När jag skrev om sommarens planer fick jag så många smarta tips på att få vardagen att gå ihop när man är ensam mycket med barnen. Men jag tycker att det är svårt att skriva om sånt eftersom jag är medveten om hur priviligerad jag är i min vardag. Men samtidigt – det är ju du också! På en massa plan. Ändå kan livet kännas jobbigt. Det är så det är att vara människa.
Det kom också en kommentar från Hanna som skrev så här
Jag som ofrivilligt barnlös blir så provocerad när jag läser vissa av kommentarerna här. Förstår att de inte menas så, och att man såklart mest är glad över sina barn, men många kommentarer läser mina ögon som “Gnääääll det är så jobbigt att ha barn stackars mig som måste ta hand om dom själv”. Jag hade gärna tagit hand om ett barn 24/7 om jag bara kunde få ett… Men det är väl lätt att säga kanske.
Emma, Maria och Caroline fyllde i och berättade om hur svårt de har att förstå att någon kan vara less på sitt barn. Om man valt att sätta barn till världen får man ju acceptera arbetet…ungefär så.
Den här typen av kommentarer kommer alltid när jag skriver om det jobbiga med att ha barn. Och det gör mig alltid lika irriterad. Inte på den som kommenterar – utan på den felaktiga grundpremissen att man aldrig får vara trött på den man älskar. Herregud.
Jag älskar min man men jag vill inte vara med honom hela tiden. Inte min syster heller. Jag älskar att gräva i mina rosenrabatter men ibland blir jag less på dem också. Och om jag känner att jag vill göra något annat vissa dagar är det väl ganska orimligt att någon hojtar: Varför skaffar du en rosenträdgård när du ändå inte vill vara i den hela tiden?! Du är inte förtjänt av en man, du klagar ju på honom!
Så funkar det inte. Och absolut inte heller med barn.
Men jag förstår smärtan som Hanna ger uttryck för. Att önska och sakna något som andra har och tar för givet. När min mamma var döende och jag såg jämnåriga tjejer gå på stan med sin mamma. Då ville jag puckla på dem med knytnävarna. Deras dumma aningslöshet gjorde ont i mig. De var så lyckligt lottade och tog allt för givet.
Den känslan kommer allt mer sällan för mig. Men ibland hugger det till och jag blir både rasande och jätteledsen. Då ringer jag till min storasyster som förstår precis. Att den där känslan måste få finnas. Men alla behöver inte ta del av den. Jag vill till exempel inte att min vän som har problem med sin mamma inte ska våga prata med mig om det. I rädsla för att jag ska tycka att hon är otacksam. Mina upplevelser kan inte vara facit för hennes känsloregister.
Och det enda jag vill är ju att ha en egen levande irriterande morsa att klaga på. En underbar villkorslöst älskande mamma att ta för given. Som älskar mig och som jag kan gå på stan med. Se upp till. Och störa mig på. Det är vad jag önskar mig och unnar alla andra också. Det är det som är mammaupplevelsen.
På samma sätt unnar jag dig ofrivilligt barnlös en alldeles egen underbar skitunge. Att ligga vaken om nätterna och oroa dig över och sedan tvingas stiga upp i ottan för. En unge att smeka, gosa och snusa på. Vara stolt över så att du spricker. En unge vars lego du trampar in i hålfoten. En unge som får dig att slita ditt hår. Gråta av glädje. Skratta så du tappar andan. En unge du längtar till. Och ibland ifrån. En unge som växer upp och tycker att du är bäst, knäpp, irriterande. Som litar på dig och tar din kärlek för given.
Det är det som är att vara mamma. Jag unnar dig hela upplevelsen <3
112 svar
Håller med dig i din text 🙂
Hej! Jag lyckades bli gravid mot alla odds. Pga kan jag känna en enorm skuld när jag klagar på att ha barn. Jag som fick lyckan att bli mamma efter år av kamp. Men ibland är det jobbigt med barn. Mina känslor blir alltid dubbla både att det är jobbig och en skuld över att jag känner så. Samtidigt tänkte jag likadant när mina kompisar klagade på barnen, skärp dig du har ju alla fall ett barn. Men alla känslor är komplexa. Inget är svart eller vitt. Vi känner det vi gör utifrån det vi har. Tack för en underbar blogg! // Julia
Vilket fantastiskt bra inlägg, Clara. Så många kloka ord. Fastnade särskilt för: “Mina upplevelser kan inte vara facit för hennes känsloregister”.
Allt gott till dig och familjen!
Så vackert skrivet. Tänk att kunna ta kärleken så för given att man kan klaga och kanske till och med gräla utan att vara rätt att mista den. Själv är jag förunnad att vara omgiven av kärlek, men det har inte alltid varit så och jag är därför väldigt konflikträdd.
Alla är sin egen verklighet närmast. Jag minns när jag började jobba efter andra föräldraledigheten, med en tvååring och en halvårsbebis hemma. På lunchen klagade en barnlös singelkollega över trötthet efter att “bara” ha sovit 7 timmar. Inte sjutton skulle jag då säga att hen minsann inte var trött på riktigt eftersom jag hade ett tuttmonster hemma som ammade sig igenom nätterna. Hen kände sig trött och hade givetvis rätt till den känslan utifrån sitt liv. Allt måste inte jämföras.
Klok kommentar! Har själv inga barn. Och det är inte mitt fel att andra valt att skaffa barn. Att utgå från sig själv är i sin ordning. För det finns ju alltid nån som har det “värre”, vad det nu är.
Men amen. Du är ju ett geni😍
Så bra inlägg, och så bra kommentar! Sjukt tröttsamt när folk ska tävla i trötthet, eller vad det nu kan vara. Det är väl exakt sådant som gör en galen, när folk försöker ta ens känslor/erfarenheter ifrån en. Typ, “du kan inte vara trött för du har inga barn” eller “du borde vara nöjd, som har barn”. Livet är liksom lite mer komplext än så.
Men förstår SÅ väl också vad Hanna ger uttryck för. En sorts avund, är det väl i slutändan. Känner samma sak ibland, men då är det nyttigt att påminna sig om vad du skriver – det handlar inte om jämförelse. Jag kan till exempel vara orolig för mitt prekära jobb fastän andra inte har något jobb alls. Och så vidare. Såklart kan man samtidigt FÖRSÖKA tänka sig för hur man uttrycker sig, om man vet att ett ämne är känsligt för personen man talar med. Man kan kanske välja att beklaga sig för någon annan, som man vet inte blir illa berörd.
