Month: mars 2020

Idag fyller vår lille Smulf ett år. Jag var så glad förra året att jag hann pressa fram honom innan första april. Jag ville helst inte få ett aprilskämt nämligen. Ulf var klädd i samma kläder som både Bertil och Folke hade när de fyllde ett. En barnskjorta min farmor sydde på fyrtiotalet, hängselshorts och till och med samma strumpbyxor. Ulf och Bertil är väldigt lika varandra men Bertil hade rödare hår.

I söndags firade vi honom med ett litet kalas. På grund av ni vet vad var det ett litet kalas med vår familj och Jakobs mamma och två av Jakobs syskon närvarande.

Den beryktade tårtan. Som faktiskt inte riktigt var som den skulle. Botten var liksom seg? Fast den slank ner ändå.

Mördegskakor utan något att anmärka på.

En av varje sort tog jag i alla fall.

Såklart fick födelsedagsbarnet en egen bit att smaska på.

På Jakobs vackra lillasyster kan man se var de röda hårgenerna kommer ifrån.

Hur lycklig är jag? Som lyckats pricka in tre årstider med mina barn så att jag både får ordna vinterkalas inne, sommarkalas ute och vårkalas på verandan. Nu återstår bara ett höstbarn, som ni förstår.

Jag har inrett verandan för sommarsäsongen nu. Satte upp en gammal hylla och ställde ut små krukor med krokusar och penseer. Sånt man blir glad av!

Det har varit samma sak med alla mina söner – vid tio månader ungefär blir de plötsligt jättepappiga och fortsätter så upp till två års ålder. Sedan är det mest jag som gäller igen.

Självklart en liten födelsedagsbukett till ettåringen.

Han som kom som en fantastisk present till hela familjen och som varje dag får oss att sucka över hur orimligt gullig han är. Man står knappt ut med det faktiskt.

En udda stol. En filt i sol. Lättskött, kantstött och så några stora schabrak från loppis. I veckans poddavsnitt möblerar jag och Erica för vår och sommar på min punchverandra och förösker ringa in hur man bäst möblerar sommaren. Nätt, blått och vitt tycker hon. Stort och varierat tycker jag.

Medan jag fortfarande växlar upp trädgården i takt med att familjen växer har Erica gått från stort till smått – jag frågar vad hon saknar från att ha en stor sommargård? Om charmig mismatch, hemliga gömmor och så tips på hur man bäst rullar en lillebror i gästmadrassen.

Musik: Olov Antonsson.

I lördags bakade vi till Ulfs ettårskalas som skulle gå av stapeln på söndagen. Så här är det att baka med barn:

Man tar fram en visp och visar hur man använder den. Det går ganska bra men känns inte bra. Visp nummer två plockas fram. Det är den som är i bunken. Ratade visp nummer ett ligger framför den röda mjölburken.

Visp nummer två känns ännu sämre.

Nu önskas två vispar. För att kunna jobba parallellt med olika tekniker. Det plockas fram en ballongvisp och en vanlig visp. Visparna turas om att doppas i bunken, röras om och sedan hänga nonchalant i luften. Droppa sitt sockriga äggklet på bordsskivan och golvet.

Det varken känns bra eller går bra. Så visp nummer tre och visp nummer fyra läggs åt sidan.

Osäkerhet uppstår. Kan en slev gå bättre än en visp?

Det plockas fram en slev och så börjar det röras smet. Den känns bra. Men går inte bra. För det krävs en riktig visp för att smeten ska bli vit och pösig.

Slev-vispen läggs därmed åt sidan. Äggkladdig och sockrig.

Nu börjar orken tryta. Så man plockar fram det tunga artilleriet, elvispen. Nu måste det funka i alla fall!

Tyvärr visar det sig att en av de två visparna på elvispen saknas. Varför? Den har använts som mordvapen. Men misströsta inte – det ska nog gå ändå! Man börjar vispa. Och vispa. Vispelivispa. Samtidig får någon “kramp i armen” och “svett i pannan” och “ont i knäna” av allt vispande. Ändå blir smeten varken vit eller fluffig.

Paus för att leta den andra elvisps-vispen. Finns ingenstans. Hård ordväxling utbryter mellan barnen kring vem som egentligen hade den sist och vems ide det var att ta den ur kökslådan från första början.

Den enda som absolut inte går att skylla på får till slut gå och leta vispen. Hittar inte vispen. Går tillbaka och vispar på egen hand färdigt tårtbotten.

Medan tårtbotten gräddas görs en dubbel sats mördeg. Med farinsocker istället för strösocker. Det som förloras i utseende vinns i smak.

Halva mördegen penslas med ägg och strös med kanelsocker.

Andra halvan rullas till bollar.

Mellanbarnet är ytterst behjälplig både med sylten och håltryckandet.

Tillslut är sockerkaksbotten färdig och småkakorna äntligen gräddade.

Då återstår bara disken av sex olika vispar och ett slagbord. Den lotten faller på någon som absolut inte drog fram alltihop.

