Det är verkligen enorm skillnad i hur det känns att vara mamma till tre barn istället för två. Mest den där känslan av att jag numer faktiskt har en flock. Det är liksom en klase barn som ska hanteras om dagarna.
Jag känner mig så himla ultramorsig. Varje söndag har vi tvagdag. Jag spolar upp hett vatten, trycker ner ungarna i karet och sedan är det schamponering och tvål bakom öronen och skrubba fötterna. Vattnet sprutar och ångar stiger så man knappt ser handen framför sig. Det plaskas och flamsas och dyks med simglasögon. Sedan är det uppstigning och klippa naglar på fingrar och tår. Borsta ut blött hår och göra flätor. Putsa glasögon, smörja in röda eksem och torra händer. Med myndig röst beordra -Rena kläder på! och -All smutstvätt i korgen!
När jag står där dubbelvikt över badkaret med armarna uppkavlade och tvagar och tvättar. Då känner jag mig som den redigaste morsa och husmor. Och som jag trivs. Jag trivs med att ha en flock. Och den känslan kan man ju verkligen bli beroende av. Och skaffa fler och fler och fler… och samtidigt funderar jag på hur vänner med ännu större flock egentligen klarar av det? Som min vän Malin som har fem. Respekt!
Idag har jag haft tre barn kring fötterna hela dagen – och det har varit just en sådan där skön dag när allt liksom bara flyter på. Lunch i rättan tid. En middag som alla äter och gillar. Barn som först städar sitt rum som de lovat men sedan försvinner in i lekens värld och har roligt nonstop i timmar…
Och nu sover en av tre och de andra två ska få lite chips i varsin skål. Och så ska vi se på film ihop. Sånt där som morsor ordnar alltså <3
38 svar
Åh, så fint beskrivet. Jag har fyra ungar i min flock, och det är sannerligen inte lätt att hinna med allt, men ändå går det ofta bra och som du säger så känner jag mig just så redig.
Smolket i bägaren är en utbränd man/pappa till barnen som i många stunder inte orkar ha tålamod eller vara pedagogisk (som jag vet att han kan). Som bryter ihop när barnen bråkar litegrann och ryter saker som ”Kan ni aldrig hålla sams?” och ”Det här är ett jävla dårhus”.
Jag känner mig så rik med min flock, men önskar inget högre än att också han ska få komma upp ur djupet och kunna glädjas som jag… 😢
Vi är två föräldrar som nog är nära utmattning och beter oss ofrivilligt som din man. Barnen känner såklart också av det och beter sig lika odrägligt som oss. Det är hemskt! Vad ska man göra? Hur hanterar ni det? Nu har jag släppt på alla ambitioner och låtit dem kolla på tv så mycket de vill (och det är mycket, de vill inget annat). Vill inte räkna hur många timmar det blivit… Det har gett mig lugna timmar för fix och avkoppling, men det känns samtidigt som jag gett upp föräldraskapet… 😢
Så bra att du hittat ett sätt att koppla av. Det måste man. Mammor och inte heller pappor är några supermänniskor. Mina barn har tittat så mycket på tv mellan varven. Dom har somnat i soffan utan att borsta tänderna massa gånger. Och den ena tjejen har i perioder levt på snabbmakaroner och falukorv. Nu är de båda över 20 år och det blev folk av dem båda, även om jag kanske är lite partisk 😊Jag tänker att jag ändå är den bästa mamman för mina tjejer för att jag är just deras mamma och jag älskar dom. Det räcker långt mycket längre än man kanske tror när man känner sig trött och värdelös.
Tack för perspektivet! Får försöka tänka att det kanske är okej att det är så här åtminstone i perioder.
Oj vad jobbigt det lät! Men du skriver att ni är.nära utmattning, alltså inte där än. Då finns det ju hopp! Kan ni gå ner i tid och jobba mindre? Eller göra andra förändringar för mer tid tillsammans?
