Vi riggade livet för en evig lågkonjuktur

Jag har gått och hållit utkik efter en lågkonjuktur. Inbillat mig att någon kan hinna upptäcka den i tid. Men medan vi alla tittade åt sidan för en sekund gjorde den entre med en hård smocka. Det kommer bli en tuff tid för alla. Jag lider när jag läser om stora varsel och permitteringar. Jag har flera vänner som förlorat sina jobb och företag. Eller som förstår att det snart kommer hända. Och själv tjänar jag pengar i en väldigt konjunkturkänslig bransch, där inkomsterna minst sagt varierar. Därför inser jag att framtiden kommer ha sina utmaningar.

Vi började leta hus kring finanskrisen 2008 och i början av 2009 köpte vi den här gården. Det var egentligen inte vår drömgård. Men huset var billigt och det var viktigast. En anledning till att vi flyttade hit var nämligen att vi ville bo så att vi aldrig skulle behöva oroa oss om någon blev sjukskriven eller arbetslös. Och aldrig behöva arbeta heltid om vi inte hade lust.

Jag hör nu att det låter som en ganska ängslig och deppig inställning när man är i tjugoårsåldern. Särskilt som jag i backspegeln har gjort karriär och velat arbeta mycket. Men det var ingenting jag visste när vi flyttade hit. Jag hade precis varit sjukskriven efter att mamma dött. Jag tänkte att jag nog aldrig skulle återfå full arbetsförmåga. Och att det viktigaste i mitt liv var att rigga så att vi skulle kunna ha det gott ändå.

Vi flyttade hit för att få utrymme att leva. Odla för husbehov. Bli mindre beroende av ett samhälle som kändes skört. Jag drömde om proppfull frysbox och jordkällare, precis som hemma hos mormor. Som inte hade några pengar men däremot potatis, kött och fisk i överflöd.

Jag funderar på hur det hade varit om den här pandemin kommit på femtiotalet? För det första hade det dröjt innan den ens hunnit sprida sig hit. Men sedan skulle folk ha en annan grundtrygghet. Jag menar inte att romantisera, för visst var sjukvårdens möjligheter begränsade. Liksom många andra områden. Men i vardagen var människor mindre känsliga för världskriser än idag. Här på byn skulle folk fortfarande ha sina två kossor, en gris och några hönor. Sin potatisåker och fisken i sjön. Folk var mer redo att reda sig själv om så krävdes. Och att man förlorade sitt arbete betydde inte att man behövde gå sysslolös.

Jakob påminde mig om det här igår. Om att vi riggade för det här för elva år sedan. Tryggheten i små utgifter snarare än stora inkomster. Och nu har vi proppfulla frysboxar och odlar vår egen mat. Mycket blir inställt i vår – men aldrig odlingen. Oavsett vad som händer i världen ska potatisen gro och kålen försås. Morotsrader ska ordnas, jorden gödslas och vi ska stängsla nya betesmarker till våra får. Ingen vet hur det kommer bli med vare sig hälsan eller ekonomin. Men det kommer alltid en tid för sådd och en tid för skörd.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

58 kommentarer på “Vi riggade livet för en evig lågkonjuktur”

  1. Tack för ett inlägg med mycket klokskap i. Det är svårt att hitta ord i den kris som uppstått, i vår familj har vi redan påverkats mycket, speciellt ekonomiskt. Men det här föder också, precis som du skriver, många tankar…Om generationer före oss, om kriser de gått igenom, om vårt sätt att leva…Jag hoppas att en av de ljusglimtar som kommer ur det här är en ökad medvetenhet och omsorg om, inte bara dem vi känner, utan våra medmänniskor i stort 💗 Kram till er alla därute, hoppas att ni får en så fin helg som det bara går 🌞

  2. Och vi konstaterade här hemma just igår att vi är lyckligt lottade i allt detta då vi har stabila arbeten. Våra arbetsplatser och arbetsuppgifter kommer inte påverkas av detta (vi jobbar statligt eller liknande statligt). Jag lider så med alla som har det tungt nu och behöver oroa sig för sina inkomster ovanpå all oro som detta skapar.