Ett sådant otroligt klokt och fint skrivet inlägg! Jag blir alldeles tårögd…<3
Så fint skrivet. Jag har två vuxna unga barn jag älskar mest i världen. Ändå längtar jag så efter att den yngste med diagnos inom autismspektrat ska få vingar och flyga ur boet. För ett par år sedan när jag gick igenom bröstcancer behandling, hamnade han i en djup depression och kunde inte gå i skolan och jag kämpade som jag aldrig kämpat förr, för att hjälpa honom, men ingenting hjälpte då. Nu är jag frisk och ingenting gör mig så glad som att han är tillbaka igen och mår så bra. Han ska göra klart sitt gymnasium och sen längtar jag efter att han ska flytta. Jag älskar honom inte mindre för det. Men jag vill att han ska kunna leva ett fullständigt liv utan mig. Upplevt att folk sett konstigt på mig när jag sagt detta. Jag har fin kontakt med min dotter som flyttat hemifrån och glädjer mig åt det liv hon byggt upp. När hon hälsat på kan jag faktiskt tycka att det är skönt när hon åker hem till sitt. Även det känns tabu att ta upp. Jag älskar verkligen mina barn mest av allt trots dessa känslor!
Jag förstår hur du menar! Att önska sina barn ett självständigt och lyckligt liv är väl det mest kärleksfulla man kan göra!!! ♥️ Att önska att de skulle bo kvar hemma hela livet vore ju mer av egoistiska skäl.
Själv blir jag svart inuti när folk som förlorat sina föräldrar vältrar sig i sorg och saknad – som du, ehrm… Jag växte upp under dåliga omständigheter och blir väldigt provocerad när det ges uttryck för saknad för föräldrar (eller mor-/farföräldrar för den delen) i sociala medier och sympatier öses från den ena och andra. Jag fick, som många barn i dysfunktionella familjer, lov att hålla allt elände hemmavid hemligt. Och de få gånger jag har pratat om det här har jag märkt att nej, folk vill verkligen inte alltid lyssna och förse sympati. Min typ av sorg är helt enkelt för besvärlig för vissa. Jaja, det är inte lätt eller rättvist i livet. Lyllo alla er med kärleksfulla familjer och släkter, hoppas ni kan känna styrkan i det.
Jag beklagar både hur du har behövt växa upp och hur du har blivit bemött. Hoppas du har kunnat skapa dig ett liv som du är nöjd med trots dina svåra förutsättningar tidigt i livet.
Har du läst “Deras ryggar luktade så gott” av Åsa Grennvall? Gör det!
Den känslan kan jag också relatera till. Men jag förstår ändå att saknaden måste vara enorm efter en nära anhörigs död. Den kan säkert liknas vid min saknadoch sorg över det jag fick och inte fick.
När jag var 15 dog min högt äskande pappa. Självklart en oerhörd sorg, och ett stort stöd i sorgen var min vän som aldrig haft en närvarande pappa. Vi pratade mycket om det, och om våra olika sorger. Så lika, men ändå så olika. Men den stora skillnaden var att jag ändå hade fått uppleva kärleken från honom. Det hade inte hon. Jag fick 15 år av kärlek. Hon fick ett liv av tomma löften.
Jag känner en oerhörd tacksamhet för de år jag fick med honom (även om jag självklart fortfarande saknar honom, och känner mig ledsen över att vi inte fick mer), och en ödmjukhet inför att alla inte ens fick det.
Varma kramar till dig!💙
Så fint, klokt och ödmjukt skrivet av dig Sara.
Hej, jag begriper mycket tydligt vad du skriver. En sak känner jag också, efter att jag uppväxte i en dysfunktionell familj och är mor till en dotter. Varje gång hon ställer till med besvär eller när jag själv tycker att jag kunde ha varit en bättre mor då tycker jag: Men hon har det så bra, jämfört med mig! Det begriper hon såklart inte och det ska hon inte kunna begripa. Men det är svårt, men helt likgiltigt hur mycket jag kämper och gör det bättre än mina föräldrar (tror jag), då blir jag alltid bara en halvbra mor jämfört med så många andra.
Bendte, för ditt barn är du nog den bästa mamman i världen! Våra negativa tankar om oss själva är ofta lögner. Kram!
Precis har inga anhöriga och aldrig haft en fungerande blodsbandsfamilj, missbrukande föräldrar, aldrig träffat mor och farföräldrar mer än ett par tre möten med min farmor, har halvsystrar som jag aldrig träffar p g a deras missbruk, det är tufft att inte ha en ursprungsfamilj som funkar. Har inte kunnat få barn. Det är ett ständigt sökande efter tillhörighet. Har lyckats “adoptera”ett par anhöriga genom livet för det är tufft att inte någon som helst närstående. Det gäller att inte vara för desperat eller visa sin utsatthet, vargarna vittrar det på en gång,att man är oskyddad. Inte sällan ulvar i fåra- kläder som kan vara den goda “familjefadern”, eller “bästa mamman”.
Trots allt går det att få till ett bra och rikt liv även om man inte har följt standardmallen genom livet.
Vilka hemska människor du måste ha pratat med, Eva! 🙁 Det känner man ju extremt mycket empati med. Det är verkligen det enda som är värre än att mista en älskad nära släkting – att ha varit ensam. All sympati för dig och jag blir så arg och ledsen å dina vägnar att höra hur du blivit bemött!!