Ja förhoppningsvis finns det hopp. Det kanske kan vara möjligt att jobba mindre. Tid tillsammans är dock typ det värsta (jobbigaste) jag kan tänka mig just nu, vill bara vara i fred. 😢
Är det tillfälligt är det ju ingen fara alla måste ju få ha en svacka då och då, men jag träffar många ungdomar som för länge blivit lämnade till att göra som de vill och det är inte roligt. Hoppas att det löser sig!
Tack! Jag hoppas också att det löser sig. Vill du berätta mer om hur det påverkat ungdomarna att de blivit lämnade ensamma för mycket?
Det låter klokt att prioritera vila och sinnesro för föräldrarna 💕 det gör förhoppningsvis att orken kommer tillbaka och då kan tv-tittandet avta.
Vi kör också med skärm som hjälp. Har laddat ner lite nya spel och filmer till storbarnens plattor, så kan de hålla sig sysselsatta.
Har ni någon som kan avlasta? Våra mammor lagar och levererar mat varsin dag i veckan = såååå skönt att slippa fundera på och laga mat.
Jag tänker på er, fy farao för känslan att man inte orkar.
Ja, jag försöker tänka att orken förhoppningsvis kommer tillbaka och att vi då kan dra ner på tv-tittandet igen. Jag hoppas också att vi ska kunna slippa konflikter (utöver det “normala”) och att det inte orsakat för stora skador på våra relationer. 😢 Vi brukar ha viss avlastning men det är lite svårare nu med pandemi-restriktionerna. Tack för ditt svar!
Känner igen mig där Mia, med utbränd familjefar som tyvärr inte förmår sig att vara sitt bästa jag. Så jag har bestämt mig för att vara den bästa mamma jag bara kan istället. Energin räcker inte alltid till allt, men för barnen ska jag finnas och vara närvarande. Och så får pappan ta de delar han orkar. Det är slitigt men samtidigt ser jag mig som vinnaren, den som får glädjen och det förtroliga bandet. Fast visst skulle jag gärna delat det med min respektive. Kanske nån dag <3
Mm, så försöker jag också tänka, Malin. Det är helt klart vinstlotten att slippa orkeslösheten som min man har. Han lider förstås massor av att inte orka vara den föräldern han vill. Som Eva skrev här ovan så är ju ett lättretligt humör utan tålamod inte härligt för någon, antagligen allra minst den som har det.
Det jag skulle önska är att jag också kan få gnälla lite ibland när barnen är jobbiga, och mötas av: ”men de är ju ändå väldigt gulliga/tänk på det här positiva som de gjorde igår” etc. Inte bara ”jag vet, de är helt dumma i huvudet allihop/livet är värdelöst”, osv. Den stöttningen saknar jag verkligen.
känner också att mina tre är som en stor redig flock. fick mina så tätt så hann knappt ha känslan av att ha två riktigt ärligt talat, men har en känsla av att tre kan bli ännu mer av ett myller på nåt vis. och vi har också söndagar som tvagardag!
Låter ljuvligt!
Å vad fint! Jag har två som jag är så nöjd med, men när jag ser min bekant som har tolv (12!!) så känner jag mig både imponerad och lite avundsjuk – vilken rikedom barn är! Och vilket lugn hon har – hon har klarat att föda och uppfostra tolv barn – ingenting blir riktigt jobbigt om man klarat det, ger hon intryck av. Så – fortsätt du att skaffa fler! 😊 Jag tycker jag har hört från flera som har mer än två barn att det tredje var lätt och sen blev det inte svårare.
Så fint du beskriver det. Det låter ju verkligen som en härlig dag med din flock.
Det låter väldigt härligt för dig. Det unnar jag verkligen dig! För mig så trivs jag så himla bra med att ha stannat vid två, när de kryper ner i sängen om natten o de har en arm var av mig att ligga på. Hade alltid tänkt jag ville ha fler men det ville inte min man o sen landade vi det här o det är så skönt. Perfekt för oss.
Så fint Du skriver! Jag har två barn som är vuxna nu,men tänker ofta tillbaka på allt som de tillfört mitt liv!