    1. Hej, jag undrar hur det kommer sig att statliga jobb inte skulle förändras om hela samhället går in i en ekonomisk kris. Om inte skatter betalas in kommer det väl även dras ned inom det statliga? Hur ska det annars gå ihop?

      1. Jo fast när det gäller vissa yrken inom det offentliga är det ju högst otroligt att det skulle hända. Tex sjuksköterska :))))

      2. Jag jobbar statligt på lantmäteriet och visst kan det hända att färre kommer ha råd med våra tjänster, men knappast i sådan utsträckning annat än att det påverkar oss positivt med en mer ”sund” kötid.

        Känner mig också trygg i det. Min kille servar hissar och det känns också som en trygg bransch. Hissar får ju inte stanna.

    2. Klart att statliga jobb kan påverkas. Men just de som vi har känns väldigt osannolikt. Hjulen måste ju fortsätta snurra på de flesta myndigheterna ändå för att hantera samhället sen, oavsett hur det samhället kommer se ut.

  3. Jag är evigt tacksam dessa tider, att min pappa har lärt mig vikten av att utgifterna är mer betydande än inkomsterna.
    Vi har väldigt få utgifter. Inga avbetalningar, inga lån (förutom ett bottenlån på huset)
    Vi har alltid haft en budget varje månad. Vi har tillgång till älgkött, potatis.
    Min branch är i ett väldigt känsligt läge just nu, medans min man är lärare och komunanställd. Vilket känns tryggt. Vi klarar oss på hans lön.

    Ibland har jag sneglat avundsjukt på dom som har det tiptop renoverat, ny bil.

    Men just nu är jag glad vi gått våran egen väg. Jag känner mig trygg.

  4. Helt klart mår människor bra av att ha en syssla och jag tror många hade mått bra av att ha egna odlingar. Det ger en grundtrygghet.
    Det skulle vara väldigt intressant om du vill skriva mer om odling, det vore så givande att lära sig mer hur man kan tänka och göra. Allt ifrån hur man förbereder jorden på bästa sätt innan odling till skörd.
    Tack för en fin blogg.

  5. Jag är väl en sån där viktigpetter till bloggkommentator som du ibland blir less på, men jag tänker att du ändå är beredd på (och van vid) invändningar när du skriver offentligt. Så mina invändningar är dels (vilket du ju vet) att folk var exakt lika oskyddade förr fast av andra skäl (utlämnade till vädret och Storsvagår, ett tvång att arbeta med kroppen som närsomhelst kunde bli obrukbar, att man oftare blev nåns dräng/piga än hemmansägare) och dels att jag inte själv blir inspirerad av unga starka självförsörjande människor, mitt ideal är att vi unga starka människor arbetar för samhället och alla de som aldrig kan bli självförsörjande. Men ni gör ju mer än många andra båda två, så där är ni ju ett exempel på att man kan klara båda delarna.

    1. Tycker att perspektivet ovan är minst lika viktigt. Förvisso högre självförsörjningsgrad på 50-talet, men det innebär också en högre utsatthet för tex missväxt. Även betydligt mindre gemensamt skyddsnät och betydligt sämre sjukvård samt inte på långa vägar samma globala forskningssamarbete som nu gör att vi hela tiden får ökad kunskap om viruset.
      För asiaten (pandemi på 50-talet) fanns vaccin, men väldigt få fick det. Respiratorer fanns i väldigt liten utsträckning. Tycker det är tveksamt att romantisera en tid som på många sätt är sämre. Också en betydligt lägre medellivslängd och högre acceptans för att äldre människor dör.
      Med det sagt så håller jag helt med om vikten av att ha marginaler i sitt liv.

