Röken låg tung över byn när vi eldade gräs nere på åkern i grisarnas gamla hage. Knölig och ful var den och halvt igenvuxen.
Men det blev fint efteråt.
Förr i tiden var det vanligt att elda gammalt gräs tidigt om vårarna. Det gynnar ju den biologiska mångfalden när gräs hålls tillbaka och blommande växter istället får en chans att sprida sina frön. Det i sin tur är bra för insekter som fjärilar och bin. Win-win så att säga. Idag görs det inte riktigt lika ofta skulle jag tro.
Viktigt bara att ha tillgång till mycket vatten så att man kan hålla omgivningarna blöta och begränsa eldens framfart. Här på åkern ligger vår stora brandslang och läcker en smula (jo vi vattnar med en sådan där riktig brandslang i jordbruket – vanliga är för tunna). Och ser ni den flygande bilen? Det är vår grokammare på våren och vårt kylrum i skördetid.
Albin tuttade på
Och Jakob gick med slangen och höll ställningarna.
När vi var klara luktade vi som en hop med rökta böcklingar allihop. Bästa doften!
7 svar
Härligt inlägg, vi brukar också lunta men man måste vara försiktig om man inte har brandslangar utan bara blöta granruskor…
Jag jobbar som lokalreporter på radion, och en gång var jag och kollade på en gräsbrand som börjat för att någon skulle elda lite gammalt gräs. Det var på våren, och torrt ute. Slutade med att stora åkerarealer brunnit och elden kom nära huset och slickade hörnet på en bod… massa brandbilar… så jo, man måste verkligen vara försiktig!
Hade aldrig tidigare stött på denna våriga tradition förrän jag träffade min make vars föräldrar äger en gård. Dem kallar det tydligen för ”att lunta” här nere i Blekinge.
Tack för en fin blogg <3
Minns detta som en högtidsstund när jag var barn och fick vara med om detta! Att vi liksom plötsligt fick elda och tutta på små grästuvor. Kram till dig!!
Som jag sagt även om tidigare inlägg – jättekul att få läsa och följa med och läsa kring ert jordbruk, fascinerande att få läsa just om den storskaliga småskaligheten om du förstår vad jag menar. att saker görs effektiva och i massiv mängd men samtidigt med tydliga “vanliga människor” bakom som bara följt en dröm, typ. så fint att läsa om!
Vet du hur vanligt det där var egentligen? Jag är uppväxt i Västerbottens kustland och jag har aldrig varit med om det. Inte heller minns jag att någon i vår lilla bondby gjorde det.
Säkerligen är det bra för den biologiska mångfalden, som du skriver.
Min mormor älskade att bränna fönna. Och jag har ärvt det! Nuförtiden ärjag så harig, så jag törs inte. Lite synd, känns som att städa bort vintern.