När Bertil var liten bestod vår hallförvaring av en stor gammal koffert där vi helt sonika tryckte ner alla ytterkläder. Ibland också leksaker, hårtorkar och skoputs. Funkade sisådär med ett barn. Är en fucking katastrof med tre! Första steget i det här med Projekt Bli Fullvuxen är att börja se på saker med klarare, krassare ögon. Se vad man tidigare blundat för. I mitt fall handlar det mycket om mitt bristande ordningssinne. Men också min ointresse för att hjälpa mig själv istället för att stjälpa. Jag har liksom förvärrat för mig själv. Och vi är en storfamilj nu. Vi har tre barn. Lösningar som gick an med en unge är nu omöjliga. Att vara lite oplanerad och spontan var frihet för mig förut. Nu är kontroll och ordning det som ger mig frihet. Den insikten är ett viktigt skifte.

Jag tänker mycket på det min svärmor sagt. Att hon var ganska slarvig innan hon fick många barn. Sedan gick det inte längre – hon var tvungen att bli ordningssam. Jag sätter mitt hopp till att jag är likadan!

Det har varit jättesvårt att gå från att knappt passa några tider (fria jobb) till att lyckas få iväg ungarna varje morgon. Med rätt uppsättning vantar, frukter, läxmappar och gympapåsar. I tid. Det känns först nu som att det verkligen funkar – efter tredje året i skolvärlden.

I somras genomförde vi projekt rensa i källaren. Då vi sorterade, rensade och organiserade upp alla våra kläder. Ganska mycket i en familj på fem där man vill spara kläder mellan barnen för att slippa införskaffa nytt. Vi packade allt i genomskinliga plastbackar från IKEA och märkte sedan varje låda noggrant med dymo. Källaren är ju som vår egen lilla klädbutik där vi går ner för att växla storlekar till barnen som växer ut sina plagg i en grisblink. Så mycket pengar vi förlorade innan vi hade stenkoll på att det faktiskt redan fanns galonvantar till en femåring och badbyxor i strl 62 i källaren. Att inget nytt behövde köpas. Nu har vi sorterat hela klädförrådet i källaren i genomskinliga IKEA-lådor där allting är förpackat enligt storlek. Strl 86/92 i en låda. 98/104 i en annan. 110/ 116 i en tredje. Jag njutryser när jag tänker på det.

Jag har sista halvåret gått från att tycka att det går väl bra med ett gammalt skåp som hallförvaring och det är ju så sjukt fult med trådbackar…till att ÄLSKA trådbackar och min dymo som jag märker ALLT med. Men jag gömmer trådbackarna i platsbyggda skåp såklart. För de är ju fortfarande fula.

Här ser ni hallförvaringen Jakob har byggt. Inte färdig alls. Det ska ju upp fler hyllor och skåpdörrar i spont. Sedan ska allting målas med linoljefärg och resten av hallens väggar kläs i samma spont.

Men bara denna hallinsats har redan gjort mitt liv ca 74 procent bättre. Det är numera en dröm att klä barnen om mornarna. Och de kan själva sortera in sakerna på dess rätta plats.

Vi ska dock ta bort hängsektionen och ersätta den med fler trådbackar. Behövs oändligt med sådana. En ska dedikeras helt till “kvarglömt”. Vi skulle nämligen kunna starta en loppis med allt som barnens vänner glömmer kvar och som såklart aldrig har någon given plats här hemma utan bara blir liggande framme.

Tricket är att ha smala och tydligt avgränsade kategorier så det blir så få ditt & datt-lådor som möjligt. För där hopas och trivs skräpet. Ulf har fyra egna lådor. En för blöjor, en för ytterkläder, en för åkpåse och bäddning till vagnen och en för ombyte av vanliga kläder. För alla gånger man inte orkar hämta/lämna det i hans riktiga garderob på övervåningen…

Och att verkligen märka lådorna är A och O. Visst vet man ändå vad som ska vara i lådan. Men det blir mentalt så mycket svårare att lägga sin vintermössa i en låda som det står “blöjor” på. Man skärper sig liksom.

Förut tyckte jag att det var frihet att slippa hålla ordning. Nu börjar jag tycka att ordning kanske är förutsättningen för frihet? Med ordning hemma så kan jag köpa mig både tid och frid!