      1. Jag kommer ihåg min mormor prata om Asiaten, hur hon och mamma blev jättesjuka. Morfar var ute och jobbade i veckor i taget och mormor var hemma ensam med alla barn, svårt sjuk och mil och åter mil till sjukhus. Dock fanns grannar som hjälpte, men jag tänker ändå att hon var så himla utsatt då. Dock hade dom gott om fisk och potatis i källaren 🙂

        1. Ja tänker att boken ”Svälten” visar hur sårbara vi varit när det gäller mat och kriser även tidigare. Som visade på att det inte alltid kom ngt av det som såddes och att nödhjälpen inte nådde ut. Vi var inte mindre sårbara på 50 talet

    2. Mycket bra kommentar Jen!
      Min far var lantbrukare och grisbonde. När jag växte upp lovade jag mig själv att aldrig leva det livet. Det var så osäkert med intäkter beroende av väder och konjunkturen. Blir det någon skörd i år? Hur mycket får vi betalt för grisköttet i år? Pappa låg och oroade sig på nätterna och fick till slut två hjärtinfarkter.
      Hatade också att äta griskött på längden och tvären hela min uppväxt.

  6. Jag bor på landet i Skåne och njuter när jag ser traktorerna på vägarna, bönder som plogar åkrarna, känner den lite äckliga doften från rapsen som kommer blomma gul i maj. Det är skönt att se att livet här är som det brukar, när det är dött och kusligt inne i Malmö.
    Tänker också på alla som riskerar sina jobb och inkomster, tänker på alla som måste jobba trots allt, tänker på alla som kommer förlora någon nära anhörig. Kämpa på alla!

    1. Om man tror att gågatan i Malmö, är Malmö.. så har man missat livet här. Välkommen till parkerna där blandat folk rör sig om dagarna. Ett gäng äldre har tagit ut bord och har middag ute i Beijers park. Folk organisera så att äldre får hjälp med storhandling. Livet händer här, det blommar och växer, på odlingsmarker på både mark och uppe på taken. Välkommen!

      1. Anna, jag är född och uppvuxen i Malmö, har mina föräldrar och mitt jobb där. Malmö Central är betydligt glesare på folk, gatorna är mer ödsliga, där jag jobbar är det en stor skillnad mot förut.
        Ville bara lyfta att det är skönt att bo på landsbygden där livet har sin gilla gång, men nog tusan kommer en kommentar från en förnärmad stadsbo ändå 😉 det

        1. Precis som det först kom en kommentar från en lantbo…som jämför stadslivet, för att lyfta livet på landet. Det tar aldrig slut, men det är ok..

          Jag ville bara säga välkommen! Det är härligt att se det vackra i många olika delar, utan att jämföra.

  7. Känner igen mig i tänket. Uppväxt med att inte kräva så mycket för att känna mig nöjd med tillvaron. Alltid eftersträvat att hålla de fasta utgifterna till ett minimum.
    När jag var anställd jobbade jag stenhårt på att betala så mycket jag kunde på det enda lån jag någonsin haft, mitt studielån. Vilket gjorde att det blev mindre läskigt att säga upp mig och leva helt och hållet på mitt eget företag.

    Min sambo undrar ibland om jag är född på 1800-talet! Men för mig har alltid en sån sak som att äta en färdig lunch som man köper ute varit något som betraktas som en lyx, oavsett om jag haft bra med pengar eller inte. Det leder till en tillvaro där det är lättare att helt enkelt vara nöjd med mindre och inte kräva konsumtion för att få den känslan.

    1. Just det, man ska alltid mätta “lyx” på samma sätt. För mig ändrades mycket i mitt liv med jobb och pengar, och jag tycker att det vore bättre för mig om jag bara en vecka skulle leva igen som fattig student. För det går. Bara man inte vänjar sig med “asch, det klarar jag nog med latte på stan varje dag”. Kanske blir sådana dygder mer uppskattat nu?