Minns också att jag länge inte trodde att jag skulle få bli mamma……..
Nu är jag Farmor och Mormor till 5 st och bara njuter!
Är mamma till fem även om de nu har vuxit upp och minsta fyller 15 år nästa helg. Varje barn är en rikedom och desto fler barn desto större rikedom❤️. Jag tyckte nog det andra barnet var tuffast, tredje barnet betydligt lättare och fyran och femman gled bara in i ”flocken” som om de alltid funnits där.
Härligt! Känner igen med mina tre (samma åldersspann!) Rik så jag är sprickfärdig ibland. Men samtidigt fler, nej, jag är nog övermannad. Tyvärr. Allt multitaskande tär också andra dagar när supermamman har lagt benen på ryggen😉.
Powder och kram
Åh ni gör det bra flerbarnsmammor!
Jag har bara två egna men 6 syskon. Äldre syskon hjälper ju till mycket och är med och syskonfostrar.
Mina föräldrar tyckte fler var bra det tycker jag med . Många kompisar och flera att se upp till och lära av.
Men min mamma var hemma heltid tills yngsta barnet var 11år. Och vår pappa var en kärleksfull lekfull närvarande pappa när han var hemma
Det är väldigt annars mot att båda jobbar heltid och man knappt ser varandra som familj. Och allt hemarbete pch alla aktiviteter ska ske på den lilla fritid man har. Jag fattar inte att folk- föräldrar och mammor i synnerhet- håller ihop i längden.
Så stolt över min mamma som gav oss så många år av sitt liv, sin tid! Hon har ett enormt tålamod, är kärleksfull, mild men bestämd. Vi hade även en större frihet som barn- de litade på oss för de kände oss .Hon är min superförebild . Den jag alltid velat bli lik.
Wow, kan ju inte ens tänka mig att skaffa en!
Fanny, inte jag heller. Men det är fint att vi alla kan (försöka) välja den livsstil som passar oss. 😊 Och glädjas med andra som är glada. 😊 Jag blir glad av såna här inlägg även om det inte är nåt för mig, glädjen smittar ändå. 😊
Ja de verkar vara en fantastisk familj, så glad att barn får födas in i en sådan, vidgar en helt klart med inlägg som detta, även om jag ändå nog aldrig kan förstå, och nog känner mig lite frustrerad över det, för mig vore det en tragedi att bli mamma. Skönt att syskonen tar hand om barnbiten så mamma får njuta av barnbarn😊
Så fint! Og deilig med mange søte små barn!
Jeg har to stykk og føler meg mest mamma-aktig når jeg steker pannekaker, spesiell følelse, som om man står i sin egen mammas sko.
Men så härligt! Jag kunde också tänka mig en liten flock framöver.
Just nu har jag min första mini, och att få bli mamma är det mest fantastiska i mitt liv. Så mycket större och mer underbart än jag någonsin trodde innan. Men också lite läskigt att inse att de här åren, med småttisar, familjeliv och så troligtvis kommer vara de bästa åren i mitt liv, och de går så fruktansvärt fort!
Självklart är det också arbetsamt, men nu tänker jag på den övergripande känslan.
Jag måste också säga att bland annat du Clara, och den här bloggen, har varit en så fin uppmuntran i att “våga ta steget” in i familjelivet. Här känner jag att bilden har varit nyanserad och komplett. Det har funnits en öppenhet omkring det jobbiga, men också så himla fina inlägg om föräldraskapet och det trevliga med att ha barn.
På många andra ställen tycker jag att småbarnslivet skildras mycket som en nattsvart vandring i sömnbrist, kladd, kroppsvätskor, tjat, skrik och inställd egentid. Jag har i alla fall upplevt bilden som lite ensidig och negativ, och att småbarnsåren skildras som något som ska “överlevas” och som man “bara får ta sig igenom”.
Men jag minns fortfarande ett inlägg du skrev om fördelarna med att ha barn. Om hur jäkla roliga de är. Tack för det! Det har varit en snuttefilt för en person som mig, som gärna ville ha barn men inte såg sig själv som urmoder-typen direkt 🙂
Så fint.