Dagen därpå när samma person ska tömma tvättmaskinen på rena barnkläder stöter fingrarna emot något vasst.

Där ligger den sjunde vispen. Elvisp-vispen.

Så skönt, tänker hon. Jag slapp i alla fall diska den.

Jag och barnen är i ett sällan skådat pyssel-il just nu. Att vårsolen lyser och att vi har lite extra mycket tid med varandra har satt fart på det hela. Plus några riktigt härliga nya pennor att skapa med – nämligen Pilot Pintor.

Pilot Pintor är den ultimata DIY-pennan som fäster på det mesta. Bland annat på skinn, trä, tyg, plast, porslin, metall, glas och sten. Helt otroligt! Pintor-pennorna är ny innovation som i princip saknar begränsningar.

På loppis hittade jag till exempel en oljelampa i porslin i form av ett ägg. Jag målade ägget svart och dekorerade det sedan med blommor och blad. När jag inte fick nog av mönstret gick jag över till att måla vanliga urblåsta hönsägg på samma sätt. Och därefter en trätupp jag också köpt på loppis.

Jag målade på frihand och det var så himla rofyllt att se hur mönstret bara växte fram.

Det bästa är att färgen är täckande. Det är annars omöjligt att måla med ljusa färger på mörkare bakgrund. Men med dessa pennor funkar allt. De finns dessutom i olika tjocklekar så att man både kan måla detaljer men också större ytor. Och eftersom de är täckande kan man applicera dem i olika omgångar och lager – utan att färgerna tränger igenom eller blandas ut med varandra.

Efter påskdekorationerna i svart var jag bara tvungen att gå loss och måla med metallfärger på några urblåsta ägg…

Och sedan testade jag på porslin. Hade nämligen ett par vita koppar här hemma som jag ville prova att dekormåla med blå blommor. På porslin går det att måla med stor precision och blir något fel går det lätt att skölja bort färgen och börja om igen.

När man målat klart härdar man porslinet genom att låta det värmas i ugnen i femtio minuter på 165 grader. Därefter låter man det svalna och sedan sitter färgen som berget!

Barnen ville såklart också testa pennorna till lite påskpyssel. Jag hjälpte dem att tillverka hönor av gamla äggkartonger som jag klippte isär och gjorde näbb och tuppkam till. Första gången man använder pennan får man skaka den lite. Sedan aktiverar man den genom att pumpa med spetsen mot ett papper. Därefter flyter det på som en riktigt härlig tusch…

Gullhönorna

Men efter påskpysslandet tog kreativiteten över mig fullständigt och jag gick loss på varsitt par vita vårskor till barnen. Bertil fick skor i pasteller med neonmönster. Jag målade på tyget på frihand och värmde det sedan med ett strykjärn för att fixera färgen. Viktigt bara att inte använda ångan i strykjärnet till det momentet.

Bertil och Folke har nu studsat runt här hemma i sina alldeles unika gympaskor. Och jag är nästan sugen på att fixa ett par till mig själv också. Bara fantasin sätter gränser för vad man kan göra med dessa pennor!

Pilot Pintor säljs i välsorterade pappershandlar, pysselaffärer och såklart på nätet. De finns i 24 härliga färger – alltifrån metallicskimrande till pastell och neon! Läs mer om Pintor och hitta din återförsäljare .

Igår var det dags för Matlagets avdelning för friluftsfrämjande att sammanträda. På dagordningen stod skidutflykt assisterad av skoter. Vi är ju ingen skoterfamilj själva. Men ni ser ju hur redo Folke är att börja övningsköra?

Vi utgick från vår gård och åkte rakt upp i backen.

Eftersom skaren var klen och snön gropig blev det en hel del sånt här. Det ser ut som att jag försöker spetsa Stina som man spetsar en vampyr. I själva verket räcker jag henne min stav för att ta sig upp.

Riktigt aprilväder fast det bara är mars. Solen sken men då och då täcktes hela himlen av enorma moln fulla med hagel. Och så på några minuter hade de dragit förbi igen.

Det var väldigt härligt i skogen. Vårfåglar och solvärme. Och ifred för vinden.

Tappra barn kämpade i bakhal uppförsbacke. Det är bra. Det blir nog rackeltåliga ungar av den här skocken. Det är ett viktigt mål med vårt friluftsfrämjande. Det och att bränna kalorier.

Jakob och Albin är i alla fall rackeltåliga. Samt ler och långhalm.

Gullig bebis 1

Gullig bebis 2

Vi åkte genom skogen

Tills vi kom till toppen

Där var skotern redan framme med packningen.

Jag drattade på ändan i en backe och blev liggande på rygg. Låg kvar. Tog en bild. Ni vet som man gör när man blivit liggande på rygg.

Vi plockade fram matsäck

Och försökte hitta lä

Men det var dåligt på lä-fronten. Fick en enda bild när inte all lugg var rakt i ansiktet.