  8. Så som ni har det vill jag också leva! Med tryggheten av jord och djur som alltid går att föda sig själva med hjälp av. Istället får jag nöja mig med att både jag och min sambo har jobb som inte påverkas av lågkonjunkturen och i alla fall kan bo tryggt i våran bostadsrätt, om än tvungna att gå och handla mat i affärer med tomma hyllor. Men vi drömmer om att en dag ha en liten gård.

  9. Hej!
    Jag håller i det stora hela med om det du skriver. Vår levnadsstandard är känsligare nu tror jag. Jag tänker ofta på den här frasen: Tryggheten i små utgifter snarare än stora inkomster. Och kan inget annat än instämma.
    Däremot tror jag inte att majoriteten på 50 talet hade den säkerhet du pratar om. De flesta bodde i städer och var arbetare, dåligt betalda och om de förlorade jobbet hade de inget kapital att falla tillbaka på.
    Det finns så mycket att säga när man gör en samhällsanalys på denna kris men det jag hoppas är att vi kan använda den till att se över våra prioriteringar i världen och börja leva mer hållbart!

    1. Ja absolut. Jag reflekterade just utifrån de människor som bodde på landsbygden. På den tiden fanns en mycket högre grad av inhemsk matproduktion och folk var inte utelämnad åt affärernas utbud på riktigt samma sätt ☺️

  10. Så himla glad för er att ni valde den vägen! Det kan vara min enda stora sorg i alla de kompromisser jag gjorde i min relation: att vi köpte ett “för dyrt” hus för att leva villaliv, när jag redan för 10 år sen visste att jag ville odla morötter i skogen.

    Men! Jag tog ett statligt, samhällsbärande jobb så på så sätt valde jag utefter och följde jag min “better safe than sorry”-mentalitet.

    Så med lite tur kan jag ändå vid kanske 50, köpa det där huset. Tills dess ska jag se om jag kan få igång odlingen på den oanvända gräsmattan i brf:en 😀

  11. Finns ett lugn i att odla, att ha några höns, någon bikupa och lite fruktträd och bärbuskar. På relativt liten yta kan man vid goda år få ut relativt mycket mat. Men är glad att jag har ett arbete som drar in en stadig inkomst, att odlingen kan få vara ett lustfyllt fritidsintresse och inte ett livsavgörande måste. Med det sagt, just nu i denna situation skulle jag vilja bo på landet med tillräckligt mycket mark för hushållsbehovet av mat. Skulle gett en varm, skön trygghet i magen som nu knyts i oro över allt.

  12. Jag drömmer också om ett sånt liv där man har lite marginaler. Om att vara lite mer självförsörjande, och veta att man klarar sig själv bättre om det behövs.

    Vill också påpeka att det på femtiotalet gick en liknande epidemi, som kallas asiaten, och precis som du skriver var det nog ganska annorlunda då.

    1. Min pappa och en kille till, var de enda i klassen tillsammans med läraren en period, när Asiaten härjade hösten- 57! Uppe i Luleå.

  13. hej !
    Jag har två barn i 20-25 års åldern, en precis färdigutbildad, en som ska bli klar till sommaren. Nu är jag skitdeppig för att jag är rädd för att de aldrig kommer att komma in på arbetsmarknaden, aldrig kommer att få ett riktigt jobb trots högskoleutbildning, får flytta hem och bo i sitt gamla flick/pojkrum. Tur att vi har huset kvar och inte har valt att sälja och bo i något mindre. Att bo billigt är inte möjligt i den här delen av Europa, man måste ha heltidsjobb eller en partner med jobb. Självhushållning kan man glömma med en trädgård på 100kvm.
    Hoppas du klarar dig, Clara, som frilansare!

  14. Hej clara! Jag kan inte låta bli att tycka att det känns lite konstigt socialt med ett sånt här inlägg just nu. Jag är inte alls bitter, har själv en stabil tillvaro men du brukar ju själv prata om hur man uttrycker sig här som om det var en fikastund. Har svårt för personer även privat som berättar om hur bra de har det när någon precis sitter och gråter för att de har det dåligt. Du berättar om din tillvaro, det är din blogg osv, absolut, men får ändå en dålig känsla av det.