Så otroligt bra skrivet! Du sätter ord på pricken på hur det kan kännas om man klagar lite lätt på sin man eller barn och folk tar det för allvarligt och tror att man har djupa problem med skilsmässa inom räckhåll. När man egentligen bara varit lite för mycket i bara varandras sällskap pga Corona-distansering och jobbat hemma tillsmmans varje dag i 2 månader😂😅
Vackert och klokt skrivet om hur det är att vara människa 💕
Barn ÄR jobbiga. Det är jobbigt att aldrig få vara ifred en sekund, att inte få en halvtimmes tystnad, att någon rycker i toadörren var femte sekund och frågar om jag är klar snart, att i snart 10 års tid bara sovit ensam med min man i sängen en handfull gånger. Att bli förälder kan dessutom trigga trauman från den egna barnsdomen, riva upp oväntade känslor som en inte alls är redo att hantera. Det blir inte det minsta mindre jobbigt för mig bara för att andra människor inte har egna barn. Och inte skulle det lätta deras sorg över barnlösheten om jag kände annorlunda, tyvärr. Om fångar utsattes för behandlingen barn utsätter föräldrar för skulle det klassas som tortyr. Det betyder inte att vi inte älskar dem, njuter av dem, aldrig skulle byta bort dem för något i världen. Det går att hålla olina tankar i huvudet på samma gång, att känna olika känslor. Men sättet som vi tar hand om riktigt små barn på; en vuxen med huvudansvar ofta isolerad i sitt hem flera timmar om dagen för att inget annat i samhället är anpassat till småbarnsrytm, det måste vara ett historiskt sett ganska nytt och inte så hälsosamt fenomen. Det är oerhört dränerande för många. It takes a village, inte bara för barnens skull. Så nej, jag måste inte älska tjat, bråk, gnäll, att aldrig få tänka en tanke till punkt, att aldrig få göra bara en sak i taget tills jag är helt färdig, jag måste inte ens tycka att det är uthärdligt. Och jag kan känna så och älska mina barn precis lika mycket och vara en precis lika bra förälder som vem som helst annars ändå. Säkerligen bättre till och med, på vissa saker. Det är ju det som är så fint ordnat med oss människor, att vi alla har både svagheter och styrkor.
Fina fina du! Vilka kloka ord!
Ensamstående av fritt val eget besök på klinik och aldrig trodde jag att jag skulle älska så mkt samtidigt som jag känner mig så begränsad. Just att aldrig aldrig aldrig ha en sekund ifred. Aldrig. Men vem bryr sig när han stunden efter lägger sig raklång i en vattenpöl å vinkar och säger hej till en mask? 💗
Så fint skrivet Leona! Ytterligheterna 💖
❤️❤️❤️
Tack Jenny, det här behövde jag läsa. Exakt så är det för mig att vara förälder.
Precis så!
Insiktsfullt och ärligt!
Det är rätt tydligt om man tittar på statistik att påfrestningarna i att bli förälder triggar psykisk ohälsa även i allvarligare former. Det tycker jag man kan låta sjunka in, för att inse att man inte bara kan välja bort att tycka det är påfrestande med barn. För många människor är delar av försälaskapet helt enkelt mer än de faktiskt klarar, eller rör sig i gränslandet där. Att säga till folk att de ska vara tacksamma att de ens har barn är som att säga till folk som är stressade eller påväg att bli utbrända på jobbet att skräpa till sig och vara tacksamma att de inte är arbetslösa, och tro att alla jobbiga känslor då magiskt ska försvinna.
För en del är det tuffare, för andra går det enklare, i vilken grad det beror på att barn är olika intensiva eller man som förälder har olika förutsättningar att hantera det spelar egentligen ingen roll. För det hjälper inte en själv att andra klarat mer.
Så bra skrivet!! Tack för de orden
Så fint skrivet. Skrattade lite åt tanken att det skulle vara tortyr! Du har så rätt och ändå tänker man ju inte så. Man blir väckt var 10:e minut, man blir kissad och bajsad på. Riven, slagen, biten. Skriken i örat. Ryckt i, snubblad. Man trampar in deras spår av leksaker i fötterna, snubblar över deras saker om natten. Måste gå upp snortidigt, vara vaken jättesent. Man stressar och har skyhöga halter kortisol stundtals. Jo, gjorde en främling ens hälften av det här mot en, skulle det vara åtal och fängelse eller i alla fall strängd besöksförbud 😉 Och ändå är allt förlåtet när deler mot en eller lägger armarna om ens hals. <3
Så rätt och så klokt!
Man får vara trött på dem man älskar – precis!! De enda man aldrig stör sig på är väl dem man aldrig träffar, som man inte ens vet att de finns? Alla andra kan man störa sig på, och ändå älska. Och det är väl kanske det som verkligen är kärlek. Att det kan vara så oerhört krävande att vara mamma, fru, dotter, vän, ibland, men att man ändå vill vara det, att man ändå älskar.
Riktigt bra skrivet!
Jag är också ofrivilligt barnlös. Min sambo och jag har försökt att få barn i strax över två år. Jag blev på något sätt gravid efter ett år men fick ett MA i vecka tolv. Nu står vi i kö till IVF eftersom min sambo har få och slöa spermier, men det är helt stopp nu i och med Corona.
Jag tycker att typen av forum är avgörande för vad man kan säga och när. Jag älskar att läsa om Claras liv och drömma om hur mitt liv också skulle kunnat vara. Min bästa kompis och jag började försöka bli gravida samtidigt och nu har hon en dotter och nästa barn på väg, båda gjorda på typ första försöket. Det gör oerhört ont i mig när hon beklagar sig över att hennes dotter är så mammig eller att hon måste köpa nya kläder för att hon inte får plats i sina vanliga. Andra problem hon har får hon gärna beklaga sig om men vissa saker bör man nog inte säga till vissa personer när man vet om deras livssituation.
Jag har väntat på att min sambo skulle bli redo i många år, nu har det gått ytterligare två år. Familjemedlemmar har hållit på med IVF i två år innan de till slut lyckades så jag är medveten om att jag bara har börjat vänta. Det är tufft att vara den enda kvar utan barn när många är inne på nummer två.
Med det sagt så kan jag också förstå att det kan vara riktigt tufft att vara själv med barn under en lång tid, och att det är starkt gjort att fixa det. Men jag är ändå avundsjuk.
Jag har varit i samma sits, försökte i fyra år varav två med IVF innan jag tills sist (sent under försök nr två efter jättemånga FET) blev gravid.
Vill egentligen inte skriva så mycket mer än att jag tycker du sätter fingret på vad det handlar om – avundsjuka. Nu har jag mitt barn, som är det bästa som hänt mig, helt underbar och samtidigt sjuuukt intensiv och jobbig i stunder, och kan nog ändå uppskatta henne mer än andra som inte fått kämpa. Men på vissa sätt nog också tycka saker är jobbigare för att kampen satt spår i mig. Och jag tror på ett sätt att avundsjukan är det som på nått sätt är det djupaste ärret, känslan av att inte ha det som tas för givet, som andra tom kan klaga över. Jag kan ärligt talat fortfarande bli avundsjuk när folk blir gravida. Och inte att tala om när de blir det för andra gången. Tror att avundsjukan också blir värre av att den är så förbjuden. Man liksom måste förtrycka den och det blir den inte bättre av.
