårda krav.

Men när jag minns min tonårstid tänker jag också på de innerliga, nära vänskapsrelationerna jag hade med tjejer. Hur jag fick en Ipren från en förstående tjejkompis. Hur någon annan bjöd på en tvårutors Plopp från skolcafeterian för att ta udden av PMSn. Jag tänker på hur vi stod i flock och väntade på varandra när någon skulle gå på toaletten. Först när alla var klara följdes vi åt till matan i samlad skara. Alla ska med. Och sedan satte vi oss tillsammans. Och de snubbar som aldrig fick plats vid killarnas bord – varken fysiskt eller personlighetsmässigt – de fick äta med oss.  Jag tänker på hur jag grinade i ett övningsrum på musikskolan och hur tjejerna blockerade dörren inifrån så att jag skulle få grina klart ifred. Jag minns hundra kramar och peppiga sms. Jag minns också kvinnliga lärare som strukit över kinden, stöttat, förmanat och kommit med goda råd. Lagt sig i och varit rimliga, vettiga och underbara förebilder. Några manliga lärare som gjorde samma sak kan jag inte komma ihåg.

Jag vet att jag riskerar att låta som en sådan där odräglig pappa som blir feminist först när han får döttrar.  Men jag måste ändå erkänna att mitt feministiska fokus flyttades när jag fick söner. För vad ska vi göra med sönerna? Jag tänker på dem och hjärtat blöder! Killar är så utsatta – inte minst av varandra. Småpojkarna är rädda för storpojkarna på rasten. Rädda för fotbollar i magen och handduksrapp i omklädningsrummet. Snöbollar som sylas i huvudet. Hårda tacklingar, taskiga skämt och tuff jargong. Att få byxorna neddragna. Eller kalsongerna uppdragna. Det är pojkarna som leker så våldsamt på rasten att en kompis axel åker ur led. Det är pojkarna som slamsar så mycket att deras skolresultat blir lidande. Det är pojkar som inte får klä sig som de vill – för att de tappar i status om de är feminina. Det är pojkar som får lära sig att det är töntigt att bry sig om betyg. Pojkar som inte får gråta. Som övar på att flytta sin smärttröskel. Och som unga vuxna blir det ännu värre. De både utsätter andra och utsätts själva för klart flest våldsbrott. De flesta hemlösa är män och de flesta som hamnar i missbruk likaså. Män utbildar sig i lägre grad och har också sämre skolresultat. Var femte man uppger att han saknar en nära vän och unga män är överrepresenterade i självmordsstatistiken.

När jag såg dokumentären om Tim Bergling (Avicii) fastnade jag för hur han kämpade för att kommunicera att han inte klarade mer. Inte orkade. Och hur han omgavs av män som inte nickade förstående, inte fyllde i hans meningar, inte snappade upp vad han sa mellan raderna. De mötte honom inte halvvägs och hjälper honom inte att fatta besluten han behöver för att kunna må bättre. De vill inte se. Eller förstod inte.

Och precis det han nekades av männen i sin omgivning är det som vi kvinnor är så bra på att ge varandra. Vi är fostrade till det. Förståelse. Bekräftelse. Att se varandra. Väninnornas funktion är att säga -Gå hem och ta en Ipren och lägg dig och sov. Strunta i dina träiga svärföräldrar som bara lägger sig i allting. Här, ta en kakbit till. Nu ältar vi din knäppa chef en stund, ditt krisande äktenskap eller din begynnande utmattning.  Kanske gråter vi lite eller skrattar tills vi kissar på oss. Väninnor hjälper varandra att se klart.

När feminister pratar om de samhällsproblem som det manliga könet skapar och själva blir offer för. Ja då händer det att något ljushuvud påpekar att ”det minsann är kvinnorna som uppfostrat pojkarna så de måste ju göra något fel”.

Det är egentligen för dumt för att bevärdiga med ett svar. Men om någon nu ändå undrar vill jag slå fast att felet inte är vad kvinnorna gör. Utan vad männen inte gör. Deras frånvaro. Deras oförmåga och ointresse för att vara de goda förebilder som pojkar förtjänar.

Det är synd om pojkarna. Ni män får fan ta och fixa det här nu.