    1. ?

      Jag får ingen dålig känsla av det, jag blir inspirerad och många med mig. Vad ger dig en dålig känsla?

      Jag är ofrivilligt barnlös, ska Clara inte få skriva om sina barn då?

      1. Jo jag förstår hur ni tänker. Och jo, självklart ska hon få skriva om sina barn! Tycker inte riktigt det är samma sak. Nu är ju samhället i kris & massa folk som blir varslade och massa andra som jobbar häcken av sig i vården. Så i just den här kontexten just nu känns det fel. Jag skulle tex inte prata om mina barn med dig precis när du gråter över din eventuella sorg över att inte få barn. Så det handlar väl mer om timing och kontext för mig. Vi behöver självklart inte känna lika men förstår ni hur jag tänker?

        1. Jag tror att du får läsa mitt inlägg en gång till om du tror att jag sitter och gottar mig i att vi har det så bra här. Läs gärna första styckena. Mitt företag kommer i allra högsta grad påverkas av den ekonomiska krisen. Och därför är jag glad att vi valt det här livet. Små bönder i norrlands inland är aldrig en privilegerad samhällsgrupp som har det härligt. Inte sett till månadslön eller arbetsmängd i alla fall. Därför ville jag lyfta det här perspektivet för en gångs skull. Att just nu är det väldigt skönt att ha ett jordbruk. Och en oerhörd tröst. Att oavsett smittor och kriser kan man alltid så sina frön och gödsla sin åker.

    2. Jag tycker snarare att Clara inger hopp om framtiden… Ska vi ta oss igenom detta så måste vi ju ändra vårt sätt att leva. Moder Jord skriker efter omsorg, tror jag. Vi är ju gjorda för att leva i samklang med naturen, vilket vi definitivt inte gör nu. Det är en skittuff tid och vi alla drabbas av det på ett eller annat sätt. Det tar på allas psyken, men vi får ta hand om varandra nu. Hjälpas åt. Stötta och trösta. Ingen är ensam, även om det känns så.
      Kram

    3. Jag håller med.

      Samtidigt förstår jag ju att Clara både vill och bör ”tillåtas” att beskriva hur de har det just nu när världen rasar – i synnerhet eftersom deras liv nu är en konsekvens av att de medvetet valt sin livsstil just med kommande ”katastrofer” i åtanke.

      Nu händer det de rustat sig för och de vore konstigt om hon inte skulle vilja reflektera över det.

      Med det sagt, så är vi många som gråter just nu och som aldrig ens haft möjligheten att vare sig välja eller välja bort den livsstil Clara har. Även om jag ville så har mitt liv inte format sig så att jag någonsin haft råd att köpa ens ett billigt hus på landet.

      Vi är många som bidrar till samhället varje dag och som önskar trygghet nu, men som är utlämnade åt den samhällsstruktur som i stället har bidragit till vår nuvarande otrygghet (hyresrätter med ockerhyror, timanställningar snarare än fasta tjänster, låglönejobb trots viktiga samhällsfunktioner).

      Utan oss skulle samhället inte fungera. Men vi får ändå skiten när krisen kommer…

      1. Hej! Jag vet inte vad du jobbar med, men något jag ofta tänker på, och särskilt just nu, är vem det är som VERKLIGEN behövs för att få samhället att rulla. Vem är det man skulle välja att ha kvar, om man var tvungen att börja sålla, i tider som dessa? Det är ju i alla fall inte högavlönade konsulter. Det är väldigt skevt att många av de jobben är låglöne- och ibland lågstatusyrken. “Det ska löna sig att utbilda sig”, är det många som försvarar löneklyftorna med. Fine, men de som utbildar sig länge och väl ska också vara förbannat glada att ALLA inte gör det. För vem skulle då städa på sjukhusen eller tömma soporna eller “nöja sig” med att vara uskor och göra allt “skitgöra” som läkare och sjuksköterskor inte gör? Till exempel. Alla behövs och alla är värda trygghet och en lön det går att leva på!
        (Sen kan man självklart ha en utbildning, även en lång utbildning, och ändå ha låg lön lön och dåliga arbetsvillkor, det är ju tyvärr inte ovanligt alls idag.)

