Det är så underbart med vårsolen som värmer ögolocken. Färgar insidan röd och lysande när man blundar.
Det är så härligt med fjolärsgräset och de torra pinnarna som knastrar under fötterna i fårhagen.
Tog med mig Ulf ut idag och blev sittande en lång stund i vår blåsippebacke. Det är lite tidigt för blåsipporna ännu men snart kommer de nog.
Så mycket att peta, dofta och smaka på i skogen.
Älskade unge. Så fint att få vara med dig när du upplever din första riktiga vår. Upptäcker hur sand känns under bara fötter och kottens torra strävhet i handflatan. Smaken av bark och jord och smågrus i kinden.
Så glad att jag får vara hemma med Ulf i vår. Ha sällskap i trädgården när jag krattar, bär pinnar och anlägger mina nya rabatter. Vi två <3
Ulfs mysiga ullkläder kommer från Nostebarn, min klänning och kappa är från Zara. Kängorna är Lundhags och Ulfs skor är arvegods. Tunna skinnskor med foder av fårpäls.
Hoppas ni får en fin helg allihop.
21 svar
Har ni barmark redan? Kanske bara i skogens södersluttning? Saknar den underbara årstiden vårvinter här!
Det är inte så mycket snö kvar i Umeå-trakten nu men lite högar finns här och var. Kanske finns det lite mer där Clara bor än där jag bor men våren är helt klart på väg med stormsteg.
Det finns en del snö kvar här men i den här blåsippebacken är det barmark äntligen 🙂
Haft lyckan att uppleva årstider med fyra döttrar, men i olika länder och världsdelar … allt olikt , nu uppskattar jag våra fyra årstider mer än någonsin. Har inga småbarn hemma nu men lyckan att vara fröken på skola i skogsglänta …
Vad härligt det låter 🙂
Bilden på er tredje nedifrån – så fin <3 tänker mig att den sitter i något fotoalbum om många år (om vi ens har fotoalbum då), när Ulf är vuxen och så pekar han och säger "kolla vad mamma är vacker"
Vad fint skrivet. Tack för din kommentar Helena <3
Nog är det något med våren ändå, jag tänker det där med att känna det nya som ändå är en återfödelse av det gamla. Att få vandra runt och dofta på livet, tänk att få vara barn i våren.
Idag drog min femtonåring som fyller sexton i år iväg på grillkväll på stranden med sina kompisar. Det var så fint på något vis, minns när man själv hängde på stranden i tonåren och doftade lite eld från den brasa man tänt tillsammans.
Hej Clara.
Jag är så ledsen. Min svägerska har fått en tumör i hjärnan. En godartad och prognosen ser god ut, men det känns helt overkligt och fruktansvärt.
Hur tycker du man ska agera/säga/bete sig när någon får cancer?
Jag vill stötta min man som mår väldigt dåligt.
Kram
Så fruktansvärt. Jag beklagar verkligen. Det är svårt att göra rätt i sådana här lägen. Jag tycker det viktigaste är att våga närma sig din svägerska. Många drar sig undan vid svåra besked och det kan kännas som ett svek. Men bara att ringa dit och visa att du lyssnar är ett stort stöd. Man behöver heller inte säga så mycket själv. “Jag är så ledsen över det här” räcker. Sedan lyssna och ställa frågor och visa att du bryr dig. Att hennes sorg är i centrum och att du är ett stöd. Och om du bor nära – kanske kan du avlasta praktiskt? Komma förbi med en korg med mat och hembakat eller annat kärleksfullt som visar din omtanke.
Och för din man är det samma. Låt hans sorg vara i fokus. Och så kan du i din tur ventilera din sorg och oro med någon som orkar bära dig. Han kanske behöver lite extra stöd hemma också. Ibland kan ju sorg och oro göra en nästan handlingsförlamad. Att finnas där praktiskt är en stor hjälp. Och orka lyssna, lyssna, lyssna
Stor kram till dig. Vad tur för din man som har dig <3
Vilka fina bilder!