Vi dukade upp fikat. Och här kan man tänka att världens idyll uppstod.

Men han i gult började gallskrika. Och storbarn började gråta av de fruktansvärda köldvindarna. Och mammor och pappor började fasa för hemfärden. Så efter att vi hetsätit gifflar och hetsdruckit kaffe hetspackade vi ihop och åkte hem det fortaste vi kunde. Ackompanjerade av arga barnskrik.

Phu vilken pärs innan vi äntligen var hemma igen och i lugn och ro kunde fika färdigt våra köpeskex, blandsaft och kaffe. Utan isvindar och skrikande bebisar.

Så ajounerade vi sammanträdet för matlagets friluftsfrämjande för den här helgen. Hoppas på bättre tur nästa gång.

Jag har gått och hållit utkik efter en lågkonjuktur. Inbillat mig att någon kan hinna upptäcka den i tid. Men medan vi alla tittade åt sidan för en sekund gjorde den entre med en hård smocka. Det kommer bli en tuff tid för alla. Jag lider när jag läser om stora varsel och permitteringar. Jag har flera vänner som förlorat sina jobb och företag. Eller som förstår att det snart kommer hända. Och själv tjänar jag pengar i en väldigt konjunkturkänslig bransch, där inkomsterna minst sagt varierar. Därför inser jag att framtiden kommer ha sina utmaningar.

Vi började leta hus kring finanskrisen 2008 och i början av 2009 köpte vi den här gården. Det var egentligen inte vår drömgård. Men huset var billigt och det var viktigast. En anledning till att vi flyttade hit var nämligen att vi ville bo så att vi aldrig skulle behöva oroa oss om någon blev sjukskriven eller arbetslös. Och aldrig behöva arbeta heltid om vi inte hade lust.

Jag hör nu att det låter som en ganska ängslig och deppig inställning när man är i tjugoårsåldern. Särskilt som jag i backspegeln har gjort karriär och velat arbeta mycket. Men det var ingenting jag visste när vi flyttade hit. Jag hade precis varit sjukskriven efter att mamma dött. Jag tänkte att jag nog aldrig skulle återfå full arbetsförmåga. Och att det viktigaste i mitt liv var att rigga så att vi skulle kunna ha det gott ändå.

Vi flyttade hit för att få utrymme att leva. Odla för husbehov. Bli mindre beroende av ett samhälle som kändes skört. Jag drömde om proppfull frysbox och jordkällare, precis som hemma hos mormor. Som inte hade några pengar men däremot potatis, kött och fisk i överflöd.

Jag funderar på hur det hade varit om den här pandemin kommit på femtiotalet? För det första hade det dröjt innan den ens hunnit sprida sig hit. Men sedan skulle folk ha en annan grundtrygghet. Jag menar inte att romantisera, för visst var sjukvårdens möjligheter begränsade. Liksom många andra områden. Men i vardagen var människor mindre känsliga för världskriser än idag. Här på byn skulle folk fortfarande ha sina två kossor, en gris och några hönor. Sin potatisåker och fisken i sjön. Folk var mer redo att reda sig själv om så krävdes. Och att man förlorade sitt arbete betydde inte att man behövde gå sysslolös.

Jakob påminde mig om det här igår. Om att vi riggade för det här för elva år sedan. Tryggheten i små utgifter snarare än stora inkomster. Och nu har vi proppfulla frysboxar och odlar vår egen mat. Mycket blir inställt i vår – men aldrig odlingen. Oavsett vad som händer i världen ska potatisen gro och kålen försås. Morotsrader ska ordnas, jorden gödslas och vi ska stängsla nya betesmarker till våra får. Ingen vet hur det kommer bli med vare sig hälsan eller ekonomin. Men det kommer alltid en tid för sådd och en tid för skörd.

Jag älskar att hålla på med påskmaten. Den är inte riktigt lika tung och traditionstyngd som julmaten – bara supergod och härlig! Särskilt fisken i alla former och då inte minst sill. Den KAN jag bara inte kan vara utan. Jag gör både egna sillröror och köper färdiga inläggningar.

Jag gillar ju verkligen Abba-sillen Earl Grey så den har jag köpt hem igen. Den har en frisk ton av citrus och honung. Mums!

När jag gör mina egna röror utgår jag ifrån färdig Abba 5-minuterssill som jag bara kryddar upp efter tycke och smak. Låter sillbitarna rinna av ordentligt i ett durkslag först. Och så delar jag dem i ännu mindre bitar – på hälften ungefär.

Sillröra med färska örter

Min vårfriska sillröra med färska örter och vitlök passar perfekt till en härlig påsklunch!

Print

Ingredienser

• 1 pkt Abba 5-minuterssill

• 1 dl gräddfil

• 1 dl majonnäs

• 3 tsk kapris

• 1 fint hackad vitlöksklyfta

• Saften och det yttersta gula skalet från 1/2 citron

• Några rejäla knippen färska kryddor. Jag tog basilika och gräslök

• Svartpeppar

Print

Gör så här

• Låt sillen rinna av och skär i mindre bitar. Blanda gräddfil, majonäs, kapris och hackad vitlök.
• Tvätta en citron och riv av det yttersta gula skalet och pressa ner saften. Hacka i de färska kryddorna och peppra.
• Blanda med sillen och låt stå och dra svalt någon timme innan servering.

