Ibland kan jag få dåligt samvete över att jag har det så bra fast alla innan mig fått slita. Min farmor Beda och farfar Bertil hade ett litet jordbruk men levde på fisens mosse. Min faster har berättat om julen då farmor inte hade ett korvöre att ordna julmat för. Och då var det ändå bättre än Bedas egen familj hade haft det. Min farmors pappa hamnade nämligen i fängelse på Långholmen efter att ha stulit mat till sin hungriga familj. Han var egentligen en alldeles otrolig man – en riktig uppfinnare. Den första i den lilla västerbottniska byn som hade elektricitet. Han ordnade sig nämligen ett eget litet vattenkraftverk i bäcken vid huset. Tänk vad som kunnat bli av denna uppfinningsrika, intelligenta man om han bara fått utbilda sig?

Min pappa var första generationen i släkten som fick utbilda sig. Han gick musikhögskola och blev musiklärare.

Min mormor Rut och morfar Karl-Göran hade det inte mycket bättre. Morfar var klipsk och hade läshuvud men som äldsta bror i en fattig familj av skogsbrukare fick han aldrig gå mer än sex år i skola. När han fyllde tretton började han arbeta i skogen som en vuxen karl. Men smal och klen var han i början, stackarn. Mormor fick som ung arbeta som piga hos en släkting och hans elaka, pedantiska fru. Där fick man inte ens lägga sig för kvällen utan att ha dammat av alla sina kläder först. Ner till minsta underbyxa. När hon och morfar gifte sig kunde morfar så småningom utbilda sig till murare. Ett slitsamt yrke som tillslut gjorde honom halvt döv på båda öronen. Mormor skötte hemmet och barnen men var också dagmamma, stod i kiosk och städade på apoteket under en himla massa år.

Min mamma var första generationen i släkten som fick utbilda sig. Hon flyttade från Jokkmokk och blev sjuksköterska.

Jag och min syster saknade inget under vår uppväxt. Vi hade såklart inte gott om pengar med en lärare och sjuksköterska som föräldrar. Men vi hade det bra. Framförallt satsade mamma och pappa alltid på oss. Vi fick spela teater. Lära oss instrument. Åka konståkning och ta danslektioner. Vi gick i konstskola och filmskola och på gymnasiet valde vi båda musiklinjen. Det kreativa uppmuntrades av både pappa och mamma. Och hade mamma varit ung idag hade hon säkert arbetat med någonting helt annat än att vara sjuksköterska. Så konstnärligt lagd som hon var. Precis som pappa.

Jakob hade det mycket sämre ställt under sin uppväxt – hans familj levde på existensminimum när vi blev ihop. Idag säger vi ofta till varandra hur glada vi är över att ha råd att åka slalom med våra barn. Gå ut och ta en fika. Åka på badhuset hela familjen eller köpa nya vinterhandskar till barnen för tredje gången samma vinter. När de envisas med att komma bort. Jag är så oerhört medveten om vilken enormt lyxig ekonomisk verklighet vi har. Inte bara jämfört med generationerna innan oss utan också jämfört med många av våra bekanta. Ändå är Jakob bonde och yogalärare. Det är inte direkt som att vi är TVÅ välbetalda vuxna i familjen. Jag tackar bara min lyckliga stjärna för att jag råkade börja blogga för fjorton år sedan.

Förra vintern lyssnade jag på hela Mina Drömmars Stad-serien av Per Anders Fogelström. När jag hörde Helge Skog berätta om den fattige Henning som kommer till Stockholm 1860 för att skapa sig ett bättre liv. Ja då kände jag raseri. Faktiskt klasshat. För då blev det ännu en gång tydligt för mig hur hela vårt välstånd är byggt på axlarna av fattiga människor. Som min egen släkt varit full av. Och hur alla pampiga hus i Stockholm står där tack vare att ryggarna bröts på arbetarna som slavade och byggde dem. Jag greps av ett ursinne som jag sällan känt förut. Och det har inte klingat av ännu. Och mer än någonsin känner jag skuld över hur bra jag får ha det idag. För att folk innan mig slitit ut sig.

Jag känner skuld över vetskapen om att jag redan efter mitt första arbetsår tjänade bättre än mamma gjorde efter alla år i vården. Trots att hennes jobb var så mycket viktigare, svårare och mer ansträngande än mitt. Jag vet att min mamma såklart bara hade varit glad för min skull. Men rättvist är det inte.

Fram tills ganska nyligen stod en stor del av vår befolkning upp för jämställdhet och likvärdig utbildning. Fri barnomsorg och sjukvård för alla. Betald semester varje år. Allt sånt som gjort att mina förfäder kunnat lyfta sig ur fattigdom. Allt sånt som fattiga velat ha och som de rika velat förneka dem. Men idag har vi svenskar det så bra att vi glömmer. Också vi som bara någon generation tillbaka var fattiga skogsarbetare – också vi glömmer.

Men jag ska inte glömma. Jag ska alltid veta var jag kommer ifrån. Vilka samhällsstrukturer jag kan tacka för att idag ha hela tänder, astmamedicin, vettig barnomsorg och betald föräldraledighet. Jag ska inte glömma.