Jag hade en väldigt arbetsam mamma som alltid gick an och donade med något. När hon blev sjuk förändrades det. Dels var hon hemma när jag kom efter skolan. Det var tänt i huset och kanske fanns det fika färdigt. Ibland låg hon i sängen och läste och det var det mysigaste. Att få krypa ner bredvid henne, dra en filt över benen. Bläddra i Sköna Hem och småprata om dagen som varit. Det var otroligt värdefulla stunder. Ja, jag tror att det var bra för hela familjen att min mamma sänkte tempot.

Det tänker jag på själv nu med tre barn – att min vila är värdefull för familjen. Först var jag utmattad och några år senare gravid. Sedan kom Ulf och sammantaget har det blivit ganska många timmar i viloläge sedan dess. Och visst – i perioder har vi nog alla varit trött på frasen mamma vilar. Men nu när det är lite mer jämnvikt mellan arbete och vila så tycker jag att vilan är viktigare än någonsin.

Jag är noga med att värna stunderna av vila. Att få dricka mitt kaffe i stillhet. Att ligga och bläddra i en tidning i lugn och ro. Och barnen vet att de gärna får vara med mig då – men bara om de är lugna. Jag vill visa mina barn att man både får och kan ta det lugnt. Och att mammor också är människor som blir ledsna och trötta när de sover för lite. Som tappar tålamodet om de aldrig får vila.

Nu när Bertil inte längre går på fritids alla dagar utan cyklar hem själv från skolan. Då händer det att han kommer precis när Ulf sover middag och jag tar en liten vilopaus i sängen. Då kryper han ner hos mig och så pratar vi om vad som hänt under dagen. Alldagliga samtal. Men med hårpill och kramar och jag som har tid att lyssna klart. Och han som får del av mitt lugn.

Finns det en bättre känsla som barn än när mamma och pappa är lugna och trygga och har tid att lyssna? Föräldrarnas lugn är nog den största gåvan man kan få som liten. För när mamma och pappa är arga, stressade och bråkar är det nästan omöjligt att känna lugn – man är ju så emotionellt beroende av dem.

Lugn och vila och närvaro. Det vill jag ge mina barn i överflöd. Därför är det så tydligt för mig att jag aldrig mer kan arbeta heltid. Det GÅR bara inte. Jag tänker inte göra karriär ifall jag inte har tid att dofta barnen i håret en vanlig onsdagsgeftermiddag. Det är inte värt det.