Ägghalvor tycker jag är ett måste till sillen Här på ett vackert fat med en klick av samma röra som jag gjorde till sillen. Fast utan just sillen. Men det kan man såklart också ha om man vill…

Gillar också att göra tilltugg av potatis. Bara koka små fina potatisar (på sommaren gärna färskpotatisar) och skiva i centimetertjocka bitar. Låt svalna och lägg en klick sillröra ovanpå.

Jag dukade ut en tidig påsklunch på verandan härom dagen. När solen gassade och vi mitt i vabben ville skämma bort oss med en försmak av påskhelgen.

Sjukt mysigt!

Lurade till och med kräsna femåringen att prova mina potatissnittar med sill – succé!

Till påsk liksom alla andra högtider letar jag efter vettiga märkningarna när jag handlar mat. Och det känns så bra att all sill från Abba är MSC-märkt, vilket innebär att fisken är vildfångad, kommer från ett livskraftigt fiskebestånd och har fiskats med minimal påverkan på havsmiljön.

Botanisera gärna runt på för fler recept!

Nu är det dags för poddcirkel! Lite pirrigt så här första gången. Jag är inte helt säker på hur formen för den ska vara. Vi testar oss fram tillsammans tänker jag? Men premissen är att jag varje gång väljer ut ett specifikt avsnitt av en podd som jag tycker är intressant att diskutera. Och så får vi se om det som sägs också väckt några tankar hos er?

Mitt första poddval är alltså Dumma människor avsnitt 27 – End of history illusion

Dumma människor beskrivs som en vetenskapstörstande podd om populärkultur, psykologi och mänskligt beteende. Leder podden gör psykologen Björn Hedensjö och skribenten Lina Thomsgård.

Dumma människor har funnits sedan 2018. Jag har hört allt och vissa avsnitt flera gånger om. Men i början störde jag mig massor. Tyckte att Lina avbröt och kapade allt intressant Björn vill säga. Men så sa min psykologkompis Elina precis tvärtom. Så smaken baken. Vad tycker ni om dynamiken?

Jag lyssnar på podden Dumma Människor för att den på ett roligt och kunnigt sätt gör våra dumma hjärnor lite mer begripliga. Ofta sätter de ord på sånt som jag själv gått och grubblat över men inte förstått är allmänmänskligt.

“Människor tenderar att överskatta hur mycket de förändrats och underskatta hur mycket de kommer förändras”

Det här avsnittet lyfter något som jag trott att jag var ensam om men nu fattar är högst normalt: Nämligen att alltid leva i illusionen om att jag just nu är färdig som människa. Eller som Björn säger i podden – människor tenderar att överskatta hur mycket de förändrats och underskatta hur mycket de kommer förändras. Och oavsett ålder verkar vi människor alltid tro att vi är klara och framme precis just nu. Att den man är just nu är den man kommer att förbli. Den sanna versionen av sig själv. Känner ni igen er i det?

Vi människor gillar lyckliga slut. Eller i alla fall tydliga slut. Filmer och romaner avrundas ju där – i upplösningen när saker fallit på plats. När kärleksparet bivit ihop. När hjälten räddat världen. Och så vill vi nog se på oss själva. Som en färdig bok med ett definierat slut. Jag tycker att det här blir tydligt på bloggar jag följt länge. När jag läser påståenden som “Nu har jag äntligen hittat hem i min stil” eller “Det är först i den här relationen som jag fått uppleva sann kärlek”. Så där låter det jämt. Och det är uppenbart för mig som följare att fatta att det är självbedrägeri. Det där tror du bara nu. Men om två år är du någon annanstans. Lika fast övertygad om att du är framme.

Det är så enkelt för mig att se att andra lider av den där End-of-history illusionen. Ändå så svårt att på riktigt SE det hos mig själv. Jag fortsätter gå på mitt eget lur. Jag undrar om det har att göra med vår bristande fantasi som människor? Vi har ju ingen originalitet. Försök bara att hitta på en ny färg som ingen någonsin har sett? Det är ju omöjligt! Vi kan bara förstå det vi har upplevt. Och vi KAN helt enkelt inte förstå en framtid där vi är annorlunda. Därför måste våra primitiva hjärnor tro att nutiden är facit.

“Tänk att vara deprimerad och dessutom övertygad om att man är klar som person. Framme vid sin mentala ändhållplats”

Den här End of history-illusionen kan verka ganska harmlös. Men inte om man mår dåligt väl? Tänk att vara deprimerad och dessutom övertygad om att man är klar som person. Framme vid sin mentala ändhållplats. Fyfan vad nattsvart. Så var det för mig när jag var deprimerad. Jag hann byta självbild helt. Och började tro att jag och depressionen var ett istället för att depressionen var något jag hade under en period. Som snuva. Eller en röd cykel.

