Skärtorsdag inleder slutet för den kristna fastan. Jag skrev ju i början av mars om just min fasta. Om att jag valt en snäll variant som inte skulle pröva mig allt för hårt. Men inte visste jag då att vi alla skulle tvingas fasta den här våren – helt ofrivilligt dessutom. Från nära och kära. Från resor och fester. Från konserter, kyrkan, bio och andra härliga sammankomster. Från betydligt svårare saker än socker, facebook och mejeriprodukter.

Jag tror vi är många som längtar ut ur vår ofrivilliga fasta – kanske nästan inte står ut med den. Men som också märker hur förändrande en fasta kan vara. Kanske upptäcker man att det där suget efter nya saker är som bortblåst när man inte längre har någon att visa upp dem för. Eller att arbetsron faktiskt infinner sig snabbare när man slipper sitta i ett öppet kontorslandskap och vara social. Eller så känner ensamvargen att en stad med trängsel och buller faktiskt är någonting att börja längtan efter när den inte längre finns. Kanske är den här vårens fasta bara en påse skit. Eller så sår den ett frö till ett annat liv. Det liv man egentligen vill leva.

Att fasta är att avstå något. Och i tomrummet som uppstår när något plockats bort – där finns plötsligt plats för nytt att växa. Den kristna fastan tar slut snart. Men vår ofrivilliga fasta den pågår. Vad ska du fylla tomrummet med?