Jag tycker inte man ska förtrycka sin avundsjuka och ilska över att andra tar för givet det man skulle ge allt för. Men jag tycker att man ska våga benämna den som just avundsjuka, som du gör. Uttrycka att det gör ont. Inte försöka förneka någon annan sin egna känsla inför sin egen situation! Tror man mår bra av att unna sig att ha riktigt fula känslor, bara man ser dem för vad de är och i alla fall försöker gå vidare sen… fast det är svårt 🙁
Klokt och insiktsfullt!
Läste nånstans en som bytte ut ordet “avundsjuk” till “avund-frisk”.
Avundsjuk känns på nåt sätt synonymt med missunsamt, men jag tycker inte det behöver vara så. Jag är avunssjuk på många saker samtidigt som jag inte egentligen missunnar nån annan deras lycka. Det är ju bara en känsla som inte är det minsta “sjuk” utan faktiskt väldigt FRISK (avundfriskt!) 🙂
Ja, den djävulska avundsjukan. Den är så ful och så svår att hålla på avstånd. Biter i tungan. Som när jag läser om er som har en sambo/partner. Att ens ha någon att dela barnlängtan/förtvivlan med! Att älska/älskas. Allas situationer är olika, kan inte jämföras och ska inte jämföras. Men vi rymmer alla mänskliga känslor och avundsjukan är en av de mindre vackra. Och att någon annan har det ‘värre’ betyder inte att ens egna känslor är mindre betydelsefulla. Kram till alla som längtar
Kram till dig Maria.
Håller helt med om att det beror på forum. Det är inte svartvitt – antingen får man aldrig klaga eller så ska man få klaga så mycket man vill – snarare så att i vissa forum är det fritt fram och i andra kan man tänka sig lite för. Hänsyn är en bra grej.
Önskar dig och alla andra ofrivilligt barnlösa att ni ska få er längtan efter barn uppfylld! ❤️
Det här är så lustigt. Vi försökte också två år med vår första. Jag minns sorgen, svärtan, den lilla gnistan hopp som tändes varje ägglossning och det avgrundsdjupa svarta hålet man dök ner i när det sen inte blev något ändå. Jag minns ATT det var så. Men jag kan inte återupprepa känslan inombords. Jag förstår dig så väl, och ändå inte, för när det sen äntligen blev av blev livet så annat, fyllt av så många andra känslor. Nu fyller hon snart två år, och småbarnslivet är mitt. Blev det så underbart som jag trodde? Njae. Men alltid värt det. Precis som Clara skriver. Fortsätt kämpa! Önskar er all lycka till!
Jag och min sambo har också försökt länge, nu står vi inkl till ivf. Vet inte om det tar längre tid i och med Corona. Längtar efter att prata med ngn om det, vågar/vill inte berätta det för vänner för blir så ledsen. Alla mina vänner har barn, vi pratar nästan bara om barn och de tror nog bara att jag ”fokuserar på karriären”. Tror att jag inte vågar berätta för att då blir det mer verkligt, och jag är rädd att det inte ska funka. Varje månad brister hjärtat.
Jag råder dig verkligen att prata med någon om vad du går igenom. Antingen med dina vänner eller med någon utomstående (typ kurator eller liknande). Jag tryckte ner min sorg över barnlösheten alldeles för länge och blev till slut deprimerad. Gick då i samtal plus fick medicin och mådde mycket bättre efter det, men det känns så onödigt att det skulle behöva bli en depression av det innan jag tog mina känslor på allvar.
Hej Elin!
Vi är alla så olika, för mig så har det varit nödvändigt att ösa ur mig så jag ska kunna fungera hyfsat normalt. Min sambo är tyvärr väldigt olik mig och ser inte att det är ett stort problem, vet inte om det är nån typ av skyddsmekanism. Hade jag inte pratat med mina vänner hade jag inte fixat det.
Vi står i kö på Sahlgrenska, där har de inte gjort några insättningar på två månader och resten är väl ganska pausar också.
Jag rekommenderar att prata med någon vän som du verkligen litar på. Också för att minska risken för att få dumma kommentarer, det får man tillräckligt ändå. Lycka till, hoppas att det är er tur snart!
Tack ❤️❤️ Fint att få svar här.
Våga prata med dina vänner om det <3 Vi har varit öppna med både missfall, barnlängtan och att vi försökt. Det har gjort allting mycket enklare. Inga dumma frågor, inga sneda blickar. Bara förstående. Många som har barn hade en svår väg dit, även om man inte tror det när man hör att de har typ 3 barn. <3 Men vågar man prata får man empati och information och stöd.
Förstår dig precis, har kämpat med IVF och embryodonation i 4,5 år. Är nu gravid i v.14 (även om jag knappt tror det). Herregud så ont det gjort att lyssna på andra som pratar om sina barn – fast för mig har det varit såväl när de klagat som när de hyllat sina barn. “Hon är så begåvad, han är så intelligent”. “Kan du bara hålla KÄFTEN om dina barn” har jag tänkt och sparkat i en mental vägg. Det som jag gjort är att jag dragit ner på umgänget med barnkompisarna och utvecklat andra vänskapsrelationer mer, där vännerna inte haft barn. Underbart skönt. Med dem har man kunnat prata om andra saker som inte triggar den där bottenlösa sorgen.
Jag hoppas verkligen att IVF går bra för er nu – men ett tips på vägen: börja att diskutera om ni är redo för donation (ägg, spermie eller dubbeldonation). För den dagen ni kanske behöver ta beslut om att ge upp era egna könsceller, då kan det vara skönt att ha tagit den diskussionen så att ni snabbt kan gå vidare. Kram <3
Tack för att du skriver detta. Fastande läsandes i ditt kommentarsfält igår och känslan av att vara en otacksam mamma för att jag är trött ibland hängde kvar. Håller med dig om att kärleken inte är villkorad på det viset, hela upplevelsen hör till!
Du skriver så fantastiskt bra☺️
Jag hoppas verkligen att de som önskar sig barn får det!
För mig som bor i ett mer restriktivt samhälle just nu blir det extra tröttsamt just nu. Att få höra att man inte borde skaffa barn om man inte vill vara med dem menar jag. Precis som Clara vill jag ju det men inte hela tiden. Och de vill ju inte bara vara med mig. De saknar sina kompisar och att få prata med andra vuxna, berätta saker och få en paus från mig som är mattant, lärare, mamma, ordningsvakt, städerska… och dessutom skulle jag inte säga att världen just nu är en värld jag önskade barn till. Att inte få gå ut som man vill, inga lekplatser, museum, eller stränder öppna.