Jag tror att End-of-history illusionen dessutom är ett sätt att låsa in sig själv i destruktiva beteenden. Jag kommer alltid vara så här. Det är ingen idé för mig att försöka förändra mig. Just därför tycker jag att det är skönt att känna till den här dumma delen av sin hjärna. För även om vi aldrig på djupet kan förstå det – kan vi i alla fall på ett intellektuellt påminna oss själva om att vi aldrig är framme och färdiga. Och är allting piss just nu så är det ändå bara ett tillfälligt stopp på en krokig resa. Inte själva ändhållplatsen.

4 snabba

+ Jag gillar alla inklippta exempel och roliga ljudillustrationer…

– Men stör mig som tusan när jag inte känner igen dem. Jag önskar att de i varje avsnittsbeskrivning skrev ut vilka scener, filmer och klipp de lånat ljudet från.

Mest minnesvärda citat: Humans are a work in progress who mistakenly thinks they are finished

Lyssna mer? Jag rekommenderar varmt Avsnitt 2. Därför är snygga bäst på allt. Avsnitt 15. Besatthetens magiska trollformel och Avsnitt 28. Nytt år nytt jag.

Så härligt med en måltid ute i det fria. Eller i alla fall nästan ute. På verandan är nära nog. Och det är inte bara jag som tar lunchrasten här – också Ulf äter ute. Pillar med maten i lugn och ro och slänger hälften på golvet som vanligt. Det är ju halva nöjet.

Vill för övrigt slå ett slag för den här typen av barnmatsskedar. Minns tyvärr inte märket men hittade den i vanliga mataffären. Istället för rak som en vanlig sked är den böjd som en soppslev. Passar perfekt när man har en bebis som alltid fäktar framför munnen och gärna tar tag i skeden när det matas. Med den här modellen är det omöjligt.

Med allt vabbande som varit sista tiden – då man plötsligt ska laga många fler mål mat om dagen åt barnen – känns det skönt att ha lite bra burkar på lut. Och har ju verkligen HiPP. De producerar dem helt på anläggningar som drivs av förnybar energi. Och råvarorna till innehållet kommer uteslutande från ekologiska lantbruk.

HiPP är faktiskt världens största ekologiska producent av barnmat. Men också den äldsta – ett mer än hundra år gammalt . Förutom ekologisk odling är också djurhållningen viktig för HiPP. Alla djur får ekologiskt foder utan antibiotika eller tillväxthormoner. HiPP följer till och med striktare gränsvärden än vad EUs eget ECO-label kräver. Hur bra är inte det?

Vare sig man vill för sina egna barn eller för klimatet är HiPP alltså ett riktigt bra val. Och det bästa är ju när man inte behöver kompromissa utan kan göra båda sakerna på samma gång

Jag har lekt skola med mina pelargoner sen jag var barn – varför sluta nu?

Här får du ett prunkande avsnitt som sätter färg på fönsterbrädan. Ett helt avsnitt om världens bästa pellisar!

Men stackars Erica är ovanligt allvarlig den här veckan, känner sig ensam, är svår att uppmuntra och omöjlig att krama. Men så tillhör hon också riskgruppen…

Musik: Olov Antonsson

Den här dagen för precis ett år sedan stökade jag runt hemma. Otålig och trött. En vecka över tiden för beräknat förlossningsdatum. Fullt inställd på att det skulle dröja ytterligare en vecka innan något hände. Jag har ju gått över tiden minst fjorton dagar med alla mina barn.

Jag hade så ont, var så trött. Sov knappt om nätterna och hade mer och mer ångest för varje dag. Eftersom allt som vanligtvis lindrar min ångest (motion och aktivering av alla slag) var för svårt. Men just denna dag lyckades jag i alla fall städa verandan – med massa assistans från Jakob – och baka lite bröd. Det kändes som världens bedrift!

Det är så härligt att jämföra ett år senare. Idag har jag jobbat på hela dagen med högt tempo utan att bli trött. Och nu funderar jag som bäst på hur jag ska hinna klämma in min dagliga sexkilometerspromenad? Som jag knappt ens får lite ont av. På måndagar har vi plockdag här hemma och har läxläsning med storbarnet. Plus att Jakob jobbar kväll så jag lägger alla tre barn själv. Och det går precis hur bra som helst. Jag orkar ju massor bara jag slipper vara höggravid och invalid. Det hann jag nästan glömma när jag var som sämst.