Jag har “bara” barn två i min flock. Jag tycker allvarligt det är mycket lättare med två barn än ett. Det är mer att göra såklart men flockkänslan passar mig så mycket bättre.
Jag har sju barn i min flock. Tre var tufft för mig! Jag minns att när fyran kom så föll allt på plats. De två äldsta var stora nog att hjälpa varsin yngre om det knep, så att middagen blev klar i tid till exempel. Det är en stor glädje att se barnen växa av det ansvar de får i familjen. Mina barn önskar sig fler småsyskon, otroligt nog. Tack för att du skriver så fint om att vara mamma! Hur meningsfullt och överraskande roligt det är!
Åsa – jag har fyra kids och precis som hos dig önskar sig de äldre barnen fler småsyskon. Är nog inte aktuellt men känns ändå bra i hjärtat att de på något sätt uppskattar livet med många småbarn även om de små tar mycket föräldratid i anspråk.
Jag fick barn så sent att det bara blev ett. Och jag är så himla glad att hans pappa redan hade två. Att min son har storebröder som bor mest hos oss, och att han får vara minstingen som får hänga med på allt de större gör. Och jag tycker jag passar bra i familj med många barn. Ibland har man tur…
Hej Clara,
Kanske är det bara mig, men jag tycker mig ana att du tänker många tankar om hur stor familj ni skall ha? Det verkar inte som att du har haft så lätta graviditeter, påverkar det hur du tänker? Skulle du kunna tänka dig att adoptera?
Zappade precis förbi Bingolotto på TV4 och har inte den kvinnliga programledaren er röda klänning med vita prickar från Miss Clarity?
Så mycket igenkänning i det du skriver! Är själv mamma till fem döttrar mellan 1,5 och snart 9 år.
Så härligt inlägg! Har inga barn själv, men jag kan nästan föreställa mig känslan! Att gå ifrån två till tre kan nog göra en enorm skillnad. Man har jag bara två händer, eller hur?
Jag hoppas du får en fin kväll.
Besök gärna min blogg om du vill, där skriver jag om psykisk ohälsa, bland annat om ätstörningar och ångest. Kram!
Jag har också tre barn och kan bara hålla med: det är en underbar känsla att ha en egen liten flock!
Du strålar verkligen sedan du fick ditt tredje barn och det ser så kul och harmoniskt ut! 🙂
Önskar mig också barn och hoppas att jag någon gång får uppleva den lyxen. Det är tufft att önska barn och familj under lång tid och känna sig både ensam och utanför periodvis. Men jag är glad för er som lyckats! 🙂
Jag tyckte det var smidigt när barnen kunde bada tillsammans men den äldre vill inte mer så det får jag acceptera och bara bada lilla numera. Han vill dessutom bada ifred så jag får gå ut när badvattnet är fyllt på. Och gud vad skönt det är! Att så sakteliga få tillbaka livet och slippa vara morsa. Jag är inte den mammiga typen och jag vill gärna att barn ska lära sig göra saker själv och vara självständiga på det sättet. Sedan får de hemskt gärna krypa upp i famnen hur gamla de är, fråga mig saker, diskutera saker med mig osv men just det där fysiska rotandet i barnen njuter jag när varje grej försvinner. Visst känns det lite i hjärtat när ett barn börjar kunna göra något själv “jag behövs inte” men man ser att det finns annat att göra och lyckan av att barnet växer är så mycket större. Sedan “behövs” man hela livet. Jag förlorade båda mina föräldrar tidigt i livet och jag kan än idag se stunder då jag behövt dem och jag närmar mig fyrtio så jag tror nog de hittar andra sätt att behöva mig framöver. Jag tror delvis att min glädje över att slippa göra saker nog delvis bottnar i att mina egna föräldrar försvann så hade jag sådan glädje och nytta av att kunna saker och ha en självständighet att jag vill säkra upp att om samma skulle hända mig så kan de åtminstone få det med sig.