Tycker synd om både mig, min man och våra barn. Alla förtjänar egentid och tid med vänner. Vi har bara haft varandra i åtta veckor.
Jag anpassar mig ofta efter situation. Visst har vi haft jobbiga år när barnen var små, sen ljuvliga år åren strax innan tonåren. Nu vresiga tonåringar som helst är uppe till soluppgång och som förälder står man och tvingas ta nya beslut, lätta på krav. Det jag inte har något till övers för är föräldrar som alltid gnäller över hur jobbigt det är med barn och får medhåll av andra. Handlar det faktiskt då om barnen i sig eller är det ens personlighet att alltid gnälla och på så sätt må bra av den uppmärksamhet man får av omgivningen. Som pedagog kan jag ibland tycka att familjer har onödigt gnäll och problem hit och dit som med små enkla förändringar kunde försvinna. Bara man själv vill. Men vissa fastnar i mammagnället, mammatrötthet osv.
Min första var oändligt efterlängtad men graviditeter var en kamp. Jag hade Hyperimesis gravidarum, det är som att ha vinterkräksjuka i 9 månader.
När hon så kom (efter en svår förlossning som slutade med akut snitt) var jag slutkörd både fysiskt och psykiskt. Och älsklingen skrek…. och skrek… Och skrek. Senare visade det sig att hon skrek av en anledning jag som mamma aldrig kunnat förutse. Det fanns de som tyckte att jag var otacksam när jag klagade över trötthet. Men de såg inte heller hela bilden.
När någon förälder delar med sig om hur jobbigt det är med sömnvägran, matvägran eller annat som gör livet svårt försöker jag tänka: “Det är en liten pusselbit den personen väljer att dela. Hur de andra pusselbitarna i livet ser ut vet jag inget om (oro för jobb, en sjuk förälder, den egna hälsan osv) Så vem är jag att döma när jag inte har hela bilden…”
Skulle vi bara haft vårt yngsta barn skulle jag antagligen ha tyckt som dig. En underbar och solig unge, visst trotsperioder, kriser, sjukdomar och otaliga sömnlösa nätter också med hen , men överlag så där som jag föreställde mig föräldraskapet, en del tyngre perioder men däremellan lugnare och så massor av kärlek. Nu har vi också flera äldre barn, och ett av barnen har från början varit krävande. Sjukdom som påverkat, specialsvårigheter och tunga saker att hantera. Hela tiden. Det har aldrig varit lätt med hen, och hen är nästan vuxen nu. Jag har alltid älskat, men långa perioder har jag haft svårt att tycka om mitt barn.
Jag föreställer mig hur jag skulle se på föräldraskapet om jag bara hade det ”lätta” barnet. Eller om jag bara hade det ”tunga”. Väldigt olika upplevelser och min roll som mamma är helt olika. Min känsla av hurudan jag är som mamma är också helt olika. Trots att jag är samma person. Det är så väldigt stor skillnad på hurudana barn man får. Man får lov att vara lite snäll, mot sig själv, men också mot andra föräldrar som kanske inte alls är ”sämre” än dig.
Åh Louise, jag kunde skrivit exakt precis samma kommentar, inklusive ordningen på barnen och allt.
Fastna i mammatrötthet? Begriper du ens vad det betyder, när du kan bara sova 3, 4 timmar i sträck, i åren? Vad då tycker du är gnäll? Vad tycker är det när man berätter sådant? Man är förtvivlat! Och så är det frågan om överlevnad. Kanske ber “gnälliga” mammor om hjälp. Kanske.
Vår yngre sov inte en hel natt de första 10 åren. Vår äldre hade epilepsi med täta läkarkontroller och stor oro. Båda barnen har matvägrat. Den äldre åt välling 200 ml morgon, 200 ml kväll, det var allt. (Läkaren sa “om hon dricker välling klarar hon sig, inget barn har svältat ihjäl i vårt land på länge” det gav mig mod att vänta ut det. I dag som 15 åring äter hon nog) Den yngre har saknat kompisar fram till 11 år ålder. Den äldre varit extremt mammig. Båda har skrikit sig igenom bilfärder. Att hälsa på mormor 35 km/väg. Med skrikande barn. Ingen av dem sov längre än 30 minuter/tupplur under dagen.
Jag hade svår förlossningsdepression med båda barnen, den senare på gränsen till psykos. Jag hade inte lättskötta barn, jag själv lider av generaliserat ångestsyndrom. Men jag valde(!) Och väljer (!) att inte fastna i det jobbiga. Jag vill försöka se det positiva i olika situationer. När jag umgås med mina vänner saknar jag att kunna göra annat än att lyssna på hur jobbigt det är med barn. Jag vill kunna vara kvinna, diskutera livet, skratta, prata om svårigheter, be om hjälp, stöda varandra. I min kompiskrets finns 2st som tar över hela diskussioner, med just gnäll över hur jobbigt det är med barn och familj. I 15 år nu, varje träff ska vi andra sitta och lyssna. De har fastnat i gnället. För varje år är det nya saker. Och de har absolut inget intresse av att förändra, söka hjälp osv. De har blivit ett med gnället, de vet inget annat sätt att umgås. “Jag är så trött. Det är så tungt.” Tänk att mata hjärnan och kroppen med den tanken i 15 år. Och vi andra, vi har kanske andra problem som vi gärna hade fått stöd och hjälp med, men vi ska lyssna och stöda gnäll. När jag ser i bakspegeln saknar jag att någon kom in och styrde upp när jag mådde som sämst. Tänk om jag hade förstått (eller min man för den delen) att jag borde ha bett om sömnmedicin och sovit någon annanstans minst en natt/vecka när sonen inte sov och jag led av förlossningsdepression. Sova och äta är så viktig för att tillfriskna. Till saken hör att min omgivning visste om att jag mådde dåligt, men ingen(!) steg in för att hjälpa och stöda oss. Vi var unga föräldrar (21 och 24 år gamla). Stöda på riktigt alltså. Inte lyssnat på gnäll. Kommitmed mat, erbjudit barnpassning osv.
Helt ok att gnälla alltså. Men när man fastnar i gnäll i 15 år är det nog annat än “jobbiga barn” som är problemet. Det är min åsikt.
Själv har jag en partner som inte vill skaffa barn av miljömässiga skäl. Och som 34-åring känner jag hur fertiliteten sakta men säkert förtvinar. Det går ju inte heller att argumentera emot det där. Känner mig som en dålig, egoistisk människa i min barnlängtan..