Härliga bilder, härlig text. Hoppas att ni får en fin helg!
Vackra och mysiga bilder! Härligt att höra om hur Ulf upplever sin frösta riktiga vår med hela kroppen. Förutsättningar för en hållbar framtid där människor vill värna naturen, är ju just precis det, att få en relation till den.
Önskar er en fin helg också!
Otroligt vackra bilder! Trevlig helg till dig och din fina familj!
Får jag fråga hur du gör med dessa bilder? Har du med någon annan som fotar? Eller går du ut med Ulf, stativ och självutlösare och ordnar en fotosession?
Och hur tar Ulf det? Tänker att det tar ju ändå rätt lång tid att sätta upp utrustning, mecka, ställa in, testa, göra om.
Blir det liksom att du står och låtsasmyser med honom i en backe, sätter ner honom, går bort och kollar om det blev bra, tillbaka, lyfter upp, låtsasmyser i en annan vinkel, osv?
Tänker alltid på det när jag ser influensers som har så mycket content med sina barn, dessa ”mysiga” stunder är ju inte mysiga utan en fotograferingssession med allt det arbete som krävs. Tröttnar de inte? Blir inte ungarna lite sura över att ha som jobb att passa in på mammas bilder?
Jag försöker ta såna här bilder ibland, men eftersom man inte har en diskret fotograf som smyger efter en och tar naturliga bilder så blir jag aldrig riktigt nöjd för de är så medvetet organiserade och tar så lång tid att jag får dåligt samvete över att jag behandlar barnen som små accessoarer som ska passa in i en bild som egentligen inte är på riktigt.
Det är inte så svårt. Min kamera ligger alltid framme eller hänger med när vi är ute. Behöver jag stativ så tar jag med det – det är så litet och nätt. Hemma står det uppställt jämt så jag bränner av en bild på några sekunder. Min mobiltelefon är ju min avtryckare och där ser jag hur bilden blir. Därför behöver jag inte springa fram och tillbaka 🙂
Jag tror att knepet är om man är van eller inte. Jag har dokumenterat mitt liv i bild i fjorton år. Jag stressar inte upp mig när jag ska fota någonting. Barn märker ju den anspänningen direkt. Det här är så naturligt för dem att de inte ens tänker på kameran. Lika lite som de tänker på när jag tar några minuter för att knyta skorna eller justera mina vantar och har fokus riktat mot det just då.
Jag betraktar inte barnen som accessoarer – även om det är vad du antyder. Våra barn är med oss på jobbet hela tiden. På åkern när vi sår, på Jakobs yogalektioner, i gårdsbutiken etc. Det är inget konstigt med det. Det är så vi vill leva.
Här kan du läsa mer om hur jag resonerar med barnen och bilder på dem
https://underbaraclaras.se/2016/03/16/om-barnen-och-natet/
Hej Clara! Menar du att det finns blåsippor där du bor!? Jag trodde inte de fanns i Västerbotten! Dessa blommor betyder väldigt mycket för mig och jag har nästan tänkt att deras frånvaro i Västerbotten utgör ett stort aber för min längtan efter att flytta till ett hus vi har där… Men då finns det hopp alltså 😊
Ler åt din kommentar; att din kanske enda tvekan till Västerbotten nu ev är borta 🙂 Härligt!
Ja, det finns blåsippor i Västerbotten. De är väl dock inte jättevanligt förekommande så jag törs inte lova att det växer blåsippor just där ni tänkt flytta, men de kan överleva här. 🙂
Hej Clara!
Din klänning är verkligen jättefin. Var in på Zaras hemsida för att försöka hitta den. På hemsidan finns, tror jag, tre olika kategorier på klänningar. I vilken kategori kvalar din in?
Svejs Åsa
Klänningen och kappan är såå fin! Hade tänkt fråga vart de kommer från, men fick ju svaret i slutet av inlägget.