Så roligt att så många var peppade på att hänga med i min poddcirkel. Vi kör igång nu! Eller egentligen nu på onsdag den 25 mars. Tills dess ska vi nämligen ha lyssnat på podden Dumma Människor, avsnitt 27 som heter Många parallella björnar och linor

Dumma människor beskriver sig själv som en vetenskapstörstande podd om populärkultur, psykologi och mänskligt beteende. Görs av psykologen Björn Hedensjö och skribenten Lina Thomsgård. Det finns faktiskt väldigt många intressanta avsnitt av Dumma människor som jag behöver ventilera med er. Men jag tänker att vi börjar med avsnitt 27 eftersom det känns mest akut. Hehe…

Lyssna och så pratar vi om avsnittet i onsdagens blogginlägg? Ok?

Mitt hus är min ögonsten. Inte konstigt med tanke på alla timmar vi lagt ner på att måla, bygga och göra fint. Men som ägare av en fastighet behöver jag också fundera på hur väl skyddat vårt hus är – inte minst vid olika sorters extremväder?

Förra vintern upplevde vi en riktig storm här hemma. Jakob var bortrest så jag kröp ihop med hunden och barnen i vår dubbelsäng. Sov knappt en blund på hela natten eftersom det verkligen lät som att taket var på väg att flyga iväg.

På morgonen hade vårt stora tunnelväxthus blåst sönder och fåren som bodde där inne hade rymt. Dessutom hade ett trädgårdsskjul kollapsat fullständigt. Men jag var ändå glad att vi kommit så lindrigt undan.

Extremväder blir allt vanligare i takt med att klimatförändringarna ökar. Det är såklart obehagligt att behöva tänka på – men ännu obehagligare om vi inte tänker på det alls och sedan bara står där oförberedda.

Nu på vårvintern finns det ju både risk för storm och för snöskador. Förutom rör och ledningar som kan frysa sönder så kan plötsliga, kraftiga snöfall orsaka skada om man inte håller efter och skottar taken. För att inte tala om översvämningarna som kan uppstå om det plötsligt blir väldigt varmt och all snö smälter. Då gäller det att ha koll på att golvbrunnarna i en eventuell källaren har backventiler och ingenting ömtåligt står på golvet.

Hos Länsförsäkringar Västerbotten kan du läsa mer om hur du förbereder dig på alltifrån stormar och översvämningar till och åskoväder och kraftiga snöfall. Hur du hittar din fastighets svaga punkter och åtgärdar dem. Och kom ihåg – det är jobbigt att tänka på nu men det blir bara jobbigare att ha låtit bli när något faktiskt händer.

Och glöm inte att kontrollera så att din försäkring verkligen täcker alla byggnader på gården. Kanske har ett garage, gästhus eller annan byggnad tillkommit sedan försäkringen tecknades? I sådana fall ska de också tas upp på försäkringen för att omfattas av skydd.

Jag har alla mina försäkringar och min bank hos Länsförsäkringar Västerbotten som ägs gemensamt av oss kunder. Får du en översvämning i källaren är det mina premier som hjälper till att betala dina reparationer och om en storm blåser bort vårt garage hjälper dina premier mig. Schysst delningsekonomi! Och blir det pengar över hos Länsförsäkringar Västerbotten (kanske för att vi försökt skydda oss så gott vi kan mot naturskador) ja då kommer det oss kunder till godo i form av sänkta premier. Inga externa aktieägare med krav på lönsamhet och avkastning alltså! Precis som det ska vara, tycker jag.

Våren är djurungarnas tid. Och det märks liksom lite extra mycket på bondgården. Bland. kultingar, lammungar och kycklingar…

Att otåligt gå och titta till en höna som ruvar på ägg, bara för att en morgon sticka in huvudet i hönshuset och upptäcka små pipande kycklingar – det är en svårslagen känsla. Eller när man går ut för att fylla på foder till fåren på morgonen och hittar ett vingligt litet lamm i hagen. Då ler man så att man får ilningar i framtänderna. Det är så fantastiskt att möta nytt liv.

I år har vi inga kycklingar. Och fåren har inga lamm på lut. Vi har inte ens minsta griskulting på gång. Men det hindrar ju inte att vi kan frossa i gulligaste djurungarna vi haft?

Som en hel skock smågrisar. Innan de kom till oss hade de bott inne i en box. Aldrig fått böka ens en gång. Men det första de gjorde när vi släppte ut dem i hagen var att stoppa trynet i marken.

På bara någon dag var hela hagen vänd upp och ner. Och grisarna svårslaget lyckliga.

Förra året fick våra gutefår och gotlandsfår lamm. De var så duktiga och skötte allt utan minsta assistans från oss. Fördelen med lantraser.

Jag tror lillammet med blåtiror var gulligast i hela hagen.

På natten föddes två nya lamm!

Blyga lamm ståendes OVANPÅ och bredvid sin mamma…

Lite synd om lammen tyckte jag ändå att det var – innan vårvärmen kommit och gräset hunnit växa upp i hagen. Fast de verkade inte bry sig. De hoppade, skuttade och rusade runt, runt. Stångades och övade sig på att inte vara rädda för närgångna pippifåglar.

På tal om pippifåglar förresten. Vi har ju haft höns i flera omgångar och i sommar SKA jag ha höns igen. Tycker det är så tomt på gården utan dem.