Men du, du måste leva ditt liv med din dröm. Går den inte ihop med sambons bryt upp! Bli ensam- mamma med gamla sambon som särbo om ni kunde enas och älska på det sättet. Eller finns det en ny partner där ute med samma längtan som du? Du kommer bara ångra de barn du inte fick, aldrig de du får om du har en längtan i dig. Ta hand om dig, kram
Adoption då? Eller fosterbarn! Såklart alternativ som tar lång tid och är krävande processer men tar inte mer resurser av jorden eftersom barnet redan finns. Om din partner inte vill det heller låter det kanske lite som att hen inte vill ha barn snarare än att hen vill men avstår pga miljöskäl.
Du kommer att ångra dig.
Det går såklart att argumentera emot din partners åsikt. Det går att argumentera emot det mesta. Sen är frågan om du skulle komma någonstans med det. Den som verkligen längtar efter barn kommer aldrig kunna upprätthålla “för miljöns skull” i längden. Min tro är att de som slänger sig med det argumentet i grunden inte har någon stark barnlängtan. Om din partner inte vill skaffa barn behöver du fundera över om det är ett barnfritt liv du önskar. Det är en ganska stor uppoffring du gör för din partner! Att leva med någon som inte önskar ett barn samtidigt som du uttrycker att du har en barnlängtan…det måste vara en enorm tyngd. Jag säger inte att det är enkelt men jag tror att du måste lämna något bakom dig, antingen din partner eller din barnlängtan. Vems drömmar är det du ska uppfylla? Din partners eller dina egna? Ta hand om dig!
Hej! Tror du länkade till fel inlägg under “sommarens planer”, man kommer till ett gammalt inlägg om att flytta till landet.
fint skrivet om de olika livsförutsättningarna, att sakna det som inte finns och som man vill ha, att unna och önska andra det.
♥️♥️♥️ Precis så.
Att erkänna att något kan vara tröttsamt, eller jobbigt är inte samma sak som att vara otacksam.
Båda känslorna, att vara trött/utmattad/less kan samexistera med djup tacksamhet.
I stunden är man bara människa. Även det mest efterlängtade blir normalt när man har levt med det ett tag. Man måste kunna vila i normaliteten och inte alltid ursäkta sig för något någon annan inte har. Jag har inte barn själv, men jag ser att det är både glädjande och väldigt tufft och krävande. Det måste man få ventilera. Även föräldern som har kämpat länge för att få barn kommer att påverkas av gnagande oro, sömnbrist, trots, osv., och måste få prata om det.
Tack för ditt svar på min kommentar!
Men som jag skrev menade jag aldrig att man inte får vara trött på den man älskar, blir ledsen att det tolkades så. Jag skrev ju även att jag förstår att man mest är glad över sina barn…
Hatar själv “andra har det värre”-tänket, klart att man måste få vara less och trött och vilja vara ifred ibland.
Har f.ö även jag förlorat min mamma i tidig ålder, så jag förstår exakt din känsla angående det. Jag har två sorger i livet med andra ord! Men, det finns andra som har det värre 😉
Jag håller tummarna för dig Hanna!
Så fint och klokt skrivet. Jag har efter många års ofrivillig barnlöshet, längtan och sorg efter 4 missfall äntligen blivit mamma. Och det är precis som du skriver: alldeles alldeles underbart och jättesvårt och jobbigt på samma gång.
Men ja, när längtan och smärtan var som störst så blev jag väldigt provocerad av personer som pratade om sina barn som en börda. Även om jag nånstans förstod att det är en del av mamma-upplevelsen.
Insiktsfullt och klokt!
Bra skrivet. Man älskar sina barn över allt annat men när det kommer perioder när man har ensam ansvar för dem (exempelvis när min man byggde vår övervåning) så kan det vara tufft. Att vara mamma 24/7 och aldrig få vila ordentligt, det är inte lätt. Man måste få säga det.
Så himla bra och viktigt inlägg Clara! Visst är det ju precis så, man blir less och frustrerad på både människor, djur, arbete, sysslor emellanåt. Inget konstigt eller fel i det. Snarare helt naturligt och rimligt.
Jag kan tillägga att jag kan bli provocerad av kommentarer på blogginlägg, som nämnda Hannas, då personen av för mig outgrundlig orsak känner att det är en bra idé att skriva hur provocerad hen blir av blogginlägget. Bloggaren är ju i sin fulla rätt att skriva om sin vardag, sina bekymmer och känslor på sin egen blogg. Det är ju själva grejen med en blogg. Varför skriver då nån, som Hanna t.ex, hur provocerad hen blir, vad vill hen uppnå med den kommentaren? Även hon har rätt till sina känslor och jag kan förstå dem, absolut, men varför uttrycka dem i detta sammanhang? Vill hen förmedla att bloggaren borde inte skriva om sånt? Eller att bloggaren naturligtvis kan göra det men att det provocerar vissa, och det bör hen veta? Eller är det snarare bara ett sätt att få ventilera de egna känslorna och eventuellt få respons av andra i kommentarsfältet?
Kanske att ge lite perspektiv genom att dela med sig av sin upplevelse och sin situation?
Eller att som du redan är inne på; precis som vi (när vi klagar på de mindre charmanta delarna av föräldraskapet) få ventilera sina känslor?
Såå väl skrivet!
Vackert och klokt.❤️
Bry dig inte om andras klagomål. För mig är det så skönt att veta att jag inte är ensam om att ibland inte orka, vara trött och lite tvär efter en dag med mycket skratt men också så många krav att allt man önskar sig är fem minuter att bara vara, dricka en kopp med något gott och kanske till och med läsa en halv sida i en bra bok. Alla relationer är ett givande och ett tagande, ett kompromissande med det man själv vill och det den andra vill. Ingen människa kan ge och ge och ge i all evighet utan att ibland få ta. Barn ger massor, men de tar också massor, och ibland tar man slut som förälder. Särskilt om man inte kan få fem minuter här och där att bara vara, att ladda upp givarenergi, att göra något för en själv. Det betyder inte att man inte älskar så mycket som man kan. Det betyder bara att vi är människor med behov, precis som våra barn är, och ibland är behovet att få känna samhörighet med andra som också förstår hur svårt det är när man frivilligt, med kärlek, ger mer än man egentligen orkar.
Tack för ett väldigt klokt inlägg!