  15. Hej och tack för att du finns! Vi har nyligen flyttat ut på landet och har bara en liten, liten villatomt. Är dock nyfiken på hur stor tomt/mark ni har och hur mycket av den ni använder för odling? Om ni istället “bara” skulle odla för husbehov (och inte för att sälja/ inte använda till ev foder till djur/ annat), hur stor yta hade ni då använt, om det ens går att gissa?
    Var börjar man ens? Hur började ni? Var går gränsen mellan jättestort trädgårdsland och jättepyttelitet jordbruk? Vill så gärna ha höns och få egna ägg, men hela familjen är vegetarianer… vad gör man med hönsen som “vanliga” hönsägare hade ätit upp? Kan du inte skriva ett inlägg om livet på landet for dummies? Eller för hybrider, som vi… som både måste köra lite compact livling och väljer bort kött men ändå vill självhushålla och bygga upp ett annat sorts liv.

    1. Ca 500 kvm för en familj på 2 vuxna och 2 barn har jag läst nånstans räcker för att odla för husbehovet. Men ofta räcker det med att börja med mindre och öka efterhand man lär sig.
      Ni har inga släktingar, vänner, kollegor som skulle kunna äta köttet som blir? Äter inte heller kött, men vill för den sakens skull inte att det nyttjas (har ingen tomt allt just nu, bor i lägenhet, men letar hus och tomt för fullt)

  16. Vet du vad, jag ärvde lite land efter min farmor. I höstas beslöt jag mig att jag skulle odla några saker där och vi böjrade med arbete, allt som skulle och kunde göras i hösten. Och nu tycker jag: Bra tajming! Även om jag inte är bonde och vet inte, vad som ska växa alls. Då jag kommer från landet, vet jag också att det inte var alla på landet som var lycklig lottade. Somliga hade inga kosor, var kanske inte pigor längre men mindre bra ställt – för alla var det inte tryggaste tiden. Men jag fick poängen :-). Tycker också, att det hade både fördelar och nakdelar att man hade så mycket egenproducerat. Idag är så många saker importerade från exempelvis Kina, det är inte klokt. Jag stör mig inte på ett visst land, men vi är alla så beroende av Kina! Hoppas, vi kan bli lite mer mångfaldig i produktionen och att produktionen fördelas lite mer jämt på jorden, med mat tycker jag att hemodlat är bäst. Om det nu går.

  17. Jag tror aldrig människor har haft en grundtrygghet. Inte i bemärkelsen att en plötslig händelse inte kan välta allt över ända. Jag är väl äldre än de flesta som skriver här och kan tänka på vad mina morföräldrar, födda slutet 1800- början av 1900-talet berättade om sin uppväxt på landet: sjukdom och död hos djuren, år då skörden blev dålig var en katastrof. Det fanns inget skyddsnät och svält var en påtaglig realitet. Det var ingalunda så att det alltid fanns något att ta av i jordkällare och skafferi bara för att man hade en gård.
    Och det kan hända igen att jorden inte ger en trygg utkomst. Osäkerheten får vi nog leva med.

    1. Jag är också lite äldre och min morfar blev vid 5 års ålder satt som getare ensam på andra sidan sjön där bonden som tog hand om honom bodde. Hela sommaren var han ensam där utom när de kom för att mjölka. Hans pappa hade omkommit och hans mamma kunde inte ta hand om alla barnen själv som fattig änka. Det var lite hjälp att få när man var fattig och inte ägde något själv. Däremot fanns det även då de som hade så de klarade sig och jag tror att man ändå levde lite mera nära varann på många sätt.
      Nu förstår jag din känsla Clara av trygghet med mat och tak över huvudet och en chans att klara av om det kommer dåliga tider. Jag är också tacksam att jag lagt ribban på en nivå där jag kan klara mig om jag tvingas och jag har jobbat hårt och medvetet för att komma dithän. Det är kanske en och annan caffe latte som fått offrats och utlandsresorna som helt uteslutits men jag vet att jag klarar av större kriser än detta.
      Vi är bortskämda och kanske behöver vi påminnas om att vi trots allt har det väldigt bra?