Kelsjuka kycklingar sittandes på fina mamma med den vackra fjäderdräkten…

Det är så värdefullt för barn att få växa upp i närheten av djur. Stora som små.

Lära sig vara lugna, trygga, myndiga. Omhändertagande och aldrig rädda.

Klartslut på djurbebisfrossandet.

Nu sover alla barn. Ulf slocknade i min famn, med huvudet mot min axel och sin lilla blöjrumpa pekande rakt ut i luften. Storbarnen kröp ner i sin våningssäng med Jakob och såg anime. Här nere är det helt tyst så när som på ljudet av diskmaskinens brummande och susande. Visst är ljudet av diskmaskin det mysigaste maskinljudet? Mitt sovrum låg bredvid köket när jag var liten så dovt brummande diskmaskin var ett ljud som ofta sövde mig. Diskmaskin och det betryggande slamret från pappa som stökade bort det sista i köket.

Jag älskar lördagar när vi donar på hemma. Jakob har arbetat med att städa garaget och jag har städat inomhus. Men också bakat en vallmosockerkaka och en indiskinspirerad gryta till middag. Nu är jag så ofantligt trött. Ska strax lägga mig i soffan och kolla på amerikanska The Office för hundrade gången. Blir på så bra humör. Glömmer allt annat.

Imorgon ska vi nog göra någon slags utflykt med familjen. Kanske till slalombacken. Kanske åker jag lite längd. Sedan tänker jag nog påskpyssla med ungarna. Det verkar klia i deras fingrar efter att skapa någonting…

Förresten. Om du är hemma och vill se någon serie men inte vet vilken. Kolla mitt inlägg med teveserietips. Är några år gammalt men jag har gått tillbaka och fyllt på mednya favoritserier flera gånger!

Vilken underbar lördag. Solig och varm. Jakob gav mig sovmorgon och fixade kaffe till mig. Och när jag stigit upp kom Jakobs mamma och hälsade på. Nu leker hon med barnen medan jag har städat köket. Kylen, den äckliga platsen under diskbänken, sorterat om i lådor och kokat trasor. Det är så härligt att få göra lite vårfräscht.

Jag funderar så mycket på vad jag ska skriva om dessa dagar? Att låtsas om det regnar funkar ju inte. Samtidigt som jag litar på att ni är intelligenta och följer myndigheternas råd och inte kommer till mig för att få reda på senaste nytt. Många har tvärtom uttryckt att det är så skönt att läsa mina vanliga blogguppdateringar. Att det ger lite lugn och tröst mitt i allt. Så jag bloggar på från min vardag. Som just nu inte är särskilt påverkad alls. Lika lugnt på byn som alltid. Man småpratar med grannar som är ute och promenerar och håller samma avstånd som i vanliga fall. Social distansering är ju norm på landet.

Jag byter lakan i sängarna, sorterar post, ringer min syster. Kokar fjärde koppen kaffe och fnular på sommarens planteringar. På åkern rastar någon sin hund på skaren och någon annan tar skotern på en tur. Allting går sin gilla gång och jag känner mig trygg. Vore det inte för sociala mediers pockande på uppmärksamhet skulle man kunna inbilla sig att ingenting hänt alls. En vanlig lördag i mars bara.

Jaja. Nu ska jag baka en sockerkaka till lördagsfikat som vi ska inmundiga på den varma verandan. Till middag blir de någon slags vegetarisk tandoorigryta och en krispig vitkålssallad med så mycket citron att tungan krullar sig. Ha en fin lördag allihop.

Så glad idag för vårdagjämning. Femton kalla minusgrader imorse men nu sol på verandan och rena bastun där ute. Firar vårdagjämningen med kaffe, lite mörk choklad och fötterna i högläge. Innan jag fortsätter med att fota påskrecept till bloggen som nämligen också står på dagens schema.

Hoppas ni alla får en efter omständigheterna härlig fredag <3

För en tid sedan fick jag ett paket av min vän Sofia på Gotland. Mjukt att klämma på och inslaget i brun makulatur med rödrandigt snöre. Jag blev pirrig av glädje. För jag gissade att det var någonting hon stickat till mig. Hon gör nämligen det ibland – denna underbara människa.

Och jag gissade rätt. Paketet innehöll de mest fantastiska vantarna man kan tänka sig. Sofias egen design dessutom! Har burit dem nonstop sedan dess. För den finaste känslan jag vet är att bära något som någon gjort för hand. Särskilt om det är någon man tycker om.

Är så glad för mina vantar. Blir väldigt sugen på att lära mig sticka bättre så jag också kan skapa hantverk som det här. Eller åtminstone något som är en tiondel så fint. Någon gång vill jag följa med på ett sånt där stickretreate som Sofia ibland är ledare på.

Tips förresten – om du till skillnad från mig är stickkunnig så kolla in Sofias egendesignade stickmönster. De finns att beställa via Ravelry.