På ett känslomässigt plan resonerade jag likadant som ofrivilligt barnlös men visst förstod jag, på ett rationellt plan, att det inte bara är rosenskimrande att ha barn.
Jag hade turen att få barn 🙏 och nu vet jag att livet med barn innehåller färgpalettens alla nyanser av känslor och att det är helt okej.
Sedan tycker jag att ditt inlägg var konstruktivt och positivt. Det handlade om att skapa förutsättningar för en fin tillvaro tillsammans med barnen. Vilket ju inte alls är något som kommer automatiskt eller kan tas för givet.
Fint fint fint 💛
Jag kan absolut förstå kvinnan, hur ledsen hur är. Ifall jag själv i framtiden blir ofrivilligt barnlös kanske jag reagerar likadant, man kan aldrig veta det förens man själv är i den situationen.
Dock kan man inte bara skylla sina egna oförätter för att pracka ner på andra och förbjuda folk att ha problem för man inte har något själv. Som att man som kvinna ska sumpa sitt eget välmående och förvandlas till en sliten trasa för man får barn och ändå vara glad och rosenkindad. Det är sällan papporna som har liknande problem eller får höra sådana kommentarer. För att vara en bra person – både som mamma, kollega eller vän, behöver man också ta hand om sig själv.
Tack för fina läsupplevelser, särskilt i dina sista två blogginlägg Clara. Så fina kommentarer sen! Det finns ett djup i din blogg som jag uppskattar så mycket och som gör att jag kommer tillbaka. Variationen på dina inlägg är ju fantastisk med. Heja Clara❣
Så fint du skriver, Clara. Verkligen alltså.
Du beskriver detta så bra och på ditt unika fina sätt som både förklarar och berör!
Åååh så fint inlägg. Vet du att vi firat morsdag i Finland idag? Det passade så bra att läsa detta inlägg just idag. Hälsningar från Österbotten, hoppas du vet att du har många läsare här <3
Så roligt att höra! Kram 🤗
Klockrent och rakt in i hjärtat Clara! “Mina upplevelser kan inte vara facit för hennes känsloregister”. Tack för att du sätter ord på det ogripbara.
Tack för detta inlägg, satte ord på mycket jag kände igår, jag var en av dem som ”klagade” pga oro inför sommar med 3 små barn, och make med jobb i sjukvården och förmodad delvis inställd semester…. Det känns som att många jämför äpplen och päron… Jag har aldrig varit så lycklig och inte heller mått så avgrundsdjupt dåligt som efter jag fått mina älskade barn. Mångåriga tuffa studier, ett högkvalificerat arbete med beslut om liv och död har inte skakat mig i grunden, jag har alltid sett mig som en trygg och stabil person. Men när barn 2 föddes föll allt, min då 2,5-åring gick bärsärk, bebis skrek och skrek och skrek… Hans första år handlade bara om överlevnad, sjukskrivning, utmattningssyndrom… Det gick inte att vara ensam med våra barn med förståndet i behåll. Det tror jag att få hade klarat… Å det kan ju inte bara vara vi som stundtals har det tufft. Nu är vi på benen igen, bebis nr 3 är här och vi mår fint. Men när ngn ”klagar” över utebliven avlastning eller ”jobbiga” barn så vet du aldrig vad den personen går igenom… För en del må det vara avsaknaden av möjlighet att fixa naglarna som är det största problemet men för andra kan det vara ngt helt annat❤️… Ingen vet vad ngn annan går igenom och vilka resurser den personen har att förändra sin situation, ödmjukhet inför det är rätt fint…
Underbart! Väl formulerat!
Ungefär som skilda föräldrar med varannan-vecka barn tycker att vi är udda som inte tar tillvara på aaaaall tid vi har. Jag förstår också att det kan låta provocerande, men man måste även se till någon annans vardag. Allt är inte glitter och guld jämt.
Så fint formulerat ❤️
Bästa och finaste jag läst på länge. Tack!
Så fint skrivet ❤️
Min svägerska var ofrivilligt barnlös men fick till slut två genom ivf – och satan så jobbiga barn hon har och hon tycker även det själv. Det betyder inte att hon inte vill ha dom eller att hon älskar dom mindre. Jag har två barn som jag fick plättlätt – älskar dom över allt annat men shit vad jag kan bli less ibland😅
Håller helt med dig. Min dotter föddes efter fem år av behandlingar inkl fem IVF-återföringar och flera operationer och var resultatet av min femte graviditet. Jag har alltid stört mig på den dubbla bestraffningen som vissa verkar tycka att vi infertila/sterila ska drabbas av. Först kampen att ens få ett barn, sedan att berövas rätten till ett normalt föräldraskap med allt vad det innebär av fina OCH jobbiga stunder för att man förväntas vara så himla tacksam för varje sekund nu när man till slut fått sitt barn. Ja, jag är oerhört tacksam, men jag har som alla andra rätt att klaga på hennes hysteriska skrik, gnäll, matvägran etc. Jag klagar givetvis inte till mina barnlösa vänner, det är skillnad.
Innan jag fick barn undrade jag hur en frisk person inte kan vilja ha barn. Nu stödjer jag alla som väljer att vänta eller helt avstå. Det finns inget så krävande som att bli förstagångsmamma. Som ofrivilligt barnlös blir barn extremt upphöjt och idealiserat. Längtan efter det där barnet skapar sån avundsjuka och bitterhet. Främst är det mammor som klagar på andra mammor på nätet. De flesta vågar inte säga ifrån irl till bekanta och kollegor som sårat dem på olika sätt. Men i kommentarsfält är det enklare att bita ifrån och ge uttryck för sin sorg och bitterhet.
Vackert och talande.
Jag önskar mig också en mamma, eller jag önskar tillbaka min mamma!!! -tänker jag ofta, eller när jag hinner mellan omhändertagandet, tjafsen och skratten i att ha två ljuvliga skitungar att vara med.. 😉
Bra formulerat !
Tack Clara! Mycket välformulerat. Fint och sorgligt på samma gång.
Så fint skrivet, jag blev alldeles tårögd av att läsa. För exakt så är det!
