När jag skrev om sommarens planer fick jag så många smarta tips på att få vardagen att gå ihop när man är ensam mycket med barnen. Men jag tycker att det är svårt att skriva om sånt eftersom jag är medveten om hur priviligerad jag är i min vardag. Men samtidigt – det är ju du också! På en massa plan. Ändå kan livet kännas jobbigt. Det är så det är att vara människa.

Det kom också en kommentar från Hanna som skrev så här

Jag som ofrivilligt barnlös blir så provocerad när jag läser vissa av kommentarerna här. Förstår att de inte menas så, och att man såklart mest är glad över sina barn, men många kommentarer läser mina ögon som “Gnääääll det är så jobbigt att ha barn stackars mig som måste ta hand om dom själv”. Jag hade gärna tagit hand om ett barn 24/7 om jag bara kunde få ett… Men det är väl lätt att säga kanske.

Emma, Maria och Caroline fyllde i och berättade om hur svårt de har att förstå att någon kan vara less på sitt barn. Om man valt att sätta barn till världen får man ju acceptera arbetet…ungefär så.

Den här typen av kommentarer kommer alltid när jag skriver om det jobbiga med att ha barn. Och det gör mig alltid lika irriterad. Inte på den som kommenterar – utan på den felaktiga grundpremissen att man aldrig får vara trött på den man älskar. Herregud.

Jag älskar min man men jag vill inte vara med honom hela tiden. Inte min syster heller. Jag älskar att gräva i mina rosenrabatter men ibland blir jag less på dem också. Och om jag känner att jag vill göra något annat vissa dagar är det väl ganska orimligt att någon hojtar: Varför skaffar du en rosenträdgård när du ändå inte vill vara i den hela tiden?! Du är inte förtjänt av en man, du klagar ju på honom!

Så funkar det inte. Och absolut inte heller med barn.

Men jag förstår smärtan som Hanna ger uttryck för. Att önska och sakna något som andra har och tar för givet. När min mamma var döende och jag såg jämnåriga tjejer gå på stan med sin mamma. Då ville jag puckla på dem med knytnävarna. Deras dumma aningslöshet gjorde ont i mig. De var så lyckligt lottade och tog allt för givet.

Den känslan kommer allt mer sällan för mig. Men ibland hugger det till och jag blir både rasande och jätteledsen. Då ringer jag till min storasyster som förstår precis. Att den där känslan måste få finnas. Men alla behöver inte ta del av den. Jag vill till exempel inte att min vän som har problem med sin mamma inte ska våga prata med mig om det. I rädsla för att jag ska tycka att hon är otacksam. Mina upplevelser kan inte vara facit för hennes känsloregister.

Och det enda jag vill är ju att ha en egen levande irriterande morsa att klaga på. En underbar villkorslöst älskande mamma att ta för given. Som älskar mig och som jag kan gå på stan med. Se upp till. Och störa mig på. Det är vad jag önskar mig och unnar alla andra också. Det är det som är mammaupplevelsen.

På samma sätt unnar jag dig ofrivilligt barnlös en alldeles egen underbar skitunge. Att ligga vaken om nätterna och oroa dig över och sedan tvingas stiga upp i ottan för. En unge att smeka, gosa och snusa på. Vara stolt över så att du spricker. En unge vars lego du trampar in i hålfoten. En unge som får dig att slita ditt hår. Gråta av glädje. Skratta så du tappar andan. En unge du längtar till. Och ibland ifrån. En unge som växer upp och tycker att du är bäst, knäpp, irriterande. Som litar på dig och tar din kärlek för given.

Det är det som är att vara mamma. Jag unnar dig hela upplevelsen <3