Vaknade helt vimmelkantig imorse efter en natt med oroliga, märkliga drömmar. Men så fort jag kommit upp ur sängen och mött solen genom sovrumsfönstret kändes allt lite lättare. En dag i taget. Läste VK och drack kaffe och hade sällskap av Ulf som var på supersoligt humör.

Att våren ändå är här – det är en sådan lättnad.

Plötsligt är det liksom så friskt och härligt här hemma. Med solen som kastar gula rektanglar på golv och väggar.

Efter frukosten tog jag den sedvanliga turen runt huset och såg till alla krukväxter.

Sedan satte jag igång att pyssla till ett jobb jag ska ha klart nästa vecka. Så mysigt när jag får göra pysseljobb. Händer inte så ofta längre. Lyssnade samtidigt på podd och funderade över vilket första avsnittet i poddcirkeln ska bli. Kul att ni var så många peppade!

Sedan var det dags för Ulf att ta sin lur medan jag pysslade vidare. När han vaknat igen hoppade jag i mina gympaskor och knatade byn runt med en vän. Helt fel med gympaskor i mars i Västerbotten – men eftersom jag såg att det smält fram asfalt lite här och var kunde jag inte motstå. Sneakers mot asfalt – det var typ ett halvår sedan sist!

Jag kom hem och åt en väldigt enkel plocklunch. Tycker om sånt här. Ett äpple. Oliver. En rejäl bit god ost. Åt på verandan. Och beslutade mig sedan för att ta tag i projekt storstädning av den. Skura golv och torka lister och göra vårfint så vi kan börja sitta där ute!

Tog ut en stor skål med vatten och trasa för att dammtorka

Sedan hällde jag ut en tiolitershink med linoljesåpavatten och skurade loss med borste. Golvet är oisolerat så man kan göra så. Det doftar så friskt och är så härligt efteråt. Och Ulf plaskade med skurhinken under tiden.

Det är det bästa med att städa med linoljesåpa – att det är så milt. Använder det till och med som handtvål i badrummet. Så Uffe fick leka och plaska med vattnet så mycket han ville. Halvnaken och lycklig.

Lyssnade på min lista Vårstäda med Underbaraclara när jag städade – den är så peppig.

Så bar jag ut ett bord och in ett annat. Strök en duk och plockade fram en pelargon.

Kokade kaffe och ammade Ulf på kökssoffan och fy fasen vad jag njöt av den trettio grader varma verandan.

Hur det nu än är – så är i alla fall våren på intåg med stormsteg!

Jag tror vi alla går runt med overklighetskänslor just nu. Och frustration över att inget säkert veta. Jag läser Aftonbladet, Expressen, DN, BBC, VK och Sveriges Radio i en enda loop. Varje gång är det som att jag tänker att jag vid just den här genomläsningen kommer få reda på något som berättar något om framtiden. Lika frustrerande varje gång att jag inte blir klokare. Jag skulle vilja snabbspola fram ett halvår för att det är så jobbigt med ovissheten.

Jag har gått med så mycket ovisshet i perioder. Över godartat och elakartat. Över avslut och uppstart. Det tror jag vi alla gjort. Det värsta är att vara sysslolös i sådana situationer. Och hamnar man dessutom i isolering kan det bli extra svårt. Liksom påtvingad sysslolöshet.

“Vi har viruset och vi har oron. Och just nu sprider sig oron snabbare än viruset”

Hörde något klokt från professorn i global katastrofmedicin – Johan von Schreeb. Han sa att vi har två problem just nu: Vi har viruset och vi har oron. Och just nu sprider sig oron snabbare än viruset. Men det är vår plikt att hålla huvudet kallt och inte dras med i paniken.

För att lindra oro så tycker jag att det hjälper att hålla sig sysselsatt. Uträtta något. Göra nytta. Sortera igenom skafferiet. Rensa i strumplådan. Komma ut i friska luften och få lite dagsljus och syre. Organisera om viktiga papper eller hjälpa någon som mår sämre än en själv.

Vi hade matlag igår kväll och pratade om hur vi ska lösa det framöver. En total skolstängning verkar vara nära förestående. Och hur gör vi då? Hur hjälper vi varandra? Vad gör vi med barnen? Hur ska vardagarna se ut? Kan vi hjälpas åt att handla och göra ärenden? Hur kan vi göra det vi måste utan att belasta någon annan? Vi satt uppe sent och pratade och planerade och det kändes lite lättare. Att ha tänkt efter innan i lugn och ro. Innan nästa skede.

Att lyssna på statsministerns fasta uppmaningar hjälper mig också. Ger mig en syssla när jag ingen har. Att göra sin plikt känns som en tröst när det är ovisst. Vi har alla ett ansvar för att kunna härbärgera vår egen oro och frustration. Inte låta den gå ut över andra och mångdubblas. Vi måste trots ovisshet fortsätta utföra det arbete vi har blivit ålagda. Vilket det än är. Och där finns också lindring. Sin plikt kan man alltid försöka göra.