Tack för så bra tankar kring detta ämne som är så svårt. Jag var själv ofrivilligt barnlös i flera år, sen fick vi tillslut 2 barn med IFV efter flera försök och missfall. När minsta barnet var lite över ett år blev jag helt plötsligt spontant gravid och vi har nu 3 barn. Barn nummer 3 har varit allt annat än en dans på rosor och jag blev utmattad av sömnlöshet mm. Vi pratar flera uppvak i timmen i över 1 år. Jag har brottats med mitt samvete över att jag inte orkar med mina barn. Hela vår familj har mått så dåligt de senaste åren över att vi som föräldrar är helt slutkörda och hela tiden lever på marginalen med ork. Jag förstår verkligen barnlösa som säger att man ska vara så glad och tacksam över att man ens har barn, men man måste också få tycka att det är jobbigt. Jag älskar verkligen mina barn, men de har också knäckt mig på ett sätt jag inte trodde möjligt. Jag har gråtit så många tårar över att jag inte alltid orkar med. Att jag faktiskt vill leva ett annat liv ibland men så samlajag ihop mig och kämpar på. Vad jag ville säga är att man kan älska någon så man spricker men ibland bara vilja få vara i fred också, det är mänskligt!
otroligt bra skrivet Clara! Håller med och blir samtidigt alldeles lugn och glad av din varma ödmjuka ton. Tack!
Jag förstår att jag, i min provokation av flera kommentarer, kanske framgick som väldigt trångsynt och oförstående. Jag står fortfarande för det jag skrev i förra inlägget, då jag även förklarade att min provokation grundar sig i den typen av föräldrar som ”skaffar” barn för att sedan vilja vara barnledig 2 av 4 helger i månaden. Alternativt som gnäller så fort de behöver ta hand om barnen själv en hel dag. Vilket är långt ifrån alla föräldrar som är ”trötta” på sina barn.
Det är klart jag förstår att man kan vara less på dom man älskar, det är jag också till och från. Men förmodligen är väl jag djupt ärrad från mina år som ofrivilligt barnlös. Jag är också sjukligt trött och irriterad på mitt barn ibland, men trots det så finns det alltid en tacksamhet i att jag har henne att vara trött och irriterad på. Sen kanske jag har lättare än andra för att hitta återhämtning till mig själv i samvaron med henne. En lång läggning gör ofta inte mig så mycket, eftersom jag bara kan ligga bredvid och tänka på vad jag vill tills hon somnar.
Jag vet väl egentligen inte vad jag vill med den här kommentaren, om jag vill ”rättfärdiga” mitt sätt att tänka eller vad. Jag vill väl kanske stå upp för alla ofrivilligt barnlösa, alla föredetta barnlösa och alla sekundärt barnlösa som kanske känner igen sig i mina tankar. Kanske vill jag bara förstå varför det är mer okej att vara trött på sitt barn än inte? Varför är mina känslor inte lika okej bara för att majoriteten inte känner som jag? Jag vet inte..
Det är väl precis lika okej tycker jag. Men du uttrycker ändå att du tycker att det är fel att vara trött (på sina barn), och inte tacksam, som du är.
Det beror ju så mycket på de barn man får, och hur resten av livet ser ut!
Och dessutom, när man pratar av sig, oavsett ämne, så lägger man väl oftast inte in brasklappar av typen “självklart är jag innerligt tacksam för….”. Så många som beklagar sig är alldeles säkert tacksamma för sina barn (sin man/sitt jobb/sin släkt etc) men just i stunden vill man ventilera och få stöd. Om allt är bra behöver man inte det och därför hörs de nöjda mindre.
Vi tänker och tolkar väl saker olika och det är okej det också. Jag tycker bara det är intressant med diskussioner med flera olika aspekter, men har förstått att man inte ska ge sig in i diskussioner i riktade forum – speciellt om man är av en annan åsikt än majoriteten.
Tack för detta inlägg. Du är så klok.
Vilket fint svar!
Åh, vad bra skrivet. Jag har inga egna barn, men två “bonusar” som är helt fantastiska och som jag älskar och jag kan inte föreställa mig livet utan dom (eller deras pappa). Men det är lite tufft ibland att ha gått från att bo ensam och sköta sitt eget, till att leva småbarnslivet varannan vecka. Vissa veckor kan jag komma på mig själv med att tycka att det ska bli lite skönt att få en “barnfri” vecka, längta lite. Och jag får så OTROLIGT dåligt samvete samma sekund som tanke uppstår. För jag skulle ju aldrig vilja återgå till livet innan. Och jag längtar så himla mycket tills vi (förhoppningsvis) får tillökning i familjen. Men ibland måste jag få andas ut lite. Ladda om. Slippa trampa på lego varannat steg och lägga mig med grus från skolgården i sängen. Men oftast tar det ju inte mer än en dag innan jag saknar dom igen.
Skulle vilja skriva en lång rad om hur det är att vara mamma till ett funktionshindrat barn. För att ge perspektiv. Jag har själv ett barn av varje. Och jag vet, mammor till vanligt fungerande barn har inget att klaga över. Likväl blir jag trött på min fullt fungerade flicka ibland, dock väldigt sällan. Min funktionshindrade son, blir jag aldrig trött på. Men trött ända in i själen över kampen att få hjälp av sjukvård, rätt till personlig assistans, rätt till fritidsaktiviteter. Hans rätt att finnas, det bit man trött på.
.
Så känner man verkligen <3 Man älskar dem till döds, men det är jätteskönt att ha barnvakt. Förstår inte varför man skuldbelägger mammor för det. Pappor skuldbeläggs ju aldrig för att vilja jobba eller ha hobbys. 😛
Du har ett fint självledarskap, Emma. var stolt över det. Dina erfarenheter har gett dig ett otroligt tålamod som tyvärr inte alla har. Våra erfarenheter formar ju våra begreppsramar. Alla har inte din förmåga att tänka positivt när det är tungt eller känslan av tomhet att jämföra med. Fick man barn ung, kanske utan att det var planerat eller innan man hann längta, har man inte ditt perspektiv. Många är också rädda för sina egna tankar.
Det är också skillnad på barn och barn, hur många, vad man gjort under dagen osv. Om ens bar har kolik, sjukdomar, handikapp. Om man själv har diagnoser, utbrändhet, är ensamstående eller har en dålig partner. Ingens liv är identiskt med någon annans. <3 Dina känslor är okej. Precis som det är okej att vara slutkörd, trött och bara vilja vara själv en stund även om man är förälder. Allas liv ser olika ut.
Har vatt både ofrivilligt barnlös och sen efter några år fått barn.
Allt jag kan säg är att,
Det är pissjobbigt att kämpa för att få barn. Det är också pissjobbigt att kämpa som förälder.
Låt oss visa varandra empati. Det är ingen som vinner en tävling om vem som har det kämpigast.
Vi har det alla kämpigt, på olika vis.