Dags för poddcirkel igen

Nu har jag hittat ett nytt poddavsnitt som jag tycker är perfekt för vår poddcirkel! Tills på torsdag ska vi lyssna på podden Lära från Lärda #170 som heter Pojkar i skolan.

Lära från Lärdas tagline är “En fackbok och en författare” – och det är precis vad podden är. Varje avsnitt utgår från en fackbok skriven av en kunnig person som intervjuas av Fredrik Hilleborg. Det här är Sveriges största podcast om lärorika böcker och jag har lyssnat på så otroligt många spännande samtal i den här podden genom åren.

Stopp, stopp. Nu kanske du som inte är pojke eller har en pojke i skolan tänker att det här avsnittet inte är något för dig. Tänk om i sådana fall. Jag fick mig många tankeställare och flashbacks till hur jobbigt det var i skolan, med killar och deras snäva, hemska könsroller. Som tyvärr inte alls utvecklats på samma sätt som flickors genom åren.

Lyssna här vettja! Men håll inne med dina kommentarer till torsdagens inlägg då vi diskuterar i grupp. Och är du nyfiken på poddcirkelns upplägg kan du läsa mer om det här

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

8 kommentarer på “Dags för poddcirkel igen”

  1. Konstigt med dessa nya könsroller där pojkar ska feminiseras och flickor måste vara starka, tycker jag. Har hört att man i förskolan inte längre får säga att det är en pojke eller flicka eller använda “han” och “hon”. Allt ska vara könlöst och “hen”. Skrämmande utveckling enligt mig och många mår dåligt och känner sig osäkra på sitt kön. 🙁 Tragisk utveckling.
    Ja, jag såg att du vill att man håller inne med kommentarerna men detta rör vid en sträng inom mig, det är så viktigt.

    1. Att förskolorna måste kalla alla för hen är en urban myt. Det finns alltså ingen skrämmande utveckling och du kan sluta oroa dig.

    2. Jag läser till förskollärare och den här föreställningen har jag hört talas om tidigare. Jag vet inte riktigt var den kommer ifrån? Det finns inget “får inte” inom förskolan vad gäller att benämna kön. Det vi har som uppdrag enligt läroplanen är att motverka könsmönster som begränsar barnens utvecklings- och handlingsutrymme. Allt är inte könlöst, men vi försöker att inte slentrianmässigt koppla kön till specifika egenskaper, som att pojkar är snabba och flickor duktiga, för att ta ett klassiskt exempel.
      Barn som är klara i sin könsidentitet blir så klart benämnda med det pronomen de föredrar, ingen kallas hen om vi vet att den identifierar sig som pojke eller flicka. Men om vi, säg, hittar på en berättelse eller pratar om en hypotetisk situation som inbegriper en person som gör någonting, så kan ett sätt att inte förstärka könsnormer vara att antingen inte alls köna den personen, dvs kalla den hen, eller vända på det mest normtypiska förhållandet och exempelvis säga han istället för hon om vi pratar om en typiskt feminint kodad situation.
      Det handlar alltså om att bredda könsnormerna, inte att sudda ut dem helt och förvägra barnen en könsidentitet. De som hävdar det har inte mycket på fötterna.

  2. Stort tack för superbra tips på podd!! Som pojkmamma sög jag i mig varenda ord och har givetvis uppmanat deras pappa samt en del pojkkompisars föräldrar att lyssna. Känner igen mig i så mycket kring detta med hierarkier etc som är ganska svårt som förälder att hantera , särskilt ju äldre barnen blir och har alltmer mer självständiga liv. Den här snäva rollen män har samtidigt som kvinnors roll blivit allt vidare och mer tillåtande, verkligen något att ta tag i.

  3. hej! undrar om du lyssnat på poden Paparazzi? Jag minns att du tipsade om Say Bible för länge sen så tänker du kanske hade tyckt om den här för den handlar lite om kardashians också, det är min favoritpod just nu, skrattar alltid, och intressant att höra två experter om amerikanska kändisar 🙂

  4. Riktigt bra poddavsnitt och relevant ämne för alla (men inte minst föräldrar till söner). Blev sugen på att läsa boken.

    Håller med om de snäva rollerna som killar både får och tar. Inte alls lätt att bryta. Som han sätter fingret på så handlar det ju i grund och botten om att bli omtyckt och accepterad. Något som vi alla vill bli, oavsett kön.

    Gillar Zimmermans approach till det hela – Fokus på de skolor där det funkar bättre och hur de fått in en positiv pluggkultur överlag. Vad gör de rätt och vad kan andra ta efter. Hur man måste försöka ändra kulturen på andra skolor oavsett hur svårt det kan tyckas vara.
    Att intelligens inte nödvändigtvis är något medfött utan att alla själva har makten att förändra sitt utgångsläge och plugga mer för att bli “smartare”. Misslyckas jag på ett prov så är det inte för att jag är dum utan för att jag borde ha pluggat mer.

    Att förklaringen till det delvis finns i hur vi pratar med barnen redan från tidig ålder. Att låta bli att säga att barnen ÄR si eller så, utan snarare pekar på deras utveckling. Hur duktig de har blivit genom att öva, träna, fortsätta. Uppmuntra till att inte ge upp.

    Just att BLI istället för att VARA är något jag ska tänka mer på i hur jag kommunicerar med mina pojkar. Sedan tidigare jobbar vi stenhårt på att inte lägga värderingar i barnens prestationer. Tex säger jag aldrig att en teckning är fin. Den är spännande, intressant, gillar färgerna, hur tänkte du här, vad roligt att du målar etc men jag försöker verkligen att inte lägga in någon värdering i deras prestationer. Istället vill jag uppmuntra och nyansera. Ibland känner jag hur de fiskar efter beröm och frågar explicit “Tycker du att den är fin mamma?” och då är det snårigare. Vår ambition är ju att de ska fortsätta skapa för att de gillar det de gör och känner egen stolthet. Inte för att de behöver någon annans beröm. Tillbaka till podden!

    Oväntat att forskningen visar att det är bättre med en bra död pappa än en dålig levande pappa. Jag kan förstå att det är så men har aldrig tänkt i de banorna själv… Har jobbat som lärarvikarie på en stökig högstadieskola och känner att “it makes sense”.

    En annan sak jag började fundera över är varför tjejer i så hög grad attraheras av “bad boys”. Åtminstone tills de fått barn och då först hellre önskar en trygg, varm och jämlik man. Hur kan vi ändra på det? Känsliga pojkar har i större grad kvinnliga vänner, men är inte lika attraktiva… Inte då iaf. Att framgångsrika män har högre sannolikhet att bli gifta och få barn är kanske inte så förvånande, men det motsatta gäller visst inte för tjejer… Är det för att tjejer kan bli gravida på egen hand? För att det finns ett överskott på män? Många intressanta spörsmål att fundera vidare på.

    Rekommenderar Emma Leijnses bok som jag skrivit en liten sammanfattning/recension på här: https://eljest.se/blogg/2019/9/28/bokrecension-frdel-kvinna