  18. Inte alls deppig inställning tycker jag – snarare smart, realistiskt & klokt. Jag och min man bodde en kort period i Tanzania precis när vi blivit tillsammans. Kontrasterna som vi sedan mötte i det svenska samhället gjorde att vi medvetet valde en enkel livsstil – för att få mer tid & frihet. Vi har levt på en lön i flera år och varit hemma med våra barn länge. Nu har jag precis börjat jobba lite smått hemifrån och det lilla jag får in går direkt in på sparkontot. Känns tryggt i dessa tider. Glad att vi valde den väg vi valde. Vi behöver inte så mycket som vi tror… Hoppas och tror att något gott kan komma ur denna kris som vi nu går igenom tillsammans. Tar vi bara hand om varandra så kommer nog många nya dörrar öppnas. Kram! /N

  19. Jag tänkte också på det här om dagen, att förr så hade var och en sitt liksom. Mjölken, skörden osv. Inte beroende av import. En frihetskänsla. 💕

    1. Fast vet du, den frihetskänslan finns enbart i relation till att det finns ett alternativ, dvs import. Som dotter till generationer av lantbrukare både på 1800 -tal, 1900-tal och 2000-tal blir jag nästan matt av din kommentar. Jag tror och hoppas att mina förfäder levde lyckliga liv, men att de gick omkring med frihetskänslor det har jag väldigt svårt att tro. Tvärtom tror jag att de många, många gånger kände en oerhört stor oro. Oro för dålig skörd, oro för sjuka djur och misslyckade kalvningar, oro för att kroppen skall ge upp och att hela familjen skall stå utan inkomst och i slutändan utan hem. Fattigstugor var ett faktum, vräkningar och splittrade familjer likaså. Barn såldes på auktion till lägstbjudande i Sverige fortfarande i början av 1900talet. Jag känner mig så oerhört kluven till den romantiserade bild många har av “förr i tiden”. Ja, du kanske inte behövde köpa 100% av din mat. Men du var fortfarande beroende av pengar för att köpa djur, utsäde, verktyg, arbetskraft och mycket mycket mer. Och förr liksom idag fanns det tusentals männiksor som yrkesarbetade utanför jordbruket även på landsbygden, dvs människor som var beroende av att andra odlade åt dem. Smeden, skomakaren, distriktsläkaren, prästen, tvätterskorna… yrkesarbetande människor som nog inte på något sätt var självförsörjande vad gäller livsmedel för sitt egna bruk.
      Och epidemier och farsoter? Jag tror inte alls att människan förr lunkade runt i ett stoiskt lugn, obrydd av sitt öde. Asiaten på 50talet gav garanterat upphov till otroligt mycket oro och ångest. Spanska sjukan var fruktansvärd, hela barnaskaror kunde dö inom loppet av några veckor. Föräldrar har älskat och sörjt sina barn i alla tider, precis som vi älskar och oroar oss för våra barn idag mitt i vår tids pandemi.

    2. Har svårigheter med folk som tycker att “förr var det frihetskänsla”. Sociala normer var MYCKET starkare då, livet var mycket svårare och livets alla tvångslägen till. Isär för kvinnor, isär för mödrar. Varje tid har något intressant och bra. Men att allt var härlig på en viss tid, nä, det tror jag knappast.

  20. Va?
    Min kommentar godkändes inte?! Vad konstigt och trist. Vad skrev jag som inte tål att publiceras? Undrar uppriktigt! 😞

    1. Hejsan! Din kommentar är godkänd. Men jag har varit på skidutflykt i skogen hela eftermiddagen och inte hunnit godkänna förrän nu 🙂

  21. Även om min situation som ensamstående småbarnsmamma i storstad är helt annorlunda försöker jag ha samma inställning.
    Jag kommer med största sannolikhet ha kvar mitt arbete, arbetar som förskollärare, jag och mina barn är inte i någon riskgrupp så är inte jätteorolig för själva sjukdomen för vår del. Det som är hårdast är att inte kunna träffa barnens farmor och farfar mer än via FaceTime då vi är vana att ses nästintill varje dag och det är just nu den största sorgen. Har nu vabbat i två veckor och visst, det blir mindre pengar ut, men det blir ändå inkomst. Livet kunde helt enkelt vara värre vilket jag ser att det är för många. Men jag är också glad för man ser hur många som hjälps åt, alla fina initiativ och kanske kommer vi alla vara mer solidariska på andra sidan detta?

    1. Har varit hemma med min dotter (hon är 6) en tid nu, i början var det jobbigt men lite tycker jag nu om att vi har så mycket tid för varandra. Allt som är dåligt har också sina bättre sidor, kanske?

  22. För de allra flesta människor så går livet i perioder dvs upp och nergångar. Detta har säkert Clara och hennes familj upplevt som oss all andra. Med inlägget här visar de att de gjort en långsiktig planering av livet som självförsörjande. Att våga utmana och prova sig fram är väl alltid en balansgång , som säker medfört mycket tankar.
    För den skull att familjen nu är en bra bit på väg och känner sig nöjda med sitt livsval. Så känner de säkerligen med alla som har det svårt just nu.

  23. På ett år hade pesten skördat över 2/3 av alla människor i hela Sverige. I en tid där man färdades ännu långsammare än på 50talet och i stort sett alla levde på egenodlad mark. Inga frysboxar i världen skyddar mot en pandemi. Och lika lite nu,som på 50-talet eller trettonhundratalet, hjälper det att vara förberedd inför något helt oväntat, även om jag förstår känslan.

  24. Åhh fint! Jag har växt upp på landet och alltid tänkt att jag kan åka dit i kris, åka hem till mamma och pappa, ett hus man kan elda i, massor av skog och mat i mängder.

    Men, men så kan jag såklart inte det nu. Skulle aldrig drömma om att utsätta dem för risken. Jag hade inte räknat in en pandemi som jordens fiende (även om det nu känns mer och mer givet för varje dag).

  25. Jag drömmer också om den där proppfulla frysen men dessvärre har jag noll intresse för att fylla den så jag har ett litet problem där ;).

    Framtiden är så oviss men jag känner mig lugn för min familj. Jag jobbar visserligen inom den privata sektorn men med något som är väldigt opåverkat av ekonomin. Det är väl dock inte omöjligt att jag blir av med jobbet om några år men min man har 1 år kvar på sin utbildning till förskollärare och vi kommer klara oss utan problem på hans lön.

    Nu När min man pluggar så får han inget csn då han tidigare använt upp det, så nu lever vi på endast min lön och har därför lärt oss att minimera utgifterna. Visst, det är tight och ja, jag längtar tills vi kan unna oss lite mer men det är inget vi måste ha. Mest av allt längtar jag efter att fylla på sparkontot.

  26. Ett sånt bra inlägg i dessa tider!

    Medan oron råder i världen så håller vi oss hemma på helgerna, vilket vi alltid gör på våren! Fixa med staket, röja sly, förså årets odlingar o kommande perenner, förodla dahliorna och så nåt byggprojekt ingår alltid i vårtidens schema. I år känns det extra tryggt o lugnande!

  27. Vilket fint inlägg! Jag njuter också av att arbeta mig trött i köksträdgården. Inte för att vi kan leva av de grönsakerna, men det känns meningsfullt och rogivande i en orolig tid.